Intervju med författaren Mikael Sundqvist

- Då visste jag allt om livet och skulle skriva om det, säger Mikael Sundqvist om sitt 17-åriga jag och skrattar. Han talar om drömmen om boken. Boken med stort B ...

Av: Johann Bernövall | 03 december, 2012
Litteraturens porträtt

Omöjlig intervju med Aleister Crowley, del 7 av 666

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Rähiä | 31 oktober, 2012
Övriga porträtt

Monster och sexualitet i skräckfilm

Med en lång spöklik inledning förs publiken sakta ombord på rymdskeppet Nostromo. Karaktärerna omges av mörker och dova ljud som vibrerar i bakgrunden och ger en känslan av ett enormt ...

Av: Sara Larsson | 16 oktober, 2011
Essäer om film

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | 01 november, 2016
Essäer om samhället

Larry David – ett komiskt geni



Image
Larry David. Foto: clapcowards
Att skriva recensioner är något jag alltid har dragit mig för. Det är inte utan att det känns något förmätet att jag som utomstående betraktare ska bedöma och kritisera något som ett verks upphovsman känner in i minsta detalj.

För min kritik, som kanske färgas lika mycket av min personliga dagsform, uteblivna nattvila eller direkta okunnighet som av kvaliteten på ämnet jag tänker recensera, vilken kan få ett förödande genomslag om det hamnar i ett visst sammanhang och läses av vissa, själva okritiska personer. Därför trivs jag bättre med att urskillningslöst få hylla stället för att kritisera. Så det är av kärlek till ämnet, och kanske lite rädsla för att det ska passera de flesta människor obemärkt, eller möjligtvis missförstås, som jag nödgas skriva följande rader.

De flesta människor som någon gång under de senaste decennierna har passerat en televisionsapparat kan nog inte ha undgått tv-serien, Seinfeld. Efter ett lite trevande mottagande av tv-publiken 1989 fick Jerry och hans vänner senare all den uppmärksamhet och uppskattning de förtjänande. Vad alla kanske inte vet är att en man vid namn Larry David stod bakom mycket av den briljans och framgång som höjer serien så högt över den vanliga tv-underhållningen.

Med ett utsökt sinne för komisk dramaturgi och känslan för att skala fram den inneboende dråpligheten i vardagliga situationer förblir Seinfeld en formidabel uppvisning av hur fantastiskt finurlig och träffsäker en alldeles anspråkslös så kallad amerikansk sit.com kan vara. Men den här texten var inte tänkt att handla om vare sig Seinfeld eller sit.coms utan om Larry David som komiskt geni efter den publika storhetstiden. Det var inte utan att man anade att Larry inte riktigt kom lös i Seinfeldsällskapet. Kanske blev utrymmet för litet för två så stora kreatörer som Larry och Jerry.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Förvisso kunde man skönja det komiska vansinnet i avsnitt som "The Contest", där huvudrollskaraktärerna plötsligt finner sig inbegripna i en uthållighetstävling rörande "sexuellt självbesörjande", men det kändes som det fanns mer och djärvare berättelser som inte nådde tv-tittarna. Vare sig det var ledningen för tv-kanalen NBC eller något annat som höll Larry tillbaka var det inte förrän han, i början på 2000-talet, fick sin egen show på den amerikanska kvalitetskanalen HBO som hans komiska briljans verkligen tilläts de nödvändiga yvigheterna. Curb your entusiasm, som serien döptes till i USA, anspelande på Larrys rollkaraktärs eviga oförmåga till distans i det sociala samspelet.

På svenska kom serien att heta Simma lugnt Larry, med samma underliggande mening som den amerikanska titeln och en gammal Seinfeld-kännare kunde tydligt känna igen sig i dialog och berättande. Men skillnaden var nu att Larry hade fritt spelutrymme för sina vansinniga historier och sitt säregna berättande. Där historierna i Seinfeld hejdade sig, hämtade Larry nu bara mer fart. Nästan besinningslöst tog han sig an de än mer känsliga ämnet efter det andra, men aldrig för att provocera, bara för att stilistiskt underhålla. Jag minns första gången jag kom i kontakt med serien. Kanalen hette på den tiden Filmnet, om jag inte missminner mig och jag kände igen Julia Dryfess-Lewis (Elaine i Seinfeld).

Jag undrade med ens hur hon kunde han ha hamnat i en så usel produktion.  Till ytan liknade det jag såg närmast en så kallad vuxenfilm. Illa valda vinklar, besynnerlig ljussättning och billig produktion stod som en rökridå mellan mig och innehållet. Jag bytte följaktligen kanal utan att inse mitt dåraktiga misstag. Vad jag då i min vilsna ungdom inte förstod, och vad som skulle ta mig åtskilliga år att inse, var att det var självaste upphovsmannen till Seinfeld som spelade sig själv i en fiktiv dokumentär kring sin egen person. Och här kommer motivet rädsla in. För risken finns att många missförstår hela upplägget med serien och ovetandes om dess briljans väljer något annat att slentrianmässigt vila ögonen på. 

