Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2017
Kulturreportage

Litteraturen är språket, litteraturen är människan

Om Gayatri Chakrovorty Spivak Gayatri Chakrovorty Spivak, den produktiva nutida feministisk-marxistisk-dekonstruktivistiska litteraturkritikern, ofta kritiserad för sin svårtillgänglighet genom ett språk som endast talar till de invigda, men trots det populär som ...

Av: Anna Nyman | 28 april, 2008
Essäer om politiken

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 23 november, 2012
Filmens porträtt

GIBCA – Fernando Sanchez Castillo gräver där han står – och minns

Lund 2010 En gång fick jag i uppdrag skriva om en konstutställning i min hemstads studenttidning, Lundagård. Utställningen skulle invigas med att ett stort huvud av brons rullades genom universitetets centrala ...

Av: Frida Sandström | 23 oktober, 2013
Essäer om konst

Greve Zaroffs ande kan man tjäna storkovan på



altVill man nå fram till någon vars försvar är på topp eller i alla fall fungerar någorlunda finns det en metod som är bättre än andra: mekanisk avtrubbning. Genom att tjata och nöta och harva på med upprepningar mals ideal, normer och försvarsmekanismer ned, vilket lämnar fältet fritt för införsel av andras konstruerade ideal och normer. Och vips finns där en människa som förvisso inte ser ny ut på ytan men som på insidan önskvärt okritiskt förhåller sig positivt till det nya program hon precis fått.
Televisionen är det mest storslagna mediet när det gäller denna typ av programmerings-utnötning. Under devisen/double-speak-klassikern "vad folk vill se" matas publiken med marginellt sett olika program, alla friande till lägsta gemensamma nämnare. Marginellt är ett nyckelord i sammanhanget, för det är de små nyanserna som skapar de stora resultaten. Det är samma princip som för själva bränslet till programmeringen, reklamen - den fungerar alltid allra bäst med en massiv utnötningsprocess. I den sänkta irritationsgarden sjunker budskapet in. I framtidens televisionsprogrammering kommer det dessutom att vara svårt att avgöra exakt vad som är "program" och vad som är "reklam" - dessa tendenser är, som vi vet, synliga redan idag (läs: "produktplacering").

Inte nog med att alla på ytan olika program följer exakt samma "dramaturgiska" mall. Även inom själva mallen fungerar avtrubbningen totalt förutsägbart. Har du tänkt på hur ofta du får se ett skeende i till exempel en "reality"-serie eller ett lekprogram, varpå de medverkande ingående berättar om skeendet du just sett? Varför? Anser producenterna att vi är debila? Nej, det tror jag inte, men det är definitivt deras avsikt att vi ska bli debila. Skeendet är förvisso högst anmärkningsvärt men inte när man varit med om det tusentals gånger. Genom att frånta tittaren ansvaret för urvalsprocess såväl som tolkningsföreträde omvandlas hon till en hålögd zombie med hjärnaktivitet på önskvärt lågvarv.

Nyligen hade jag förmånen att se om den fantastiska filmen "The most dangerous game" (Pichel/Schoedsack, USA, 1932). I filmen lockar den lömske greve Zaroff båtar till sin ödsliga ö. På grund av medvetet missvisande fyrar förliser båtarna i korallreven runt kusterna och de enstaka överlevarna tar sig i land så gott de kan. Väl omhändertagna på grevens slott inser de snart omskakande och livshotande ränker. Den av jakt besatte Zaroff vill nämligen använda (och gör det också) dessa skeppsbrutna som mänskligt villebråd.

Det fick mig att tänka på hur långt före sin tid denna klassiker var. Innan lek- och "reality"-TV ordentligt etablerat sig som det mest lönsamma katarsis/eskapism-genom-förnedring-fenomenet i vår samtida kultur, var filmer som "The most dangerous game" egentligen mest enstaka udda fenomen. Det makabra och moraliskt gränsöverskridande i filmen balanserades dessutom genom att de "goda" ju vann till slut. Men idag är situationen såklart annorlunda och Pichel och Schoedsacks enkla djungelepos kan lätt betraktas mer som ett orakulärt meddelande, en profetisk karta för TV-branschens framtid, än en svartvit kultfilm av "teamet bakom King Kong".

All förnedrings-TV följer i grund och botten samma formel, men det mest Zaroff-trogna exemplet som banade väg för mycket är naturligtvis "Expedition Robinson". Miljön är densamma (en isolerad ö med djungel) och upplägget i grund och botten detsamma: två egentligen helt lika lag tävlar mot varandra. Men allt är här genomsyrat av det som utgör problematiken för det ultimata lönsamhetsklivet: demokrati. Det är förvisso vinst som räknas men man måste ändå ha öråd, omröstningar, ett stigmatiserande av hämndaktioner o.s.v., för att det inte ska vara alltför troget "The most dangerous game"-formeln. "Reality" i all ära, men den ska helst aldrig tangera verkligheten. Inte riktigt än i alla fall.

Jag är övertygad om att vi år 2025 (det kommer ännu mer att vara just "vi" då, i en helt globaliserat homogen kultursfär) kommer att se hur gladiatorpsykologin infiltrerat förnedringsunderhållningen så till den grad att vi kommer få se kamp på liv och död - bokstavligen - på bästa sändningstid. Det blir lördagsmys med snuff, självklart i olika facettvarianter för olika målgrupper. Det är väl ingen som tvivlar på att det skulle bli tittarrekord (och därmed enorma TV-reklamsintäkter) om kontentan var att det plötsligt var helt accepterat att i direktsändning döda sin motståndare, på lag- eller individuell nivå? Självklart ska vinnaren direkt efteråt i detalj berätta om vad vi precis redan sett, förslagsvis med inklippta reaktioner från den förlorandes familjemedlemmar.

Först måste dock ett visst mått av anständighet malas ned ytterligare. Det är vad som sker idag rent TV-mässigt och det kommer att fortsätta så i något decennium till. Men när folk tröttnat på att se i grund och botten samma dynamik om och om igen, måste ribban höjas (eller sänkas, beroende på hur man ser det). Och där finns det i grund och botten endast en nivå till: gladiator-TV med dödlig utgång. När de vuxna människornas lekande malt ned all anständighet och alla aspekter av värdighet och villigheten att prostituera sig inte längre kommer vidare (helt enkelt på grund av avsaknat forum), då kommer vi att få se "The most dangerous game" på TV - live, i 3D, och med en fullkomligt revolutionerande lönsamhet för produktionsbolagen och TV-kanalerna.

Carl Abrahamsson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Fotokomposition  Hebriana Alainentalo

Poetisk form eller formens poesi

Käre läsare, tanken på förståelse blir inte av följdintresse - allt kan ändras, kastas om. Det är enbart skilda känslodjup som texten vill frammana. Detta genom det mest förbjudna – ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 11 december, 2015

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Augustinus och Sanningen

Filosofen och kyrkofadern Augustinus skriver i Bekännelser från 300-talet om ett begär efter smärta, som han får utlopp för på teatern. Men det är en smärta som bara får finnas ...

Av: Hedvig Ljungar | Gästkrönikör | 10 april, 2014

August och lasterna

Den pietistiska tron, en from riktning inom kristen religion, präglade August Strindbergs uppväxt. Modern Nora, som dog i lungsot när August var tretton, bad till Gud och sökte tröst hos ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2011

Eleonora Bru · Dikter

Bild: Hebriana AlainentaloOm det inte var för ditt ansikte som vänder sig om hela tiden blir denna rörelse en gåta som smugit sig igenom två hundra år, för att passera ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 16 oktober, 2008

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Carsten Palmer Schale som poet inför det nya året

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 11 januari, 2017

Tidiga Petrarcaspår i nordisk litteratur

The importance of Petrarch’s (1304-74) poetry has been immense. Lars Burman 1993 Icke sedan 600-året för Francesco Petrarcas födelse har den italienske poeten, filosofen og lärofadern fått så mycken uppmärksamhet i Norden ...

Av: Søren Sørensen | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts