Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri

Sedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete ...

Av: Eva-Karin Josefson | 10 augusti, 2012
Essäer om konst

Georges de la Tour,

Evighetens leende

Man kan utöka oändligheten om den inte räcker till. Och om inte oändligheten räcker till kan man dessutom skapa en ny oändlighet, så man slipper känna sig instängd. I det ...

Av: Percival | 05 oktober, 2014
Essäer om konst

Charm, sweet angels, you made me no longer afraid of death - En…

  Patti Smith och författaren Peter Lucas Erixon Foto: Ulla Montan   Charm, sweet angels, you made me no longer afraid of death - En intervju med Patti Smith Peter Lucas Erixon utkom ...

Av: Peter Lucas Erixon | 23 augusti, 2007
Litteraturens porträtt

Sado-masochistiska och androgyna vägar till Gud

Sado-masochistiska och androgyna vägar till Gud För att uppnå verklig sexuell och religiös harmoni har sado-masochistisk praxis i alla tider och i alla kulturer varit vanlig bland sensuellt sensibla människor. Detta ...

Av: Bo Cavefors | 18 januari, 2007
Essäer om religionen

Den tänkande människan är TV-reklamens fiende



En smaskig dollardröm insvept i räntechiffong.Det finns många bra saker med att vara förälder, inte minst det att man måste vara på sin vakt mot idel skadligheter och hot. Medvetenheten om att hot föreligger skapar en vakenhet och ett slags kreativ aggression som tidigare kanske kunde kallas “fight or flight”-instinkt. Det är bra att vara i kontakt med den. Där tidigare fula gubbar och gummor lurade i parker och “knarklangare” gjorde detsamma på skolgårdarna, har föräldrar av idag dock nya problematiska saker att ta sig an.

Den största potentiella faran idag kommer från den kommersiella televisionen. Genom dessa kanalers snudd på ofattbart idiotiska programmering sjunker värderingar in i barn som saknar förmågan att kritiskt sålla bland alla “attraktiva” stimuli.

Dels är det programmeringen i sig som hotar: den ska vara attraktiv för reklamkunderna och därmed alltid söka minsta (läs: lägsta) gemensamma nämnare. Och dels är det reklamfilmerna, de som fragmenterar den redan motbjudande programmeringen. Summan av kardemumman är ett slags monsterfenomen. Man betraktar det hela och skrattar i nervös förfäran, som en ren försvarsmekanism. Allt är helt enkelt för dumt. På alla nivåer. Ingen pardon.

Argumentet som gäller friheten att uttrycka sig anser jag borde begränsas till uttryck av det som är intelligent, det som berikar sinnen, lärdom och värdighet. Jaha, skriker då nasarna. “Vem ska avgöra vad som är bra och dåligt, vi ger ju bara folk vad de vill ha?” Mitt svar är: det behövs ingen som avgör, för det är redan så uppenbart vad som är bra och dåligt. Kommersiell TV kan aldrig vara annat är ren “trash” – det ligger liksom i dess natur. Sedan kan man berättiga med hittepå-nyhetsredaktioner för att liksom hävda att det inte bara är pengar det handlar om. Men intelligenta människor är inte dummare än att de förstår att allt endast är en smaskig dollardröm insvept i räntechiffong.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ett alternativ till att utsättas för medieb(r)uset kan vara att inte ha någon TV-apparat. Jag känner många som inte har TV och jag måste säga att det är svårt att avgöra om detta beslut gjort dem intelligentare än innan. De var nämligen extremt intelligenta redan innan, vilket i sig, enligt mig, sannolikt bidragit till beslutet att inte skaffa TV.

Personligen skulle jag ha svårt att klara mig utan själva apparaturen med tanke på hur mycket film jag ser, både privat och å yrkets vägnar. Sedan är det det där med barn. Är det sunt att förbjuda? Jag anser inte det. Jag anser att det är sunt att tillåta men i sällskap av väldigt distinkta förklaringar om varför saker är som de är. Detta gäller främst programmeringens dilemma. Men när det gäller reklamen måste man naturligtvis vara betydligt hårdare.

I min lilla familj är det en sak som gäller: om det ska tittas på en kommersiell TV-kanal måste ljudet av omedelbart då reklamblocken börjar. Om man gör som alla intelligenta människor gör då reklamen börjar, det vill säga något annat än förblir sittande, gloende, så finns ju ofta ljudet kvar i miljön. Programmerarna är dessutom så fräcka att de höjer sändningsvolymen ett par hack just av denna anledning. Det är uppenbarligen miljöförstöring som psykologisk krigföring som gäller. Men då måste man naturligtvis slå tillbaka, som förälder och som ansvarstagande medmänniska. Man tar fjärrkontrollen, eller ser till att barnet i fråga gör det, och trycker på “mute”/ljud av. Snabbt.

Inte bara slipper man trash-bruset, utan man kan också studera de infernaliska förförelsetricksen på ett tydligare sätt. Mycket lärorikt faktiskt. Många av de annars så skrattretande filmerna förefaller plötsligt sorgliga, symboler som de är för en tröstlös tillvaro av desperat jakt efter absolut ingenting. Det cyniska i produktionen likaså: jag tycker mig kunna se, i denna analytiska ljudtystnad, hur alla dessa reklambyråer jobbar hårt med ironiska koncept och häftiga säljargument medan de själva samtidigt är offer för någon annan byrås indoktrineringstortyr.

Jag tror att vi i framtiden kommer att ha mycket mer av allt: fler TV-kanaler, mer reklam, mer idioti. Allt är kanske som en före detta civilisations omedvetna dödsryckning? Men som förälder måste man vara på sin vakt och i absolut största möjliga mån hålla en kreativ dialog med barnen så att de tidigt förstår exakt vad det är de utsätts för. Det är ju inte verkligheten det handlar om, utan en arbiträrt uppskissad version av verkligheten som bygger på ett ratande av intelligens, individuell styrka, kultur och värdighet.

Skräpkulturen och dess programmering genererar enorma summor och de som gör sig en hacka på att underminera intelligens och civilisation kommer heller inte undan. Det är på något sätt ödets ironi: alla drabbas, även deras egna barn, som ju ser exakt likadana ut som alla andra. Här kan det till och med säkert föreligga någon obegriplig form av stolthet. Att jobba med media var ju förr i tiden skambelagt, precis som reklam var det, medan det i dag är ett slags pseudo-statusyrke. Fortfarande för ofina människor, men nu med en smula mer livsstilsfernissa.

Men det är inga renodlat totalitär-cyniska sociala ingenjörer det handlar om här – det vore alltför konspiratoriskt – utan om människor som helt enkelt inte förstår bättre, i det att de varje morgon går ned på knä och servar Mammon med existentiell fellatio. Ska man tycka synd om dem? Ja, kanske. Men de har faktiskt själva valt att antingen gå in i eller stanna kvar i dessa mediestrukturer. Klarar man det utan att duka under så kanske man helt enkelt hör hemma där? Vattnet som finner sin egen nivå?

Själv predikar jag dialogens och fjärrkontrollens evangelium. Dialogen med barnen är viktig, så att de hela tiden uppmuntras att tänka kritiskt och tänka själva. Och fjärrkontrollen närvarar som en anständighetens trollstav. Av med ljudet, snabbt och brutalt. Om du av bisarra anledningar måste, så visst, betrakta jönseriet, men gör det i kontemplativ tystnad.

Vad friheten att vräka ur sig debilt träck in i andras vardagsrum anbelangar, så blir det en diskussion för vuxna att föra vidare. De begrepp som man uppfostrar barn med, till exempel det centrala “frihet under ansvar”, är de endast tomma ord när det gäller vuxna människor som arbetar med TV och “media”? Lite grann känns det som att dra ned själva essensen av frihetsbegreppet i samma mammonitiska dynghög. Den kommersiella televisionens avlatsbrev – referenserna till uttrycksfriheten – är sedan länge söndermalt av inflation och utnötning.

Personligen tycker jag att den friheten kan gå an, men aldrig innan styrelsen i fråga varit med i ett lekprogram, typ “Fekaltromben”, “Ironikladdet”, “Medie-pajas på stan” eller “Gay for pay”. Den VD, styrelseledamot eller storägare som ställer upp och jönsar lite så att vi rättmätigt kan skratta åt dem kan få dispens och ett slags sändningstillstånd under en viss period. Om dessa skulle backa och tacka nej, bör någon form av televisions-ansvarskommité neka dem tillstånd att sända den smörja som de själva inte vill ta ansvar för på innehållets egna villkor. Allt annat tycks mig lite för liberalt på det där samtida, bedrägliga och distinkt cyniska sättet.

 

Carl Abrahamsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Impressionisternas resa från Frankrike till Sverige

Sommarens möte med impressionismen började med en resa till Rouen i Normandie och till dess impressionistutställningar - som varar till i höst - för att fortsätta till Zornjubileet i Dalarna ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 10 september, 2010

Leila Aboulela  Foto CC BY SA 3.0 Wikipedia

En afrikansk röst att lyssna till

Den afrikanska litteraturen har äntligen börjat få sitt rätta värde. Visst har det funnits en rad afrikanska författare, framförallt från senare halvan av förra seklet, som nått erkännande och berömmelse ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 27 april, 2016

Nazister i B-filmskräckträsket och högerextremismens framväxt i Europa

Efter andra världskriget inleddes en människojakt på de skyldiga nazisterna som stått bakom några av historiens värsta krigsbrott mot mänskligheten. Några fångades direkt, andra tog livet av sig innan rättvisan ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 13 oktober, 2014

Niklas Aurgrunn Date med Björk

Dagens ljus intill en liten sjö i Alperna 62, ett par tultande svartvita år där och nåt cowboyhattsår år i Husqvarna på det, ett rum i ett hus utanför Trollhättan ...

Av: Niklas Aurgrunn | Utopiska geografier | 28 oktober, 2013

Hegel, Chesterton eller surrealismens oneirism

Vortex. Bild: Guido Zeccola Kunde G.K. Chesterton (1874-1936) sin Friedrich Hegel? Hur skulle han annars ha kunnat strukturera en roman på basis av en vanlig, men som det påstås av ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 10 december, 2008

Den självbiografiska fiktionen

Litteraturens uppdrag är att spegla illusionen om verklighet. Den ska kränga och väsnas, smekas och reta till svartsjukescener. Den ska vara ett möte mellan läsare och författare, i tystnad, långt ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 april, 2013

Hölderlin

Polyfona kontexter – cirkulära texter

Fortsätter så min växelverkande resa med korta prosastycken, reflexioner, egna och andras dikter: allt för att visa hur det osökta, tillsynes slumpartade och kontextfria, ändå hänger ihop, måste hänga ihop ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 27 april, 2017

Ett kärleksmöte genom filmkonsten

Ett kärleksmöte genom filmkonsten Roberto Rossellinis och Ingrid Bergmans möte är mer kärlekshistoria än filmhistoria. Åtminstone deras möte. Filmerna de gjorde tillsammans är i själva verket som ett långt kärleksbrev (eller ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 02 september, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts