Retoriken, musiken & åhöraren

Den 20 januari 1970 spelade en radiostation, hemmahörande i Los Angeles, det retoriskt becksvarta fredseposet What’sGoing On för allra första gången. Ungefär sju månader hade då passerat sedan Marvin Gaye ...

Av: Niklas Eriksson | 20 september, 2011
Musikens porträtt

Livsytringer

Innledning For mennesker er det ha et liv å leve det hardeste av alt som er hardt, der hardhet springer ut av at det er livet selv som yter motstand mot ...

Av: Thor Olav Olsen | 06 december, 2013
Agora - filosofiska essäer

 från Nörrebro i Köpenhamn

Urbanismer eller på den andra sidan av staden

I Paris finns en standardmeter i extra beständigt metall som utgjorde referens till snart sagt allt som skulle mätas i den naturvetenskapliga begynnelsen på 1700-talet.

Av: Jesper Nordström | 17 juni, 2016
Essäer om konst

Den gudomliga komedin Del 2

Den gudomliga komedin och bibeln Komedin består av 100 sånger. En inledningssång, samt 33 sånger om Inferno, Helvetet, 33 sånger om Purgatorio, Skärselden, och 33 om Paradiso, Paradiset. Sångerna är skrivna ...

Av: Hans-Evert Renérius | 17 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Stefan Whilde

Konsten att resa inkognito




Jag hade ätit Paila marina, en skaldjursgryta med för mycket mussla i, och avnjutit ett högst mediokert bordsvatten i samma trista lokal som två svettiga tanter och en krokryggad gubbe med svarta tänder. Dom hade visserligen suttit två bord bort, men dom hade pratat för högt och smackat förnöjt. Nu stod jag ute på gatan, utanför hotellet, med ryggen lutad mot fasaden och glodde och folk passerade i en strid ström och jag hade sett det förut, i Stockholm, Tunis, Berlin, Milano, Beijing och här, 
Jag var tillbaka i Chile. Jag hade kommit som turist kunde man säga. Men det klädde mig illa. Dessutom gillade jag inte turism som företeelse. Jag tyckte det var ett märkligt påhitt. Människor fäktade omkring från den ena kontinenten till den andra som Columbuskopior i solhatt och kaki. Allt skulle filmas och fotograferas och besudlas och fösas in i fårskallarnas meritlistor och reskalendrar och allt för att stå ut med ännu en höst på kontoret. Vi byggde oss så outhärdliga vardagsrum att vi helt enkelt måste bort, bort, bort. Bort från oss själva. Outhärdligheten hade ätit sig in i märg och ben.

Det var vinter i Santiago eller skulle snart bli. Fjorton grader i solen och en kall vind från bergen. Jag hade lämnat stråhatten hemma, om nu hemma var hemma. Jag hade bytt den mot en keps, en grön militärkeps. Jag var klädd i grön vindtygsjacka med kapuschong. Under jackan hade jag ett grönt linne, Jag hade gröna shorts på mig. Dom räckte ner till knäna. Sandalerna var beiga. Jag hade klippt håret, inte mycket men det var klippt. Jag stod med ryggen mot en husvägg. Hemma var våren på väg in i sommar nu och fiskmåsar och andra asätare intog stränderna med full kraft. Här väntade vintern på att få fäste

Jag var tillbaka i Chile. Jag hade kommit som turist kunde man säga. Men det klädde mig illa. Dessutom gillade jag inte turism som företeelse. Jag tyckte det var ett märkligt påhitt. Människor fäktade omkring från den ena kontinenten till den andra som Columbuskopior i solhatt och kaki. Allt skulle filmas och fotograferas och besudlas och fösas in i fårskallarnas meritlistor och reskalendrar och allt för att stå ut med ännu en höst på kontoret. Vi byggde oss så outhärdliga vardagsrum att vi helt enkelt måste bort, bort, bort. Bort från oss själva. Outhärdligheten hade ätit sig in i märg och ben.

I tusentals år hade människan varit taoist och nomad. Hon var ett däggdjur med taoistens och nomadens färdigheter. Hon stannade där hon föddes eller så gav hon sig ut och iväg för alltid, utan återvändo. Det var människan. Men på 1900-talet hade hjärndöden brutit ut, den totala kollapsen. Den hade tjuvstartat redan i slutet av 1800-talet med industrialismen. Ur utsläppsorgierna och varje människas rätt att arbeta skiten ur sig restes oändliga välfärdsprogram som förlamade oss och gjorde oss till geggiga ja-sägare. Nu stod vi astmatiska och rastlösa och blaserade och storögda framför globaliseringens grind och tiggde om att bli insläppta och utslungade i världen.

I ren egoism fyllde vi himlen med stinkande flygplan. Vi flög kors och tvärs och hit och dit
och avstånden krympte och allt var snart nog uppätet. En vecka på Maldiverna, en vecka i Prag, paketpris till Thailand och Concorde till Nya Zeeland. Vi flög till Mexico City för att rida åsna och andas in lite mytomspunnen giftluft. På köpet fick vi svininfluensan med oss hem. Vi förde smittan vidare över kontinenterna och media skallade PANDEMI i feta bokstäver och vi slogs av panik och forskarna stängde in sig i sina laboratorium och krängde fram ett nytt supervaccin till läkemedelsindustrins oförställda glädje och vi blev lugna och viruset muterade eftersom det låg i ett virus natur att överleva och det nya, muterade viruset slog till med plötslig kraft och forskarna stod handfallna tills dom lyckades blanda fram ännu ett supervaccin medan aktieägarna bakom läkemedelsföretagens inbjudande neonskyltar och trygga logotyper gnuggade händerna. Jag avskydde globaliseringen. Den frigjorde inte folk. Den stängde in dom.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag hade rest mycket. Men jag hade rest inkognito. Jag hade rest för att det fanns en chans att jag skulle slå mig ner för gott på en främmande plats. Jag hade rest till och från kvinnor. Jag var ingen jävla turist. Men nu stod jag med ryggen mot en husvägg i Santiago och i mitt pass stod det att jag var turist och jag hade lämnat våren och kommit till hösten. Jag var i ett land som tillbett sin industrialism när den väl blommat ut för att hävda sig i konkurrensen mot den brasilianska och argentinska industrialismen. Sopor flöt omkring i Mapochofloden. Vattnet var grönsvart av nerbrytningströgt utsläpp från fabrikerna. Det här var en stad som byggts av indianer.

Picunche hette dom. Dom hade börjat arbetet. Kommersen skulle avsluta det. Överallt dessa hotellkomplex som sträckte sig mot fitthimlen som jättefallos och bröt igenom smogdimman med sina ollon fyllda med kasinos och sviter. Och i det överdådiga, bara runt hörnet, fattigdomen, smutsränderna, strykarhundarna, barn som knullade och mördade för en bit mat, blodröda nejlikor slängda vid Salvador Allendes fötter och någonstans låg Victor Jara begravd, tystad av döden men för evigt ihågkommen för sina sånger. Jag tände en ny cigg på den gamla och rökte. Sedan fimpade jag och gick tillbaka in på hotellet, förbi receptionen, upp en halvtrappa och in på mitt rum. Där la jag mig på sängen med kläderna på och glodde i taket och väntade.

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Det våras i Berlin

De senaste åren har Berlin blivit ett allt mer hett resmål och antalet besökare växer snabbt. Staden närmar sig London och Paris som topp-ett-destination i Europa. Kulturlivet i den tyska huvudstaden ...

Av: Björn Gustavsson | Kulturreportage | 23 april, 2013

Foto Ivo Holmqvist

Stigmatisering är ett historiskt begrepp när det gäller samhällets syn på psykisk…

Begreppet stigmatsering används ofta i samhällsdebatten. Ordet stigmatisering kan härledas från grekiskans stigma som betyder (bränn) märke, fläck. Ordet kan härledas till en medeltida (ligatur) av bokstäverna sigma och tau.

Av: Gunilla Dored | Essäer om samhället | 22 juni, 2017

Dr Krabba 4

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 28 oktober, 2011

Magasin 3 – Fem verk. En berättelse

Fem konstverk som alla bestrider omedelbara och intuitiva tolkningar. Den nyöppnade utställningen ”Otherworldly” på Magasin 3 i Stockholm består av fem verk som plockats ur konsthallens egen samling och placerats ...

Av: Henrik Örnlind | Essäer om konst | 12 oktober, 2013

Även en kniv kan vara konst

Bo Helgesson i ateljénBland damasker, skedsjölpar och ostronknivar hos Bo Helgesson. Kniven är människans eviga följeslagare. Av trä, ben, sten. Av brons och klumpigt tillplattat järn. Långt senare gjord av rostfritt ...

Av: Gunder Andersson | Konstens porträtt | 28 augusti, 2008

Om å humanisere livet

Vi publicerar en essä av Thor Olav Olsen. Texten är på norska därför att vi gärna vill öppna vår tidning för bidragen från skribenter från andra nordiska länder. Livet i det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 24 februari, 2009

Den gylne regel

For å prøve om det en gjør er etisk/moralsk akseptabelt, gis det ulike prosedyrer det vil si at det tilfredsstiller fordringer som ‘logisk forenlighet’, ‘koherens’, ‘konsensus’, ‘konsistens’, og en av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 juli, 2013

Way Out West 2014. Att träffas verkar viktigare än spelningarna

Musik och mode har i alla tider hört samman, varje musikstil har tillsynes också en oundviklig klädkod och 2010- talet är inget undantag för denna förening. Snarare tvärtom. Men kan ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 16 augusti, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.