Tankens ambivalens (Första brevet)

Vän och Broder! Inför din långa talan, dina styckade meningar och stormridna formuleringar fyllda av redan burna tankar, kan jag ännu inte skönja någon kontur och av läsningen har jag ett ...

Av: Göran af Gröning | 02 juli, 2014
Utopiska geografier

Dante i exil

Ekvivalens, acceptabilitet, förtrogenhet

La Divina Commedia, Den gudomliga komedin, äger i konstnärlig tyngd och konsekvens betydelse vida över dess litterära värde. Dante Alighieris uppenbarelser och mentala vandringar gestaltade i detta veritabla praktverk har ...

Av: Benny Holmberg | 01 februari, 2015
Litteraturens porträtt

Monoteisterna. En utställning om interkulturell dialog i gamla skrifter

Wien vore inte Wien om det inte fanns en motvikt till främlingsfientligheten. För samtidigt som valplakaten handlar om att inte låta muslimerna och det främmande blodet få övertaget, visas en ...

Av: Lilian O. Montmar | 30 oktober, 2010
Kulturreportage

Sorteras eleverna efter föräldrarnas bildningsnivå?

Går vi mot ett lågutbildat manligt proletariat undrar svenska professorer i en DN - artikel 2008-09-21. Som deltagare i en forskningsgrupp på Södertörns Högskola reflekterar Lilian O. Montmar över varför ...

Av: Lilian O. Montmar | 28 oktober, 2008
Essäer om samhället

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu



Radu Mihaileanu vandrar mellan stad och land och upptäcker skillnader och likheterDet finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna typ av filmer i Victor Sjöströms ”Ingeborg Holm”. Till denna kategori av filmer kan man också räkna den nordafrikanska musikalen ”Source” av Radu Mihaileanu som hade nordisk premiär under Stockholms filmfestival.

Filmen och filmskaparen är värda att uppmärksamma, av två andledningar: Marocko är ett stort filmland med både inhemska och utländska produktioner och med oroligheter i Syrien och svår tid i de arabiska länderna ligger filmen i tiden. ”The Source” är, förutom den intressanta sociala tematiken, extremt välgjord och filmen har gjort mer för relationerna mellan islam och Väst än det som har gjorts i mängder av debatter och artiklar.

I centrum av historien finns en liten by som befinner sig på den Marockanska landsbygden nära Marrakech. Kvinnorna har under flera generationer varit tvungna att hämta vatten från en brunn, något som orsakat mycket lidande för dem.

I byns skola arbetar Sami (gestaltad av Saleh Bakri), en modern och mycket sympatisk kille som av kärlek gift sig med en flicka, Leila (Leila Bekhti) som kommer från en annan ort i dalen. Hon är en av de få kvinnor som kan läsa och bestämmer sig för att med hjälp av traditionella sånger skapa en strejk mot männen om de inte slutar att leva på turisternas pengar. Detta sker efter samtal med både maken och mest av allt med svärdfadern Hasna, spelad av Anal Atrach, som får en roll som påminner om en imams.

Leila märker att alla pengar som kommer från turisterna hamnar hos några äldre män som bara slår dank på ett café. Leila bestämmer sig för att göra som Lysistrate och får hjälp av en fantastisk äldre kvinna som kallas för Vieux Fusil (Old Rifle). Allt slutar gott, trots ankomsten av några fundamentalister och äldre män som använder sig av rövare.

Berättelsen ackompanjeras av fantastiska musikaliska stycken som presenterar en typ av dans och sång som rätt mycket, med sin improvisation, liknar raptraditionen. (Observera att denna tradition fanns även på andra platser runt Medelhavet bland annat i Ligurien men den försvann i och med kristnandet.) Filmen är en operabuffa med ett libretto som även Lorenzo Daponte skulle ha beundrat.

Samtidigt ges filmen ett stramt och realistiskt intryck där fransmän och belgare står för det tekniska. ”The Sourse” blir på grund av Glynn Speeckaerts fotografi och Séverine Cavas klippning en dokumentär, men den förblir ändå magisk. Historien löper fram som en rinnande flod och är aldrig förutsägbar. Vi lär successivt känna personerna mer och mer. Det är frågan om ett fantastiskt väggmålningsliknande arbete som visar upp Marocko och en helt fantastisk marockansk skådespelarkår.

I den samtidigt realistiskt präglade historien följer vi en historia som är lokal men allmängiltig där människorna lever med vardagliga, tunga problem, men som de ändå tar itu med med glädje. ”The Sourse” lyfter upp det bästa av en världsreligion som utgår från faktumet att man skall handla rätt.

