Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 14



Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen. 

Matpausen

 

Han bestämde sig för att inte låta sig distraheras, gick rakt fram utan att kasta några blickar åt vare sig höger eller vänster. Han minns hur han vid tillfällen låtit sig distraheras av konstiga ljud och gestalter som visade sig vara vindens framfart i trädkronor och konturerna av gamla stubbar. Han hade lätt för att trollbindas. Det skulle inte få ske denna gång, det hade han bestämt. Han greppade hårt om sin morakniv, den skulle han inte tveka att använda. Ofta räckte det med att hota med den så försvann den stora björnen och hela den puttifnattarmé av soldater som lurpassade vid vägkanten. Han visste vad som krävdes.

 

"Harald, kom med här, det är matdags ... och lägg undan linjalen", sa Lena och tog honom under armen. Den stora björnen och puttifnattarmén fick vänta. De passade också på att ta en matpaus.

 

 

 

 

Polisstationen

 

Det var liv och rörelse på polisstationen. Arresteringar pågick för fullt, det var rena röran och ingen visste till slut vem som var polis eller arresterad. Det låstes in och skrevs personuppgifter för fulla muggar. Dörrarna till polishuset påminde om svängdörrar, där folk kom och försvann. Ingen hade någon koll på vad som hände. Det bara pågick i ett allt snabbare tempo. Hela natten. Först när morgonsolen lyste över förödelsen kunde man få ett någorlunda grepp om vad som hänt. I isoleringscellen satt polischefen. I de andra cellerna satt resten av poliskåren. Ute, på gräsplan framför polishuset, satt de arresterade och intog morgonfikat i lugn och ro. Solen sken och det verkade bli en fin dag.

 

 

 

 

Bettet

 

"Bit henne i boan!", sa rösten. Jag satt på åttonde bänk i konsertsalen och försökte koncentrera mig på musiken (vilket jag tyckte musikerna också borde göra). Framför mig hade jag en reslig dam med en boa. "Nu, nu är rätt tillfälle", sa rösten än mer envetet. Det började bli alltmer pinsamt vad tiden gick, också det som hände på konsertestraden. Något samband tror jag inte förelåg. Jag trängde mig ut under allmän irritation i bänkraden. Försvann in på herrtoaletten, gjorde vad jag skulle och var på väg ut, då en röst inifrån ett av toalettbåsen sa: "Nå, bet du henne i boan?"

 

 

 

Revisionen

 

Portföljerna samlades och gav varandra endast förströdda blickar, ivriga att få komma igång med den slutgiltiga revisionen. Den stora revisionen. Där fanns generalrevisorn, överrevisorn, en massa reservrevisorer och ställföreträdande revisorn för område C18B, ett välkänt krångligt område, där revisorerna ofta hamnade i luven på varandra och mötena fick ajourneras. Varpå högen av ouppklarade uppdrag växte hos sekreteraren. Det hände till och med att viktiga ärenden blev liggande i månader på grund av att revisorerna inte kunde komma överens, alla benhårt övertygade om det riktiga i sin revision. För många var det ett hedersuppdrag. Det fanns inget annat att göra än att kalla in ytterligare revisorer och stadfästa ett system där revisionsgrader fick avgöra vem som skulle få sista ordet. Men med så många revisorer blev detta i princip omöjligt och långt ifrån ett smidigt tillvägagångssätt. Att bara registrera den ström av revisorer som under dagen anlände var en närmast omöjlig uppgift för kansliet. Schackpaus! ropade generalrevisorn, och handlingarna, revisionshandlingarna, lades åt sidan, och man delade upp sig i svarta och vita lag. En viss Gösta Svensson från Ytterjärna visade sig vara en hejare på schack.

 

 

 

 

Vandalerna

 

Båten gick för fem minuter sedan, upplyste kvinnan bredvid mig om. Hon hade också missat den. Men enligt tidtabellen skall den avgå först om tio minuter, sa jag. Det är riktigt, sa kvinnan, men det är fredag. Jag glömde helt enkelt bort det. Det är så här varje fredag. Menar du att tidtabellen inte gäller på fredagar, sa jag något konfunderad. Varför i herrans namn denna ordning, eller oordning? Det är på grund av vandaliseringen. Flera båtar har lagts in på varvet efter fredagsturerna. Inredningen har slagits sönder och samman. Styrmanshytterna gick inte heller att känna igen. Därför går båtarna lite hur som numera, för att inte vandalerna skall kunna planera sina illdåd och få med borrar, liar och hackor. Kommunen, närmare bestämt socialkontoret, har till och med försökt med samtalsstugor längs kajen i akt och mening att få ungdomarna på bättre tankar. Men, och på den punkten är man ytterligt bestämd, borrar, liar och hackor får inte föras med in i stugorna. De får snällt vänta utanför.

 

 

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.