La Décoration Suspect (2014)

Färgernas språk

Monokrom av Melker Garay pågår till den 30 september Galleri Kameleont i Norrköping

Av: Ida Thunström | 14 september, 2016
Essäer om konst

”De dricker energi, kaffe och jobbar”

Det är samtiden jag lyssnar till. I smyg, jag deltar inte, känner inte, vet inte varför ordet ”samtid” pressar fram någon typ av besatthet inom mig. Jag vill berätta om ...

Av: Linda Bönström | 26 april, 2013
Gästkrönikör

Johan Rasmundson. En dikt

Jag heter Johan Rasmundson och är bosatt i Uppsala och har skrivit poesi de senaste tio åren. Jag har varit publicerad i några antologier, tidskrifter och i år även tryckt ...

Av: Johan Rasmundson | 03 december, 2017
Utopiska geografier

Dr Krabba 12

Av: Janne Karlsson | 23 december, 2011
Kulturen strippar

Carl Abrahamsson

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 10

 

Ja, det kan man fråga sig. Och man kan också fråga sig om det i sig är en relevant fråga, och så vidare... Och Donnerwetter vad många tyskar det finns förresten! Överallt i min bokhylla... De är bra på en sak: att vara tyskar. Det finns inga som kan vara så tyska som tyskarna (möjligtvis österrikarna). Kan det vara den generella okänsligheten som fascinerar? Man kan hävda att Novalis och Jünger är känsliga i sina beskrivningar av naturen och vissa själsliga stämningar, undantagen som bekräftar regeln. Men överlag är tysken högljudd och dominerande. Vad handlar det om? Inte vad de handlar om - det kommer vi nog aldrig kunna förstå. Men deras närvaro i min egen bokhylla, i min egen smak?

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 9

 

Övertro och optimism? Skeptisk pessimism? Ibland går diametrala positioner faktiskt att kombinera. Extra bra går det naturligtvis om man har teoretisk-magiska överbyggnader i bakfickan då man agerar i livet. Man kanske tycks irrationell i förhållande till populasens Status Quo-dyrkan (tillståndet, inte bandet), men vad spelar det för roll om man ändå existerar inom fullständigt egna referensramar? En person som verkligen lyckades med allt han förutsatte sig och som borde vara ett gott föredöme för samtidens ungdomar är japanen Yukio Mishima. Här en kort introduktion.

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 8


Jag önskade Kasparov lycka till efter att ha läst igenom texten och infogat den i boken. Han skulle nog komma att behöva alla lyckönskningar han kunde få. Jag insåg att det var sent igen och dags att sova. På någon nivå önskade jag att jag inte skulle drömma någon outgrundligt dystopisk text igen. Om någon behöver sin skönhetssömn, så är det jag!
Det gick bra, tack och lov. Jag vaknade på den tidiga morgonen, full av befriande tomhet. Det här skulle bli en intressant dag, så mycket visste jag. Boken hade ju tagit över och jag kunde bara assistera dess tillkomst. Jag skyndade med alla morgonrutiner för att kunna sätta mig tillrätta, vidröra den talismaniska pennan och låta orden flöda igen.

Men orden kom inte. Jag hade i övermod trott att det bara handlade om att skriva mer av detsamma, som så många gånger förr. Att jag bara var en maskin, vars strömbrytare jag själv kunde kontrollera. Nu visade det sig inte vara så och jag mindes att det egentligen aldrig varit så. Jag hade ju även tidigare varit i liknande situationer, där jag förväntade av mig själv att skickligt styra och färdas på autopilot. Men icke!

Mitt krampknep heter "Solvitur Ambulando". Det löser sig när man går, när man spatserar, promenerar, flanerar, spankulerar, patrullerar... Jag gav efter men inte upp. Efter bara fem minuter i medelhastig takt längs Norr Mälarstrand började fokuset återvända. Det räckte med bara en liten om än kärleksfull dos av verkligheten för att få igång mig. Där fanns de, alla de människor jag kände igen och alla de jag inte kände igen. De bar på sina kors, sina bördor och de gjorde det till synes tappert, ibland till och med oförskämt muntert. Jag kunde känna impulsiva fraktioner av empati, ibland en tillstymmelse till sympati men inte någon direkt resonans. Detta sista lastade jag dock mig själv för. En sak stod säker. Promenaden hade hjälpt mig att formulera igen. Vid hemkomsten vidrörde jag talismanen med respekt och allt flöt på som jag ville. Så här löd det den specifika morgonen...

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 7


Jag vaknade upp i soffan med TVn på. Måste ha somnat. Konstiga drömmar. Även denna gång drömde jag en text. Drömmen som motgift mot katodstrålning och programmering? På osannolika grunder ett högst sannolikt påstående. Vad drömde jag? Jag drömde om en högre människa. Inte nödvändigtvis högre mätt i centimeter, utan snarare någon som har mod att ifrågasätta alla ifrågasättanden och dessutom mod att till fullo utsätta sig för verkligheten.

Jag drömde att jag ser på marken. Jag ser jorden, löv, till hälften krispigt gulbruna, till hälften förmultnade. Enstaka grässtrån samlade i tuvor, små gröna öar i ett jordbrunt hav. Jag ser även små pinnar, till synes slumpmässigt formerade i skapande, suggestiva mönster. En och annan grå sten, fuktig av regn eller av regnet som sugits upp i jorden. Det luktar jord. En märklig lukt: bred, heltäckande, grundläggande, precis som jorden själv. En passande lukt.

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 6

Avdelning, inåt marsch!

Errorismen påverkar indirekt vårt sätt att interagera, hur vi beter oss mot varandra, resemönster, livsstilsval, etc. Errorismen har på en nivå medfört stora förändringar i samhället och kulturen vi lever i. Errorismens våldsamma och fanatiska tillvägagångssätt ställer våra invanda mönster på spets. Hur vill vi leva och vad är vi villiga att betala för det? Ska man t.ex. ge efter för en errorists krav? Har vi som samhälle eller homogen kultur rätt att påvisa för andra kulturer hur fel det är med errorism? Ska några få errorister få ödelägga för ett större flertal medmänniskor? Och vem ska döma en errorist, egentligen? Deras hållning är väl precis som vår egen i grund och botten: "Vi kanske inte har helt rätt, men vi har i alla fall inte helt fel heller..."

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism

Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av historisk kontakt och en tillvaro i skärpa. Länge trodde jag att subjektiv nostalgisk konservatism helt var beroende av det nostalgiska elementet, men det visade sig att jag hade fel. Saker och ting var verkligen annorlunda då jag växte upp. Mentaliteten var annorlunda, människorna var annorlunda, umgänget var annorlunda. Staden var annorlunda.

 

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 4

De omöjliga intervjuerna: Ernst Jünger

Den tyske författaren Ernst Jünger (1895-1998) kritiserade i sitt författarskap maskinsamhället och 1900-talets ohejdade teknologiska framfart. Hans position var anarkens, ej att förväxlas med den emotionelle och reaktive anarkistens. Anarken står utanför och betraktar och kan i vissa fall, såsom Jüngers, kommentera eller kritisera. Hans aristokratiska och ofta drömmande attityd la hinder i vägen för en framgångsrik militär karriär - trots dekorerat deltagande i två världskrig. Men attityden blev också hans räddning, i det att nazisternas flörtande med den framgångsrike och heroiske författaren aldrig ledde till något samarbete. Även efter 1945 förblev Jünger en av Tysklands mest kontroversiella och skarpa författare och filosofer.

66 metagram för mycket – ett oavslutat kapitel i många delar. Del 3

Tillbaka till soffan. Jag bläddrade vidare i pappershögen efter att jag lagt den veritabla masslakten åt sidan. Vad hittade jag här nu då? "Den bästa av världar"? Det lät bra. Jag kom inte ens ihåg att jag skrivit texten, men den fick duga. Oj, här var det mörkt och dystert. Men det är det ju ibland. En frisering eller utrotning av denna text vore att förringa helhetens dynamik. Det putslustiga var tacksamt borta och ett destillat av bitterhet rådde istället. Inte helt fel som balanserande energi. Den bästa av världar? Knappast. Men utan en balanserad syn på ljus och mörker kommer man absolut ingenstans.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Äntligen sex års forskning gått till sin ände,

 resultatet rörande osvikligt: bokstaven C blev T när jag föddes, och fortsatt som loserförfattare.   Ni några minns kanské mina små rapporter under årens lopp från Loserförfattarfabriken om eller till blodläkarna. Från ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 10 maj, 2012

Vem ska man tro på – val 2014

Snart är det val igen och våra etablerade partiledare syns precis överallt. Det är löften och hot, tjuvnyp och flirt. Alla är både med och mot varandra i en salig ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 september, 2014

Den hårda lotten att vara författare. Och författarfamilj

”Förr i tiden hade författare inget annat att göra än att ofreda sin familj. Idag kan man ju alltid kylskåpsäta, kolla sina e-mail, surfa lite på nätet, gå ut på ...

Av: Belinda Graham | Litteraturens porträtt | 22 november, 2012

Stillbild ur filmen Sunspring skriven av en AI

Artificiell intelligens skapar framtidens kultur

Artificiell intelligens (AI) beskrivs ofta i Science Fiction i dystopiska ordalag. Det är en HAL i Kubricks 2001 A Space Odysseus, ett ondskefullt Skynet i Terminator-filmerna eller en Matrix som ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 02 juli, 2016

Vladimir Oravsky som västanvinden Zefyros i Botticellis Venus födelse Foto Hedvig Wallin

Svenska Dagbladet, Gefle Dagblad, Wikipedia och andra kunskapsliberaler

 I inledningen till min bok ”I skuggornas hetta” skriver jag bland annat ”Om en läsare stöter på tolkningar som han eller hon har svårt att anamma omedelbart, söker han kanske ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2015

Fredriksson om Wittgenstein

Fredriksson om Wittgenstein En gammal bok av Gunnar Fredriksson om Ludwig Wittgenstein aktualiserad i en artikel av Bo I Cavefors. "Hälsa alla att jag har haft ett underbart liv"; det verkar ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 26 oktober, 2006

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | Resereportage | 31 maj, 2015

Personligt inför den 8 mars

Den internationella kvinnodagen är min födelsedag. Det är jag stolt över. Även om jag haft och har svårigheter att kalla mig feminist. Dels beroende på en ovilja och oförmåga att ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.