Det finns två karaktärer i filmen som ges en symbolisk innebörd. Det är den nästan blonde Karim (Karim Leklou), som är en kille som aldrig fick tillfälle att studera, samt den unga Loubna (Hafsia Herzi). Hon är en ung kvinna som likt många andra dagligen kollar på de mexikanska såpoperorna. De andra karaktärerna kallar henne skämtsamt för en av dessa såpoperakaraktärer, Esmeralda. Hon bedras av en man men till slut bryter hon med traditionen. Hennes drama börjar när filmen slutar och ett nytt fönster öppnar sig för oss.

Skulle du kunna berätta hur du fick idén till filmen?

-Det började på följande sätt jag läste om en liknande händelse i Turkiet och då tänkte jag att den var intressant. Jag började göra mitt efterforskningsarbete 1996 och i år spelade vi in filmen. Jag har sparat för att kunna göra en film i 35-millimeter som skulle ha de bästa fototeknikerna från både Frankrike och Belgien, medan jag har valt att använda mig av marockanska ljussättare och jag har köpt spotlights och annat material på plats. Det var svårt i början, med vi lyckades.

Jag har varit mycket i Nordafrika och blivit positivt påverkad av dessa fantastiska kvinnor och av deras traditioner, som sången och dansen. Jag ville visa på två saker: för det första att det finns många intressanta och positiva styrkor med islam och i arabvärlden och där mängder av länder inkluderas, att det inte bara finns elände, problem och fanatism. För många européer, eller rättare sagt västerlänningar, är araber fanatiska, ja rent av barbarer och människor skulle verkligen kunna vara sådana, eftersom de saknar vatten, men så är inte fallet. De har ett komplext liv fyllt av drömmar.

Så jag tog del av deras liv för att undersöka förhållanden och situationer på plats. Sen tog vi fram skådespelare från arabvärlden. Vi åkte till byn som vi hade valt ut. Folk var mycket hjälpsamma och kommunikativa. Vi upptäckte genast att vi hade några eller låt oss vara ärliga, många, fel och brister vad gäller språkbruket. Vi hade skrivit på ett sätt som inte stämde, vi hade ett ålderdomligt språk som ingen längre förstår. Sen hade vi ett annat mycket stort problem när det gäller kroppshållningen. Männen är mycket raka och smidiga även om de var knubbiga.

Musiken verkar viktig. Filmen är nästan en musikal kan du berätta för oss hur du har arbetat med den?

-Araber har, som jag vill påpeka, en mycket annorlunda kultur från plats till plats. Det finns bland befolkningarna i Marockos diverse områden både kulturella skillnader och en gemensam tradition som är en form av rapliknande musik. Den har som kännetecken att man rimmar på en händelse som har skett i området. Ofta tar man upp några orättvisor. Det är viktigt att göra det på rätt sätt.

Jag började söka det materialet precis som mycket annat. Jag startade den del av arbetet som jag föredrar, som är den etnologiska forskningen inför filmen. Det låter kanske konstigt, men för mig är forskningsprocessen även viktigare än själva filmen. Jag började med hjälp av min tonsättare Armand Amar att söka de rätta klangerna och sen gick vi för att hitta byn och de andra platserna.

Vi upptäckte genast att det fanns ett helt annorlunda sätt att gå för personer som kom ifrån staden och de som är ifrån landbygden. Jag var tvungen att lära mina skådespelerskor och skådespelare att gå på samma sätt. I dessa byar vid Marockos bergstrakter finns det en mycket speciell skönhet hos människorna och det ses främst på personernas händer.

Jag ville även fokusera på paradoxen som finns i våra relationer mellan västvärlden eller européerna och muslimerna. Det finns så mycket som de har gemensamt med oss. Jag fick kritik för att imamen är en mycket normal person, en god sådan. Han försöker att vara till lags och är så god att han backar och erkänner när han har gjort någonting fel. Många imamer, ja nästan alla som jag har mött, skulle ha gjort det, fast många i västvärlden tror ändå att de står för mörka krafter, rent av barbariska, medan det finns många intressanta aspekter och en djup filosofisk medvetenhet.

Du tycks få fram detta. Hur ser du på problemet med fundamentalism?

-För det första är fundamentalismen inte så mycket ett fenomen som har att göra med landet, utan sannare med förorterna. Saudiarabien ger ekonomiskt stöd till grupper som ofta ägnar sig åt välgörenhet åt fattiga människor. Dessa typer av organisationer påminner om maffian. De säger till dem att de aldrig kommer att kunna få den höga levnadsstandard som finns i väst, men att det samtidigt inte finns den spiritualitet och den typ av utveckling där som finns i ”traditionen”. De flesta som stödjer dem är varken fundamentalister eller farliga, men de är kluvna mellan den välfärd som väst förespråkar och som inte är möjlig för dem och traditionen.