Men så här ligger det till med serien; Kanske gör den inte direkt anspråk på att vara dokumentärt berättat (vilken tydligt framgår om man dröjer sig kvar vid den) men ansatsen delar onekligen dragen av en dokumentär. Dessutom är pålagda ljud och musik sparsamt använda vilket, tillsammans med den dos av improvisation som skådespelarna hänger sig åt (inom av författaren givna ramar), gör att den delar några ytliga drag med det danska dogmamanifestet som Lars von Trier lanserade 1995. Men kvaliteten är det inget fel på, vare sig det gäller Larry eller Lars, för om de till ytan ser billigare ut än glätta, explosionsdrivna och kanske för den stora massan mer lättillgängliga Hollywoodproduktioner överglänser de dessa med vidunderlig marginal. Bara man ger dem lite, lite tid. 

I sin anspråkslöshet spränger Larry komiska gränser, han klampar i det sociala spelets klaver, han skiter i samhällets uppförelsekoder och självklarheter och allt detta gör han det uteslutande med föreställningen att det är han som har rätt. Ingen situation eller något ämne hur delikat det än må vara lämnas obehandlat, så länge det finns något komiskt att hämta. Men till skillnad från alla andra komiska provokatörer och experimentella underhållare gör Larry det på ett sätt så att det aldrig blir vare sig smaklöst eller obekvämt för tittaren.

Bara hejdlöst roligt. Rakt igenom briljant, faktiskt. Som när han av något oklara omständigheter tvingas att följa med en gammal vän till ett samtalsmöte för sexuellt utnyttjade barn. Ett allt annat än komiskt grundämne på förhand, men han gör det till en stor tv-upplevelse där man inte nödvändigtvis behöver sätta skrattet i halsen. Eller när det går lösa rykten om en terrorattack mot Los Angels och Larrys fru har en viktig välgörenhetsgala att närvara men Larry tycker att han i alla fall borde resa bort så att åtminstone en av dem räddar sig undan otrevligheterna. Eller när Larry använder en påhittad släktings död för att komma ur ett antal oönskade bjudningar. Ja, man kan fortsätta nästan i all oändlighet. Eller i alla fall i fem säsonger, á tio avsnitt plus ett hysteriskt befriande och kittlande pilotavsnitt.

Nu ska sägas att Simma lugnt Larry har rullat på SVT. Men som alla stora tv-upplevelser gör sig även Larry sig som allra bäst på DVD, när man själv vill, i soffan och där nästa avsnitt aldrig är mer än ett knapptryck ifrån. Och den som, liksom jag en gång gjorde, har avfärdat Simma lugnt Larry på grund av det lite sjaskiga första intrycket, ge en av vår samtids största genier en chans till och jag kan nästan garantera att ni inte blir besviken. Såvida ni inte har dålig smak vill säga...

Ted Logardt

Ur arkivet

view_module reorder

Vegetarianism – Om vördnad för livet

En nations storhet och dess moraliska utveckling kan bedömas utifrån hur deras djur behandlas. (Ghandi) Mänskligheten tycks idag stå vid ett vägskäl. Den stora välfärdsökningen i västvärlden har tveklöst andra mindre goda ...

Av: Lena Månsson | Essäer | 15 september, 2013

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel Mycket har sagts och mycket har skrivits om Per Olof Enquist och hans författarskap alltsedan romandebuten med Kristallögat 1961. Drygt fyrtio år senare nämns ...

Av: Patrik Tornéus | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2007

Vågskvalp av Hebriana Alainenatalo

En diktares svårighet …

Min prosalyrik, lyrik och poetik vilar på samma grund och bär på samma byggklossar. Det som sker är att något dras ifrån, något kommer till; allt i ett sökande efter ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2015

Strofer av Emily Brontë i översättning av Erik Carlqvist

I Harold Blooms bok Hur du ska läsa och varför kallar han, beundrande men litet klichéartat, Emily Brontë för "Svindlande höjders sibylla". I sin kommentar till dikten Stanzas, nedan "Strofer", visar ...

Av: Emily Brontë | Kulturreportage | 06 april, 2013

Att förstå ”med” sig själv. Om Sapfo och Alkaios

”Eros skakar mig motståndslöst än en gång –ljuvligt stingande, obetvingliga djur!”(Sapfo) Kan en liten bok som innehåller fragment från en tid utanför tiden alstra i mig samma darrning som jag känner ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 20 april, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Infernaliska vindar: håll i tanten

Vi här mitt i Sverige, invid sjön Vättern, har haft flera dagars intensiv vind. Härligt, för det känns nästan som att vara ute till sjöss. Men vi upplever vinden på ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 23 april, 2013

Gabriella Olsson. Foto: Anna Langseth

Är det skamlöst att tigga?

Är tiggarna ”skamlösa” och ”moraliskt lägre stående”?

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 03 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.