Malla Silverstolpe: "ett kallt kaos - själens kräfta".

Hon har inte mått riktigt bra de senaste dagarna. Men av missriktad hänsyn har hon inte velat säga något till de andra i ressällskapet utan hållt sina problem för sig ...

Av: Crister Enander | 29 maj, 2011
Litteraturens porträtt

Peru, det farligaste landet i världen

Den latinamerikanska kontinenten har i modern tid präglats av en allt tyngre skuldbörda och stor politisk instabilitet. Det gemensamma arvet från de två närbesläktade kolonialmakterna Spanien och Portugal och ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 13 februari, 2010
Reportage om politik & samhälle

Alma – Vindens brud

Alma föddes Schindler, men är för eftervärlden mest känd som Alma Mahler, efter giftermålet med den böhmiske-judiske tonsättaren Gustav Mahler. Hon var dotter till bildkonstnären Emil Jakob Schindler och Anna von ...

Av: Gilda Melodia | 01 oktober, 2014
Övriga porträtt

Idioten på muséet

Hörde en gång om en idiot som gjorde ett museum på precis allt som flöt iland hos honom vid ett klippors ytterskär, bl.a. åror, lådor med smuggelsprit, talrika naziuniformer, EFFOA:s ...

Av: Stefan Hammarén | 26 oktober, 2011
Stefan Hammarén

Den avtrubbade framtiden är redan här



Vad tittar vi på? Varför? Åt vad ägnar vi vår tid? Varför? Hur hanterar vi egen kritik inombords? Varför?Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också. Jag menar på den övergripande nivå där underhållning blivit en så integrerad del av folks verklighet och vardagsrutiner att man måste stanna upp lite och se efter vad det får för effekter – möjliga, faktiska, optimistiska, pessimistiska och kanske till och med profetiska.

Vad tittar vi på? Varför? Åt vad ägnar vi vår tid? Varför? Hur hanterar vi egen kritik inombords? Varför?

Och så vidare... En bra sak att börja med är att vi aldrig översköljts av så mycket fiktion som nu. Det i sig är ett faktum och inte en fiktion. Där tidigare litteratur och viss punktmarkerad salongskultur (teater- och biobesök, en och annan konsert) bjöd på välbehövliga vardagsavlastare och eskapismventilationer är situationen idag radikalt annorlunda.

Vi omsluts nu av fiktioner. TV, DVD, mobiltelefoner, spel, Internet och många andra teknologiska små-altare möjliggör en eskapism som verkligheten med dess krav på många sätt kommit att störa. Vi har för länge sedan passerat den punkt där allt svänger, där kompartmentaliserad avkoppling förvandlats till reellt existensberättigande. Vi definieras inte längre av vad vi gör i livet eller hur vi uppför oss rent moraliskt, utan snarare av vad vi konsumerar – hur vi anpassar oss till teknologins och programmeringens diktatur.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I mångt och mycket handlar denna samtidskonsumtion om en efemär eller illusorisk hantering av verkligheten: ren eskapism (“underhållning”) eller fernissepsykologi (att se ut som den man vill se ut som men inte vara den man egentligen vill vara – belånat boende, kosmetik, kapitalvaror, symboler etc). En attribuell existens snarare än en essentiell.

Naturligtvis är allt en rundgång och alla nivåer påverkar varandra vidare. Ju mer distinkt synlig kompartmentaliseringen är (paradoxalt nog: “anti-transparens”), desto enklare att se kausala processer. Men i en “demokratisk” och just “transparent” jämlikhetssträvan blir i själva verket alla katter grå och de delar alla samma källa av underhållningsförnödenheter. Beteendemönster och konsumtionspreferenser dikteras av populära levande (?) livsstilsmannekänger, slår rot i verklighetens fragmenterade folklager och rullar sedan vidare i fiktionaliserade återspeglingar av dessa, med idel nya produktutvecklingar.

Kommer någon undan? Knappast. Zarathustra är lika sällsynt idag som då Nietzsche skrev om honom. Hegemonin är brutal och alla är vi mer eller mindre offer för ideal som kanske, om vi vågar tänka och känna efter, inte riktigt är våra egna. Ja, det är smärtsamt att grunna över.

Det finns en kritisk punkt som inte endast berör konsumtionen som rent existensberättigande. Punkten handlar här mer om utebliven omvärldsförståelse och uteblivet människovärde. Hur påverkar det en enskild individ när den gröt som färgsprakande sköljer över henne antingen visar upp barn-som-vuxna (en mer diplomatisk beskrivining av rent efterblivna lekprogram) eller en “häftig” TV-tsunami av våld, död, mord, obduktioner och cyniska auktoriteter? Kommer någon ihåg begreppet/ordspråket “Nomen est omen”? Att en term passar bra på en företeelse är en betydelse, men det kan lika gärna betyda att det man utsätts för lätt kan bli verklighet om det tjatas in för mycket. Här kommer vi till den avgörande frågan i underhållningsresonemanget: Vad får det för effekter när en viss typ av underhållning blir norm? Alltså: bortom den rena konsumtionen?

Vad är hönan och vad är ägget när norske massmördaren och amatörfilosofen Anders Behring Breivik kräver att få DVD-boxar med TV-serierna “Rome”, “Spartacus”, “Dexter” och “True Blood” till sin häktescell? Orsak? Verkan? Finns det en korrelation mellan DVD-boxutgåvorna av “Sex and the city” och “Gossip Girl” och ökad alkoholkonsumtion och könssjukdomar hos unga kvinnor? Och så vidare. Om resonemanget tycks förenklat så är det för att verkligheten är det. Kanske till och med ännu mer förenklad än vad vi vågar eller orkar inse.

Hur många fiktiva och/eller verkliga mord ser en genomsnittlig TV-konsument i Sverige under en vecka? Jag misstänker att det börjar närma sig den nivå vi under uppväxten hörde talas om när det gällde USA (som skräckexempel). Men nu är paletten “rikare” i hanterandet av detta dödsfrosseri. Naturligtvis är programmen “snyggare” (vilket betyder att scenograferna prenumererar på samma damtidningar och att klipparna har senaste redigeringsprogramvaran). Det är “team” som löser, “team” i hemliga statsorganisationer och grupper, “team” av “mänskliga” detektiver och “team” av kliniker (obducenter, et al). Hedervärt i verkligheten såklart, men det är ju INTE dokumentära aspekter det handlar om när deras arbete sänds ut i så kulört närbildsunderhållning. Konsumtion/livsstil och brutaliserad våldsfiktion, alltid i gränslandet till klinisk oduktionspornografi. Dramaturgi är ett minne blott i dödsnärbildernas, DNA-religionens och övervakningskamerornas sällsamma fiktionsstoff.

Grundfenomenet har alltid förekommit i fritidsvakuumet, och alltid lika könsuppdelat som det fortfarande är. Men det spännande i vår tid är att det inte längre är en del av vår verklighet utan att förhållandet ändrats: vår vakna “arbets”-verklighet har blivit en del av ett ständigt växande fiktionsflöde. Där normer inte länge passerar från människa till människa utan från digital sändning till mottagliggjord konsument, är steget inte långt till att samma enormt effektiva teknologi kan användas i helt andra syften.

Frustration föder paranoia? Ja, kanske det, men frustrationen i förhållande mellan verklig individ och hennes egen tolkning av egna sinnesstimuli har aldrig varit starkare och mer störd. Vi kan konstatera att denna diskrepans är konstruerad. Detta naturligtvis, med risk för att bli tjatig, för att möjliggöra en ökad konsumtion. I vår sfär handlar det om berättiganden som “avkoppling” eller, ännu värre, begreppet “kultur” (som det ju verkligen inte handlar om) och konsumtionstips. Det är klart att detta är “bättre” än ren hjärntvätt av politiska och slagordsdogmatiska slag. Vi har fortfarande friheten att kunna stänga av våra apparater, även om tillverkarna och “programmakarna” gör sitt yttersta för att det ska brusa konstant i våra sinnen. Men historien visar att även om teknologin är tillgänglig över hela världen så är tillämpningen av den (än så länge) regionalt och kulturellt betingad.

Det kan vara fint att några frihetssträvande grupper använder sina mobiltelefoner för att visa vad som försiggår i just deras specifika diktatur och för att meddela sig med andra frihetssträvare. Men själva frihetsbegreppet blir väl en smula urholkat när samma tingest så brutalt förslavar i princip alla som har råd att köpa en (och i framtiden kommer de att ges bort gratis). Här är det inte våld, tortyr och diktatur som förslavar utan teknologin i sig och dess yttersta syfte: att “underhålla” och möjliggöra konsumtion.

Norgeincidenten sommaren 2011 visade med all önskvärd tydlighet att det fortfarande är möjligt att känna en gemensam sorg och uppgivenhet när det väl gäller, även om den är televiserad. Verklighetens tragedi bjöd på en möjlighet att känna empati, sympati och sorg. Orsaken till det är dock inte generellt empatisk, för den kvaliteten har just underhållningsteknologin och dess program filat ned effektivt. Orsaken till att vi känner mer för Norge än för Sudan och andra krisområden där det dör miljoner individer och inte 77, är helt enkelt en resonans som bygger på likhet, samklang: “Close to home”.

Det vore oerhört intressant att se vad för slags underhållning som Breivik konsumerat under sitt liv. Han är den typ av freak-företeelse som alltid kommer att finnas, även i våra upplysta länder (eller kanske exakt just här). Ju mer “diktatorisk” friheten blir (Norge, ett av världens rikaste, friaste och mest kristna länder), desto mer våldsam kommer de enstaka yttringarna av motkraft att bli. I en narcissist som Breivik handlar det inte det minsta om politik, “Eurabia” eller liknande. Hans eget sökande har helt enkelt bara bekräftat de egna psykologiska behoven – han är därmed den aggressiva kvintessensen av Norges skuggsida, och förmodligen även Sveriges.

Men, som sagt, det intressanta kommer att vara att betrakta vilken typ av underhållning han haft omkring sig i livet och vilken typ av teknologi som erbjudit den. Det svaret kommer att bli mer skrämmande än några extremisters skrattretande konspirationsteorier. Den underhållningen och den teknologin är nämligen exakt densamma som din.

Carl Abrahamsson

Ur arkivet

view_module reorder

Emmakrönika X jag tror mig existera i en blomma

vad kan mina tårar smaka, som nog hennes tårar, droppen som slutligen tidigt klarade separator, efter det min droppe jag fällde i världshav med tesil skilt, vilken hon tog upp ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 13 januari, 2009

Den moderna textila konsten och Sandra Ikse

Textil konst har ofta kommit att enbart handla om material och hantverk. Men det finns textilkonstnärinnor som idag vill nå bortom denna begränsning. De vill uttrycka något viktigt om den ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 09 juli, 2017

Percival vs Beckett. Ett möte i tomrum och tystnader

Det är en höstlik dag närmare bestämt den 27 september 1963 och ett och annat visset löv singlar ned på Boulevard Saint Jacques i Paris. Percival står nedanför Samuel Becketts ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 28 mars, 2011

Apis mellifera

Apis mellifera

Medan biodlaren var borta passade en tjuv på att stjäla honungen ur kuporna. När odlaren kom tillbaka blev han stungen av de uppretade bina som misstog honom för tjuven. Han ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 08 juli, 2016

Vantablack, Källa: Wikipedia

Konstnären som äger det svartaste svarta i konsten

Till konstvärldens förtret har konstnären Anish Kapoor exklusiv rätt till det svartaste svarta i konsten. Han äger sedan 2014 rätten att använda Vantablack som kan absorberar 99.96% av allt ljus.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 mars, 2017

dagen efter orden del 4

         

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 04 maj, 2012

Jean Vigo

Apropå Jean Vigo

Vem minns inte sekvensen i Francois Truffauts ”De 400 slagen”, där en skolklass är ute och joggar med gymnastikläraren i spetsen och det vid varje gathörn smiter iväg några killar ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 29 januari, 2016

Einar Askestad C e l e b r i t e t…

 C e l e b r i t e t e r   ett urval porträtt ur samtiden     De här publicerade porträtten utgör endast en ringa del av det samlade materialet, precis som ...

Av: Einar Askestad | Utopiska geografier | 22 december, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.