Det finns en karaktär i filmen, Kamir, som väl beskriver detta. Många araber har velat studera, precis som Kamir, men de har inte kunnat på grund av omständigheterna. Det är ett vanligt problem, eftersom man inte kan ha en dialog med väst så som det fanns på 1970–talet.

Jag hoppas att denna film kan göra så att kvinnorna får sina rättigheter. Förutsättningarna i Marocko är i sig ganska goda, eftersom kungahuset försvarar kvinnornas rättigheter. Filmen har visats först i Paris och sen via satellit i många länder, bland andra Dubai, Egypten och Tunisien. Den fick mycket bra recensioner. I Tunisien hade vi premiär strax innan valet och vi skapade debatt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Skulle du kunna berätta för mig hur du har hittat skådespelarna till filmen?

-Jag hade en person redan ifrån början. Det var Hiam Abbass som är en skådespelerska som jag känner sedan tidigare. Hon sa till mig att hon ville spela en negativ roll. Karaktären Fatima är en kvinna som befinner sig i en mycket svårt situation, eftersom hennes man inte älskar henne och har problem med Leila. Jag var mycket glad för att ha hittat en skådespelerska som Leila Bekhti som var mycket aktiv i denna roll. Jag är verkligen mycket nöjd med den. När det gäller killarna har jag funnit många av dem via den marockanska televisionen, som till exempel den intellektuelle Mohamed Majd som tidigare har varit ett slags Don Giovanni för Leila. Med honom var det viktigt att tona ner hans spelstil, eftersom i modellen för tv och deras skådespelare är de mexikanska såpoperorna där man spelar över. Vi lyckades och han var verkligen lyhörd.

Det fanns lite av samma problem med Leilas man, Saleh Bakri, som kommer från en mycket fin teatertradition med både klassiska och nyskrivna pjäser. Jag tänkte att det var viktigt att placera en äldre kvinna som kunde backa upp Leila som är ung och kommer från en annan plats. Jag anlitade en mycket känd algerisk sångerska Biyouna som gjorde en mycket fin roll och jag är nöjd med henne.

Har du någon favoritfilm av Ingmar Bergman?

-Jag älskar ”Smultronstället ” som jag ser om och om igen och jag kan säga att jag har lärt mig att skriva film genom hans manus som jag älskar mest för hur de analyserar relationen mellan man och kvinna.

Roberto Fogelberg Rota

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Fantomerna: 7 tips varför nummer 14 är så bra ...

 Petrinideckarna är som Sveriges (mycket sena) svar på Enid Blytons Femgänget och Hemliga sjuan. Massor av mysrys och massor av spänning! 2012 blev Petrini nummer fjorton framröstad till Sveriges bästa ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 27 september, 2013

Ett krig som aldrig tar slut i den selektiva likgiltigheten

Ett krig som aldrig tar slut i den selektiva likgiltigheten Klockan är halv elva i Stockholm, och säkert på många andra ställen också, men här i Stockholm är det den varma ...

Av: Ida Thunström | Essäer om politiken | 05 september, 2009

Shiiter och sunniter – svurna fiender?

 Det heliga namnet av Allah. Kollage: Guido Zeccola Shiiter och sunniter – svurna fiender? Tidningen Kulturens Mohamed Omar om de teologiska och historiska skillnaderna mellan sunniter och shiiter i den muslimiska ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2007

Min "lost" generation: en generation i det tysta

Döden är tystnad. Människor säger att döden är våldsam men jag ser döden som något som följs av tystnad. Kanske det kommer från uttrycket "att bli tystad". Och vissa dödsfall ...

Av: Sachiko Hayashi | Essäer om religionen | 10 juni, 2010

I världsmedborgarskapets döda vinkel

Alla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en ...

Av: Andreas Åberg | Övriga porträtt | 12 december, 2013

Sarojini Naidu – poet och hjältinna i den indiska frihetskampen

”Söker du skydd eller stöd, kom till oss! Jag ger, till hela världen, friheten i detta Indien, som aldrig dog i det förflutna, skall vara oförstört i framtiden och kommer ...

Av: Annakarin Svedberg | Litteraturens porträtt | 27 augusti, 2014

Chaplin och hans skugga

Det händer inte ofta att en bok håller mig fången timmar i sträck tills jag läst ut den. Men Charles Chaplins My Autobiography gjorde det när den just hade kommit ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 26 augusti, 2014

Svenska PEN kräver ett slut på den tysta diplomatin

Fredagen den 23 september var det på dagen tio år sedan Dawit Isaak och en rad andra eritreanska journalister fängslades i ett tillslag mot den oberoende journalistiken i landet. Tio ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 29 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.