Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Litteraturkritikens etik



Stefan WhildeJag debuterade som författare 1999 med romanen ”Pojkguden” och har sedan dess släppt dryga tjugotalet titlar inom olika genrer. Ett par år efter debuten började jag också frilansa som krönikör och litteraturkritiker. I rollen som författare lärde mig tidigt att ”relationen” mellan en författare och recensent ibland kan bli en smula märklig. Jag lärde mig också att inte gå i svarsmål mot en kritiker oavsett vad kritikern skrev om mig eller mina böcker.

Som litteraturkritiker kunde jag inledningsvis vara raljerande när boken/ämnet retade upp mig på ett eller annat sätt. Den raljerande tonen handlade om mig och mitt perspektiv istället för om den aktuella bokens perspektiv och i de stunderna var jag en svag kritiker.

2003 träffade jag författaren, konstnären och kritikern Jean Bolinder. Han skulle skriva förord till min bok ”Guide till lidelse & laglöshet” och vi åkte runt i hans bil, vi strövade i den skånska naturen och pratade om kultur. Han berättade att han, när han recenserade en bok, alltid försökte se det bästa i boken för bokens egen skull. Och han lyfte fram detta för läsarnas skull. Ansåg han sig behöva kritisera negativt så gjorde han det ärligt, konstruktivt och respektfullt. Men kritik var aldrig ett självändamål. Han menade att många recensenter missförstått detta och kritiserade för sakens skull (för att hävda sig själva). Jag lärde mig mycket av samtalen med Bolinder.

Efter att min tredje roman publicerats våren 2001 gick jag i ren affekt och mot min egen filosofi ut och öppet bemötte en recensent. Jag skrev ett par taskiga (och omogna) kommentarer i en artikel som jag sedan bad om ursäkt för och som jag i dag inte skulle skriva eller ens tänka. Men jag antar att jag behövde göra det just där och då. Att be om ursäkt var dock betydligt skönare än att skriva svars-smörjan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Genom åren har jag blivit recenserad otaliga gånger. Ofta i positiva ordalag, med konstruktivt beröm. Men jag har också blivit hårt ansatt och rejält sågad vid ett par tillfällen. Det har alltid varit okej. Det har alltid varit inom ramen för det som litteraturkritik handlar om. Vi har många kompetenta och seriösa litteraturkritiker i Norden.

Men ett och annat övertramp kommer man inte ifrån. Som för något år sedan när en recension som slog knut på sig själv damp ner. Den handlade inte om sak (min bok) utan om person, den byggde på angrepp och fabricerade insinuationer och den förde tankarna till skolgården för länge sedan och den där killen som gillade att slåss och tugga tuggummi och som försökte mucka på varje rast för att se om han kunde få med sig en liten skock i ett angrepp. Recensionen var så tydlig i sina intentioner att jag inte förmådde ta den på allvar, men jag la ut länken på Facebook som jag brukar göra med recensioner.

Samma dag strömmade kommentarerna in från läsare, andra litteraturkritiker och författarekollegor som upprörts av tonen i recensionen. Och det fortsatte. Varje vecka påmindes jag. Några av mina läsare undrade varför jag inte kommenterade, vissa blev till och med förbannade och hävdade att det var fegt av mig, att jag måste stå upp för mig själv.

Jag kan visserligen tycka att det är en smula charmigt med bildliga dueller mellan författare och recensent, som till exempel på Strindbergs tid (även om det stundom var på blodigt allvar för Strindberg och hans kombattanter och då blir det helt enkelt för löjligt). Men med åren känns det allt mer som en prioriteringsfråga.

Till slut tänkte jag ändå att why not, låt oss leka lite, låt oss iscensätta en duell i gryningen mellan mig och den där recensenten. Jag skrev ett svar, en krönika vari jag till och med namngav min ”kombattant”. Men när jag skrivit klart och läst igenom krönikan kände jag att det där tillvägagångssättet inte alls intresserar mig. Texten var bestämd men schysst och lekfull, till och med förlåtande, men allt kan missförstås av den som söker och drivs av polemik och jag ger inte mycket för polemik. Polemik är kamp och kamp blir till kramp och krampen hämmar kreativiteten. Så jag raderade texten.

Mobbning mellan barn kan ta sig många ruggiga uttryck och där behövs vi vuxna med vår närvaro och vårt tålamod. När det gäller vuxenmobbning följer beteendet samma principer: En människa – som ofta själv har blivit mobbad vid tillfälle eller mår dåligt av andra orsaker, som känner sig mindervärdig och kanske behöver blåsa upp sig för att ta plats – går till personangrepp mot en för mobbaren inbillad och nödvändig antagonist. Mobbaren försöker och lyckas ofta dra med sig några människor som beundrar mobbaren och känner igen sig i mobbarens inre känsla av litenhet.

Felet som ett fåtal litteraturkritiker gör är att de applicerar sin egen dagsform och sina hjärtefrågor på en författares verk. De ”färgar” boken istället för att recensera den. Det kan vara att de lägger partipolitik i något för egen vinnings skull, för att torgföra sina plakatåsikter, det kan också ta sig andra former och uttryck. Men det är i alla sammanhang ett tecken på ett kritikern missförstått eller (o)medvetet kringgått sin roll och sitt uppdrag. Jag har själv gjort det vid ett par tillfällen och är inte stolt över det, men man får se det som en skola och gå vidare.

Litteraturkritikerns uppdrag är att informera uppdragsgivarens läsare (publiken) om en bok och komma med positiv/negativ kritik utifrån bokens innehåll så som den är skriven och berättad. Det ska vara konstruktivt och med respekt och respekten ska vara riktad mot boken ifråga och mot publiken. 

Som författare kan man ändå försöka ha tålamod vid de få tillfällen då en recensent går över gränsen och det blir personangrepp istället för litteraturkritik. Alla är i sin rätt att göra ett misstag. Vuxenmobbning är inte acceptabelt, men det finns olika sätt att bemöta företeelsen. Jag väljer nog livsnjutarens väg och kanske att jag till och med säger som Dan Hylander sa efter en lyckad spelning i Malmö någon gång under första halvan av 80-talet när publiken försökte ropa in honom och bandet för ett tredje extranummer: ”Livet är kort och jag har annat att göra.”

Stefan Whilde

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.