Aleksa Lundberg- en dramatiker med fokus på de transsexuellas problem i samhället

Det finns en marginaliserad grupp i vårt samhälle, vars röst inte har lyckats göra sig hörd i nämnvärd grad förrän nu. De transsexuella har levt vid sidan av de givna ...

Av: Jens Wallén | 02 augusti, 2014
Övriga porträtt

Vermeer van Delft och hans konst

Johannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 juni, 2014
Konstens porträtt

Pantheon i Rom

Sommarens esoteriska betydelser

Året, med dess olika årstider, har hermetiska betydelser som binds till solståndet och dagjämningarna och ger den moderna människan möjlighet att stärka banden mellan den individuella själen och världens ande, mellan det ...

Av: Guido Zeccola | 12 juni, 2017
Essäer om religionen

Luther spikar upp de 95 teserna. Målning av Julius Hübner. Foto: Wikimedia

Ett jubileum med komplikationer

”Om inte om hade funnits...” - så börjar ett känt talesätt med många mer eller mindre burleska varianter. Sensmoralen tycks ändå alltid vara, att så kallade kontrafaktiska spekulationer om historiens ...

Av: Thomas Notini | 30 maj, 2017
Kulturreportage

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.



Del 9

 

Övertro och optimism? Skeptisk pessimism? Ibland går diametrala positioner faktiskt att kombinera. Extra bra går det naturligtvis om man har teoretisk-magiska överbyggnader i bakfickan då man agerar i livet. Man kanske tycks irrationell i förhållande till populasens Status Quo-dyrkan (tillståndet, inte bandet), men vad spelar det för roll om man ändå existerar inom fullständigt egna referensramar? En person som verkligen lyckades med allt han förutsatte sig och som borde vara ett gott föredöme för samtidens ungdomar är japanen Yukio Mishima. Här en kort introduktion.
Mishima och självmordet som ädel konst

"One cannot accomplish feats of greatness in a normal state of mind. One must turn fanatic and develop a mania for dying. By the time one develops powers of discernment it is already too late to put them into effect. In the Way of the Samurai loyalty and filial piety are superfluous; all one needs is a mania for death."
("Hagakure", första boken)

När jag börjar skriva den här texten har vi statsbesök i Sverige. Den japanske kejsaren hälsar på hos den svenska kungafamiljen. En beskedlig liten japan med ett stelt leende vinkar mot kameror och nyfikna. Inte alltför länge sedan betraktades kejsaren som en gudaättling och hans totala makt översteg vida den rent politiska arenan i Japan. Det känns som om det var längre sedan än vad det i själva verket är.

Yukio Mishima (1925-1970) var vid tiden för sitt uppmärksammade självmord Japans allra mest omskrivne författare. Med ett stort antal romaner, noveller, pjäser och artiklar var han i allas blickfång, konstant kommenterad och betraktad. Som klassisk narcissist passade det Mishima utmärkt. I linje med den attityden kunde hans självmord inte bli endast ett tyst farväl för att råda bot på en personlig depression. Hela nationen skulle betrakta det grandiosa slutet, enligt Mishimas egna planer. Nu blev det också så, om än kanske inte helt och hållet som han önskat.

Den 25:e november 1970 gjorde Mishima och fyra soldater ur hans privatarmé, "Sköldsällskapet", ett besök på en militärbas i Tokyo. Man hade ett möte med en general Mashita, varpå man tog denne till fånga. Mishima kallade till sig så många som möjligt till gårdsplanen utanför och höll på en terass utanför generalens rum ett entusiastiskt tal om vikten av att Japan måste återgå till Kejsardyrkan och inte falla för västerländska lockelser. Att förvirring uppstod var inte förvånande. Han häcklades högljutt av soldaterna. Helikoptrar cirklade över den smått surrealistiska scenen och dränkte brandtalet ytterligare.

Vad som därefter skedde var sedan länge planerat in i minsta detalj. Mishima utförde hara-kiri, d.v.s. skar upp sin mage med en samurajdolk så att inälvorna rann ut, varpå han halshöggs av sin närmaste man, Morita. Denne utförde sedan samma ritualistiska självmord, medan de övriga tre i sällskapet fredligt gav upp då generalens rum stormades. På golvet låg Mishimas för egen hand lemlästade torso och bredvid hans huvud i en pöl av blod. Det huvud som en gång varit så fullt av fantastiskt intensiv kreativitet skapade nu inte mer (eller mindre) än nationellt rabalder.

