Simon O. Pettersson 

Deklassering

En ny lång novell av Simon O. Pettersson 

Av: Simon O. Pettersson | 18 augusti, 2017
Utopiska geografier

Drömmar och dofter i Kraków. Unsound festival

Det doftar gott om årets Unsound – festivalen i polska Kraków som tagit ledningen i att fokusera på ny experimentell, främst elektronisk, musik i gränslanden mellan konstmusik, electronika och klubbmusik ...

Av: Curt Lundberg | 27 oktober, 2014
Essäer om musik

En liten pojkes dröm om att få gå i skolan. Intervju med författaren…

Under Togos brännande sol lever de i ett stort antal, alla de barn som vill gå i skolan. Som vill lära sig, utvecklas och få kunskap. För att kunna se ...

Av: Linda Johansson | 24 juni, 2012
Litteraturens porträtt

Det urolige sinn. Del II

Homo Viator Menneskeværen er essensielt sammenknyttet med vandring, mente den katolske filosof Gabriel Marcel(1889-1973), e.g at forut for at et menneske er Homo Economicus eller Homo Politicus, er det på vandring ...

Av: Thor Olav Olsen | 14 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 15



Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen. 

Det finns ingen vind

 

Kvällshimlen är blodröd, som om någon kastat en pyts rödfärg över himlavalvet. Det är vackert och olycksbådande på samma gång, som ett varsel om onda tider, undergång och slutförbannelser. Samtidigt som man får känslan av att deltaga i ett drama som är oändligt mycket större och orubbligare, där utgången redan är fastlagd, omloppsbanorna fullföljda och din roll i skeendet inte ens kan räknas till det försumbaras sorgesamma skara. Du är ingen. Dina spår är obefintliga. I det tidsperspektiv som tillhör evigheten är människan inte ens att likna vid den döda flugan på väggen. Ingen minns henne och ingen saknar henne. Det finns inget minne. Det finns ingen saknad. Din stund på jorden varade blott en mikrosekund och ditt stoff är inget som drömmar vävs av eller ens för vinden att föra bort. Det finns ingen vind.

 

 

 

 

Att se på konst

 

Det är ganska okomplicerat att betrakta konst. Antingen betraktar man bilden, om vi antar att det är en bild, rakt framifrån eller tar några steg åt sidan. Men aldrig har jag hört talas om att någon försökt anlägga det omvända perspektivet. Att gå in i bilden och identifiera sig med den. Som de afrikaner som då de för första gången fick se fotografier på sig själva, och de av förklarliga skäl inte var införstådda med den västerländska perspektivläran, läste fotografierna omvänt, inifrån, och såg dem som en brutal, fysisk tillplattning. Utifrån. Och i ren desperation grep efter vapnen.

 

 

 

 

Hemkomsten

 

Det gick med rasande fart att komma hem. Bussen var i tid, tåget likaså. Inga bekanta på vägen som ropade, "Hej, det var länge sedan, stanna ett tag osv". Inte en levande själ. Jag kom dessutom i tid till bussen och tåget. Där var det likadant. Ingen kastade sig över mig med samma fras som de som inte kastade sig över mig inte hade gjort. Det var tyst. Jag satt för mig själv och pillade med paddan. Biljetten var korrekt, hade rätt avgång och rätt pris. Konduktören prövade ett leende. Ute regnade det, det smattrade mot tågfönstret. Del gråmulna landskapet svepte snabbt förbi, blicken hann aldrig fästa sig förrän en ny scen dök upp som inte den heller hade tid att fästa sig. Det här kommer att gå fint, tänkte jag. Strax var jag hemma.

