Erika och Ulrika på Normal förlag

  Ulrika och Erika Larsson. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin Erika och Ulrika på Normal förlag – queerböckerna blev deras liv På hösten 2004 bestämde sig Erika och Ulrika Larsson sig för att ge sig ...

Av: Agneta Tröjer | 04 augusti, 2007
Konstens porträtt

Opplysningstidens konsepsjon om dannelse av et selv

Innledning Både R. Descartes (1596 – 1650) og I. Kant (1724 – 1804) regnes som opplysningstenkere. Kant skrev til og med et stridsskrift, som er kjent som Hva er opplysning? For ...

Av: Thor Olav Olsen | 09 augusti, 2013
Agora - filosofiska essäer

Veckan från hyllan. Vecka 36-2012

Moderaternas partisekreterare och då fortfarande ansvarig för partiets kommunikation på sociala medier, Thomas Böhlmark, har i ett twitterinlägg kallat en kvinnlig politiker med kurdiskt ursprung för ”klappturk”. Den rasistiska benämningen ...

Av: Gregor Flakierski | 01 september, 2012
Veckans titt i hyllan

Vermeer van Delft och hans konst

Johannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 juni, 2014
Konstens porträtt

66 Metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.




Del 1.

Tillägnad Florian Mühlfried. Ingenting är så värdefullt som ett förtroende.


De ville ha en bok. Då skulle de få det såklart. Men det tog inte lång tid innan jag förstod att något faktiskt krävdes av mig i sammanhanget, mer än bara ett desperat Ja. Vad skulle det bli? En roman? En deckare? Nej, det kändes inte helt bra. Jag satte mig och grunnade en stund. En vecka. En månad. Ja, säkert lite längre än så. Till slut kom jag på att jag inte var motiverad att skriva något nytt överhuvudtaget. Allt tar tid. Allt kostar pengar. Allt är påfrestande.
Jag bestämde mig för att samla ihop lite gamla saker istället. Man tar vad man har. Disparata aforismer ur högen, fiktiva stycken, poetiska paralleller till ingenting, inbilska infall och vips så har man en kittel av endera besk, endera översöt gryta. Närande?

Jag tog avstamp i något som varit utmärkande för mig i en formativ tid. Under 90-talet erbjöd jag ett antal människor ett slags pakt, i vilken jag erbjöd en bok om jag fick en gyllene penna. Det kan tyckas besynnerligt, en kreditkreativitet härrörande ur hybris. Gyllene pennor kan jag köpa själv om behov skulle föreligga. Men det här handlade om ett desperat behov av uppmärksamhet och erkännande snarare än att jag saknade pennor eller förmåga att uttrycka mig. Jag har aldrig varit främmande för att skapa ambitiösa konstruktioner av pseudofilosofisk substans för att dölja mina egentliga behov och svagheter.

Några personer responderade faktiskt och det gladde mig naturligtvis. "Allt var bättre förr men inte länge till" (2000) stammade från en Parker Duofold från min dåvarande samling kamrater. "Bardo Tibet" (2000) från en Caran D'Ache från en likasinnad amerikansk magikoantropolog. "Olika Människor" (2007) från en Montblanc från min ärligaste (och mest uppskattade) kritiker. Endast en penna fanns nu kvar från detta 90-talsuttryck av folie jeunesse: en Waterman som jag fick av en vän i samband med White Stains konsert på Markthalle i Hamburg 1993. Därför ville jag tillägna honom denna bok som jag nu skulle ta och sätta samman. Så fick det bli.
En sak slog mig i och med denna gest. Jag har en tendens att kritisera mig själv så hårt att många saker, idéer, tankar o.s.v. aldrig manifesteras. Säkerligen ett inte helt obekant fenomen hos författare och andra typer av konstnärer. Men det slog mig nu att det trots allt fanns en manipulativ briljans i helheten. Jag lovade var och en av mina pennkompisar en bok. Så blev det också. Det som kritiserades av nejsägarna blev efter mycket om och men (och en hel del tid) faktiskt verklighet. I det ligger en styrka, tänkte jag. Idén höll. Böckerna håller. Nejsägarna hade, som vanligt, helt fel. Min inre nejsägare hade, som vanligt, helt fel. Jag själv hade, med min intuitiva orientering och min vilja att uttrycka mig, helt rätt. Vackert så.

En synnerligen angenäm höstdag blev det dags att ta itu med uppnystandet. Solen sken, luften var klar och jag trotsade lusten att ta en promenad. Väl parkerad i soffan började jag bläddra i anteckningsböcker och utskrifter. Hur skulle detta börja? Kronologi? Känsla? Brist på känsla? Jag ville inte förmedla samma lite taffliga blandning av extrovert cynism och introvert självkritik som "Allt var bättre förr men inte länge till". Det är en fin liten självupptagen bubbla av konkret katarsis, men en gång räcker. Bort med det sardoniska i den mån det går. Bort med ironier. Svårt. Självkritiken ska heller inte vara dräpande. Om jag skulle nära den ådran vidare skulle jag rent logiskt lika gärna kunna skära av en annan ådra, mer fysiskt förankrad. Men samtidigt ville jag inte frisera för mycket heller. Det var vad det var och det är vad det är. En resa har början och slut hur man än vrider och vänder på den.

Det enda sättet var naturligtvis att börja läsa om allt gång på gång och göra små kommentarer i marginalerna och i mina båda högra hjärnhalvor. Efter att ha sorterat upp allt någorlunda insåg jag att det kunde vara bra att börja med mitt framförande på Spoken Word-festivalen på Södra Teatern i Stockholm år 2000. Det var strax efter utgivningen av både "Allt var bättre förr" och "Bardo Tibet". Jag var inspirerad, hade ljummen luft under vingarna och ville förmedla ett stycke som var metaprogrammerat. Så blev det även i det fallet: en intellektuell metateater. De få som fanns i publiken var i min självupptagna anda försumbara, svarta huvuden som tycktes nicka till titt som tätt. Jag kände mig nästan oförskämt likgiltig inför situationen som sådan, men väl övertygad om min egen skärpa. Jag kallade stycket:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En veritabel masslakt
Det var en gång en ung man som sedan barnsben närt författardrömmar. Drömmarna handlade inte så mycket om det faktiska arbetet: läsandet och skrivandet, putsandet och fejandet, utan mer om arbetets resultat. Glamorösa middagar med internationella celebriteter, världen som arbetsfält, ackumulerade rikedomar baserade på väl tilltagna förskott, en imponerande samling gamla reservoarpennor och skrivmaskiner, autografskrivande på unga beundrarinnors bara bröst på de litterära salongernas toaletter. Och så vidare.
Mannen var handlingskraftig. För att komma till punkt B från punkt A, resonerade han, gällde det att arbeta, att skriva. Och, det får aldrig glömmas, att läsa. Så i de för andra så glada och extroverta tonåren isolerade han sig i sitt eget centrum och sållade bland intryck och uttryck. Han insåg att det gick utmärkt att skriva mycket om lite eller t.o.m. om inget alls. Det var i själva verket vad de flesta författare gjorde. Men utmaningen att skriva lite om mycket lockade mer. Vem hade experimenterat med form? Med innehåll? Varför? Hur lyckat var det egentligen? Han apade efter med saxen i hand och skapade universum av subjektiva bisarrerier, baserade på tidningsklipp och handböcker. Skojigt var det, men för det mesta var resultatet oläslig rappakalja.

Efter ett och ett halvt decennium av krafsande och hafsande fattades ett beslut som innebar ett bestialiskt upprensande i de egna leden. Alltför många intressen, alltför lite tid. "Kill your darlings" blev i författarens fall en veritabel masslakt. Ordens förmåga att förändra var avsevärt mer intressant än den glorifierade skräpkultur och de filosofiska avarter han levt genom och ofta t.o.m. uppgått i. Nu var det verkligen dags att börja arbeta. I smyg, nästan som om han skämdes för att kunna kontrollera sin egen verklighet, organiserade han små, små bokstäver till ord, i raka led och språklig givakt. Klara för drabbning med mentala meningsskiljaktigheter och litterära lösa stycken.

Där artiklar, essäer, föredrag, en och annan liten obegriplig dikt, aparta aforismer och beschäftiga Besserwisserbetraktelser tidigare runnit ut i sanden, rann de nu ut på papper. Och väl där, ut med dem! Vad är det för mening med att skriva något om ingen ska få läsa det? Vad spelar det för roll vad folk tycker? Vad bemötandet blir är ju inte författarens ansvar. Författarens ansvar är att skriva, inget annat. Ju fler komplexa överbyggnader av personligt patos och inträngande idealism, desto fler stunder av förklaranden för mottagare som högst sannolikt aldrig kommer att förstå, eller ens kommer vilja förstå. Författaren misstänkte att han med denna attityd nog med tjock intellektuell målarfärg målat in sig i ett ensamt hörn. Perfekt, tyckte han. Ett hörn. Där kan man ju ställa en lampa och en bekväm fåtölj och läsa och skriva vidare.

Just i den fåtöljen satt han och filosoferade över om förhållandet mellan Sokrates och hans lärjungar verkligen endast var platoniskt när telefonen ringde. Det var en mycket god vän som bjöd in honom att läsa på en festival tillägnad yttrandefrihet. Ja, det låter väl skojigt, tänkte han och tackade ja. Han visste att han inte skulle ha något att förlora på det och, om ödet ville, kanske t.o.m. något att vinna. Livet, det obönhörliga livet, grep sedan in och trängde undan festivalen från hans sinne. "Det löser sig. Om inspirationen verkligen skulle tryta kan jag ju läsa från någon gammal bok och hävda att det är jag som skrivit det", förklarade han för sig själv. Han skrattade högt ut i luften så att kvinna och barn gav honom den där ängsliga blicken igen.

Han rusade spastiskt upp ur fåtöljen och slet första bästa bok ur hyllan. I sin hand höll han nu Jonathan Swifts "Råd till en ung poet". Det var ett bra slumpval, tyckte författaren. Han mindes hur han köpt den av en antikvarisk bokhandlare i Göteborg för länge sedan. Denne hade insisterat på att författaren skulle köpa just den boken, trots att den förmodligen var en av de billigaste han hade. Att bokhandlaren stirrade vildsint och dessutom bar en revolver i jackfickan avgjorde saken.
Han kryssade sedan i den lilla volymen, fram och tillbaka, kors och tvärs, och fastnade för ett speciellt stycke: "Många är alltför kloka för att vara poeter, och andra alltför mycket poeter för att vara kloka. Sannerligen, måste en man vara inget mindre än en filosof för att bli poet, när det är tydligt att några av de största idioterna i vår tid är de mest betydande utövarna av verskonsten?"

Det var väl formulerat på ett psykedeliskt stimulerande vis, tyckte han. Han tog fram penna och block och skrev ned citatet ord för ord. Nu hade även han skrivit det, precis som Swift för länge, länge sedan. Det fanns dock ett problem. Efter att ha läst citatet högt, förstod han att det bara tog ungefär femton sekunder att läsa. Skulle en publik godta det? Skulle arrangörerna? Det fick bära eller brista. Nöjd med att ha löst bidraget på ett så enkelt sätt, lät författaren livet, det obönhörliga livet, ta över igen.
Plötsligt var det dags. Festivaldags. Han vaknade på morgonen och läste igenom sitt och Jonathan Swifts citat. Det skulle kanske inte hålla trots allt... Kanske de abstrakta skuggskepnaderna i publiken skulle häckla honom då han hävdade att det lika mycket var han som Swift som skrivit det och att han skulle få visa upp sitt papper som bevis för var och en...? Ett skräckscenario. I taxin till festivalen utarbetade han därför lite nya anteckningar som skulle kunna duga som alternativ. Ögonblicket skulle få avgöra.

Där satt de alla på rad i den mörka lokalen och stirrade på scenen. Alla hade personliga förväntningar inombords och närde förhoppningar om att få höra om just sitt favoritämne. Någon hoppades på demagogiska försvarstal för en frihet som egentligen aldrig varit hotad. Andra på bokstavligen uttömmande biografiskt fiktiva berättelser om samtal, samkväm och samlag med prostituerade över hela världen. Ytterligare andra kanske på en diskurs om runornas påverkan i Tredje Riket. Många hoppades nog på en agiterande politisk motion om LSDs positiva påverkan på kreativiteten. Och kanske en och annan längtade efter en personlig berättelse om hur han druckit kaffe och sett Bröderna Marx-filmer med Anton LaVey i San Francisco.

Men den unge författaren hade redan bestämt sig för att gamla nyheter inte längre är nyheter och sålunda endast måttligt intressanta. Han ville brotta ned åhörarnas förväntningar som mellan stolsraderna krävde att stycket skulle börja med ett Dostojevski-doftande "Jag är en sjuk man, en arg man..." Med förväntningarna i en stabil helnelson ville han hellre höja huvudet och deklamera: "Jag är en frisk man, en lycklig man..."
Hur skulle de reagera? Han funderade på det i ungefär tio sekunder och valde därefter att greppa sin penna som moraliskt stöd. "Livet är för kort för hypoteser och spekulationer", muttrade han. "Med en bra penna skapar man verklighet, tangerbar sanning. Om man bara förstår hur..."

Pennan, en Parker Duofold i pärlemor och guld, hade han fått i förtroende av sina allra käraste kamrater. Under en period hade han presenterat ett förslag till personer han fann stimulerande. Om han fick en gyllene penna, skulle han skriva en bok till dem. På kort tid erhöll han fyra magiska pennor, varav Parkern var en, och han insåg att han aldrig skulle kunna dra sig ur det hela. Ett löfte är ett löfte och ett avtal ett avtal.

Parkern var dock speciell. Den hade presenterats i samband med en födelsedag och mer som en kärleksfull gåva än ett förseglande av plikt. Dyr var den också. Han hade tagit sig till sitt alldeles eget fetischtempel, "Pappersgrottan" på NK, kort tid därefter, häpnat över prislappen och insett att han faktiskt hade vänner trots allt. Därför valde han att vårda sin Parker extra omsorgsfullt. Den första av de gyllene pennorna. Den största. Den som alltid skulle betyda mest just därför.

[Fortsättning följer...]

Carl Abrahamsson

Ur arkivet

view_module reorder
Bill Viola Foto CC-BY-SA 2.0

Bill Viola och långsamheten

Det finns ett videoverk av Bill Viola som jag gärna återkommer till, när tillfälle erbjuds. Det finns också med i några praktfulla kataloger som jag införskaffat i samband med Viola-utställningar ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 21 april, 2016

Hur man blir samtidskonstnär utan att egentligen anstränga sig.

Medelmåttighetens evangelium Vid en gallring på biblioteket för ett tag sedan stötte jag på boken ART, skriven av konstvetaren/konstnären Lars Vilks. Jag publicerade en recension på omkonst.se där tyvärr allt inte ...

Av: Niklas Anderberg | Essäer | 30 oktober, 2013

Jenny Westerström: Den unge Anders Österling

”Skymningen faller, det brusar från Östersjön, och om en stund skall jag höra helgringningen från den lantliga kyrkan, ty det är lördagsafton.” Med de vackra orden avslutade Anders Österling sina ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2014

Veckans porträtt: Johan Jönson om Johan Jönson

Johan Jönson om Johan Jönson Hur skulle jag beskriva mig själv? Det skulle jag inte. Om jag inte var fysiskt eller ekonomiskt tvungen. Jag skulle fortsätta vara så tyst som ...

Av: Johan Jönson | Litteraturens porträtt | 14 december, 2006

Fragment av surrogatpyret XIII

Den försäkomne negerjävuln, en robust hemföding barnfödd i Svartliden, knuffa uppspelt rosselgurglande upp dörrn, halvsnubbla som en volter över dörabäcken, tromfe till mä å trödde mä på foten me sin bara, obscent rosa ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 04 februari, 2008

Thor Fagerkvist- Målarprofeten från Värmland

Värmland sägs vara ett sagornas och berättelsernas landskap förknippat med kända författare som Geijer, Tegnér, Lagerlöf, Fröding och Tunström som alla gestaltat och skrivit om landskapet i många sammanhang. Folk ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 20 april, 2014

Tappad rätt ner i bilen

I Jim Jarmuchs märkliga episodfilmfilm "Night on Earth" finns ett avsnitt med en tysk taxichaufför i New York som varken kan köra bil - den skuttar fram när han trampar ...

Av: Ulf Stenberg | Gästkrönikör | 17 juli, 2009

Emmakrönika XVII, face to facébook och?

på skitstöveljordklotsvägens avtag ett allra diffust ställe på com till, men inte alls mer diffust än följande snart, vid disken väl framme hade jag oppnat cärlet och smakat på tre ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 14 Maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.