Aleksa Lundberg- en dramatiker med fokus på de transsexuellas problem i samhället

Det finns en marginaliserad grupp i vårt samhälle, vars röst inte har lyckats göra sig hörd i nämnvärd grad förrän nu. De transsexuella har levt vid sidan av de givna ...

Av: Jens Wallén | 02 augusti, 2014
Övriga porträtt

Vermeer van Delft och hans konst

Johannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 juni, 2014
Konstens porträtt

Pantheon i Rom

Sommarens esoteriska betydelser

Året, med dess olika årstider, har hermetiska betydelser som binds till solståndet och dagjämningarna och ger den moderna människan möjlighet att stärka banden mellan den individuella själen och världens ande, mellan det ...

Av: Guido Zeccola | 12 juni, 2017
Essäer om religionen

Luther spikar upp de 95 teserna. Målning av Julius Hübner. Foto: Wikimedia

Ett jubileum med komplikationer

”Om inte om hade funnits...” - så börjar ett känt talesätt med många mer eller mindre burleska varianter. Sensmoralen tycks ändå alltid vara, att så kallade kontrafaktiska spekulationer om historiens ...

Av: Thomas Notini | 30 maj, 2017
Kulturreportage

Den avtrubbade framtiden är redan här



Vad tittar vi på? Varför? Åt vad ägnar vi vår tid? Varför? Hur hanterar vi egen kritik inombords? Varför?Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också. Jag menar på den övergripande nivå där underhållning blivit en så integrerad del av folks verklighet och vardagsrutiner att man måste stanna upp lite och se efter vad det får för effekter – möjliga, faktiska, optimistiska, pessimistiska och kanske till och med profetiska.

Vad tittar vi på? Varför? Åt vad ägnar vi vår tid? Varför? Hur hanterar vi egen kritik inombords? Varför?

Och så vidare... En bra sak att börja med är att vi aldrig översköljts av så mycket fiktion som nu. Det i sig är ett faktum och inte en fiktion. Där tidigare litteratur och viss punktmarkerad salongskultur (teater- och biobesök, en och annan konsert) bjöd på välbehövliga vardagsavlastare och eskapismventilationer är situationen idag radikalt annorlunda.

Vi omsluts nu av fiktioner. TV, DVD, mobiltelefoner, spel, Internet och många andra teknologiska små-altare möjliggör en eskapism som verkligheten med dess krav på många sätt kommit att störa. Vi har för länge sedan passerat den punkt där allt svänger, där kompartmentaliserad avkoppling förvandlats till reellt existensberättigande. Vi definieras inte längre av vad vi gör i livet eller hur vi uppför oss rent moraliskt, utan snarare av vad vi konsumerar – hur vi anpassar oss till teknologins och programmeringens diktatur.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I mångt och mycket handlar denna samtidskonsumtion om en efemär eller illusorisk hantering av verkligheten: ren eskapism (“underhållning”) eller fernissepsykologi (att se ut som den man vill se ut som men inte vara den man egentligen vill vara – belånat boende, kosmetik, kapitalvaror, symboler etc). En attribuell existens snarare än en essentiell.

Naturligtvis är allt en rundgång och alla nivåer påverkar varandra vidare. Ju mer distinkt synlig kompartmentaliseringen är (paradoxalt nog: “anti-transparens”), desto enklare att se kausala processer. Men i en “demokratisk” och just “transparent” jämlikhetssträvan blir i själva verket alla katter grå och de delar alla samma källa av underhållningsförnödenheter. Beteendemönster och konsumtionspreferenser dikteras av populära levande (?) livsstilsmannekänger, slår rot i verklighetens fragmenterade folklager och rullar sedan vidare i fiktionaliserade återspeglingar av dessa, med idel nya produktutvecklingar.

Kommer någon undan? Knappast. Zarathustra är lika sällsynt idag som då Nietzsche skrev om honom. Hegemonin är brutal och alla är vi mer eller mindre offer för ideal som kanske, om vi vågar tänka och känna efter, inte riktigt är våra egna. Ja, det är smärtsamt att grunna över.

Det finns en kritisk punkt som inte endast berör konsumtionen som rent existensberättigande. Punkten handlar här mer om utebliven omvärldsförståelse och uteblivet människovärde. Hur påverkar det en enskild individ när den gröt som färgsprakande sköljer över henne antingen visar upp barn-som-vuxna (en mer diplomatisk beskrivining av rent efterblivna lekprogram) eller en “häftig” TV-tsunami av våld, död, mord, obduktioner och cyniska auktoriteter? Kommer någon ihåg begreppet/ordspråket “Nomen est omen”? Att en term passar bra på en företeelse är en betydelse, men det kan lika gärna betyda att det man utsätts för lätt kan bli verklighet om det tjatas in för mycket. Här kommer vi till den avgörande frågan i underhållningsresonemanget: Vad får det för effekter när en viss typ av underhållning blir norm? Alltså: bortom den rena konsumtionen?

Vad är hönan och vad är ägget när norske massmördaren och amatörfilosofen Anders Behring Breivik kräver att få DVD-boxar med TV-serierna “Rome”, “Spartacus”, “Dexter” och “True Blood” till sin häktescell? Orsak? Verkan? Finns det en korrelation mellan DVD-boxutgåvorna av “Sex and the city” och “Gossip Girl” och ökad alkoholkonsumtion och könssjukdomar hos unga kvinnor? Och så vidare. Om resonemanget tycks förenklat så är det för att verkligheten är det. Kanske till och med ännu mer förenklad än vad vi vågar eller orkar inse.

Hur många fiktiva och/eller verkliga mord ser en genomsnittlig TV-konsument i Sverige under en vecka? Jag misstänker att det börjar närma sig den nivå vi under uppväxten hörde talas om när det gällde USA (som skräckexempel). Men nu är paletten “rikare” i hanterandet av detta dödsfrosseri. Naturligtvis är programmen “snyggare” (vilket betyder att scenograferna prenumererar på samma damtidningar och att klipparna har senaste redigeringsprogramvaran). Det är “team” som löser, “team” i hemliga statsorganisationer och grupper, “team” av “mänskliga” detektiver och “team” av kliniker (obducenter, et al). Hedervärt i verkligheten såklart, men det är ju INTE dokumentära aspekter det handlar om när deras arbete sänds ut i så kulört närbildsunderhållning. Konsumtion/livsstil och brutaliserad våldsfiktion, alltid i gränslandet till klinisk oduktionspornografi. Dramaturgi är ett minne blott i dödsnärbildernas, DNA-religionens och övervakningskamerornas sällsamma fiktionsstoff.

Grundfenomenet har alltid förekommit i fritidsvakuumet, och alltid lika könsuppdelat som det fortfarande är. Men det spännande i vår tid är att det inte längre är en del av vår verklighet utan att förhållandet ändrats: vår vakna “arbets”-verklighet har blivit en del av ett ständigt växande fiktionsflöde. Där normer inte länge passerar från människa till människa utan från digital sändning till mottagliggjord konsument, är steget inte långt till att samma enormt effektiva teknologi kan användas i helt andra syften.

Frustration föder paranoia? Ja, kanske det, men frustrationen i förhållande mellan verklig individ och hennes egen tolkning av egna sinnesstimuli har aldrig varit starkare och mer störd. Vi kan konstatera att denna diskrepans är konstruerad. Detta naturligtvis, med risk för att bli tjatig, för att möjliggöra en ökad konsumtion. I vår sfär handlar det om berättiganden som “avkoppling” eller, ännu värre, begreppet “kultur” (som det ju verkligen inte handlar om) och konsumtionstips. Det är klart att detta är “bättre” än ren hjärntvätt av politiska och slagordsdogmatiska slag. Vi har fortfarande friheten att kunna stänga av våra apparater, även om tillverkarna och “programmakarna” gör sitt yttersta för att det ska brusa konstant i våra sinnen. Men historien visar att även om teknologin är tillgänglig över hela världen så är tillämpningen av den (än så länge) regionalt och kulturellt betingad.

Det kan vara fint att några frihetssträvande grupper använder sina mobiltelefoner för att visa vad som försiggår i just deras specifika diktatur och för att meddela sig med andra frihetssträvare. Men själva frihetsbegreppet blir väl en smula urholkat när samma tingest så brutalt förslavar i princip alla som har råd att köpa en (och i framtiden kommer de att ges bort gratis). Här är det inte våld, tortyr och diktatur som förslavar utan teknologin i sig och dess yttersta syfte: att “underhålla” och möjliggöra konsumtion.

Norgeincidenten sommaren 2011 visade med all önskvärd tydlighet att det fortfarande är möjligt att känna en gemensam sorg och uppgivenhet när det väl gäller, även om den är televiserad. Verklighetens tragedi bjöd på en möjlighet att känna empati, sympati och sorg. Orsaken till det är dock inte generellt empatisk, för den kvaliteten har just underhållningsteknologin och dess program filat ned effektivt. Orsaken till att vi känner mer för Norge än för Sudan och andra krisområden där det dör miljoner individer och inte 77, är helt enkelt en resonans som bygger på likhet, samklang: “Close to home”.

Det vore oerhört intressant att se vad för slags underhållning som Breivik konsumerat under sitt liv. Han är den typ av freak-företeelse som alltid kommer att finnas, även i våra upplysta länder (eller kanske exakt just här). Ju mer “diktatorisk” friheten blir (Norge, ett av världens rikaste, friaste och mest kristna länder), desto mer våldsam kommer de enstaka yttringarna av motkraft att bli. I en narcissist som Breivik handlar det inte det minsta om politik, “Eurabia” eller liknande. Hans eget sökande har helt enkelt bara bekräftat de egna psykologiska behoven – han är därmed den aggressiva kvintessensen av Norges skuggsida, och förmodligen även Sveriges.

Men, som sagt, det intressanta kommer att vara att betrakta vilken typ av underhållning han haft omkring sig i livet och vilken typ av teknologi som erbjudit den. Det svaret kommer att bli mer skrämmande än några extremisters skrattretande konspirationsteorier. Den underhållningen och den teknologin är nämligen exakt densamma som din.

Carl Abrahamsson

Ur arkivet

view_module reorder

An Alternative Economic Paradigm: How Redistribution would Drive the Economy

Amartya Sen (1981) provides evidence that increased income for a portion of the economic players may inflate the subsistence sector. In 1943, a famine in Bengal brought millions of citizens ...

Av: Piero Benazzo | Essäer om politiken | 25 mars, 2013

En sydafrikansk Fröken Julie drar norr- och västerut

Den bärande konflikten i Strindbergs Fröken Julie kan summeras med fyra ord, annars förbehållna missromaner: kvinnan av börd – mannen av folket. Grafiskt kan man framställa det som två diagonala ...

Av: Ivo Holmqvist | Reportage om scenkonst | 09 november, 2012

Nu krävs mer än 24 timmar för att lösa konflikten

Homeland säsong ett och två har en mycket ironisk ”story arc”: i början av säsong ett är CIA agenten Carrie Mathison den enda som tror att den hemvändande krigshjälten Brody är ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 18 februari, 2014

Handke, Keller och den Gröne Henrik

I Peter Handkes roman ”Kort brev till kort farväl” läser Peter Handke, ehh ursäkta en ”romankaraktär i en Handkeroman” den schweiziska författaren Gottfrid Kellers roman ”Den Gröne Henrik”.Vi kan anta ...

Av: Jesper Nordström | Essäer om litteratur & böcker | 10 februari, 2017

Jules Verne, En amerikansk journalists resa 2889

Vid hundraårsminnet 1889 av franska revolutionen skrev Jules Verne en framtidsvision från 2889, d.v.s. tusen år till in i framtiden. Han visste lika väl som alla andra att det inte går ...

Av: Jules Verne | Kulturreportage | 02 oktober, 2013

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Dikter av Gunnar Lundin

    Till G H Hur länge stannar du i ditt lantliga vägskäl? Varje skäl pekar Pekar ditt åter mot stan? Och varje skäl har en botten stjärnorna i julinatten ovanför fårens ögon därunder      se stjärnorna i ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 12 september, 2008

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.