Västerländska medias kommentarer klassificerade det som ett rent vansinnesdåd, men riktigt så enkelt kan man inte säga att Japan i sig tog det. Hara-kiri var vid denna tid inte ovanligt (och det förekommer fortfarande) och Mishimas ultranationalism var väl dokumenterad (inte minst av honom själv). Men på något sätt uppstod en fasförskjutning i vilken de starka reaktionerna blev en blandning av att se ned på det till synes anakronistiska syftet och ändå se upp till det traditionellt korrekta tillvägagångssättet.

Ingen av de historiker som granskat Mishimas liv och psykologi tvivlar på att Mishima varit medveten om att han talat för döva öron då han försökte få Japan att återgå till traditionen som präglas av militant kejsardyrkan som symbol för en livsstil som snabbt var på väg att försvinna. Ändå hade han bestämt sig för att löpa hela linan ut. Hans lojala medsoldater uttryckte vissa tvivel men de lydde ändå. Så enkelt var det: man lyder sin överordnade.

Mishimas handling är på många nivåer mycket mer än ett självmord. Det är ett självmord, men ett kraftigt överlagt sådant. Och dessutom inte endast rotat i den japanska kulturen utan även i Mishimas eget psykosexuella dunkel. Hans första onanistiska experiment och hans första ejakulation var resultat av fantasier kring betraktandet av en bild föreställande Sankt Sebastian, bunden som han var vid ett träd och hans nakna kropp genomskjuten av dödliga pilar. Senare i livet poserade Mishima själv som Sankt Sebastian för fotografen Eikoh Hosoe.

På den vägen fortsatte det. Redan i hans första roman ("Confessions of a mask", 1949) stod det klart att protagonisten i allra högsta grad var författaren själv. En ung, homosexuell man med starka drag av narcissism och skönhetslängtan. Som vuxit upp tillsammans med sin tyranniskt dominerande farmor (trots att båda föräldrarna levde) och som till sin fysionomi var en klen sjukling. I ett stort antal av Mishimas texter finns temat om rädslan för kroppens förfall närvarande. Kvinnokroppen räknas överhuvudtaget inte för Mishima, varken i teorin eller praktiken. Dess mjuka föränderlighet straffar ut den från de evigt sköna, manliga värdena. Manskroppen däremot - den vältränade, atletiska, disciplinerade - är normen för en nästan förandligad skönhet. I Mishimas fall togs denna homoestetiska syn ett steg längre. Kroppen måste dö. För någon annans hand eller för den egna. Förfall är inte acceptabelt och slutet måste komma i strid eller i självmordets balsamerande av den kroppsliga skönhetens evighet.

Mishima själv stred genom hela sitt korta liv med både sitt författarego och sin överbeskyddande bakgrund och valde att frenetiskt träna både bodybuilding och Kendo. I det filosofiska nyckelverket "Sun & Steel" från 1968 redogör han för sin egen utveckling efter insikten om att blotta orden inte räcker till. Man måste härda och stärka kroppen till dess även den blir ett lydigt verktyg för den förandligade samurajen.

Det finns så många exempel på manlig dödsdyrkan i Mishimas verk att det nästan känns märkligt att ingen i Japan kunde förutsäga Mishimas eget självmord. Kanske trodde man att han trots allt bara var en vek författare som närde stimulerande homosexuella fantasier kring kroppen och döden? Ett tydligt exempel på en psykologisk kompensation?

"In the armpits, deeply shadowed by the ample flesh of the shoulders and chest, a sweet and melancholy odor emanated from the growth of hair, and in the sweetness of this odor was contained, somehow, the essence of young death."

"All around, vastly and untidily, stretched the country for which he grieved. He was to give his life for it. But would that great country, with which he was prepared to remonstrate to the extent of destroying himself, take the slightest heed of his death? He did not know; and it did not matter. His was a battlefield where none could display deeds of valor: it was the frontline of the spirit."

Ovanstående citat, från Mishimas egen favoritnovell "Patriotism", visar tydligt på den för västerlänningar så udda kombinationen av en manlig homosexualitet som inte bara är kopplad till en uttalad dödsdrift utan även till koncept som nationalism, tradition och pliktkänsla. Till och med på tillvägagångssättet i sig, hara-kiri, sätter Mishima en protektionistisk stämpel. I en intervju med journalisten Sam Jameson förklarade han: "And the reason they preferred to die in the most excruciating manner was that it proved the courage of the samurai. The method of suicide was a Japanese invention and foreigners could not copy it!"

I "Patriotism" förekommer även ett exhibitionistiskt drag tydligt. Löjtnanten som ska begå självmord har en hustru som även hon, av ren hustruelig plikt, vill ta livet av sig. Men hon måste vänta till dess mannen är klar och död. "Reiko sensed that at last she too would be able to taste the true bitterness and sweetness of that great moral principle in which her husband believed."

På ett liknande sätt blir Mishima en föregångare i sin handling, säkerligen dock medveten om att det inte finns någon idealisk fru (läs: Japan) som kommer att beundra hans offervilja och ideal. Frågan kvarstår om det i grund och botten inte handlade mer om en ren exhibitionism i Mishimas fall, än om ett rituellt offer för att väcka andras disciplin och patriotism.

Att det mesta i Mishimas rent kulturella begreppsvärld kommer från det feodala Japans samuraj-kodex är uppenbart. Om man dessutom tar den våldsamma utveckling Japan upplevde efter andra världskriget i beaktan, med dess uppluckring av det traditionella till förmån för enkel västerländsk kausalitet, blir bilden tydligare. Kryddar man sedan lite med det japanska atombombstraumat, så ser man i alla fall en schematiserad men klar helhetsbild av både Japan och Mishima.

Författaren som ville vara samuraj (och som också blev det) var handlingskraftig och transcenderade sin skrivbordstillvaro i närmandet det fysiskt utlevande. Men överallt finns döden som en joker i leken och i Japans fall blev atombomberna bokstavligen ett paradigmskifte som inte direkt tillät några mellanlägen. Antingen fogade man sig för det nya i form av kapitalistisk bekvämlighetssträvan. Eller så blev man, likt Mishima, en reaktionär som med våld ville forma en nostalgisk idealvärld.

För Yukio Mishima blev klassikern "Hagakure" tidigt en ledstjärna. Denna handbok för samurajer av Jocho Yamamoto är ett poetiskt uttryck för krigarfilosofi och offervilja med distinkt homosexuella undertoner, från tidigt 1700-tal. Efter andra världskriget blev den återigen oerhört populär i Japan och uppenbarligen berörde den Mishima djupt. Här finns alla element som indirekt ledde fram till Mishimas självmord: Plikt, heder, ära, uppoffring, längtande kärlek (dock alltid underordnad plikten) o.s.v. Henry Scott Stokes, som skrivit den fascinerande biografin "The life and death of Yukio Mishima", hävdar att "To read Hagakure is to 'read' Mishima's personality..."

Men som alltid krävs att frön faller i lämplig jordmån. "Hagakure" är en bästsäljare och en ovärderlig inblick i ett svunnet Japan. Men det leder inte till att alla japaner vill utföra hara-kiri för att hylla och blidka kejsaren och forna ideal. Mishimas självmord var inte ett uttryck för en existentiell desperation utan snarare en slags utstuderad krona på ett verk som inte bara är voluminöst rent kvantitativt betraktat. Mishimas verk är även oerhört rikt och mångfacetterat i dess medkänsla och intelligens. Om man vill skulle man kunna hävda att allt det Mishima upplevde som egna svagheter tog han konkret befälet över och bemästrade. Dessutom delade han frikostigt, uppriktigt och exhibitionistiskt med sig av sina insikter till sina läsare.

Som vi alla vet finns det ett skeende vi inte kan bemästra: den oundvikliga döden. Men frågan är om vi inte skulle kunna tillåta oss att betrakta även Mishimas självmord som ett skeende i vilket han faktiskt bemästrar döden. Hellre förekomma än förekommas. Hellre benhård disciplin än känslomässig reaktivitet. På morgonen den 25:e november 1970, hans dödsdags morgon, skickade Mishima iväg den sista delen av manuskriptet till romanen "The decay of the angel", punktligt och enligt avtal med förlaget. Först därefter blev det dags att dö.

I Yukio Mishimas hara-kiri ser vi ett självmord som funnits närvarande på olika nivåer sedan hans allra första sexuella uppvaknande. För att till fullo få blomma ut, krävdes en miljö där ord, sol och stål möttes. Om man betraktar Mishimas eget liv som hans största skapelse kan han inte ha dött missnöjd. Han var oerhört nära att få Nobelpriset i litteratur och var en kulturell superstjärna i hemlandet. Han tränade upp sin kropp till perfektion och nådde långt i Kendohierarkins gradsystem. Dessutom hade han till slut sin egen lilla armé, i vilken han själv förstås var befälhavare (endast underställd Kejsaren). Då allt detta manifesterats till belåtenhet kvarstod uppenbarligen inte mycket annat än att tacka för sig och sakta pressa in det kalla, vassa stålet i magen till dess varma, ångande inälvor rann ut på general Mashitas golv.


Är det möljligt att lämna det förflutna helt bakom sig? Positioneringen som knyter an till förgångna känslomässiga behov? Säkert. Men om man tjatar om det gamla hela tiden, kanske i rädsla för att inte existera eller ha en röst i det nya, så kanske man får skylla sig själv? Det här, om något, har verkligen varit mitt livs novell. Sudda bort nuet, längta framåt lite vagt men mest sitta fast i det förflutnas klibbiga subkultursubstans. Är jag för hård mot mig själv? Som alltid, självförvållat.

Man skulle kunna argumentera för att det förflutnas referenser klargör nuets omedelbarhet - en distans. Titta tillbaka, se vad som förändrats och acceptera det. Inte ett incitament för fortsatt tomt tjat och pladder utan snarare som en ganska kärleksfull uppgörelse med det som en gång var. Låter lite som en möjlig floskel men ofta är floskler sanna i den ursprungliga essensen. Vad skedde en gång i tiden? Vad fyllde det för behov? Föreligger samma behov idag (förhoppningsvis inte)? Nehej, intressant, då är det dags att gå vidare. Om livet till slut visar sig vara den cirkelrörelse jag misstänker, vad spelar det för roll - egentligen?

A propos...

"Om man inte vet vem fienden är måste man se upp."
Decoder - William Burroughs i tysk tidskapsel

There should be more riots and violence. Young people in the West have been lied to, sold out, and betrayed. Best thing they can do is take the place apart before they are destroyed in a nuclear war.

(William Burroughs i intervjuboken The Job av Daniel Odier, 1974)

Det finns olika sätt att hantera sitt utanförskap. William Seward Burroughs gjorde det genom att måla upp en extremparanoid bild av verkligheten, där distanserat hotande kontrollmekanismer blev en sporre till att kämpa, att avslöja, att avkoda och att i detta skapa en meningsfull tillvaro. Hans eget beroende av narkotika och hans homosexualitet blev i förhållande till omvärlden förmodligen helt enkelt lättare att hantera på det sättet.

Från det att han av misstag (?) vådasköt sin fru Joan Vollmer till döds i Mexico City 1951 blev begrepp som "kontroll" och "ond ande" ett slags kreativa bollplank som kom att prägla hela hans författarskap. Jag menar inte att dessa begrepp eller fenomen uteslutande var källan till hans experimenterande kreativitet, men i mångt och mycket ligger det nog en hel del psykologisk sanning i den dynamiken - abstraherandet som polemiskt, kreativt verktyg.

I början av 1980-talet upplevde Beatförfattarna i allmänhet och Burroughs i synnerhet en renässans. Ett exempel var "The Final Academy" i London 1982, ett evenemang där Burroughs, Brion Gysin, John Giorno samt en uppsjö av yngre konstnärer som alla inspirerats av Burroughs tematik och metodik möttes. En av dessa var Gesamtkonstnären Genesis P-Orridge, som dessutom hade många fingrar med i spelet då denna turnerande festival blev till.

P-Orridges olika lobbykampanjer för att väcka nytt intresse för Burroughs och Brion Gysin blev framgångsrika. En antologi värd att beakta i sammanhanget är den amerikanska tidskriften RE/Search, vars nummer 4/5 (1982) samlade unikt material av och med dessa pionjärer. I den placerar P-Orridge sig själv, genom sitt dåvarande band Throbbing Gristle, i jämlikt sällskap med de två äldre herrarna.

En annan manifestation av åttiotalets kamp mot kontroll blev den tyska filmen Decoder (1984). Producenten och manusförfattaren Klaus Maeck samlade i filmen en uppsjö av tidens talanger och lät dem sväva ut i ett Burroughsianskt rus. Paranoia, klaustrofobi och hjärntvätt filtrerades och hanterades genom experiment- och kamplusta, kreativitet och frihetsiver. Resultatet blev kanske inte ett filmiskt mästerverk men definitivt en stimulerande tidskapsel som fångar upp mycket av det filosofiska stoff som snurrade runt i den undergroundmiljö där Burroughs redan under sin livstid kanoniserats.

Decoder är en anspråksfull pärla av det mindre formatet som förmodligen skulle glömts bort om det inte vore för DVD-marknadens till synes omättliga hunger. Då den ursprungligen hade premiär, 1984 (passande nog), stämplades den som kultfilm: ett finare namn på en film med konstnärlig integritet men, oftast, bristande lönsamhet.

Filmens historia i korta drag: FM (spelad av FM Einheit från Einstürzende Neubauten), en ljudexperimenterande konstnär, lever tillsammans med strippan Christiane (spelad av Christiane Felscherinow, kanske mest berömd som förlagan till filmatiseringen Christiane F. - Vi barn från Bahnhof Zoo) i en hård och kall hamnstad. Deras vacklande förhållande blir inte bättre av att FM mer och mer går upp i sitt arbete med att försöka avslöja eller avkoda den "muzak" som en ondskefull hamburgerkedja använder sig av. På en högre nivå handlar det för honom om kampen mot kontrollsamhället som effektivt tränger sig närmare och närmare, ända in i individens innersta sfär. Gradvis lyckas FM med sitt uppsåt: att skapa kaos genom att blottlägga och distordera kontrollens innersta mekanismer.

Parallellt får vi följa specialpolisen Jäger (jägare på tyska) som är synnerligen ambivalent i förhållandet till sitt arbete som maktens tjänare och kontrollens upprätthållare. Jägers och FM:s vägar möts och det visar sig få ödesdigra konsekvenser för samhället i stort.

Båda är i grund och botten osympatiska karaktärer och distinkt motstridiga. Jäger, en klassisk film-noir-antihjälte, sublimt spelad av amerikanske Bill Rice, frekventerar den strippklubb där Christiane arbetar och känner sig nödgad att berätta om sina illavarslande drömmar för henne. Han känner inte alls till hennes och FM:s förhållande, men kanske är det Christianes eget specifikt drömska fokus som lockar Jäger till henne snarare än hennes avklädda kropp? De tar båda drömmens sfär på allvar, medan FM och även kontrollagenterna lever i en nervöst kausal vakenhet.

Mellan dessa sfärer medverkar William Burroughs själv som symbol för syntesen, ett slags magiker som rör sig mellan dröm och vakenhet. Som motvikt mot det rigida auktoritetssystemet som genomsyrar Jägers arbete ("Es kommt von Oben", den klassiska hierarkiska bortförklaringsmodellen) kan man i scenerna med Burroughs höra dennes raspiga röst (både bokstavligen och mellan raderna) uppmana till att klippa sönder alla linjära/hierarkiska strukturer och pussla ihop bitarna igen, på ett nytt sätt.

Begreppet "kultfilm" är naturligtvis komplext. Men det kultiska i just Decoder blir tydligt på fler sätt än i blotta epitetet. Inte bara för dess egensinniga (man skulle kunna hävda "övertydliga") formspråks skull utan också, som sagt, för dess uppsamlande av en epok i undergroundkulturen. Med rötter i miljön kring bandet Einstürzende Neubauten integrerade regissören Muscha och ovan nämnde Klaus Maeck en mängd relevanta referenser, som alla smälte samman i formen av en långfilm.

Tematiken kring kontrollsamhället och dess mekanismer filtrerades via Burroughs och Genesis P-Orridge (även han är med i filmen). Huvudrollen spelas som sagt av en av medlemmarna i Einstürzende Neubauten, och även basisten Alexander Hacke dyker upp i en biroll, som pirat. Soundtracket sattes samman av Dave Ball från Soft Cell och P-Orridge (Throbbing Gristle/Psychic TV). Den klaustrofobiska och övermättade visuella estetiken, invävandet av brusiga TV-bilder i berättandet, romantiserandet av den handhållna bandspelaren och dess omedelbara cut-up-möjligheter och det våldsamma experimenterandet med musikens potentiella gränslöshet gör Decoder till en veritabel tidsresa. Inte så mycket till en nära förestående framtid där vi alla kontrolleras av de onda muzak-agenterna, utan snarare till det tidiga 1980-talets musikaliskt postindustriella utsvävningar i samhällsfilosofins och de litterära konspirationernas värld.

Att Burroughs själv är med som "Der Alte Mann", som i sin dammiga elektronikbutik förser FM med den teknologi han behöver för sin ljudgerillaverksamhet, är i sammanhanget ett mästerdrag. Den andra beståndsdelen i FM:s knäckande av koden, en groda från flickvännens samling, blir ett organiskt offer i hans aggressiva experiment i sin studio. Grodor förekommer även i filmens mer meditativa scener, de med Cristiane och hennes drömmar (i vilka just Burroughs förekommer) och fertilitetsfantasier. Sålunda existerar Burroughs i filmen som inspiratör i två sfärer, en av abstrakt inspiration och en av konkret manifestation.

P-Orridge spelar i filmen rollen som överstepräst i ett kultiskt kollektiv av individualister som med rituella metoder försöker uppnå en högre medvetenhet kring fenomen som kontroll, frihet och manipulation. Hans eget arbete vid tidpunkten med organisationen "Thee Temple Ov Psychick Youth" i "verkligheten" ekar genom filmen högt och tydligt. En grupp som också i hög grad just försökte skapa en syntes av frihetsfilosofi och antikontrollmekanismer på nätverksnivå. I mångt och mycket inspirerad av Burroughs och Gysin, men även av mer tydligt esoteriska källor som Aleister Crowley och Austin Osman Spare.

FM avslöjas med sin lilla bandspelare i denna underjordiska kults byggnad/tempel. Efter ett samtal med översteprästen (eller kanske snarare efter en predikan från dennes sida) om "informationsbanker som måste rånas" och annan dialektisk polemik, återfår FM sin frihet. Mötet med det frihetsivrande kollektivet blir ännu en viktig grundsten i hans eget ensamma arbete i ljudstudion.

Efter mycket om och men, och med den vacklande Jäger och dennes onda arbetsgivare i hasorna, lyckas FM skapa en ljudmatta som när den spelas upp på hamburgerrestaurangerna får gästerna att må illa och fly. Det är en homeopatisk krigföring, då hans "musik" innehåller avkodade delar av den muzak som en gång fick hamburgarna att smaka extra gott för de ovetande massorna. Oron denna "epidemi" orsakar sprider sig till allt större manifestationer av våldsam civil olydnad och kravaller. Anarkin är ett faktum, om än förmodligen övergående. I ett övertydligt slut körs Jäger av misstag över av en polisbil medan FM och Christiane återförenas i en romantisk bamsekram i den anarkistiska extasen.

Decoder är en oerhört tysk film på många sätt, men inte bara när det gäller språk, miljö eller andra uppenbara aspekter. Kritiken mot den tyska kontrollmentaliteten blir nästan övertydlig: ett hamburgerdrama som utspelar sig i Hamburg. De anställda på restaurangen tränas i fysisk fostran av en skrikande manager som vurmar för 100 % tyskt kött i hamburgarna. Jäger, som jobbar med att analysera kontrollcentralens övervakningsmonitorer, väver i sin integritetskränkande monitortablå in en uppspelning av Fritz Langs Metropolis, något som den yngre angivarivriga kollegan ifrågasätter. Vid två tillfällen räddas FM av spontana, extatiska slagverkskonserter där aggressiv gruppmentalitet hetsar till olika former av skadegörelse och skapar en oljudsmatta värdig just tyska "Einstürzende Neubauten" - kollapsande nybyggen.

Decoders brutala innehåll och formspråk kan enkelt härledas till en enda persons psykokatartiska hallucinationer: William Burroughs. Tyvärr saknas dock en aspekt totalt: Burroughs absurdistiska humor. På många sätt känns Decoder som en filmatisering av en bok Burroughs aldrig skrev, eller kanske lade åt sidan ett tag därför att den tog sig själv på för stort allvar. Att han rent fysiskt svävar som en osalig ande genom filmen gör den till ett litterärt kuriosum snarare än en lyckad kampfilm. Men, det ska tilläggas, för alla fans av det tidiga 1980-talets noir-subkultur borde denna film vara ett "måste". Helheten består här, liksom i andra fall, av delar. Många delar av Decoder är mer än intressanta nog för att dammas av och, kanske, kan de inspirera nya generationer till lite åderlåtande civil olydnad och sardonisk samhällskritik.

Lyckades Decoder egentligen avkoda eller förmedla något verksamt på sin tid? Lyckas den idag? Inte riktigt. Kontroll, liksom motståndet, dansar vidare omslutna i nya former. På många sätt åtnjuter vi definitivt en större frihet idag men dess pris är också högre (förhållandet mellan rörelsefrihet och miljöpåverkan till exempel) och kanske mer osynligt än vad det var på det dystra 1980-talet. Antalet övervakningskameror och andra "välvilliga" metoder för att upprätthålla "individens trygghet" har säkerligen ökat med några tusen procent. I tillgängligheten av information à la internet ligger också en inherent fragmenterande och därmed avväpnande kraft. Nya snillrika former av kontroll finns runt omkring oss, nu omspunna av ännu mer cyniskt poetiska eufemismer och intrikata "double-speak"-uttryck. Men var finns motståndet?

[Fortsättning följer...]

Carl Abrahamsson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

An Alternative Economic Paradigm: How Redistribution would Drive the Economy

Amartya Sen (1981) provides evidence that increased income for a portion of the economic players may inflate the subsistence sector. In 1943, a famine in Bengal brought millions of citizens ...

Av: Piero Benazzo | Essäer om politiken | 25 mars, 2013

En sydafrikansk Fröken Julie drar norr- och västerut

Den bärande konflikten i Strindbergs Fröken Julie kan summeras med fyra ord, annars förbehållna missromaner: kvinnan av börd – mannen av folket. Grafiskt kan man framställa det som två diagonala ...

Av: Ivo Holmqvist | Reportage om scenkonst | 09 november, 2012

Nu krävs mer än 24 timmar för att lösa konflikten

Homeland säsong ett och två har en mycket ironisk ”story arc”: i början av säsong ett är CIA agenten Carrie Mathison den enda som tror att den hemvändande krigshjälten Brody är ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 18 februari, 2014

Handke, Keller och den Gröne Henrik

I Peter Handkes roman ”Kort brev till kort farväl” läser Peter Handke, ehh ursäkta en ”romankaraktär i en Handkeroman” den schweiziska författaren Gottfrid Kellers roman ”Den Gröne Henrik”.Vi kan anta ...

Av: Jesper Nordström | Essäer om litteratur & böcker | 10 februari, 2017

Jules Verne, En amerikansk journalists resa 2889

Vid hundraårsminnet 1889 av franska revolutionen skrev Jules Verne en framtidsvision från 2889, d.v.s. tusen år till in i framtiden. Han visste lika väl som alla andra att det inte går ...

Av: Jules Verne | Kulturreportage | 02 oktober, 2013

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Dikter av Gunnar Lundin

    Till G H Hur länge stannar du i ditt lantliga vägskäl? Varje skäl pekar Pekar ditt åter mot stan? Och varje skäl har en botten stjärnorna i julinatten ovanför fårens ögon därunder      se stjärnorna i ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 12 september, 2008

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.