The American colony in Jerusalem

I Jerusalem väntar judarna på Messias ankomst, kristna fundamentalister på Kristi återkomst och muslimer på domedagen. Detta är den allra heligaste av städer för två monoteistiska religioner och den tredje heligaste ...

Av: Loulou d'Aki, Rafael Levi | 25 Maj, 2010
Bildreportage

C'est la vie!

Vår granne, vi kan kalla henne Ewa, huvudsakligen för att hon hette så, levde fram till sin 12-årsålder hos en familj som slog och skändade henne från morgon till kväll ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2013
Gästkrönikör

Österrikiska präster kräver reformation

I Österrike har präster under ledning av Helmut Schüller och biskopsvikarien Helmut Prader tagit initiativet till en protestgrupp som kräver en reformation av den romerskkatolska kyrkan. Man vill föra diskussioner ...

Av: Lilian O. Montmar | 22 september, 2011
Essäer om religionen

Vad sysslar du med?

Jag är argJag är arg på världenMen mest är jag förbannad på digFör jag trodde att du var annorlundaTrodde att du var rättvisans ansikteFaktiskt så trodde jag blint på den ...

Av: Sofia Ahmad | 10 januari, 2011
Utopiska geografier

En 50-årings anteckningar (Del 4 av 4)



Jag brukar alltid göra precis tvärtemot vad Livsmedelsverket och Läkemedelsverket rekommenderar. Det håller mig frisk och på alerten. Jag blir mer dansant. Snyggare helt enkelt. Längre. Rakare i ländryggen. Rynkorna försvinner som genom trolleri. Morgonen doftar nyklippt gräs året om. 
Jag har skrivit i 40 år. Det är en smått svindlande tanke. Men man ska inte ge sig i kast med att försöka förstå tidens framåtrörelse. Då blir man tokig till slut. Dessutom tror jag att det mesta rör sig i cirklar och då faller den linjära tiden platt som en pannkaka.

Annars kan man väl egentligen säga att jag föddes den 23:e december 1966 och då bodde mor och far på Berguvsgatan, de gula låghusen som på den tiden var sista utposten innan ängarna, åkerfälten och horisonten. När jag var två flyttade vi hundra meter till Tornfalksgatan 10B, fjärde våningen. Brorsan kom till världen när jag var tre och ett halvt och han hade rött, fint hår och fräknar. Vi kivade som bröder gör och en gång fällde jag honom så att han bröt armen. Vi delade rum och hade hemska, men tidsenliga tapeter på väggarna. De var knallröda och liksom randiga, jag minns inte riktigt, jag har nog förträngt det lite grann. Efter att far släckt lampan om kvällen berättade jag sagor för brorsan. Jag hittade på dem efter hand och lade in en cliffhanger när jag ville sova. Så fortsatte historien nästa kväll och brorsan var ivrig, han ville veta hur det skulle gå.

Ibland, innan jag somnade om kvällen, tänkte jag på hur det skulle vara att leva för evigt, att bli flera tusen år gammal. När jag inte fantiserade om månpromenader alltså. Då önskade jag mig en tidsmaskin som tog mig in i framtiden eller till tidens början, till tiden innan människorna. Jag ville resa, men inte på skidsemester till Österrike eller till Tivoli i Köpenhamn. Jag ville resa i tiden och ut i rymden.

Gymnastiken i skolan avskydde jag. Bockar, plintar och ringar fick det att köra runt i magen på mig så att jag trodde jag skulle skita på mig i mina blå gymnastikshorts. Jo, vi hade blå shorts och vita linnen allihop, ett slags uniform så att vi kunde se likadana ut på långt håll, som en grupp. Det var bara fröken som slapp. Hon blåste i sin pipa och sedan skulle vi dansa två och två till musik som jag definitivt förträngt. Vi hade en uppvisning i trean där föräldrar och släktingar bjöds in till Söderkullas stora gymnastiksal. Mor och far satt bänkade när jag och mina klasskamrater ringdansade fram i fina led efter frökens taktpinne. Leden var oerhört välorganiserade, på ett nästan overkligt sätt. Vilken tortyr!

1981 skrev jag min första roman. 325 A4-sidor romantisk samhällsrealism. Den hette ”Kramp” och tog ett halvår att få klar. Jag skulle fylla femton, vi hade flyttat till en fyrarumslägenhet och jag stängde in mig på mitt rum efter skolan och om helgerna och skrev så att tangenterna vibrerade. Jag skrev så hårt att bokstäverna slog hål på pappret. Det var ett rus. ”Kramp” och ytterligare ett tjugotal outgivna romaner som kom till mellan 1982 och 1996 har bevarats i pärmar, alla doftande av färgband och Tipp-Ex. 1996 skrev jag ”Pojkguden” som sedermera blev min officiella författardebut i bokform.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag har skrivit i 40 år. Det är en smått svindlande tanke. Men man ska inte ge sig i kast med att försöka förstå tidens framåtrörelse. Då blir man tokig till slut. Dessutom tror jag att det mesta rör sig i cirklar och då faller den linjära tiden platt som en pannkaka.

Jag har dock långt gångna planer på att logga ut från hela den digitala världen, köpa mig en Facit skrivmaskin på annons och parkera mig på altanen i stugan med grandios utsikt över skogen och dess stormbrutna träd. Där ska jag lyssna på kråkorna och koltrastarna och jag ska höra hur havets bränningar fräser medan jag slår ner tangenterna så att det dånar i stugans virke och ord uppenbarar sig som glödande kol på det benvita pappret.

Jag ska sitta där, i godan ro, med sesambröd, fetaost och rödbetor på tallriken och blodrött vin i glaset och skriva i fyrtio år till. Av nödvändighet, pur lust och på ren jävelskap. För det är det enda jag vill och kan. Det är min väg. Det är min dröm.

 

Stefan Whilde

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Anteckning rörande höger- och vänsteresoterism

Traditionalismen är en religionsfilosofisk skola, vuxen ur den västerländska esoterismen, som grundades på 1920-talet av den franske esoterikern René Guénon (1886-1951). Skolan vidareutvecklades i olika riktningar av andra esoteriska tänkare ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 04 oktober, 2012

Sent i november

När dimman ligger som en våt filt över tillvaron, ska man gå ut. Helst ska man gå ut i skogen där det luktar gott, mossan är mjuk och lingonrisbladen blänker ...

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 26 november, 2009

En dikt av Hebriana Alainentalo

En dikt av Hebriana Alainentalo

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 24 februari, 2017

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 Maj, 2016

August Strindberg och Nils Andersson – en hållbar vänskap

Att skaffa vänner och att behålla dem var inte Strindbergs bästa gren. Exempel på detta saknas inte: Heidenstam, Carl Larsson, af Geijerstam, Ola Hansson och Laura Marholm är några som ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 19 september, 2011

Joan as Police Woman,

Intervju: Joan Wasser - Joan As Police Woman

När jag träffar Joan Wasser har hon och hennes tre medmusiker bara några spelningar kvar på den två månader långa Europaturné som de har gjort för att lansera den senaste ...

Av: Thomas Renhult | Musikens porträtt | 21 december, 2015

I en värld fylld av nakenhet och skönhet

I en värld fylld av nakenhet och skönhet Vem - eller vad - är Friedrich Nietzsches Zarathustra? Bo Cavefors skriver om några tongivande nietzschetolkningar. Nietzschelitteraturen är, minst sagt, omfattande. Redan 1889-1890 ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 23 november, 2006

Bildens sång

Alla färger syns tydligt, för idag röd bok och sol - varmt mot huden och solskyddsfaktor bör läggas på. Ta hand om fotsulor och andra ytor, och om mjuka-mjuka rösten ...

Av: Ida Thunström, text och bild | Essäer om konst | 27 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.