Botanisk teater, 1924-1934. Foto: Thomas Notini

Att göra det osynliga synligt

I skrivande stund pågår på Moderna Museet i Stockholm en liten, sparsmakad utställning med verk av den tysk-schweiziske Paul Klee och den svenske Ivan Aguéli. Den är tematiskt väl uppbyggd ...

Av: Thomas Notini | 01 mars, 2016
Konstens porträtt

Marco Missiroli. Foto Gian-Luca Rossetti

Skrivkonsten mellan väsentlighet och dikt

Marco Missiroli är född 1981 i Rimini men bor sedan många år tillbaka i Milano, där han givit ut flera böcker och fått prestigefulla priser som Premio Campiello, Premio Comisso ...

Av: Guido Zeccola | 07 november, 2014
Litteraturens porträtt

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | 21 mars, 2014
Kulturreportage

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | 06 december, 2017
Reportage om politik & samhälle

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.



Del 7


Jag vaknade upp i soffan med TVn på. Måste ha somnat. Konstiga drömmar. Även denna gång drömde jag en text. Drömmen som motgift mot katodstrålning och programmering? På osannolika grunder ett högst sannolikt påstående. Vad drömde jag? Jag drömde om en högre människa. Inte nödvändigtvis högre mätt i centimeter, utan snarare någon som har mod att ifrågasätta alla ifrågasättanden och dessutom mod att till fullo utsätta sig för verkligheten.

Jag drömde att jag ser på marken. Jag ser jorden, löv, till hälften krispigt gulbruna, till hälften förmultnade. Enstaka grässtrån samlade i tuvor, små gröna öar i ett jordbrunt hav. Jag ser även små pinnar, till synes slumpmässigt formerade i skapande, suggestiva mönster. En och annan grå sten, fuktig av regn eller av regnet som sugits upp i jorden. Det luktar jord. En märklig lukt: bred, heltäckande, grundläggande, precis som jorden själv. En passande lukt.
Jag håller blicken på ett litet parti av marken som tycks vilja säga mig något. Stenarna ligger dolda under en formation av löv jag känner igen men skamligt nog inte känner till. De tycks utgöra ett slags täcke för en speciell sten. Jag böjer mig försiktigt ned och tittar närmare. Jodå, där ligger stenen som ett barn, inlindat i en varm filt och i djup och välgörande sömn. På stenens yta finns tidens tands tecken. Räfflade mönster, skrovliga skåror, gapande gropar. Då jag fäster blicken på ytan bildas nya världar och stenen berättar om livet med sitt associativa språk, som, inser jag, kan berätta så oerhört mycket mer än människans arbiträrt gutturala läten.

Vad säger stenen till mig? Främst att det finns mycket att lära av att vara precis så tung eller lätt som man verkligen fysiskt är. Människans sinne drar alltför ofta iväg från den biologiska massa det befinner sig i. Lätt och luftigt i höga tankar och resonemang så att kroppen, det tröga konglomeratet av gener, celler, ben, blod, vatten och elektricitet, inte hänger med. Eller långsamma, depressiva tankelitanier som tycks få kroppen att vilja spritta och fladdra som just ett löv då vinden, de omgivande kravens andedräkt, sveper förbi. Stenen ligger där den ligger. Elementen plågar den inte. Elementen förädlar.

Jag kan även se mig själv i stenens yta, i dess visuellt tilltalande mönster. Scener ur mitt liv spelas upp i kontrastverkan mellan skrovlighet och det jämna, mellan urgröpningar och viljestarka toppar som alla glider nedför den rundade kanten, den avgrund som egentligen bara är en fortsättning på en annan sida. Många scener har jag sett förut, de centrala som alltid följt mig och som jag alltid kommer att se igen, uppflytande till ytan men förmodligen i ett helt annat slags mönster. Jag uppskattar dock stenen här och nu. Det är den som vill berätta och det är den som berättar. Den berättar om varför jag ser det jag ser.

Det jag ser i min valda vision, min valda betraktelseyta, är efter en kort stund inte sakerna i sig. De faktiska löven, den faktiska jorden och pinnarna som skyddar stenen blir för mig abstraherade kontrastmönster. Jag ser camouflage som efter att ha dansat internt i svart, brunt, grått och grönt ordnar sig i perfekt brist på perfektion. Jag ser sedan verklighetens elementära resultat sammansmälta i lager av textil som klär nervösa manskroppar. Camouflaget är perfekt i förhållande till miljön och endast slarvigt målade, svettiga ansikten syns i en ny öppning i skogen. En liten trupp bestående av ansikten. Ansikten som flyter i skogsbrynet liksom ballonger, iakttagande varandra och allt runt omkring.

Framför dem ligger andra människokroppar på marken. Deras kläder, i den mån de har några, är även de i färgerna brunt, grönt, grått, svart. De flyter in i jorden och i stora vattenpölar av mörker och organiskt liv som suger i sig de sista dropparna av dessa kroppars liv. Den färg som bryter av i de mörka färgtonerna är blodets starkt luktande röda. Trots en viss samklang med de andra, är dock det mörka blodet som ljust nektar, en avvikande färg i skymningens dunkel. Blodet finns på deras sargade kroppar. Det sipprar och rinner ut ur gapande håligheter och rivsår och av kall metall uppslitna mynningar och blandar sig sakta med pölarnas vatten. Jag inser då jag ser helheten att de två färgtoner som vibrerar i denna brunsvarta mönsterstruktur är blodets intensiva röda och det vita i de ögonvitor som utgör de betraktandes ramar. Då jag sluter mina ögon finns fortfarande samspelet mellan det röda och det vita kvar på mina egna näthinnor. Jag är en kamera och varje gång mina ögonlock blinkar, utgör de en slutare som släpper in det reflekterade ljuset från omgivningen och det röda och det vita och de möjliga tolkningarna och den möjliga ångesten och den möjliga extasen i att ha dödat eller dött där och då. För evigt och evigt arkiverat både hos mig och hos de fåglar som obesvärat fortsätter att sjunga om sina liv då skotten och skottens ekon tystnat.

Springande uppför en lång, grusig, dammig väg... Värme, träd, höga träd, doften av blommor och havets brus i fjärran... Solen... Solen är central och söker upp mig med sina strålar var jag än befinner mig på den långa, grusiga, dammiga vägen. Ett Medelhavsparadis med högre blodstemperatur och allt vad det innebär... Springer man till eller springer man ifrån sitt innersta paradis? Kan man bli en annan människa av att byta miljö...? Hur många identiteter finns det inom oss och varför är det så svårt för de flesta att acceptera att allt egentligen är så enkelt...?

Blommor är alltid en smula vackrare på kyrkogårdar... Det behövs liksom inga universitetspoäng i filosofi för att förstå hur det hänger ihop... Kanske är det distansen som komplicerar - distansen mellan absolut, naturlig enkelhet och människans lika absoluta förmåga att sätta ord som egentligen betyder helt andra saker på fenomen som borde inlemmas i det tysta...? I blick, i hörsel, i lukt, i känsel... I evighet...?

Barnet måste lära sig känna empati för andra för att kunna växa till en socialt integrerad varelse, påstås det. Men är föräldrarnas vilja egentligen inte endast att skydda ungen i ögonblicket från möjligen farligare barn, som kan slå hårdare och bita mer och åsamka mer skada på den egna avkomman än vice versa? Är den förälder verkligen, verkligen, verkligen ärlig som hävdar att det egna barnet inte ska slå tillbaka i en konflikt? Varför kläs en moders aggressiva revirtänkande och försvarsinstinkt in i förvirrande känslochiffong? Hur kan en moder offra sitt eget och gladeligen även andras liv för att skydda sin avkomma och samtidigt tala om alla människors lika värde? Hur kan avståndet mellan genuin essens och överslätande konstruktion ständigt öka...? Hur kan alla vi socialt integrerade varelser nästan konsekvent tala i lögnaktig kod - vi menar en sak, säger en annan och gör en tredje... När var du uppriktigt ärlig mot någon senast? När sa du vad du verkligen tycker och känner senast? Tänk inte för länge på det... Det kan smärta.

Många frågor jag själv inte kan svara på, men ändå är övertygad om att de flesta andra ljuger om. Mest för sig själva, precis som vanligt. Mest för sig själva.

Klättrande uppför en bergsvägg... Inte alltför dramatiskt, utan mer som en brant promenad i tunn luft och med klar syn över vidd och mark... Svarta berg och vita toppar, precis som i resten av livet... Orubbliga giganter i livgivande dvala under bister is... Klättrar man upp eller ned mot sitt eget ideal?

Klättrar tanke nödvändigtvis alltid före handling? En sak är säker: I en tillvaro full av så kallade utmaningar säljs det stora kvantiteter lämpliga plagg, skor och kringutrustning... Strävandet mot att stirra döden i vitögat och att få den så kallade adrenalin-"rushen" genom att försätta sig i riskfyllda, icke-borgerliga, situationer, är den absoluta höjden av dekadens. Strävandet mot att göra detsamma i skapande, i byggande och i konst (en kombination av båda) är det allra högsta idealet - det eviga. Den förra strävan skapar biokemiskt beroende och en köpstark hord av atletiska vålnader. Den senare inre frid och yttre fred, förutsättningar för utveckling.


Ja, så drömde jag faktiskt efter att ha tittat en stund på TV, sovandes. Jag insåg direkt att drömmen hade en långväga koppling till en annan text, även den från det tidiga 2000-talet, "Kasparovs inre resa". Jag vet fortfarande inte om den handlar om den faktiske ryske schackspelaren eller bara om någon annan människa, vilken som helst. Men jag fann det lämpligt och relevant att infoga den texten här, som en kommentar till drömmen eller, snarare, vad som orsakat och påverkat drömmen. Kanske var det övertydligt eller publikfriande, men den frågeställningen kändes i sammanhanget ganska irrelevant. Det viktiga är ju, som alla vet, inte att kämpa väl, utan att vinna.


Kasparovs inre resa

Kasparov hade tröttnat ordentligt. Ingenting hade förändrats. Ingenting hade visat sig vara som förväntat. Inga människor - om de individer han frotterade sig med skulle kunna förtjäna epitetet - höll måtten eller avtal. Existensen var endast en cynisk chimär, formgiven av andra. Känslighet som livboj håller inte, tänkte han då han tvingade sig själv in i ett hörn av mörka, smärtsamma beslut.

Han kastade sig handlöst ned i vattnet, lika mörkt som kallt, lika sövande som uppiggande. Det tog inte lång tid innan kroppen domnat. Kasparov öppnade sin mun och lät det iskalla vattnet fylla magsäck och lungor. Så skönt att äntligen få dö, formulerade han. Ord av absolut tystnad.

Efter en tidsålder eller två flöt kroppen upp till ytan och sveptes med av en stock i en forsande å. Kasparov kramade stocken som en gammal vän, inte för att desperat överleva utan för att i kropp och ande resonera med en vänlig ljuspunkt. Lukten av blöt bark och mossa fyllde honom med hopp. Han kunde se ytan av grönmelerad struktur. Han kunde även betrakta det myller av liv och vilja som fanns djupare ned, under barken. Livsformer han aldrig känt till fanns där och kämpade, precis som han, för att uppnå något odefinierbart. De ifrågasatte dock inte det som skedde. Det var den stora skillnaden mellan Kasparov och krypen. Han avundades dem.

Formen Kasparov rensades av organisk kemi. Koncentrerade fosforbad renade varenda por och varenda blodkropp, varenda hjärncell. Tanken var stilla men klar som hela stjärnhimlen en vinternatt, komprimerad inuti en mänsklig skalle, redo att tänka och lysa. Likt en fisk drev Kasparov sin kropp fram och tillbaka och runt i en virvel så att den lilla pölens stenbotten rev sönder allt det gamla som smutsat ned hans tidigare tillvaro.

Ögonblicket då Homo Erectus tog sitt första trevande steg hade hunnit ikapp till Kasparovs nutid. En vibrerande hetta fyllde hans blodomlopp och han kostade på sig ett leende av triumf. I steget låg en insikt om vad som måste göras, hur han måste göra det och när... Nu. Nu måste allt ha sin gilla gång. Ingen tid får förspillas på det som inte har med essensen att göra. Den essensen kan inte namnges, tänkte han. Att ens försöka skulle vara precis just att förspilla tid och energi.

Kasparov speglade sig i en kopparplåt som reflekterade artificiellt ljus från artificiella behov. En vag skepnad. Skepnaden rörde sig då Kasparov rörde sig. Det blev en dans i skenet av ren metall, besudlad av vansinne. Men vis av Narcissus misstag, lät Kasparov vrida sin blick bort från det reflekterande och betraktade istället det reflekterade omkring sig. En tillvaro besudlad av vansinne. En myrstack utan system. En grupp utan ledare. En organism utan vilja. Sinnen lurade att tro att de ägde makt att utöva sin frihet inom den sfär som inte var något annat än en bedrägligt formgiven begränsning. Det var precis här Kasparov börjat. Det var här de mörka tankarna sänkt sig över honom. Ju starkare det konstgjorda ljuset sken upp tillvaron, desto mer släcktes det genuint mänskliga, det ljus som en gång lett fram till skapandet av det artificiella... Kasparov skrattade inombords åt människans obevekliga blindhet.

Insikten blev klarare då han stod under ett tak, upplyst av regnbågens alla färger. Människor samlades under taket. De gled in från mörkret, från regnet, och hopade sig tillsammans för att kunna betrakta varandra i skenet av gas och elektricitet i union. Här skapades glädje och gamman i panik. Hetsad kärlek, hetsad livskraft, hetsad befruktan. Folket fruktade så innerligt det mörker i vilket den mänskliga gnistan lättast flammar upp till skapande eld att de hellre trängdes under det tak de alla visste en dag kommer rasa. Kasparov blev illa berörd av att betrakta dem och att än en gång behöva konfronteras med insikten. Han gick vidare.

Stegen bar honom från norr mot öster. Det som en gång varit idyll och skönhet, var nu nedskräpat av lättsamhet och lättja, av ofruktbara kroppsliga famlanden i själsligt mörker. Människorna var inte människor längre. De var spöken som rörde sig i alla andra riktningar än framåt. Kasparov hade en gång i tiden kunnat uppskatta de fängslade offren och de stinna förövarna. Han förstod att de inblandade var på samma nivå och att de lätt skulle kunna byta plats utan att någon skulle reflektera över det. Han befann sig i en cirkus av kortsiktighet, där djuren plågades, tvingades göra konster och fick rungande applåder av en anammande publik med dåligt samvete.

Bilden blev suddig, visionen makaber. Det fanns skönhet även här. En plats där det artificiella inte endast var ett skal att skydda sig med. Det var här de extrema uttrycken för förfallet höjts till det gudomligas nivå, där skammens apostlar och de lägsta människorna dyrkade förgängligheten tillsammans i tillfälliga tempel byggda av mänsklig misär och döda öden. Behoven måste uppfyllas, utlösas, frigöras... För att i nästa stund högljutt göra sig hörda igen.

Kasparov visste att det nu igen var frågan om ett val. Skulle han anamma den groteska verkligheten och delta i den? Eller sträva efter ideal han någonstans visste aldrig skulle kunna manifestera sig innan det var för sent...? Existensen var endast en cynisk chimär, formgiven av andra. Känslighet som livboj håller inte, tänkte han då han tvingade sig själv in i ett hörn av mörka, smärtsamma beslut.

[Fortsättning följer...]

Carl Abrahamsson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Leonard Cohen

So Long, Leonard, and Thank You For the…

“I forget to pray for the angels …. and then the angels forget to pray for us.” (So Long, Marianne, 1967) “If you are the dealer I’m out of the game ...

Av: Dr Jytte Holmqvist | Gästkrönikör | 13 november, 2016

Ångest och frihet hack i häl på Kierkegaard och Giddens

Sprit Fixt av Hebriana Alainentalo I modern poesi, sägs det, är ordet "ångest" bannlyst. När det gäller övrig skönlitteratur är det desto mer gångbart, men även där under förutsättning att ämnet ...

Av: Roberth Ericsson | Agora - filosofiska essäer | 17 juli, 2010

Moln över den föränderliga världen – Leopold Museum i Wien

Moln fascinerar – men det är kanske första gången som moln blivit tema för en utställning. Nu visar Leopoldmuseet i Wien en omfattande utställning av 300 verk, som lånats ut ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 05 maj, 2013

Veckan från hyllan, vecka 20 - 2012

På måndag är det 100 år sedan August Strindberg gick bort. Kulturministern har kollat upplagesiffrorna och kommit fram till att den där Strindberg måste vara lika bra, eller kanske till ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 12 maj, 2012

Veckan från Isabel Allende via IKEA

Det går inget vidare för Ingvar Kamprad. Först avslöjades det att han var långt mer aktiv nazist än han har medgett, och dessutom att hans nazistsympatier har fortsatt långt efter ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 03 september, 2011

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 10   Ja, det kan man fråga sig. Och man kan också fråga sig om det i sig är en relevant fråga, och så vidare... Och Donnerwetter vad många tyskar det ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 29 april, 2011

En liten blåsa i Guds andes glas

Jag är förtvivlad, full av ångest och riven i djupet som aldrig förr! Det är nåt fel med mig! Det är som att återuppbygga ett hela tiden raserande och sönderblandat ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 05 september, 2011

Olika bokomslag

Hur viktiga är bokomslagen?

Väljer du böcker efter bokomslaget? Författaren? Berättelsen? Genren? Det är många kriterier att ta hänsyn till när man ska välja en bok att läsa. I dag tar det visuella stor ...

Av: Lisbeth Ekelöf | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts