Erika och Ulrika på Normal förlag

  Ulrika och Erika Larsson. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin Erika och Ulrika på Normal förlag – queerböckerna blev deras liv På hösten 2004 bestämde sig Erika och Ulrika Larsson sig för att ge sig ...

Av: Agneta Tröjer | 04 augusti, 2007
Konstens porträtt

Opplysningstidens konsepsjon om dannelse av et selv

Innledning Både R. Descartes (1596 – 1650) og I. Kant (1724 – 1804) regnes som opplysningstenkere. Kant skrev til og med et stridsskrift, som er kjent som Hva er opplysning? For ...

Av: Thor Olav Olsen | 09 augusti, 2013
Agora - filosofiska essäer

Veckan från hyllan. Vecka 36-2012

Moderaternas partisekreterare och då fortfarande ansvarig för partiets kommunikation på sociala medier, Thomas Böhlmark, har i ett twitterinlägg kallat en kvinnlig politiker med kurdiskt ursprung för ”klappturk”. Den rasistiska benämningen ...

Av: Gregor Flakierski | 01 september, 2012
Veckans titt i hyllan

Vermeer van Delft och hans konst

Johannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 juni, 2014
Konstens porträtt

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.



Del 8


Jag önskade Kasparov lycka till efter att ha läst igenom texten och infogat den i boken. Han skulle nog komma att behöva alla lyckönskningar han kunde få. Jag insåg att det var sent igen och dags att sova. På någon nivå önskade jag att jag inte skulle drömma någon outgrundligt dystopisk text igen. Om någon behöver sin skönhetssömn, så är det jag!
Det gick bra, tack och lov. Jag vaknade på den tidiga morgonen, full av befriande tomhet. Det här skulle bli en intressant dag, så mycket visste jag. Boken hade ju tagit över och jag kunde bara assistera dess tillkomst. Jag skyndade med alla morgonrutiner för att kunna sätta mig tillrätta, vidröra den talismaniska pennan och låta orden flöda igen.

Men orden kom inte. Jag hade i övermod trott att det bara handlade om att skriva mer av detsamma, som så många gånger förr. Att jag bara var en maskin, vars strömbrytare jag själv kunde kontrollera. Nu visade det sig inte vara så och jag mindes att det egentligen aldrig varit så. Jag hade ju även tidigare varit i liknande situationer, där jag förväntade av mig själv att skickligt styra och färdas på autopilot. Men icke!

Mitt krampknep heter "Solvitur Ambulando". Det löser sig när man går, när man spatserar, promenerar, flanerar, spankulerar, patrullerar... Jag gav efter men inte upp. Efter bara fem minuter i medelhastig takt längs Norr Mälarstrand började fokuset återvända. Det räckte med bara en liten om än kärleksfull dos av verkligheten för att få igång mig. Där fanns de, alla de människor jag kände igen och alla de jag inte kände igen. De bar på sina kors, sina bördor och de gjorde det till synes tappert, ibland till och med oförskämt muntert. Jag kunde känna impulsiva fraktioner av empati, ibland en tillstymmelse till sympati men inte någon direkt resonans. Detta sista lastade jag dock mig själv för. En sak stod säker. Promenaden hade hjälpt mig att formulera igen. Vid hemkomsten vidrörde jag talismanen med respekt och allt flöt på som jag ville. Så här löd det den specifika morgonen...


Illusorisk diktomi


Gata upp och gata ned. Tankarna gnager, knakar och kliar och de bejakar och befriar. Om jag vore en del av natten, som du, skulle alla andra fly, som jag. Vad är skillnaden mellan att ta sig själv på allvar och att skrattas åt? Svarar du fel är vi båda överens, i alla fall så länge som krävs för att få ut det där enligt myten så magiska människor emellan. Jag är inte längre övertygad.                 

Människor skriker och vinden, träden och vattnet nedanför mig gör allt för att dämpa. Allt och alla eftersträvar en balans, förutom människorna: alkomonster, blandmissbrukare, reptilhjärneslavar, troglodyter med tio fingrar, kredit och sönderrökta stämband. Bussarna glider förbi i natten. Folk ska hem. Kanske ropar de på hjälp med sina blickar? Jag är inte längre motiverad att undersöka den miljö som fram till precis just nu utgjort mitt habitat. Miljön är nästan lika utbytbar som jag är. Inte längre stad, inte längre människa.

Alla hängs offentligt i tavelramar bestående av taggtråd i modefärger, reflexfritt glas och förmånliga samtalstaxor. Sommarvinden smeker oss trots allt. Vi har det alla bra, eller hur? Förutom möjligtvis han som sparkas i huvudet på Norrmalmstorg eller hon som våldtas bakom hamburgerkiosken i Rissne. Sommarvinden smeker oss. Kanske får bönderna två skördar per år snart?

Byggkranarna rasar en efter en och jag försöker öppna munnen. En evighet har redan sakta flutit förbi. Det ödmjuka krävde onekligen sin tid och sin plats, förutom i de folkvaldas tempel, där könssjukdomar numer sprids med blixtens hastighet. Två misslyckade skördar per år, förmodligen. Dränka ifrågasättandet med fler frågetecken? Släcka elden med sportdryck eller svagt smaksatt mineralvatten? Fötterna förankrade i myllan, var det inte så? Är det moralen eller daggmaskarna som luckrar upp bäst?

Det mänskliga perspektivet tycks hursomhelst oerhört svårt att bemästra, så varför ens bemöda sig? Är man tyst så kanske det löser sig? Visst har man väl hatobjekt (ett "nyckelord" i samtiden, men finns egentligen låset?), visst har man väl det. Kolumnister, krönikörer, självgoda, proppmätta, ryggradslösa överlevare (mänskliga molusker), tyckare (ofta de som har armarna i kors på byline-bilden), åsiktstyngda mopsar, mammoniternas knähundar, kvoterings-machiavellis med hög mysfaktor, vardagens livstilsdiktatorer och avtrubbade lobbylakejer.

"Hats off" till komikern, han med så mycket sorgsenhet i blicken, som la rabarber på det emblematiska varumärket "Brommamamman". Så smärtsamt exakt markerat att endast det rent humoristiska kan skydda mot den ända in i själen omskakande skräcken, den där lilla dörren som öppnas mot den oändliga avgrunden. We are human, are we not? Ibland är jag verkligen osäker.


"Detta om detta." En ny dag hade för länge sedan grytt. Alla utom jag hastade på. Jag hade fört in ovanstående text i dokumentet då ett nytt begrepp etsade sig fast: "Ett töcken och en stilla vind". Jag tog det naturligtvis på allvar. Var det mitt undermedvetna som gjorde sig påmint eller hade jag bara ätit något olämpligt? Högst sannolikt en kombination. Men det skulle kunna bli en bra titel eller en bra första mening. Den texten skulle, det visste jag redan från början, i sådana fall handla om de genuina ödesvibrationer vi människor sänder ut till varandra. Den typ av kommunikation som transcenderar det avskalat desperata i könsleken eller maktleken. Den typ av kommunikation som möjliggör emotionell telepati.

Om jag skulle skriva en text om det, tänkte jag att den skulle börja ungefär så här:

Ett töcken och en stilla vind

Våra begär och ideal är bara hågkomster av framtiden. Det självuppfyllande som motivation att handla på omedvetna plan. Framtiden spelar upp det förflutna, i vilket våra hjärnor och vårt tänkande är fast förankrade. Om jag drömmer eller fantiserar om ett hus, så är det huset i en möjlig framtid som kallar. En uppspelning som gör sig påmind. Om kallandet är starkt nog, så blir det en avgörande motivation för mig att skapa eller på andra sätt förverkliga det.

Metafysisk frågeställning: Är detta en till 100% deterministisk attityd eller finns det luckor, läckor, öppningar eller sprickor i det deterministiska? Genuina ödesvibrationer eller ambitionen som en förtäckt impotens?

Det magiska kan synas vara en spricka eller en öppning, men frågan är om man - förutsatt att man accepterar determinism eller t.ex. bokstavstroende religion - inte gör bäst i att bara acceptera sitt öde. Men... Det förutsätter ju på någon nivå att man någorlunda väl känner till detta öde eller i alla fall dess initiala riktning. Genuint pliktuppfyllande eller impotensen som en förtäckt ambition?

Den som blir förstådd av sin samtid har inte ansträngt sig tillräckligt. Den som blir försmådd av sin framtid har ansträngt sig för mycket. Den som blir förrådd av sin dåtid har inte behövt anstränga sig alls. Genuin förödmjukelse eller det förtäckta som en ambitiös impotens?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.


Men här kände jag plötsligen av mina egna begränsningar. Jag är ingen expert på relationer, det ska medges. Somliga skulle kalla mig emotionellt handikappad. Somliga har kallat mig det. Jag beslöt därför att lämna den emotionella telepatin därhän. Låt de andra hålla på med sådant. Jag har väl ändå viktigare saker för mig? Eller är kreativiteten bara en eskapism? En kompensation? Ett system av utlopp för en viss typ av neurotiker? Dessa tankar gör mig alltid lite illa till mods. ("Nej, det är nog bara en slump att man blir kreativ.")

Hur man själv värderar och hanterar den egna kreativiteten blir naturligtvis avgörande för hur andra gör det. En inre exil, inbäddad i blodig bomull? Själv är jag glad så länge min egen skugga följer mig. "Vi ska inte tycka det är konstigt om människor ger upp hoppet om att fånga något men ändå fortsätter att ha nöje av jakt." (Montaigne) Här dök en ny fråga upp, apropå mina egna erfarenheter av så kallade relationer: "Hade vi trots allt inte fått nog redan innan det var försent?" Misogyni är onekligen ett kraftigt attraktionsverktyg när det gäller kvinnor. Men om det bara är ett attribut och inte förankrat i en reell och konkret hatisk essens, då kommer man verkligen ingen vart med dem.

Själv håller jag mig nog helst på en fullständigt abstraherad nivå, full av hokus pokus och bekväma, "intressanta" projektionsytor. Det leder heller ingen vart, men det är i alla fall en ganska kontrollerbar och angenäm illusion. Visdom är att att vakna upp till insikten att det är bättre att somna om.

I valet och kvalet mellan en manipulatorisk och utlevande sexualitet och en fridfull intellektualism... Dualismen är självfallet ingen nödvändighet men den finns där ändå. Om den inte funnes skulle det ju inte finnas något att övervinnas, eller hur? Sexualiteten är trist, förutsägbar, uttröttande, påfrestande, medan intellektualismen är livsbejakande, fruktbar, kreativ, överraskande och energiserande. Men är att välja det uppenbara detsamma som att övervinna och transcendera dualismen eller en specifik valsituation? Inte alls. Ju hårdare definierad polarisering, desto starkare attraktionskraft gentemot den aspekt av en själv som av olika anledningar inte accepterar det "uppenbara" valet. Kanske det mest rogivande därför är att inte välja överhuvudtaget? Att försynt hellre glida mellan det ena och det andra? I denna frågeställning gör sig begreppet "identitet" och dess obönhörliga krav på definitioner återigen påmint.

Mitt objektiva bevis för ovanstående påstående: Kvinnan kan fylla sitt huvud med hur mycket konstteori som helst, men hon kan aldrig fly undan sitt köns vakuum.

Och mitt objektiva bevis för ovanstående påstående: Det sägs att avkomman blir starkare ju starkare den könsliga attraktionen mellan mor och far är. Ännu ett starkt argument för en total segregation mellan könen i samhället.

"Prostitution: det sunda förnuftets sexualitet." Ja, det låter välformulerat. Men vid närmare eftertanke lägger jag nog till ett frågetecken för säkerhets skull. "Prostitution: det sunda förnuftets sexualitet?" Jag menar, allt har ju blivit så jäkla dyrt.

Ack ja. Det är så enkelt att provocera de självgoda. Jag är medveten om vad jag skriver, jag skriver det av egen fri vilja, mitt uppsåt är ärligt och jag tar ansvar för vad jag skriver. Detta, om än ingenting annat, gör mig fullständigt unik, en solitär, en paria, ett irritationsmoment. Men det är inget självändamål, ska tilläggas. Det vore alldeles för lättköpt. Det vore för tragiskt att befinna sig i en osynlig symbios med belackare och kritiker. Jag kan respektera de författare (och även andra) som gladeligen vill vara en del av det. Det är kul, det förstår jag. Men jag tycker, som nämnts tidigare, inte det är roligt att ha kul. Jag menar det.

Visst har alla vid något tillfälle berört allt tidigare. Visst har alla kritiker rätt utifrån det egna perspektivet då de påpekar detta. Men visst spelar det också lika liten roll som det faktum att jag nämner det här? Skrivandets prerogativ: en i mitt fall blekfet maktkamp om det fåfänga hoppet i kampen om ögonblickets förhållande till framtiden. Proto versus Anti. Proto betyder i sammanhanget handlingskraftig frustration och Anti reaktiv avundsjuka.

Den intelligente författaren skriver sin egen sanning och skapar därmed omständigheter som kan vara gynnsamma för en möjlig manifestation av den sanningen. Den intelligente kritikern inser maktbalansens dynamik och ser i polemiken i sig ett livsberättigande. Vive la différence!

För att förtydliga en smula: "C'est pas souvent, monsieur." Den unge dromedarskötaren som hjälpt mig upp på det imposanta ökendjuret ser upp på mig. "C'est pas souvent", upprepar han. Vad menar han? Inte ofta som vad...? Jag tar tag i sadeln. Dromedaren reser sig med bakbenen först. Jag slungas framåt, som i en bisarr ökenrodeo. Frambenen upp. Jag skumpar bakåt. Nu ser jag äntligen öknen som den ska ses, från ryggen av en organisk pansarkryssare. Nu ser jag dynerna från rätt höjd. Nu är jag i symbios med ett tidlöst djur, en fyrbent arketyp, vars överlevnadsförmåga, i alla fall i min metaforiska fantasi, nu även blir min. Och nu förstår jag vad den unge tunisiern menar. Regndroppar slår mjukt mot mitt sandberörda ansikte. Det regnar i Sahara. "C'est pas souvent, monsieur."


Allting är alltid möjligt.

Ännu en ny dag. Det regnade igen. Jag var inte i Sahara utan i Stockholm. Det går bra det med. "Allting är alltid möjligt?" Det lät osedvanligt hoppfullt. Vad hände med bitterheten? Det putslustiga perspektivet? Det här måste balanseras, tänkte jag och rafsade långsamt ihop några lösa civilisationsstycken.


Vi kan inte annat än att se framtiden an men vi behöver ficklampor och skyddskläder i rådande medieklimat. Expansiv insularitet. Expansiv provinsialism. Kvoterad promiskuitet om jag får be. Språk, territorium, habitat, kultur, gräns, turism, utarmning, förkortning, förenkling, tsunamitröst, dokusåpa, audition, uttagning, kalligrafi, penseldrag, andetag och istappar i tomma intet. Rista, nysta, hysta, spräng sönder. Blinka (lilla mediastjärna), blanka, blänka. Alla kan vi tänka, men väldigt få på ingenting. Mycket hellre än lite skalla alla ropen, men det räcker ändå inte för stinna girighopen. Dallra buk på TV? Suverän exponering! Matsmältningsapparaturen tycks bortopererad, även den existentiella. Inmundiga exkrement som näring är de lydigas fest. Faller rakt igenom, en inre avgrund. Hänvisa till kosttillskott och näringsdryck i schyssta återvinningsförpackningar. Bra "vårdapparat" (skattepengarna, skattepengarna). Hoppas på en ny dag, hoppas på det bästa. "Hopp om livet". Lättsmält ska det vara. Det är ju svårt och gammaldags att tugga. Hellre svälja en kladdig lögn, en vasektomisk-komisk ejakulation från ett värdenivellerat herrefolk.

En gång föll det sig så att alla tillsammans skulle fatta beslut om framtiden. Det blev så svårt att man till slut blev tvungen att skjuta beslutet på framtiden.

Har jag rätt då jag upplever att världen snurrar åt fel håll? Varför står antikens och historiens monument och statyer än? Därför att de skapades utan någon som helst tillstymmelse till ironi.

Storstaden är indränkt i förljugenhetens trögflytande olja: redo, darrande, väntande på att någon välvillig gudom ska tända en Prometheus sista gnista. Bakom ytan, ett nytt ytlager. Decivilsationsprocessen kommer aldrig att nå fram, endast igenom till andra sidan av fasaden, chimären.

Distorderade gitarrer speglar distorderade sinnen. Maximal ljudvolym en kompensation för avsaknad vältalighet. Omvända filter som inte sållar utan släpper in det brus som blivit de hålögdas narkotikum... Det blinkar, sprakar, väser, exploderar, puttrar... Och tanken stilla står. Samtida hedersbetygelse, samtida resonansuttryck: "Jag förstår precis lika litet som du!"

Kampen står inte längre mellan fraktioner av materialister, vars trätande i huvudsak kretsade kring ägandeförhållande men i essensen var identiska. Den samtida kampen härrör ur förhållandet till tid och rum. Inte till begreppet som fenomen i sig utan mer konkret: Kampen står mellan det kortsiktiga och det långsiktiga, mellan det mikroskopiskt fragmenterande och det visionärt storslagna, mellan analys och ande, mellan modernism och tradition. Det moderna är redan passé. Det postmoderna är snarare det fundamentalt ultramoderna: ångesten inför ansvar, plikt, ideal och essens tar sig ironiska och självdistanserade uttryck. Empirin är de fantasilösas sista tillflyktsort.

Det överväldigande flödet har ett enda syfte: att omöjliggöra reflektionen. Den egna precisa analysen störs av blinkande lockelser och förströelser. Förströelse är bokstavligen bokstavligen ett anagram för förstörelse.

Nyhetsankaret hindrar den aktiva och ifrågasättande tanken att driva alltför långt bort.

Ärlighet varar längst. Det är orsaken till att ingenting av bestående värde produceras idag.

Köpkraft: Förmågan att låta sig tillfredsställas på andras order.

"Fredsprocessen är hotad..." Ja, så länge det finns människor på jorden är den faktiskt det.

Och, kanske det värsta av allt: Den generella infantiliseringen är en grov skymf mot alla barn.


Ett katastrofscenario: En enormt hög och lång flodvåg svepte igenom Stockholm. Vattenytan/vågen var uppe på fjärde våningen och jag betraktade från femte. Katastrofen var ett faktum: allt och alla sveptes undan. En oerhörd kraft slog undan allt det som varit tryggt, men vi överlevde. Efteråt stärktes alla band i sorg och respekt inför krafter långt starkare än de mänskliga. Man fruktade ännu en våg, såg mot horisonten, såg efter på TV. Det var nästan som om man gemensamt bad om ett slut för allt och alla, en bön som egentligen handlade om nyvunnen trygghet och styrka i katastrof. (Dröm 040501. Vad hände ungefär åtta månader senare?)


Derelikta delinkventer

Data
Spel
Dataspel

Flyktigheten
Verkligheten
Fegheten

Illiterata
Imbeciller
Vinner
High Score
Förlorar
Verkligheten

"Men framtiden
Är ju data?"

Jaså?

Hävdar du att det är dags för människan att utvecklas och att en snabb och icke ifrågasättande integration i ett teknologiskt samhälle är en del av ett viktigt mänskligt kvantsteg? En styrd mutationsprocess till godo för alla? Jag hävdar att du kommer att få vara med om ett brutalt uppvaknande.

Det metodiska tillvägagångssättet, att röra sig från en punkt till en annan, med eller utan syfte, har fragmenterats och upplösts av artificiella och illusoriska kontaktbehov. Språket anpassas efter teknologin, inte tvärtom. Det är en av anledningarna till människans negativa utveckling. En annan är historielösheten. I en värld där ungdomar inte kan koncentrera sig i mer än ett par sekunder, vilket värde får en flerhundraårig tillbakablick? Ja, om den inte presenteras i 3D och med en massa explosioner förstås?

Viktigaste perspektivet i samtiden tycks vara mellan "Game Over" och "New Game". Viktigaste perspektivet i rummet tycks vara mellan individen i fråga och närmaste Internetuppkoppling.

En normal (?) konsument av så kallad elektronisk post får sannerligen tidssymptomatiska erbjudanden i sin "brevlåda" varje dag: om pornografi, potenshöjare, bantning, depressionsnivellerare och skuldsanering. Vad som är hönan och vad som är ägget i den denna digitala dystopi kan nog ingen längre svara på.

I det att man ständigt och allt hastigare söker nya så kallade uppgraderingar nedgraderas man alltmer till en nivå av komplett resignation. Arbiträra sifferkombinationer, bonuspoäng, "personliga" pinkoder och bekväma användarnamn suddar ut gränsen mellan faktisk mänsklig identitet och hårt tyglat anpassningsverktyg, vars minsta rörelse, inköp och styrda val granskas av institut utan insyn, hänsyn, fjärrsyn.

[Fortsättning följer...]

Carl Abrahamsson

Ur arkivet

view_module reorder
Bill Viola Foto CC-BY-SA 2.0

Bill Viola och långsamheten

Det finns ett videoverk av Bill Viola som jag gärna återkommer till, när tillfälle erbjuds. Det finns också med i några praktfulla kataloger som jag införskaffat i samband med Viola-utställningar ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 21 april, 2016

Hur man blir samtidskonstnär utan att egentligen anstränga sig.

Medelmåttighetens evangelium Vid en gallring på biblioteket för ett tag sedan stötte jag på boken ART, skriven av konstvetaren/konstnären Lars Vilks. Jag publicerade en recension på omkonst.se där tyvärr allt inte ...

Av: Niklas Anderberg | Essäer | 30 oktober, 2013

Jenny Westerström: Den unge Anders Österling

”Skymningen faller, det brusar från Östersjön, och om en stund skall jag höra helgringningen från den lantliga kyrkan, ty det är lördagsafton.” Med de vackra orden avslutade Anders Österling sina ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2014

Veckans porträtt: Johan Jönson om Johan Jönson

Johan Jönson om Johan Jönson Hur skulle jag beskriva mig själv? Det skulle jag inte. Om jag inte var fysiskt eller ekonomiskt tvungen. Jag skulle fortsätta vara så tyst som ...

Av: Johan Jönson | Litteraturens porträtt | 14 december, 2006

Fragment av surrogatpyret XIII

Den försäkomne negerjävuln, en robust hemföding barnfödd i Svartliden, knuffa uppspelt rosselgurglande upp dörrn, halvsnubbla som en volter över dörabäcken, tromfe till mä å trödde mä på foten me sin bara, obscent rosa ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 04 februari, 2008

Thor Fagerkvist- Målarprofeten från Värmland

Värmland sägs vara ett sagornas och berättelsernas landskap förknippat med kända författare som Geijer, Tegnér, Lagerlöf, Fröding och Tunström som alla gestaltat och skrivit om landskapet i många sammanhang. Folk ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 20 april, 2014

Tappad rätt ner i bilen

I Jim Jarmuchs märkliga episodfilmfilm "Night on Earth" finns ett avsnitt med en tysk taxichaufför i New York som varken kan köra bil - den skuttar fram när han trampar ...

Av: Ulf Stenberg | Gästkrönikör | 17 juli, 2009

Emmakrönika XVII, face to facébook och?

på skitstöveljordklotsvägens avtag ett allra diffust ställe på com till, men inte alls mer diffust än följande snart, vid disken väl framme hade jag oppnat cärlet och smakat på tre ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 14 Maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.