 

 

 

 

Den osynlige mannen

 

Man ser honom aldrig utomhus, sa den äldre mannen. Han är aldrig i trädgården. Man ser honom enbart då han hoppar in i bilen och kör till Konsum. Vad gör han hela dagarna, sommar som vinter, han verkar inte ha någon verktygsbod eller något hobbyrum. Det hörs inte ett ljud inifrån huset. Jo, förresten, där har jag fel. Ljud hör man. Ibland kommer det konstiga ljud. Det låter som en orkester som försöker låta som en vanlig orkester men misslyckas. Musiken går liksom sönder. Det är rena kaoset. I övrigt tyst, tyst som i graven. Jag har pratat med andra runt omkring som tycker som jag. Vi borde ringa på och reda ut det här. Han är inte som folk är mest, det är klart, men det finns gränser, han kanske har hemskheter för sig, vem vet. Man läser så mycket i tidningarna.

 

 

 

 

Potatisskalaren

 

Potatisskalaren kom äntligen till rätta, Den bara låg där, efter att ha varit borta i över två veckor. Vi hade visserligen två likadana till, men de var inte alls lika bra. Det var något särskilt med denna potatisskalare, den verkande ta sin uppgift på betydligt större allvar än de andra två. Som aldrig riktigt bet tag i potatisskalen utan mer lättsinnigt gled fram ovanpå. Man fick helt enkelt skala om flera gånger utan att ändå vara riktigt säker på att ha uppnått ett bra resultat. Och med sådana ovissheter kan inte ett modernt kök fungera. Det var helt klart. Rollfördelningen var satt ur spel. Nu låg den äntligen där och sken i all sin glans, och, det syntes lång väg, njöt av all den uppskattning som visades den, som om bortavaron endast hade varit ett sätt att understryka sin överlägsenhet och sitt omistliga värde. Den fick till och med ett eget fack i lådan. De andra två förpassades till en annan låda och fick tränga ihop sig med några udda gafflar och knivar.

 

 

 

 

Milt und leise

 

Hon var lite eljest, sa man. Klockan hade slagit tio på förmiddagen. Det var en alldeles vanlig dag på äldreboendet, där doften av skurade golv var det första som mötte en. De gamla hade sina sysslor, även om de inte var många, och personalen sina. Hon hade känt sig orolig, de hade fått springa ut och in i hennes rum under natten. Det var något med elementen och medicineringen, vid ett annat tillfälle handlade det om plågsamma minnen. Ett stilla, melodiskt mummel hördes mellan hennes torra läppar. Det lät som om hon försökte hitta fram till Isoldes, "milt und leise". Tårarna rann. Hon somnade in mycket lycklig.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Pynchons Mesopolitosis

Du gick till Dr. Blumenthal en dag 1973 i Middleton, New York, och klagade över hosta, varpå den gode doktorn bestämde sig för att röntga din bröstkorg. Innan de dödliga ...

Av: Jonas Wessel | Litteraturens porträtt | 23 mars, 2013

Bo Ahrenfelt – Förändring är ett livslångt tillstånd i lugn och kaos

Förändring är ingen tillfällighet, ingen slump, menar Bo Ahrenfelt. Han är läkare och psykiater med bland annat kroppsterapi som specialinriktning, men arbetar sedan många år tillbaka med förändrings- och utvecklingsarbete ...

Av: Antoon Geels | Övriga porträtt | 29 juli, 2011

Dansen som konstform

foto: Guido Zeccola Den moderna dansen betraktas idag som en både självständig och -klar konstform. Så har det inte alltid varit. Historiskt sett har dansen varit knuten till mer etablerade konstformer, såsom ...

Av: Roberth Ericsson | Scenkonstens porträtt | 15 augusti, 2008

Evig är den konst som alltid talar till oss själva. Intervju med Fabio…

Gitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 15 juni, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 Maj, 2014

 Rafael Filosofskolan i Aten. Bild Wikigeeks

Mellan Skylla och Karybdis

”Det bästa hos kristendomen är ett liv värdigt Kristus. Där det finns skall vi inte vara så snara till att misstänka människor för irrlära.” (Ur Johan Huizinga: ”Erasmus”)

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 16 Maj, 2017

Nyårskrönika 2013

Jag ser lite snö vid vägkanten, mer svart än vit. Mer hård än mjuk skulle jag gissa. Jag flyttade till ännu en storstad för snart tio år sedan, i centrum brukade ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 01 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.