Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | 22 april, 2016
Filmens porträtt

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | 30 januari, 2013
Konstens porträtt

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | 05 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Slå i glasen och låt oss lustiga vara



Stefan WhildeJag har haft mina uppgörelser med julen. Jag har barrikaderat mig, dragit ur telefonjacket, hyrt en stuga i ödemarken, sjukskrivit mig efter att frivilligt smittat ner mig med vinterkräksjuka.

Jag har klätt mig i luva och mask och spelat tomte med svåra väderspänningar. Jag har druckit för mycket mumma och brännvin för att i någon mån uthärda den neurotiska tvångsmässigheten i ett traditionellt hållet julbord. Jag har åberopat rätten att hålla diet mitt i skinkfrosseriet och jag har gett bort mina julklappar i oktober i hopp om ett rimligt storhelgslugn.

Min barndoms jular sitter som idylliskt knäck i hjärnbarken. Det var inget märkvärdigt på den tiden, men det var fantastiskt. Det var lyktor i vintermörkret, snöfall till advent, doft av nejlika och saffran, en tid av förväntningar.

Mor hade sytt var sin julkalender åt mig och brorsan och varje morgon, fram till självaste julafton, fick vi en liten klapp i den där kalendern, småsaker förstås, men det var spänningen som var finessen. Man låg och lyssnade på kvällen innan man somnade, man lyssnade efter fotsteg, skulle morsan komma och hänga morgondagens överraskning nu och vad kunde det vara den här gången? 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag hade bra föräldrar. De gav oss det fina i julen och på den tiden hade inte kommersialismen fått fäste i oss, butikerna började inte skylta förrän till första advent och de flesta affärer höll söndagsstängt som en självklarhet. Idag existerar inga vilodagar, vi konsumerar året om i ett evigt tröstlöst ekorrhjul, i en flykt bort från livet. Men i slutet av 60-talet och början av 70-talet var julstressen hanterbar ute i förorten, vissa år till och med obefintlig.

Vi bakade pepparkakor, gick upp tidigt på luciamorgon och tittade ut genom köksfönstret på gatans eget luciatåg. Vi klädde granen hela familjen tillsammans och tevekalendern intogs med andakt, som en högtidsstund i sig. Det fanns inga dataspel, inga datorer överhuvudtaget, inga epileptiskt skrällande mobiltelefoner, tja vad ska man säga, det var en schyst idyll, en tystare tid och det brann fler stearinljus. Man skulle visserligen upp i skolan precis som barnen ska idag och ibland brändes pepparkakorna vid och folk grälade och äldre satt ensamma och led av helgångest. Men Stenmark vann i skidbackarna och jag fick ett ishockeyspel. 

Sedan växte man upp och behövde frigöra sig från traditioner och medelklassvärme. Man hamnade i trotsåldern och det var en trotsålder som ogärna släppte taget. Man ville ha vin och pasta istället för sill och nubbe, man ratade Kalle Anka för Woody Allen och den mysiga väntan på julafton var nu förbytt i förväntningskramp och blytunga krav.

Man baxnade. Det var hela barndomen som dukade under, den lades på is, den låstes in i ett rum, den gav upp och lämnade plats åt en vuxen idiot som klampade på i ullstrumporna på jakt efter stormarna. Man hade inte tid längre, tiden hade blivit bristvara, det fanns annat att göra och det skulle göras utan eftergifter. Råkade man höra ”Bella notte” på radion mindes man Lady & Lufsen och hamnade i ett akut tillstånd av svårsmält nostalgi, men man skakade av sig det, det handlade om självbevarelsedrift.

Så fick man egna barn, men det hjälpte inte riktigt. Man var fortfarande en smula schizofren inför det där med julen. Man kände av stressen och pressen, man ville åt idyllen men slirade ut i diket, man missbedömde avståndet och led mer än man njöt. Man fick det helt enkelt inte att gå ihop, avkoppling blev täckmantel för storköp och sistaminutenspring på hysteriska varuhus.

Men en dag landade man ändå, som ett trasigt flygplan. Man hittade plötsligt och utan ansträngning tillbaka till den där enkla känslan av lek och förundran. Det var kanske tack vare pojken i huset. Dessutom hade något annat hänt. Trotsåldern hade släppt greppet, idyllen var avklädd, genomskådad och återinförd i ny gestalt, utan tjugofemåringens allvarstyngda grubblerier eller trettionioåringens välmenta ambitioner. Nu var det ett sorglöst lugn som härskade. Nu var det jul ta mig fan och hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara.

 

Stefan Whilde

Ur arkivet

view_module reorder

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Jakobsleden – El Camino de Santiago de Compostela

Det är kväll i byn Grañón. Prästen har dödat GUD. Han har brutit sönder Kristi lekamen och han har gjort det precis vid mikrofonen så att det ekar i hela ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 10 augusti, 2013

Mustig berättare och musiker

TEMA VÄSTERBOTTEN Gunnar Enkvist, en trubadur med humor och distans. Foto: Frida Selander Trubaduren Gunnar Enkvist från Skellefteå har hållit på länge – 55 år som artist. Lars-Göran Selander mötte honom ...

Av: Lars-Göran Selander | Musikens porträtt | 18 februari, 2008

Karen Dalton, ”1966”. Delmore Recordings 2012.

Karen Dalton - Den vita Billie Holiday

Under tidigt 1990-tal bodde en kvinna som hette Karen Dalton på New Yorks gator. Hon hade långt svart hår från hennes mamma Evelyns sida som var Cherokee. Hon luktade illa ...

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 11 april, 2016

Machiavellis republikanska ideal

Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex århundraden sedan. Varför Machiavelli? Det finns minst två viktiga skäl. Det ...

Av: Satya Datta | Essäer | 25 augusti, 2010

Förbud Lucia och google

Det var strax före Lucia som insikten om min familjs totala brist på trendkänsla drabbade mig. Min femårige sons dagis skulle ha Luciatåg och sonen hade uttryckt önskemål om att ...

Av: Anna Hultgren | Gästkrönikör | 22 december, 2013

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 25 juli, 2014

"Jag tycker om opolerade, smutsiga ljud."

Ett samtal med Pan Sonics Mika Vainio. Pan Sonics musik är både enkel och svår att beskriva. Schematiskt kan man väl säga att monotona rytmer och djupa basljud skapar ett ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 14 juli, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts