Djungelboken – konservativ klassiker eller nydanande mästerverk?

Djungelboken är en klassiker i dubbel bemärkelse – dels som litterärt verk, dels som film. Som litterärt verk är Djungelboken en del av Rudyard Kiplings hyllade produktion som gav honom ...

Av: Belinda Graham | 07 september, 2013
Kulturreportage

Carl-Heinrich von Stülpnagel – terrorist i tredje riket

När Hitler inser att attentat mot honom den 20 juli 1944 i väsentliga delar organiserats i Paris av överbefälhavaren för det ockuperade Frankrike, generalen Carl-Heinrich von Stülpnagel, fräser Führern till ...

Av: Bo I. Cavefors | 01 januari, 2015
Övriga porträtt

Stefan Whilde

 Torbjörn Säfve och skönheten

På teatern i Zaragoza möts Torbjörn Säfve och Lucientes Francisco de Goya för att mäta vem som dyrkar kvinnorna allra mest, detta trots att såväl proffsboxning som skönhet är förbjudet ...

Av: Stefan Whilde | 02 november, 2015
Stefan Whilde

Sveriges Yngsta Mästerkock

Tolvåringar som lagar oxrygg till huvudrätt och citrontarte till efterrätt. Tolvåringar som stressar och gråter över beasåsen som skär sig och smördegen som kletar. Tolvåringar som blir filmade och bedömda ...

Av: Rana Eshtiagh | 09 juni, 2014
Gästkrönikör

Carl Abrahamsson

Den tänkande människan är TV-reklamens fiende

En smaskig dollardröm insvept i räntechiffong.Det finns många bra saker med att vara förälder, inte minst det att man måste vara på sin vakt mot idel skadligheter och hot. Medvetenheten om att hot föreligger skapar en vakenhet och ett slags kreativ aggression som tidigare kanske kunde kallas “fight or flight”-instinkt. Det är bra att vara i kontakt med den. Där tidigare fula gubbar och gummor lurade i parker och “knarklangare” gjorde detsamma på skolgårdarna, har föräldrar av idag dock nya problematiska saker att ta sig an.

Den största potentiella faran idag kommer från den kommersiella televisionen. Genom dessa kanalers snudd på ofattbart idiotiska programmering sjunker värderingar in i barn som saknar förmågan att kritiskt sålla bland alla “attraktiva” stimuli.

Dels är det programmeringen i sig som hotar: den ska vara attraktiv för reklamkunderna och därmed alltid söka minsta (läs: lägsta) gemensamma nämnare. Och dels är det reklamfilmerna, de som fragmenterar den redan motbjudande programmeringen. Summan av kardemumman är ett slags monsterfenomen. Man betraktar det hela och skrattar i nervös förfäran, som en ren försvarsmekanism. Allt är helt enkelt för dumt. På alla nivåer. Ingen pardon.

Den avtrubbade framtiden är redan här

Vad tittar vi på? Varför? Åt vad ägnar vi vår tid? Varför? Hur hanterar vi egen kritik inombords? Varför?Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också. Jag menar på den övergripande nivå där underhållning blivit en så integrerad del av folks verklighet och vardagsrutiner att man måste stanna upp lite och se efter vad det får för effekter – möjliga, faktiska, optimistiska, pessimistiska och kanske till och med profetiska.

Vad tittar vi på? Varför? Åt vad ägnar vi vår tid? Varför? Hur hanterar vi egen kritik inombords? Varför?

Och så vidare... En bra sak att börja med är att vi aldrig översköljts av så mycket fiktion som nu. Det i sig är ett faktum och inte en fiktion. Där tidigare litteratur och viss punktmarkerad salongskultur (teater- och biobesök, en och annan konsert) bjöd på välbehövliga vardagsavlastare och eskapismventilationer är situationen idag radikalt annorlunda.

Invertobraterna finns mitt ibland oss

altVi lever i en tidsålder där språket genomgår många förändringar, i princip alla till det sämre. På den lägsta nivån finner vi teknologiskt bottnande förenklingar, sms-språk, tangentbordsförkortningar o.s.v. På en lite högre nivå översköljs vi av "newspeak"-devalveringar av befintliga begrepp (ofta värdebegrepp). Och på en mer allmängiltig nivå kan vi konstatera globaliseringens språkliga baksida, som inte i huvudsak består av engelska i sig utan av slarvigt inkorporerade anglicismer.

Jag önskar att det funnes någon eller några man kunde hänga ut och straffa för allt detta, men det fungerar tyvärr inte så. Det är en generell malaise, i vilken språket är första offer. Det är dessutom alldeles för enkelt och lättköpt att stirra sig blind på detaljer eller särområden i dessa sammanhang (och att klaga på dem). Helheten är minst lika intressant och avslöjande.

Greve Zaroffs ande kan man tjäna storkovan på

altVill man nå fram till någon vars försvar är på topp eller i alla fall fungerar någorlunda finns det en metod som är bättre än andra: mekanisk avtrubbning. Genom att tjata och nöta och harva på med upprepningar mals ideal, normer och försvarsmekanismer ned, vilket lämnar fältet fritt för införsel av andras konstruerade ideal och normer. Och vips finns där en människa som förvisso inte ser ny ut på ytan men som på insidan önskvärt okritiskt förhåller sig positivt till det nya program hon precis fått.

Människan är människans varg

altDet finns inget djur i Sverige eller ens något annat levande fenomen som har ett så starkt symbolvärde som ulven. Det finns naturligtvis lika många perspektiv som det finns åsiktsgeneratorer och åsiktsfilter om det här, men en sak är säker: det finns inte speciellt många människor som är likgiltiga inför ulven och dess existens.
Notera att jag kallar djuret ulv. Jag menar "Canis Lupus" men föredrar att undvika ordet "varg". Inte för att vara märkvärdig utan snarare för att det är vad djuret heter: ulv. Ordet varg är egentligen ett syftande substantiv med en lång och knepig historia, som betecknar någon eller något som står utanför: en utstött brottsling, en regelbrytare, en "outsider". Konnotationerna är negativa utifrån den flock eller stam som stött ut personen eller fenomenet i fråga. Exempel är "mordvarg" (mördare) eller "brännvarg" (mordbrännare).

 

Vilken napp är din napp?

altOm vi kunde se all den strålning som omgärdar oss, skulle vi märka att det dominerande inslaget i vår miljö stammar från mobiltelefoner. Inte nog med att man måste lyssna till folks tjatter i offentliga miljöer (psykisk strålning). Själva tingestarna i sig strålar ut ofantliga mängder skadlig energi som är extremt ovälkommen (i alla fall i min värld). På detta själva mobiltelefonins infrastruktur, med sändarstationsstrålning även där och oändliga mängder infantil reklam vart man än vänder sig. "Vilken app är din app?" basunerades ut under hösten 2010 - det absoluta lågvattenmärket hittills.

Min första association var direkt till ordet napp. Folk använder ju sina mobiltelefoner i stor utsträckning som tröste- och snuttefiltar och "apparna" fyller ett konkret bling-behov i den dynamiken, liksom färgglada nappar i förhållande till riktiga tuttar. Det är en Ersatzfunktion som för många barn (och mobiltelefonanvändare) blir en besatthet och ett konkret artificiellt behov. Inte mycket mjölk i processat gummi. Inte mycket egentlig kommunikation i mobiltelefonerna.

Det är svårt att inte älska Prins Charles

 

altDet är svårt att vara rojalist i Sverige, inte sant? När det kommer republikaner och pekar finger åt vår nuvarande ätt, är det svårt att inte hålla med dem. Som så ofta, förväxlas dock ämbetet och funktionen med kungahusets nuvarande representanter. Men hur kunde allt gå så fel egentligen?

1809-10 var fruktansvärt mörka år för Sverige och då menar jag inte bara separationen från Finland och krigshoten. De första bernadottska turerna under ledning av agitatorn Carl Otto Mörner satte nya rekord i politisk manipulation (och var inte Karl XIIIs kronprins dödsfall tidigare 1810 redan en smula suspekt?), där det tidigare rekordet innehades av Drottning Kristina. Var det ett rent sammanträffande att både Bernadotte och Kristina var katoliker? Jean "Baptiste" Bernadotte blev ju "officiellt" lutheran, men ingalunda hans icke byxmyndiga fruga. Endast 13 år efter hennes ankomst började man ju rumstera om och bygga en katolsk kyrka i Stockholm! Oh la la!

Att sudda bort sitt liv ligger i tiden

altI en serie kallad "Digitalisera mera" lät en av våra största morgontidningar nyligen informera om fördelarna med att föra över musik från LP-skivor till datorn och att scanna av gamla fotonegativ, diabilder och fotokopior. Man tog upp samtidsargumenten med "delande" via datorer och "sociala nätverk" och gjorde sig lite lustig över diabildsvisningar och andra "föråldrade" sätt att visa bilder på. Detta paradigmskifte har gått mycket fort, som så mycket i vår samtid.

Mycket i artikeln om just fotografi var förutsägbart och förenklat, som vore den skapad av en PR-byrå och beställd av elektronikhandlarnas branschorganisation. Man fotograferar digitalt, allt annat är kufiskt. Det gamla finns inte längre men kan av nostalgiska skäl kanske scannas av. Och här håller jag med (även om det bär mig emot). Det är bra att scanna negativ och använda bilderna digitalt. Mörkrummet har blivit digitalt och det finns många fördelar med det. Men hur är det egentligen med själva bilden i sig? Kärnan? Ursprunget? Källan?

 

Ur arkivet

view_module reorder

dr Krabba 8

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 25 november, 2011

Komplexitet som inte låter sig styras

Melanie Mitchell är professor i datorvetenskap i Portland, Oregon, och ”external professor” vid Santa Fé-institutet i New Mexico. Vid det senare utsågs hon att ge en föresläsningsserie, som hon kallade ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 03 augusti, 2012

Hannah Wilke. Intra Venus

Hannah Wilke dör i cancer 1993. Ett liv tillika livslångt konstprojekt når sin ände. Det identitetspolitiska i hennes konst dröjer kvar än idag. Detta politiska stoff som omgärdar subjektet kan ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 10 maj, 2013

Konst, Vadstena och Ungern – Intervju med Lajos Szelényi

Lajos Szelényi är en bildkonstnär som föddes i Ungern för 70 år sedan. Han är verksam som målare och emellanåt även som musiker och samhällsdebattör. Lajos har haft flera utställningar ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 15 maj, 2013

Ett kvinnoporträtt, Dora Maars upprättelse

Dora Maar Britt Ståhlberg Norées bok "Dora Maar och Picasso" kastar ett nytt ljus på Picassos musa, älskarinna och konstnärskollega. Britt flyttade till Paris på 70-talet och har blivit kvar ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 18 mars, 2009

Kroppens strukturer i ledning och leda

Utifrån temat leda skriver jag om kroppar som känner leda och kroppar som utsätts för en hantering som är tänkt att utesluta leda. Kroppsbegreppet Vårt synsätt på kroppen har förändrats radikalt i ...

Av: Birgitta Smiding | Agora - filosofiska essäer | 28 juni, 2012

Det Messianska löftet. Julen som epifani och epistemologi…

Vi kan trots all den ambivalens som omger oss i våra känslor kring julen, visionen av löftet, kraven, den goda viljans fest, och därmed även lätt hyckleriets, och de stora ...

Av: Oliver Parland | Essäer om religionen | 25 december, 2011

Emma Kunz – abstrakt konstnär, visionär och healer

På Moderna museet i Stockholm pågår fram till och med den 26 maj 2013 utställningen Hilma af Klint – abstrakt pionjär. Den sägs bli en av museets största publiksuccéer genom ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 18 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.