23. Nils-August – Lina – Tobbe

Lepidopteras vingfjäll har intresserat klimatforskarna starkt de senaste åren. Vi tror vanligtvis att fjärilarna har de mest spektakulära, lysande färger, men inget kunde vara mer fel. Lepidoptera saknar helt och ...

Av: Nils-August – Lina – Tobbe | 18 maj, 2012
Lund har allt utom vatten

Olle och Clownen

Visst är det ibland slående hur nära komiken kan ligga nära tragiken. Som ett slags sköld... Eller som Olle Wästberg skriver: ”Den som vill ha en insiktsfull skildring av just detta ...

Av: Björn Gustavsson | 04 september, 2014
Gästkrönikör

Toleransens dilemma. Del II. Åter till det historiska och globala

Den moderna historien sträcker sig från åtminstone Napoleonkrigen över industrialiseringen till det brittiska imperiet – och från de båda världskrigen och Auswitch över det kalla kriget till den 11/9 2001 ...

Av: Carsten Palmer Schale | 08 november, 2012
Agora - filosofiska essäer

Jordens kropp av Ragnwei Axellie

skakar människokropparbristersprickerlämnas i högaralla färgers köttblandas sammanröd gulsvart eller vitdet hör inte hitandenlämnarkroppsom rämnaralla kroppars blodblir samma röda flod sammarödaflod

Av: Ragnwei Axellie | 20 december, 2010
Utopiska geografier

Slå i glasen och låt oss lustiga vara



Stefan WhildeJag har haft mina uppgörelser med julen. Jag har barrikaderat mig, dragit ur telefonjacket, hyrt en stuga i ödemarken, sjukskrivit mig efter att frivilligt smittat ner mig med vinterkräksjuka.

Jag har klätt mig i luva och mask och spelat tomte med svåra väderspänningar. Jag har druckit för mycket mumma och brännvin för att i någon mån uthärda den neurotiska tvångsmässigheten i ett traditionellt hållet julbord. Jag har åberopat rätten att hålla diet mitt i skinkfrosseriet och jag har gett bort mina julklappar i oktober i hopp om ett rimligt storhelgslugn.

Min barndoms jular sitter som idylliskt knäck i hjärnbarken. Det var inget märkvärdigt på den tiden, men det var fantastiskt. Det var lyktor i vintermörkret, snöfall till advent, doft av nejlika och saffran, en tid av förväntningar.

Mor hade sytt var sin julkalender åt mig och brorsan och varje morgon, fram till självaste julafton, fick vi en liten klapp i den där kalendern, småsaker förstås, men det var spänningen som var finessen. Man låg och lyssnade på kvällen innan man somnade, man lyssnade efter fotsteg, skulle morsan komma och hänga morgondagens överraskning nu och vad kunde det vara den här gången? 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag hade bra föräldrar. De gav oss det fina i julen och på den tiden hade inte kommersialismen fått fäste i oss, butikerna började inte skylta förrän till första advent och de flesta affärer höll söndagsstängt som en självklarhet. Idag existerar inga vilodagar, vi konsumerar året om i ett evigt tröstlöst ekorrhjul, i en flykt bort från livet. Men i slutet av 60-talet och början av 70-talet var julstressen hanterbar ute i förorten, vissa år till och med obefintlig.

Vi bakade pepparkakor, gick upp tidigt på luciamorgon och tittade ut genom köksfönstret på gatans eget luciatåg. Vi klädde granen hela familjen tillsammans och tevekalendern intogs med andakt, som en högtidsstund i sig. Det fanns inga dataspel, inga datorer överhuvudtaget, inga epileptiskt skrällande mobiltelefoner, tja vad ska man säga, det var en schyst idyll, en tystare tid och det brann fler stearinljus. Man skulle visserligen upp i skolan precis som barnen ska idag och ibland brändes pepparkakorna vid och folk grälade och äldre satt ensamma och led av helgångest. Men Stenmark vann i skidbackarna och jag fick ett ishockeyspel. 

Sedan växte man upp och behövde frigöra sig från traditioner och medelklassvärme. Man hamnade i trotsåldern och det var en trotsålder som ogärna släppte taget. Man ville ha vin och pasta istället för sill och nubbe, man ratade Kalle Anka för Woody Allen och den mysiga väntan på julafton var nu förbytt i förväntningskramp och blytunga krav.

Man baxnade. Det var hela barndomen som dukade under, den lades på is, den låstes in i ett rum, den gav upp och lämnade plats åt en vuxen idiot som klampade på i ullstrumporna på jakt efter stormarna. Man hade inte tid längre, tiden hade blivit bristvara, det fanns annat att göra och det skulle göras utan eftergifter. Råkade man höra ”Bella notte” på radion mindes man Lady & Lufsen och hamnade i ett akut tillstånd av svårsmält nostalgi, men man skakade av sig det, det handlade om självbevarelsedrift.

Så fick man egna barn, men det hjälpte inte riktigt. Man var fortfarande en smula schizofren inför det där med julen. Man kände av stressen och pressen, man ville åt idyllen men slirade ut i diket, man missbedömde avståndet och led mer än man njöt. Man fick det helt enkelt inte att gå ihop, avkoppling blev täckmantel för storköp och sistaminutenspring på hysteriska varuhus.

Men en dag landade man ändå, som ett trasigt flygplan. Man hittade plötsligt och utan ansträngning tillbaka till den där enkla känslan av lek och förundran. Det var kanske tack vare pojken i huset. Dessutom hade något annat hänt. Trotsåldern hade släppt greppet, idyllen var avklädd, genomskådad och återinförd i ny gestalt, utan tjugofemåringens allvarstyngda grubblerier eller trettionioåringens välmenta ambitioner. Nu var det ett sorglöst lugn som härskade. Nu var det jul ta mig fan och hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara.

 

Stefan Whilde

Ur arkivet

view_module reorder

Norden nalkas, välkommen oreda - om Ragnar Josephsons bok om Carl August Ehrensvärd

Edle Einfalt und stille Grösse, på den slagkraftiga formeln sammanfattade den tyske konsthistoriken Johann Joachim Winckelmann sin syn på antiken. Han reste till Rom i flera vändor, första gången 1758 ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 juni, 2014

Din klara sol går åter opp

I dag såg jag solen gå upp, d v s jag såg den översta röda kanten sticka upp över horisonten, en underbar syn. Och jag sade till min fru: ”Tänk ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 25 oktober, 2011

Kommunikation, kannibalism, grotesk realism. Sonja Åkesson, stinsens dotter

Sonja Åkesson var poeten som ägnade sig åt grotesk realism i sitt skapande. I hennes texter trängdes absurditeter och kannibaliteter. Hon använde visan och reklamtexternas tekniker för att framsäga sitt ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 21 oktober, 2012

Vad hände Wolf Solent?

  Vad hände Wolf Solent? Ny fattning av ett Ibsentema Av den engelsk-walesiske författaren John Cowper Powys (1872-1963) har på svenska under senare år utgivits Wolf Solent och essäerna i Kulturens mening ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 18 september, 2007

Islamisk demokrati

Det är en spridd föreställning att islam inte är förenlig med ett demokratiskt styrelseskick, att muslimer är motståndre till demokrati. Detta för att Koranen, så som Guds ord, klart ...

Av: Simon Sorgenfrei | Essäer om religionen | 05 juli, 2008

Bebådelse av Hebriana Alainentalo

Om allt det vi ännu inte kan språka och se

Förlaget Celanders har nyligen gett ut en ny bok av poeten och författaren Bo Gustavsson. "Det nya nuet" är den andra delen i en trilogi, den första heter "Det stora ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 04 mars, 2015

En kulturgärning att minnas

På 1980-talet bor jag i Olseröd, en by norr om Österlen. Min granne Gunnar, f d lantbrukare, är en lång man i 70-årsåldern med engagemang och många synpunkter. En ...

Av: Brigitte Strand | Gästkrönikör | 13 juli, 2011

Hur påverkades Ingmar Bergman av August Strindberg?

År 1986 fick Ingmar Bergman stora problem med en uppsättning av August Strindbergs Ett Drömspel. Sjuka skådespelare och annat elände försvårade repetitionerna. Makterna tog över, tyckte han. Den där djävla ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om film | 28 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.