In the Rififi of time – the birth of Swedish progg music

The sixties and seventies shaped my musical world and me. It was in the decades when politics and progressive music came together. In Sweden a number of new bands emerged ...

Av: Mats Myrstener | 06 februari, 2013
Essäer om musik

Argentinska resebrev - IV

Det är lätt att missförstå det allra viktigaste. Förhållandet behöver inte äga kontroll över det som finns utanför dess beståndsdelar. En dag sitter jag under ett glödhett tak av korrugerat ...

Av: Axel Andersson | 27 december, 2010
Resereportage

Vermeer van Delft och hans konst

Johannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 juni, 2014
Konstens porträtt

Att se, röra och göra jaget

I London pågår för tillfället två utställningar som båda berör individens föreställningar om det egna jaget: från frågan om jagets svårdefinierade kärna till dess möjligheter och längtan efter att lämna ...

Av: Lovisa Lindgren | 01 februari, 2010
Essäer om konst

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.



Del 10

 

Ja, det kan man fråga sig. Och man kan också fråga sig om det i sig är en relevant fråga, och så vidare... Och Donnerwetter vad många tyskar det finns förresten! Överallt i min bokhylla... De är bra på en sak: att vara tyskar. Det finns inga som kan vara så tyska som tyskarna (möjligtvis österrikarna). Kan det vara den generella okänsligheten som fascinerar? Man kan hävda att Novalis och Jünger är känsliga i sina beskrivningar av naturen och vissa själsliga stämningar, undantagen som bekräftar regeln. Men överlag är tysken högljudd och dominerande. Vad handlar det om? Inte vad de handlar om - det kommer vi nog aldrig kunna förstå. Men deras närvaro i min egen bokhylla, i min egen smak?

Den tyska mentaliteten är fortfarande kontroversiell. 2004 hälsade jag på Hermann Nitsch på hans slott strax norr om Wien och betraktade en av hans beryktade "aktioner". Det var upplyftande på många sätt, en icke-kommodifierad Gesamt-manifestation med primordiala tentakler. Det hela var storslaget, magnifikt, myt-referererande, våldsamt, blodigt... Ja, tyskt, helt enkelt. Inspirerad av resan skrev jag en hyperbolisk recension. Det blev en av de få gånger (hittills) jag censurerats i Sverige.


En storslagen aktion

I mitten av 60-talet dök en ny våg av konstnärer upp i Österrike. De var unga, arga, och distinkt präglade av andra världskriget och tiden efter i det före detta stortyska riket. De kom att kallas "Wieneraktionisterna" och utmärkte sig genom att bokstavligen spränga och slita sönder alla gränser i både konstvärlden och det konservativa österrikiska samhället.

Man experimenterade med liv, död, modifikationer av de egna kropparna, att bryta ned gamla mönster med våld och skaka om betraktare och även sig själv som konstnär. Måleri, teckningar, och även andra traditionella uttrycksformer användes. Men främst ville man genom direkta "aktioner", performances och aktiva installationer möta en publik direkt så konfronterande och "rakt på" som möjligt. Skandalerna lät inte vänta på sig.

Günther Brus, Otto Mühl, Rudolf Schwarzkogler och Hermann Nitsch, de mest framstående av wieneraktionisterna, utgjorde ingen homogen grupp, men samarbetade emellanåt och buntades definitivt ihop av media som "groteska" och "vidriga" dekadenter som inte hade något som helst med konst att göra.

Kritiken berörde dem dock inte nämnvärt. Istället blev det personliga framgångar eller tragedier som utgjorde deras öden. Schwarzkogler dog redan 1969, Günther Brus drev in i ett mer klassiskt symbolistiskt uttryck, och Otto Mühl dömdes på 90-talet till fängelse efter att ha startat ett promiskuöst kollektiv i vilket han blev anklagad för sexuella övergrepp.

Hermann Nitsch såg dock till att hålla den produktiva ångan uppe. Aktion efter aktion efter har arrangerats, utställningar med hans måleri har visats över hela världen, utgåvor av videodokumentationer, böcker, skivor med hans musik m.m. har alla varit bidragande delar i en helhet som endast kan stavas "framgång". För många konstnärer skulle det vara frestande att dra sig tillbaka en smula på ålderns höst och njuta av det som varit. Men för Hermann Nitsch finns det endast en väg: framåt.

Efter ett bråk med Wienoperan för ett par år sedan, dit han bjudits in för att sätta upp Wagners "Parsifal", drog sig Nitsch tillbaka till sitt magnifika slott Prinzendorf i det bördiga vinterritoriet norr om Wien. Senaste stora aktionen där ägde rum 1998, med ett "spel" (som han kallar det) som varade i hela sex dagar. Nu, inför 2004, valde Nitsch att själv leva ut Parsifalmyten genom ett tvådagarsspel. Inte i Wagners tappning, utan i en helt egen produktion. "Prinzendorf är mitt eget Bayreuth", förkunnade han.

När man väl är på plats på slottet och aktionen ska börja, förstår man redan där och då vilken massiv insats som gjorts för att skapa ett totalt "Gesamtkunstwerk", en skapelse där musik, rörelse, måleri och många andra konstformer integrerats.

Vid midnatt på fredagen startar allt med musik på slottsgården. Aktörerna, alla klädda i vitt, bryter bröd och dricker slottets egenproducerade vin. Publiken bjuds in att delta och en sorlande konversation skapar en lugn symfoni tillsammans med syrsornas sång. Det är lugnet före stormen.

På lördagen, i 30-gradig hetta, sätter så aktionen igång på riktigt. Spelplanen är slottsgården, olika rum inne i slottet samt området utanför. En stråkorkester, en blåsorkester, en slagverksorkester, en uppsättning med fyra kyrkklockor samt en elektronisk avdelning med syntar står för det musikaliska. En dirigent på gården kämpar i högt tempo med alla delmoment enligt Nitschs dynamiska partitur. Tillsammans med hettan, lukterna och vad man kan betrakta med ögonen utgör musiken en maximalt suggererande känslokraft.

Myten om Parsifal är enkel men ändå intrikat. Han kan inte ge sig ut på sin jakt efter den heliga graalen och heller inte bota kungen Amfortas med sin lans innan han renats i sitt andliga sökande. För att göra en lång historia mycket kort, renas Parsifal genom att neka den förföriska Kundry (utsänd av trollkarken Klingsor) lustfylld sex. Det är först när "lansen" används i Guds tjänst som mirakel kan åstadkommas.

I Nitschs version bygger mycket på repetitiva moment, precis som i tidigare spel. Amfortas lider, Parsifal välsignas i omgångar och till slut skapar en sexuell union alkemiska förutsättningar för att Parsifal ska kunna hela Amfortas. Enorma pålar med svärd på utgör lansar som välsignar. Det 50-tal assistenter som deltar följer ett noggrant orkestrerat partitur där Nitsch själv agerar ledare, om än en synnerligen avspänd sådan.

Ett klassiskt moment i Nitschs aktioner är arbetet med blod. Där tidigare aktioner skapat motreaktioner och mediauppmärksamhet p.g.a. att djur slaktats på området och använts till annat än kött-som-mat, valde Nitsch denna gång att låta den lokale slaktaren föra de redan döda djuren till slottet.

Man hade även innan gått ut med denna information i pressmeddelanden för att blidka djurrättsorganisationer och aktivister. Nu blev alla parter nöjda med detta arrangemang, kanske för första gången i Nitschs kontroversiella karriär.

Betraktar man Nitschs 40-åriga konstnärskap finner man inga tendenser att söka effekt för sakens skull. Han har iscensatt en stor mängd "spel" som alla vilat på olika mytologiska temata (Mithras, Dionysos m.fl.), men samtliga innehållit gemensamma nämnare. Återigen: både livet och döden som dynamiska krafter. Blodet är den centrala, i Nitschs universum gudomliga, kraft som symboliserar allt vad livet är och kan vara.

De korsfärsta löser av varandra. Alla assistenter byter roller, arbetar stenhårt och assisterar även Nitsch med att måla. Färg och vätskor används under aktionen till att måla enorma textilier och dukar, som sedan inkorporeras i framtida utställningar.

Då en dag av intensiv aktivitet fullständigt utmattat både betraktare och deltagare, varvas tempot ned. Den välsignade, nakne Parsifal, med en fem-sex meter hög lans framför sig, bärs på en plattform över traktens svajande sädesfält till tonerna av en österrikisk marschorkester som går allra först. Målet är en festplats i närheten, där alla de lokala vinproducenterna har sina vinkällare. Aftonen blir natt och överdådigheten glider in i rus och extas.

Dag två bygger på ett balanserande av aktivitet, intensitet och passion. Bufféer med fantastisk mat, sociala samspråk och fortsatt musik utgör den passiva dagen, som dock är minst lika integrerad i helheten som den första dagens av turbulenta aktioner. Lugnet efter stormen, så att säga.

Att vara närvarande på en Hermann Nitsch-aktion är en bokstavligen överväldigande och omskakande upplevelse. Hans 120:e aktion, i form av ett modifierat Parsifal-drama, var om än inte kronan på ett långt och imponerande livsverk så i alla fall en mäktig och majestätisk manifestation av en konstnär och visionär som inte räds det storslagna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.


Det storslaget kreativa, ja... Lilla Sverige däremot är ingenting annat än ett Ersatz-epicentrum, ett litet ränknäste för trygga drömmare. Det mest framgångsrika är det som tydligast och bäst emulerar något annat, stammande ur den internationella myllan. Det handlar om en karbonkreativitet utan själ, tekniskt skicklig och i små doser njutbar. Inspirationen betingar ett högt pris i ett land som fruktar det genuina uttrycket. Ersatz-kommandosoldater med uniformer från Hennes & Mauritz och med påtvingade kulturbidrag innehållande tacksamhetsklausuler, återbetalningsskyldighet vid ej fullgod närvaro och extern volymkontroll.


Tänker du liksom jag ofta på historiska möten? Inte direkt de som inristats i historieböckerna utan mer de som har en omedelbart inspirerande kvalitet just för dig? Två eller fler människor som under närmast osannolika förhållanden slår ihop sina hjärnceller och känslor under en begränsad men avgörande tid? Jag har en lång lista på denna typ av fantasieggande möten och det skulle mycket väl kunna bli en bok någon gång. Men här får det räcka med en liten essä om två giganter som möttes inte en utan ett flertal gånger: Ernst Jünger och Albert Hofmann. Ack, att ha varit en fluga på väggen där och då!

Att närma sig närmandet

"My interest in drugs have caused me various difficulties. But I take drugs too seriously to believe that one should make a habit of them and use them like cigarettes." (Ernst Jünger) (1)

Ernst Jünger representerar onekligen olika saker för olika människor. En tysk soldat som deltog i två världskrig, skadades, utmärktes och kontinuerligt återvände till aktiv tjänst. En författare vars visionära sinne och flitiga produktivitet placerade honom centralt i europeisk litteraturhistoria. En entomolog och amatörbotaniker som fått insekter och amöbor uppkallade efter sig. Och en filosof, vars fokus genomgående legat på rastret, linjen, gränsen mellan det ena och det andra, kanske mest påtagligt i uppdelningen mellan det inre och det yttre, det andliga och det kroppsliga.

Jüngers talang för engagerande detaljrikedom och hans utpräglat skarpa sinne för filosofiska resonemang utgör en stor del av hans attraktionskraft som författare. Det är aldrig vaghet det handlar om, snarare om en precision som suddar ut det förväntade. Romanerna är aldrig konventionella, inte heller hans essäer. De innehåller inte sällan utsvävningar, metaforer, spekulationer, drömspråk, mytologiska referenser. Om Jüngers texter hade skrivits av någon annan än Jünger hade de högst sannolikt varit luddigt oläsliga. Men, som han själv uttryckte det, så "bestraffades" han med en mycket exakt iakttagelseförmåga i livet (2), och det var den som blev hans filter både vad gäller det granskande intrycket och det analyserande uttrycket. Denna bestraffning har för oss läsare naturligtvis varit en välsignelse.

Oavsett om närmandet själva närmandet grundats i leriga skyttegravar med död och strid som utlösande agenter eller i skogspromenaders reflektioner över flora och fauna eller i psykedeliska utflykter tillsammans med kreativa kemister, så handlar Jüngers nyfikenhet om behovet av att gå ett steg längre. I livet är döden den slutgiltiga måttstocken, något Jünger också skrev om i ett flertal texter, men väl i livet är det möjligt att närma sig inte bara kunskap utan även förståelse. Häri ligger ett slags djupare förståelse av begreppet religion. Inte som världslig maktstruktur utan som en rent personlig upplysning. Kontakterna med rastret, frivilliga eller inte, medger insikter som, om man tar dem på allvar, kan leda till djupa revelationer om det egna förhållandet till universum. En av de centrala nycklarna här handlar enligt Jünger om att bryta ned vår uppfattning av tiden, att bryta ned själva tidsbegreppet.

"Människan är alltings mått - detta ord får med det ökande vetandet en allt större räckvidd. Ett inre vetande gick genom amöban, ormen, dinosaurien; det existerade på månen långt innan rymdskepp kom dit. Här finns den samlade erfarenheten av inte bara historiska utan också geologiska skeenden, av utflykter inte bara i tiden utan även utanför den. Mycket av det som utformats i religionerna och även i myterna måste härröra från detta inre vetande. Att aktivera denna erfarenhet är idag vår viktigaste uppgift." (3)

Här räcker inte de etablerade religionerna till, något Jünger var medveten om tidigt (skyttegravarnas desillusionerande kraft?). I samarbete med religionshistorikern Mircea Eliade publicerade Jünger tidskriften Antaios mellan 1959 och 1971. Tanken var att skapa ett forum för studier av mytologi, religion och kultur i en mer tvärvetenskaplig kontext. Den rumänske filosofen Cioran skrev i en hyllningsvolym till sin landsman Eliade följande: "We are all religious minds without religion." (4) I samma volym skriver även Jünger om droger och extas på ett bekant sätt: "The risk we take in using drugs consists in our shaking a fundamental pillar of existence, namely time." (5)

I denna nyckeltext i ämnet, tar Jünger upp att det alltid finns ett pris att betala för varje närmande rastret, för varje blick in i det som ligger bakom slöjan. Mer markant blir detta i en tid som vår, som enligt Jünger präglas av en "titansk" dyrkan av och organisation genom teknologi. Trots att berusningen och teknologin (symbolisk såväl som realpolitisk) är diametrala motståndare i dramat, tycks människans behov av just berusning och droger inte minska alls - tvärtom. Det verkar som om drogernas rasterpotential, deras kraft att kortsluta både det rationella analyserandet och det mekaniskt tidsförväntade, utgör en lockelse som inte tycks ha med mindre än våra protomytologiska behov att göra.

Ju starkare uppdelning, desto större skadeverkan på människan, och även på människans kultur. Det gäller även förhållandet till rusmedlen, såväl "phantastica" (de hallucinatoriska preparaten) som bedövande eller stimulerande medel, och till synes oavsett om de är organiska eller kemiskt utvunna. Att utvinna, att separera är, enligt Jünger, även på drogens egen nivå, att skapa en onaturlig ordning som kommer att få negativa biverkningar. Hans perspektiv här är naturligtvis betraktarens, författarens, snarare än den framstegsvänlige vetenskapsmannen i det titanskas tjänst: "In isolating morphine in 1803, Sertürner separated the painstilling potency of opium from the eidetic power. Thereby he helped countless suffering people, but at the same time he robbed of its colors the poppy juice praised by Novalis." (6)

Jüngers naturbaserade andlighet innehöll skepsis inför det teknologiskt organiserade. Han fann Bibeln stimulerande läsning i skyttegravarna under första världskriget, men kunde också enkelt se vad irrationell, organiserad uppvigling med religiösa förtecken lett till i hans eget Tyskland tiden efter samma krig. Som en fristående anark valde Jünger en mystisk-magisk väg, där den personliga upplysningen tar sig gnostiska uttryck. Respekten för det gamla, beprövade, systematiska, i naturen bottnande, har alltid överlevt rena maktstrukturer och Jünger sällade sig till denna obrutna tradition.

Redan som ung var Ernst Jünger en preussisk romantiker. Vurmen för den extraordinära organiska och idealbaserade ordning som återfanns i ett militärt orienterat samhälle gjorde naturligtvis intryck på barnet och tonåringen Jünger. Han sällade sig redan 1913, som 18-åring, till Främlingslegionen i Nordafrika.

När första världskriget brutit ut 1914 blev allt dock betydligt allvarligare för honom. Inte bara i konfrontationen, i våldet och i blottläggandet av rastret mellan liv och död. Utan även i Jüngers redan etablerade fascination för transcendensen. Den finns närvarande i de första romanerna men dock inte meta-uttryckt som senare. I det extatiska, oavsett om det är livsbejakande eller livsförnekande, upphävs ordningen för ett ögonblick. För Jünger blev dessa ögonblick upplevelser bortom gängse tidsupfattning. De blev filosofiska, existentiella ögonöppnare.

"You cower in a heap alone and feel yourself the victim of a pitiless thirst for destruction. With horror you feel that all your intelligence, your capacities, your bodily and spiritual characteristics, have become utterly meaningless and absurd. While you think it, the lump of metal that will crush you to a shapeless nothing may have started on its course. Your discomfort is concentrated in your ear, that tries to distingush amid the uproar the swirl of your own death rushing near. It is dark too; and you must find in yourself alone all the strength for holding out." (7)

Rasterkontakten och traumat som första världskriget innebar för Jünger möjliggjorde inte endast en redan från start stark författarkarriär utan även en ökad medvetenhet om transcendensens uppenbarande kraft. Ungdomliga experiment med eter, kokain, hasch, alkohol och andra substanser utfördes och assimilerades via Jüngers sedvanligt skarpa analytiska sinne. Det handlade aldrig om excesser eller mönsterbeteenden. Ernst Jünger var i sammanhanget en mycket "försiktig general".

"Extasen är heller inte något annat än en farkost som kan föra oss närmare en i sig vilande, orörlig värld. Det kan räcka med att begagna sig av denna färja en gång. I alla händelser är det en manöver, ett experiment, en provflygning. Detta får man inte begära av envar. På denna punkt vill jag inte gå lika långt som Huxley. Snarare vill jag hålla med Gurdjieff, en av våra moderna magiker, om att man måste göra ett urval och att även därefter iaktta största försiktighet." (8)

De följande nyckelverken ("Der Arbeiter", 1932 och "Auf der Marmorklippen", 1939) behandlade filosofiskt den tid Jünger såg passera förbi. Övertron på teknologin, mobiliseringen av extrem kraft även under fredstid, maktens irrationalitet o.s.v. blev alla byggklossar i en världsbild som hämtar sitt metaforiska språk från antiken. Ödet är förvisso ödet, men dynamiska krafter existerar och är, enkelt uttryckt, antingen titaner eller gudar. Jünger var ingen blind determinist utan snarare en klarvaken betraktare, en anark som står utanför och iakttar. Möjliga vapen för anarken är historieskrivning och just klarsynthet i det egna avvaktande förhållandet till det utanförliggande (fenomen personifierade av karaktären Manuel Venator i Jüngers "Eumeswil", 1977).

Positionen som anark stod Jünger personligen nära till hands, på gott och ont, i kritiska lägen. Goebbels försök att integrera Jünger i den tyska "diktarakademin" möttes av passivt motstånd. Jünger, som krigshjälte och storsäljande författare, skulle ha varit perfekt för den nazistiska propagandamaskinen, man han valde att avstå. Den uppenbart regimkritiska romanen "Auf der Marmorklippen" (1939) kunde under ännu sämre omständigheter ha inneburit en dödsdom för Jünger, och behandling fördes faktiskt på tal av nitiska dödsbyråkrater. En nyck från Hitler, som beundrade Jünger som typ och framförallt hans "In Stahlgewittern" (1920), blev i det fallet Jüngers räddning. Ytterligare ett exempel är Jüngers då opublicerade manuskript "Der Frieden", som 1944 hemlighetsfullt cirkulerade bland vissa antinazistiska officerare och sägs ha varit ett slags inspiration - i anda om än inte i imperativ - till attentatet mot Hitler i juli 1944. I alla dessa skeenden låg Jünger på gränsen, nära rastret, vare sig han ville det eller inte.

Efter andra världskriget började Jünger korrespondera med den schweiziske kemisten Albert Hofmann. De delade fascinationen inför naturlyriska mysterier och bytte böcker och information om blommor, örter och transcendentala möjligheter. 1938 lyckades Hofmann isolera en psykoaktiv agent, ett "phantasticum" par excellence, ur mjöldryga. 1943 råkade han få lite av detta nya ämne, Lysergidiatylamidsyra (LSD), på fingrarna och upplevde direkt sin första psykedeliska "tripp". Sandoz, laboratoriet Hofmann var anställd vid, fann det hela mycket intressant och lät honom utveckla LSD till ett preparat för olika former av psykoterapeutisk eller psykiatrisk behandling.

Albert Hofmann hade sedan mitten av 30-talet beundrat Ernst Jünger, framförallt hans "Das Abenteuerliche Hertz" (1929/38). Men Hofmann nämner i sin klassiker "LSD, my problem child" (1980) att det först var efter den initiala LSD-upplevelsen 1943 som hans eget intresse för transcendens vaknade till liv på riktigt, trots det flitiga och nyfikna arbetet som kemist. Hofmann om Jünger: "Everywhere in his prose the miracle of creation became evident, in the precise description of surfaces and, in translucence, of the depths; and the uniqueness and the imperishable in every human being was touched upon. No other writer has thus opened my eyes." (9)

I korrespondensen som ledde fram till deras första gemensamma tripp (1951) delgav Jünger Hofmann sitt huvudsakliga intresse: relationen mellan psykoaktiva substanser och produktivitet. Inte produktivitet ur ett titanskt profithänseende utan ur det rent kreativa perspektivet. Hans erfarenhet dittills (sent 40-tal) var att droger fungerar bäst på upplevelse-koncept-idé-stadium, men att det pågående kreativa arbetet snarare kräver ett klart och nyktert sinnelag. Även feberupplevelser nämns av Jünger som liknande "tullstationer".

Att spekulerandet kring detta var centralt för Jünger blev återigen uppenbart för Hofmann (och andra Jüngerläsare) 1949, då romanen "Heliopolis" gavs ut. Den framtida staden Heliopolis präglas av kampen mellan en brutal teknokrati och en mer konservativ och sinnesorienterad rörelse. En av de centrala figurerna i denna rörelse är en drogforskare, vars bibliotek innehåller en uppsats om mjöldryga av... Albert Hofmann!

I februari 1951 blev det så dags. Jünger, som tidigare även experimenterat med Meskalin, fann LSD-upplevelsen behaglig men svag och inte speciellt gränsöverskridande alls. Hofmann höll med och skyllde på en alltför svag dosering. "All three of us (ytterligare en bekant till Hofmann hade varit närvarande) had drawn near the gate to an experience of mystical being; however, it did not open." (10)

Upplevelsen som sådan integrerades dock kreativt av Jünger, som beskrev skeenden och hågkomster i den fantasifulla berättelsen "Besuch auf Godenholm" (1952). Av många betraktas just denna bok som Jüngers mest mästerliga verk i gränslandet mellan dröm och fiktion. Den mest psykedeliska boken, om man så vill. Idel referenser till naturens inneboende skönhet och människans metafysiska tolkningar därav finns närvarande i sinnesvidgande passager.

"Myriads of molecules observed the harmony. Here the laws no longer acted under the veil of appearance; matter was so delicate and weightless that it clearly reflected them. How simple and cogent everything was. The numbers, masses and weights stood out from matter. They cast of raiments. No goddess could inform the initiates more boldly and freely. The pyramids with their weight did not reach up to this revelation. That was Pythagorean luster. No spectacle had ever affected him with such a magic spell." (11)

Här berör Jünger återigen det gränsöverskridande sinnestillståndet som tillfälligt gudomligt. Blicken in i det annars förborgade är en gudomlig inblick, ett privilegium. En annan vän till Jünger, poeten Gottfrid Benn, höll i grund och botten med, men uttryckte det hela lite mer extremt då han hävdade att "Gud är en substans, en drog." (12) Benns tolkning eller upplevelse av just "Besuch auf Godenholm" är även den extrem, om än både möjlig och relevant i sammanhanget. Han hävdade att vissa partier i boken, som för Jünger själv högst sannolikt handlade om generell transcendens, distinkt handlade om penis (eller kanske snarare "fallos") som den perfekta symbolen för gränsöverskridande kreativitet. Han valde ut följande citat för att styrka sin hypotes:

"Det skulle alltid komma att upprepas att det Enda steg upp ur söndringen och höljde sig med glans. Denna hemlighet var outsäglig, men alla mysterier antydde den, ja handlade om den och ingenting annat. Historiens vägar och även dess ränker, som verkade så invecklade, ledde till denna sanning. Varje mänskligt liv närmade sig den för varje dag, varje steg. Uteslutande detta Enda var ämnet för all konst, det bestämde lödigheten i allt tänkande. Här var segern som krönte alla varelser och bröt udden av varje nederlag. Stoftkorn, maskar, mördare fick del i detta. Det finns ingenting dött i detta ljus, ej heller något mörker." (13)

Ernst Jünger, vanligtvis reserverad och i grund och botten moderat i sina utsvävningar, aktade sig redan tidigt för att uttala sig pro eller contra, vad det än gällde. Upplevelsen på ett individuellt plan och hur man hanterar denna är det som gäller. Som vis anark uttryckte han kontinuerligt att: "Vi tänker här inte väga fördelar och nackdelar mot varandra, utan hålla oss till ämnet: Närmandet." (14)

Även som fortsatt filosofiskt foder blev Jünger och Hofmanns första gemensamma LSD-tripp givande. I en rik korrespondens diskuterade man vidare om nya rön, upptäckter och referenser. Dessa användes av Jünger i texter och av Hofmann i forskning kring LSD och andra preparat på Sandoz. Inte sällan tog man ett renodlat filosofiskt avstamp. Hofmann berörde transcendensen som en möjlig transgression, som något som inte endast är en inblick utan också en negativ överträdelse. Han jämförde med utvecklandet av atomenergin och berörde det potentiellt farliga i att den fria viljan genom kemisk påverkan kan se sig som gudomlig och därmed övermodig.

Jünger höll sig gärna på den rent kreativa arenan och kritiserade Huxley för dennes tankar om kemisk massupplysning - en tanke som en kort tid senare skulle anammas av Leary och de andra psykedeliska pionjärerna i USA. Som intellektuell anark var Ernst Jünger en förandligad aristokrat som hade svårt att betrakta en "massa" eller ett kollektivt skeende som något annat än en användbar kraft för antingen titaner eller gudar.

Där Jünger tidigare diskuterat närmandet och rastret i kontext av en "linje" tillsammans med Martin Heidegger, fortsatte han med Hofmann, som nu tog upp begreppet "spricka" för diskussion. En ännu tydligare symbol både för en attraktiv källa till upptäckt och en begynnande förstörelse av helheten.

1962 genomförde Jünger och Hofmann ett experiment med psilocybin (det psykoaktiva ämnet i hallucinogena svampar) hemma hos Jünger och hans fru i Wilflingen. Det blev en annorlunda, lite skrämmande och betydligt mörkare själsresa för dessa distingerade herrar. Hofmann noterade dock hoppfullt: "Nevertheless, the encounter with the void can also be appraised as a gain. Then the existence of the creation appears so much more wondrous." (15)

1970 blev det dags för de två att ta LSD tillsammans igen. Jünger var vid denna tidpunkt 74 år, Hofmann 64. Denna upplevelse blev mer påtaglig och lyckad än den 19 år tidigare. Hofmann beskriver den som "a blessed approach" (16) och Jünger den som "ett totalt välbefinnande" (17). Det enda som störde var ljud från trafik och traktorer, något som på sedvanligt jüngerskt manér blir grund för en mer övergripande kritik: "... Bara maskinerna hade varit störande; deras rytm är huvudfienden både när det gäller meditation och musisk aktivitet. Mekaniserad, brutal vilja; antingen blir man överkörd eller galvaniserad." (18)

Denna och andra upplevelser av olika slag (krigstraumatiska, naturromantiska, naturvetenskapliga, meditativa, o.s.v.) blev för författaren och filosofen Jünger "tullstationer" på livets väg. De upplevelser som skapade perspektiv och möjliggjorde insikt som han kunde integrera i sitt arbete. Man skulle kunna argumentera att anarkens position är en av "Que sera, sera" - ett legitimt perspektiv t.ex. i krig. Men att av fri vilja och under kontrollerade omständigheter integrera sinnesförändrande substanser är naturligtvis en kristallklar preferens, ett val. Jüngers relativa måttfullhet tyder på en respekt inför och en förståelse av att så omvälvande inre upplevelser måste ges tid att till fullo bearbetas. Han värderade högt sin egen insikt och den schematiska, mytologiskt förankrade kosmologi han betraktade livet och historien igenom.

Mycket grovt förenklat skulle man kunna dela in Jüngers eget liv i två huvudsakliga faser. Den första, t.o.m. 1945, är den titanska, i vilken hans formativa intryck präglas av våld, teknologi och rubbningar av en naturlig världsordning. Den andra fasen, 1945-1998, är, i begreppets kreativa mening, en gudomlig fas. Isolation, tänkande, skapande, reflekterande och ett samspel med naturen (entomologi, botanik, "Der Waldgänger" som aktiv filosofisk princip). I denna senare fas blev de psykedeliska upplevelserna mångfacetterade strålkastare härstammande från rent gudomliga sfärer.

"Jag kan berätta men också förtiga vad jag upplevt - det må vara av försiktighet eller ofrånkomlig fruktan. Jag har inte endast förstått vad som gjorde intryck på människor i fjärran tider och på fjärran platser - jag har även skådat det på deras domäner och med deras ögon." (19)

Att hävda att "droger är bättre än datorer" så sent som 1997 är radikalt (20), speciellt med tanke på vilken till synes välvillig "informationsteknologisk" dominans vår samtid upplevt de senaste decennierna. Men vem lyssnade egentligen på Ernst Jünger som 102-åring? Det propsykedeliska hävdandet är ett slags sista uttryck från en förandligad krigare, vars referensramar genom hela livet trimmats att tillhöra evigheten, inte ögonblicket med dess fragmenterade (och fragmenterande) chimärer.


Nu får det räcka för den här gången. Min moralisk-kreativa skuld vis-à-vis reservoarpennan från 1993 är nu betald. Inga fler gyllene pennor finnes och inga fler önskas. Experimentet lyckades, även om det tog lite tid. Nu fortsätter det hela, om än under andra förutsättningar och former. Det finns mycket mer att tillägga men jag ser det inte som någon skyldighet just för tillfället att delge mer än vad som redan gjorts här. Tack och adjö och glöm inte bort: Allting är alltid möjligt.

Glöm heller inte bort att alltid lägga till ett frågetecken efter dylika påståenden. Allting är alltid möjligt?


Efterbörd

- "En veritabel masslakt" framfördes vid Spoken Word-festivalen på Södra Teatern i Stockholm, 2000
- "De omöjliga intervjerna: Nietzsche" har tidigare publicerats i Stockholms Fria Tidning, 2003
- "De omöjliga intervjerna: Jünger" har tidigare publicerats i Stockholms Fria Tidning, 2003
- "Betraktandets betraktare" har tidigare publicerats i katalogen för utställningen "Gothic", Riksutstillinger, Oslo, 2003
- "Mekanisk Frihet" har tidigare publicerats i fanzinet "Beundransvärd mentalitet", 2002
- "Insignifikant antropocentrism" har tidigare publicerats i tidskriften "Subaltern" nummer 1/2004, h:ström, Umeå, 2004
- "Amerika: den missanpassade dottern" har tidigare publicerats i tidskriften "Subaltern" nummer 2/2005, h:ström, Umeå, 2005
- "Kasparovs inre resa" har tidigare publicerats i fanzinet "Kasparov", 2004
- "Mishima och självmordet som ädel konst" har tidigare publicerats i antologin "Att göra av med sig själv: Texter om författarsjälvmord", Eolit, Stockholm, 2007
- "Om man inte vet vem fienden är måste man se upp" har tidigare publicerats i tidskriften "Subaltern" nummer 3/2008, h:ström, Umeå, 2008
- "Att närma sig närmandet" har tidigare publicerats på www.tidningenkulturen.se, 2008

Noter till "Att närma sig närmandet"

1. Jünger i "The details of time - conversation with Ernst Jünger" av Julien Hervier. Marsilio Publishers, New York City, 1990. Sida 43.
2. "102 år i Europas hjärta: Ett porträtt av Ernst Jünger" Dokumentärfilm av Björn Cederberg and Jesper Wachtmeister, Sverige, 1998.
3. Ernst Jünger, "Psykonauterna - Rus och droger" Bo Cavefors Förlag, Lund, 1978. Sida 269.
4. Cioran i kapitlet "The beginnings of a friendship" i "Myths and symbols - Studies in honor of Mircea Eliade" Red. Kitagawa och Long, The University of Chicago Press, Chicago/London, 1969. Sida 414.
5. Jünger i kapitlet "Drugs and ecstasy" i "Myths and symbols - Studies in honor of Mircea Eliade" Red. Kitagawa och Long, The University of Chicago Press, Chicago/London, 1969. Sida 340.
6. Jünger i kapitlet "Drugs and ecstasy" i "Myths and symbols - Studies in honor of Mircea Eliade" Red. Kitagawa och Long, The University of Chicago Press, Chicago/London, 1969. Sida 341.
7. Ernst Jünger, "The Storm of Steel" (1929) Howard Fertig, New York City, 1996. Sida 180.
8. Ernst Jünger, "Psykonauterna - Rus och droger" Bo Cavefors Förlag, Lund, 1978. Sida 49.
9. Albert Hofmann, "LSD my problem child", McGraw-Hill Book Company, New York City, 1980. Sida 145-146.
10. Albert Hofmann, "LSD my problem child", McGraw-Hill Book Company, New York City, 1980. Sida 152.
11. Ernst Jünger, "Besuch auf Godenholm", citerad i Hofmann, "LSD my problem child", McGraw-Hill Book Company, New York City, 1980. Sida 153.
12. Albert Hofmann, "LSD my problem child", McGraw-Hill Book Company, New York City, 1980. Sida 159.
13. Gottfrid Benn, citerad i "Psykonauterna - Rus och droger" Bo Cavefors Förlag, Lund, 1978. Sida 345.
14. Ernst Jünger, "Psykonauterna - Rus och droger" Bo Cavefors Förlag, Lund, 1978. Sida 352.
15. Albert Hofmann, "LSD my problem child", McGraw-Hill Book Company, New York City, 1980. Sida 164.
16. Albert Hofmann, "LSD my problem child", McGraw-Hill Book Company, New York City, 1980. Sida 170.
17. Ernst Jünger, "Psykonauterna - Rus och droger" Bo Cavefors Förlag, Lund, 1978. Sida 363.
18. Ernst Jünger, "Psykonauterna - Rus och droger" Bo Cavefors Förlag, Lund, 1978. Sida 363.
19. Ernst Jünger, "Psykonauterna - Rus och droger" Bo Cavefors Förlag, Lund, 1978. Sida 385.
20. "102 år i Europas hjärta: Ett porträtt av Ernst Jünger" Dokumentärfilm av Björn Cederberg and Jesper Wachtmeister, Sverige, 1998.

Kudos

Florian Mühlfried, samt Guido Zeccola, Johan Hammarström, Adam Persson, Daniel Westerlund, Mikael Prey, Tommy Olsson, Margareta Abrahamsson och Sofia Lindström-Abrahamsson.



[Fortsättning följer inte...]

Carl Abrahamsson

Ur arkivet

view_module reorder

Karl Isakson - En konstnär för andra konstnärer

"Ingen blir profet i sitt eget land" lyder ett välkänt ordspråk och detta stämmer i högsta grad in på Karl Isakson som föddes i Stockholm 1878 och dog i Köpenhamn ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 23 april, 2011

Vitrockarna, ett fall för Ignaz Semmelweis?

Socialstyrelsen utfärdade år 2007 ett förbud för läkare att använda den långärmade, vita läkarrocken vid patientbesök, eftersom deras vita rockar är riktiga hygienbovar och drar till sig mikroorganismer som sedan ...

Av: Lilian O. Montmar | Övriga porträtt | 09 juni, 2009

Från animation till station -Lars Arrhenius och pixelns födelse

I begynnelsen var pixeln. En grön blinkande fyrkant. I animationen ”Murmurs of Earth” (2007) berättar konstnären Lars Arrhenius och filmaren Johannes Müntzing jordens historia på sex minuter med hjälp av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 21 september, 2011

Rendezvous i Wien med kompositörerna Gluck, Gassmann, Salieri och Mozart

Är det så med oss människor att vi gillar se på och höra om när andra träter och slåss? I Mozart Haus i Wien pågår just nu och fram till ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 21 april, 2014

Multikulturella författare på Bok & Bibliotek i Göteborg

Bokmässan i Göteborg bjöd som alltid på ett överflöd av intressanta och spännande seminarier med gäster från när och fjärran. I seminariet ”Multikulturella författarskap” möttes tre författare från olika delar ...

Av: Benita Funke, Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 09 november, 2012

Rubikcubism och andra fyrkanter i konsten

På avstånd påminner bilden om ett svenskt sommarlandskap med spröda björkar utspridda mot en sjö i bakgrunden. Det som stör den idylliska miljön är möjligtvis hamburgarna och tomaterna som flyger ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 17 november, 2008

Veckan från ” un momento”

Den gångna veckan har varit ungefär som det brukar. Krisen i Grekland fortsätter, men nu ska de få en ny premiärminister med det osannolika namnet Papa Demos, det kanske hjälper. Saab ...

Av: Gregorz Flakierski | Veckans titt i hyllan | 12 november, 2011

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.