Hans O Sjöstrom. Kalkyl

Hans O Sjöström född 1939, före detta journalist, verksam som översättare. Har skrivit och utgivit tre romaner, fyra böcker med sakprosa och arbetat med Folket i Bild/Kulturfront och gör det ...

Av: Hans O Sjöström | 03 februari, 2014
Utopiska geografier

Tvål, ljus och oljemålningar i C.D. Friedrichs barndomshem

Han var svensk och hans föräldrar kokade tvål och stöpte ljus i källaren. Här på Lange Straße 57 mitt i centrum av Greifswald föddes Casper David Friedrich den 5 september ...

Av: Mathias Jansson | 16 september, 2014
Essäer om konst

Soap&Skin - Lovetune For Vacuum

Bakom Anja Plaschgs väldoftande och mjuka artistnamn döljer sig en mörk melankoli som konsekvent byggs upp låt efter låt på hennes starka debutalbum från förra året, Lovetune For Vacuum. Om ...

Av: Simon Henriksson | 24 februari, 2010
Musikens porträtt

Inget är så rött som färskt blod i snö

Detta är början på en trilogi - Röd som blod, Vit som snö,Svart som ebenholts. Alla som kan sin Snövit känner igen ramsan--- den gravida sagodrottningen önskade sig ett barn ...

Av: Belinda Graham | 21 oktober, 2014
Essäer

Radioteatern: Ökenkrönikörer, regi: Sisela Lindblom



Jag, jag, jag och nya glassmaker

Vad rapporterar vi egentligen om från öknen och varför? Foto Benutzer Ekian WikiÖkenkrönikörer
Manus och regi: Sisela Lindblom
Ljud: Frida Englund
Medverkande: Ann Petrén, Liv Mjönes, Alexandra Rapaport, Ralph Carlsson, Per Sörberg,
Jimmy Lindström
Radioteatern

I krönikeöknen vandrar ökenkrönikörerna och söker material till krönikorna de ska skriva, de djupa tankarna om vår samtid; ”det finns en berättelse under lager och lager av skitprat”.

Sissela Lindblom slog igenom stort med romanen ”De skamlösa” 2007 som följdes av den så kallade handväskdebatten (vilken kom att koncentreras till huruvida det var rätt eller skamlöst av välbärgade kvinnor att skaffa sig svindyra väskor).

Radiopjäsen behandlar samma teman om konsumtionskritik, den moderna ytligheten och självbespeglingen. Det är en allegori över dagens medielandskap med bloggare, ”twitterstormar”, reklammakare och skribenter som vill lyfta de ”viktiga frågorna”. Eller kanske bara visa upp sig själva? Jaget i pjäsen träder fram som en Alice i Underlandet och deklarerar att hon är där för att hon är en stridbar person. ”Jag blir till där det bränner. Eller jag har inga pengar.”

Medan hon försöker hitta ett ämne till sin krönika störs hon av andra symbolfigurer: den jagfixerade som går runt och låter ”Jag jag jag” innan hon fortsätter med någon banal iakttagelse eller ihågkommelse om sig själv. Den nutidsorienterade som alltid vet vad som är inne och typiskt för stunden. Den högtidlige som svänger sig med arkaiska snirkligheter och verkar intressant men som bara lyssnar på sig själv. Och hela tiden görs det reklam för nya sorters glass, både försåtligt och högljutt. Ett reklamparasoll med glassnamn ger ändå bra skugga och trendsetters får gratis glass. Man kan tyda krönikörens vila under parasollet som att hon säljer sig eller att reklamen numera finns överallt och är omöjlig att undvika.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är som en saga för vuxna med surrealistiska ordlekar och ljud. En kakafoni av röster symboliserar mediebruset, alla texter på Internet. Jag-personen undviker Bloggberget där de samlas framåt kvällen, alla dessa bloggare som kanske håller på att göra hennes krönikeskrivande till en obsolet konstform. Hon är ju en av dem som vill tala om viktiga frågor som miljöförstöring och fattiga barn fast den högtidlige somnar och den nutidsorienterade svarar att det är inte längre intressant.

Är krönikeöknen en ”arena för betydelsefulla strider” eller bara en spegel, ”en yta där vi ser oss själva glänsa”?  Det sägs ju att ”gammelmedia” tappat greppet och att opinionsbildningen numera sker i just bloggossfären. Journalistiken som sådan ifrågasätts: Behövs reportrar och tidningar när nyheter pytsas ut så mycket snabbare på någon sajt? Finns det någon arena för professionella skribenter nu när alla kan skriva? Sissela Lindbloms ”Ökenkrönikörer” kan ses som ett inlägg i den debatten, ett inlägg med glimten i ögat. Den bjuder inte bara på skratt för stunden, åt finurliga formuleringar och lustigheter, utan väcker många tankar som man bär med sig efteråt. Om skrivkonstens framtid, den moderna människans självcentrering och nästa säsongs nya smaker på glass handlar denna pjäs.

Pia Lindestrand

 

Ur arkivet

view_module reorder

Bland avatarer och självmord

Den polske regissören Jan Komasas debutlångfilm ”Suicide Room” – som har presenterats vid flera tillfällen i Stockholm, bland annat av den polska filmfestivalen Kinoteka, under Stockholms filmfestival och nu senast ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 juni, 2012

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 12 januari, 2011

Dataspel som konst

I USA finns det många förespråkare, med professor Henry Jenkins från MIT i spetsen som menar att dataspel är en konstform, precis som litteratur, film och bildkonst. Man kan väl ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 14 december, 2008

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Nike från Samothrake och Gunnar Ekelöf

NikeI år är det fyrtio år sedan Gunnar Ekelöf dog, i mars 1968, ett par månader före studentupproret. På Svenska Institutet i Kavalla, som i likhet med Neapel under antiken ...

Av: Carina Waern | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2008

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | Resereportage | 31 Maj, 2015

Skärgårdsdeckarna

Skärgårdsdeckare kan man väl kalla den nya kriminalgenren i Camilla Läckbergs efterföljd. I fjol debuterade Viveca Sten med en deckare, där det mördades på och kring Sandhamn i Stockholms skärgård. Hennes ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 17 juni, 2009

Då möjligheterna inte alltid fanns

Min morfar, Georg, började arbeta och röka ungefär samtidigt. Med en cigarett vilset hängande i mungipan gick han med osäkra steg, tillsammans med de andra arbetarna, genom Svenska kullagerfabrikens mörka ...

Av: Björn Augustson | Kulturreportage | 20 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.