Simon O. Pettersson 

Deklassering

En ny lång novell av Simon O. Pettersson 

Av: Simon O. Pettersson | 18 augusti, 2017
Utopiska geografier

Drömmar och dofter i Kraków. Unsound festival

Det doftar gott om årets Unsound – festivalen i polska Kraków som tagit ledningen i att fokusera på ny experimentell, främst elektronisk, musik i gränslanden mellan konstmusik, electronika och klubbmusik ...

Av: Curt Lundberg | 27 oktober, 2014
Essäer om musik

En liten pojkes dröm om att få gå i skolan. Intervju med författaren…

Under Togos brännande sol lever de i ett stort antal, alla de barn som vill gå i skolan. Som vill lära sig, utvecklas och få kunskap. För att kunna se ...

Av: Linda Johansson | 24 juni, 2012
Litteraturens porträtt

Det urolige sinn. Del II

Homo Viator Menneskeværen er essensielt sammenknyttet med vandring, mente den katolske filosof Gabriel Marcel(1889-1973), e.g at forut for at et menneske er Homo Economicus eller Homo Politicus, er det på vandring ...

Av: Thor Olav Olsen | 14 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Stefan Whilde

Varje släkt bär sin hemtrakt och sina äventyr som en skatt i hjärtat



Helmer Möller tog en sup till sillen, sedan berättade han om Liverpool och horhusen. Det danska språket var han inte vidare förtjust i, men kvinnor och starkdryck kunde han minsann njuta utan att skämmas. För att vara riktigt säker på livets storhet la han ner gaffeln med matjessill och ångande nypotatis och rullade sig en saftig cigarett. Cigaretten stoppade han i munstycket och drog så eld på en sticka mot tumnageln. 
Skåne och världen rann i morfars blod. Han älskade att åka bil genom Österlen, gå på marknad i Kivik och handla fisk nere i Kåseberga. Ibland tog han fram sitt munspel och spelade för kråkorna på åkrarna. När punkrocken kom till Sverige och jag förlöstes tolv år gammal, sa han inte nej tack till Sex Pistols eller Ramones.

Min bror och jag satt nära honom för vi visste att han hade hemligheterna inom sig. Vi lyssnade andäktigt och lärde oss allt om stormarna på Atlanten och synden i Rio de Janeiro. Han tog oss med till månen också och talade varmt om Stillhetens hav och månberget Apenninerna. Om natten pekade han ut stjärnorna och diktade vackert till Cassiopejas och Antares ära.

Skåne och världen rann i morfars blod. Han älskade att åka bil genom Österlen, gå på marknad i Kivik och handla fisk nere i Kåseberga. Ibland tog han fram sitt munspel och spelade för kråkorna på åkrarna. När punkrocken kom till Sverige och jag förlöstes tolv år gammal, sa han inte nej tack till Sex Pistols eller Ramones. "Varje tid har sina hjältar", konstaterade han, sedan ville han inte slösa mer på orden. Istället bad han far svänga åt vänster på väg in till Ystad, så att vi kunde äta hembakade wienerbröd på Fritidsbaren.

Malmöfestivalen hann han uppleva innan döden. Han tyckte inte om folkträngseln, så han höll sig i utkanten. Med vis blick betraktade han människorna som fäktade omkring, skalade kräftor och tävlade med drakbåtar. Han läste gärna både Skånskan och Arbetet, men debatterade varken politik, sport eller kultur. Slotts- och Kungsparken låg som ungdomstidens mäktiga fartyg i hans hjärta och Pildammarna jämförde han med sin stora tonårskärlek. Där levde djuren och människorna ännu sida vid sida, som i Afrika eller Australien.

Men Ribersborg lockade honom inte. Ett pissljummet hav var inget att skåda ut över. Han ville ha bränningar som slog in som örfilar mot landremsan, med vitt skum högst upp och en frisk vind i det kolsvarta håret. Jag promenerade med honom längs skiljelinjen mellan Ystad sandskog och Nybro strand, där nakenbadarna har sin plats, och vi sa ingenting till varandra. Vi bara gick i den varma sanden och solen var sådär härligt augustivit uppe på en klarblå himmel. Snart skulle skolan börja. Det ringde in för sista läsåret och morfar hade åtta år kvar i livet, men det visste ingen då.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mormor och morfar skilde sig tidigt, men behöll vänskapen genom flera decennier. Även om där kanske fanns gammalt groll som inte klarats ut, så kunde de sitta i samma rum och äta av samma Schwarzwaldtårta och dricka kaffe på fat. Mormor rensade fisk på Regementsgatan innan hon lagade mat åt de snälla dårarna på Östra Sjukhuset. Hon var givmild och blev åttiosex år. En morgon somnade hon och vaknade inte mer. Jag satt i mitt hem och skrev klar en roman när samtalet kom. Med taxi var jag snabbt borta vid Kronprinsen. Hela släkten hade samlats kring den döda och vi fick alla ta ett värdigt farväl. Det var våren 1999 och kort efter mormors bortgång blev ett av hennes barnbarn gravid. Då log Helmer Möller uppe i himlen.

Reser jag till Trelleborg för att hålla en föreläsning ser jag morfar bland åhörarna. Tar jag färjan över till Ven cyklar han omkring där, talar astronomi med Tycho Brahe och sparkar fotbollen så att den hamnar rakt i nässelhavet. I Lund sitter han på Grand Hotel och ser ut över de lättklädda sommarmänniskorna. Han svalkar sig med en kall öl och bolmar på en papyross. Svartskogarna i Hörby har sparat hans fotavtryck och bryggorna mellan Höörs tågstation och Skånes djurpark väger lätt mot vattenytan för där lekte morfar med kvinnorna innan andra världskriget.

De sista åren åkte han gärna med mor och far till sommarhuset utanför Ystadgränsen. Där kunde han vila på verandan som vetter ut mot den magiska tallskogen och tänka tillbaka på ett händelserikt liv eller bara njuta av gammaldags vaniljglass med nyplockade smultron och andra bär. Världen var en klocka inuti honom och på de vildvuxna ängarna bakom huset sprang hästarna fria. Vi kunde alla känna hovarna slå i våra kroppar, men morfar var den ende som visste att det är snapphanarna som rider genom slätten, nu som då.

Han drack rödvin med pimpinella eller ett glas apelsinjuice under den största björken, och en morgon såg han rådjuren vandra mellan de sneda tallarna över diket. Allt sparade han i sina ögon. Det var därför livet fanns kvar i hans blick också när han somnat in på Malmö Allmänna Sjukhus hösten 1990. Läkaren slöt patientens ögon, men Skåne och världen vandrar från själ till själ och är ett landmärke i Helmer Möllers barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Varje släkt bär sin hemtrakt och sina äventyr som en skatt längst in i hjärtat.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Pynchons Mesopolitosis

Du gick till Dr. Blumenthal en dag 1973 i Middleton, New York, och klagade över hosta, varpå den gode doktorn bestämde sig för att röntga din bröstkorg. Innan de dödliga ...

Av: Jonas Wessel | Litteraturens porträtt | 23 mars, 2013

Bo Ahrenfelt – Förändring är ett livslångt tillstånd i lugn och kaos

Förändring är ingen tillfällighet, ingen slump, menar Bo Ahrenfelt. Han är läkare och psykiater med bland annat kroppsterapi som specialinriktning, men arbetar sedan många år tillbaka med förändrings- och utvecklingsarbete ...

Av: Antoon Geels | Övriga porträtt | 29 juli, 2011

Dansen som konstform

foto: Guido Zeccola Den moderna dansen betraktas idag som en både självständig och -klar konstform. Så har det inte alltid varit. Historiskt sett har dansen varit knuten till mer etablerade konstformer, såsom ...

Av: Roberth Ericsson | Scenkonstens porträtt | 15 augusti, 2008

Evig är den konst som alltid talar till oss själva. Intervju med Fabio…

Gitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 15 juni, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 Maj, 2014

 Rafael Filosofskolan i Aten. Bild Wikigeeks

Mellan Skylla och Karybdis

”Det bästa hos kristendomen är ett liv värdigt Kristus. Där det finns skall vi inte vara så snara till att misstänka människor för irrlära.” (Ur Johan Huizinga: ”Erasmus”)

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 16 Maj, 2017

Nyårskrönika 2013

Jag ser lite snö vid vägkanten, mer svart än vit. Mer hård än mjuk skulle jag gissa. Jag flyttade till ännu en storstad för snart tio år sedan, i centrum brukade ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 01 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.