På spaning efter minuter som flyr

Att bo i en storstad är att mer eller mindre ofrivilligt vara en del av en massa oskrivna regler. De verkar fullkomligt absurda om man tillåter sig lite perspektiv, och ...

Av: Jessica Johansson | 23 juni, 2011
Gästkrönikör

Gösta Ekman

Den store Gösta Ekman - Alla tiders störste svenske skådespelare

”De som givit sitt liv medan de levat, kan inte dö”. - Gösta Ekman 1890 - 1938. Störst, bäst och vackrast. När Gösta Ekman begravdes den 18 januari 1938 i Stockholm följdes ...

Av: Belinda Graham | 11 september, 2017
Scenkonstens porträtt

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | 12 oktober, 2013
Reportage om politik & samhälle

Vem är Jørgen Leth?

Tillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande ...

Av: Per Brunskog | 19 juli, 2012
Konstens porträtt

Genus och Makt



Kiselstenen

Kiselstenen är ett föremål som inte utan vidare låter sig definierasKiselstenen är ett föremål som inte utan vidare låter sig definieras. Om man nöjer sig med en enkel beskrivning, kan man inledningsvis påpeka, att den är en form eller ett tillstånd hos urberget mitt emellan klippa och småsten. Men ett dylikt påstående förutsätter redan en föreställning om urberget som måste motiveras. / / Växter, djur ångor och vätskor befinner sig i mer eller mindre hastigt omlopp i livets hjul: mot döden, mot födelsen. Urbergets stora hjul förefaller oss praktiskt taget orörligt och vi kan inte ens teoretiskt föreställa oss mer än en bråkdel av en fas i dess ytterst långsamma förvittring. (Ponge,1976)

I sin essä The Force of Things (2004) försöker Jane Bennet ge en filosofisk formulering av den vitalitet och motspänstighet som kan uppvisas av icke-mänskliga väsen och krafter. Vidare beaktar hon den etiskt-politiska betydelsen av att erkänna ett medvetande om en ”förtrollad och förtrollande tingmakt” – eller rentav om en sorts i sig medveten tingmakt. Utifrån bland andra Spinoza och Gilles Deleuze beskriver hon så en slags det materiellas materialism i dialog med Marx historiematerialism och den feministiska kroppsmaterialismen. Materialet (utan gräns mellan det levande och det icke-levande) består av det humana, det vegetala och det minerala; biosfären, mekanosfären och det mänskliga medvetandet är samtida och oskiljaktiga – vitala processer. Introduktionen av tingmaktsmaterialismen är, medger dock Bennet själv, en medvetetet spekulativ och utmanande ”onto-story”; dvs. ett mycket djärvt (kanske till och med förmätet) sätt att skildra det icke-mänskliga som flödar omkring och genom oss.

Martin Buber menade att det var möjligt att ha ett förhållande till ett icke-levande ting – eller med andra ord En Jag-Du relation, istället för en Jag-Det relation. Detta illustrerar han med en beskrivning av sitt eget förhållande till en dorisk pelare i Syrakusa. (Jag och Du, 1923, s.121).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Förståelserummet och det hierarkiska

Vårt förståelserum präglas i stor utsträckning av olika slag av hierarkier. Från det enkla faktum, att Gud och gudinnor (i olika skepnader, och under olika epoker med olika tyngd) dominerat och dominerar över människan, att människan (i huvudsak) dominerat och dominerar över djuren och naturen, och att mannen (i huvudsak) dominerat och dominerar över kvinnan.

 Hierarkierna speglar en både uppenbar och mer dold rangordning och agendaKällorna till vår kulturs självbild förlorar sig i urtidsmörker, men lite närmare oss har vi ett samhällsskick byggt på småskalighet, jordbruk, jakt och fiske. Övergången till kristendom, och nya kontakter via handel, födde nya perspektiv och en viss överlägsenhet gentemot äldre, mer ”primitiva” kulturer. Via bl.a. den historiska litteraturen övertog vi romarrikets modell för en framgångsrik stat; militärt, rättsligt, politiskt och ekonomiskt. Utvecklingsläran (i förvrängd socialdarwinistisk form) legitimerade den starkes rätt; den vita, kristna rasen var självklart överlägsen. Att civilisera världen blev – och har på nytt blivit – ”den vite mannens börda”.

Hierarkierna kan vara mer eller mindre precisa (i form av antal nivåer och skiftande betoningar) och ta sig olika (åtminstone bildliga) uttryck: som stege (det vanligaste synsättet), som tidsordning (nuet dominerar över historien och ett mer långsiktigt framtidsperspektiv), som ett förhållande mellan centrum och periferi (centrum, exempelvis Aten, Rom, London, Washington dominerar över periferin, exempelvis de avlägsna territorierna, kolonierna, ekonomierna), som ett förhållande mellan den urbana, västerländska och monolitiska Katedralen (med sin monistiska vetenskap, kunskap, kultur, språkgemenskap, religion, kapitalism) och de kringströdda och myllrande byarnas ”rurala” Hyddor (med sina degraderade erfarenheter, exotiska livsstilar, dialekter, trosföreställningar, lokala handelsutbyten).

Hierarkierna speglar en både uppenbar och mer dold rangordning och agenda. De speglar därmed också en sorts styrande utvecklingsidé. Rangordningen, agendan och utvecklingsidén besitter därutöver, eller kan rentav likställas med, en Makt som har kraft nog att driva igenom just den dagordning och ”utveckling” som den alstrats ur och (hittills) framgångsrikt reproducerar.

Makten är till sin karaktär massiv och manipulerande – medan dess resultat ofta leder till varierande typer och grader av konflikter, utsatthet, splittringar, delningar och uppdelningar med arrogans och respektlöshet, hybris självgodhet och girighet från just Maktens sida.

Makten är en Man.Den enögda globaliseringen, de multinationella storföretagen, de rika jordägarna driver upp produktion och konsumtion. Tvingande handelsregler från världshandelsorganisationer och villkorade lån från Världsbanken pressar svaga länder att anta storskaliga lösningar, bort från ekologiska jordbruk, småskalig livsmedelsproduktion och lokala ekonomier – där särskilt kvinnorna drabbas. Den industrialiserade västvärlden tar nu sitt ”miljöengagemang” genom att driva sina bilar med de fattigas mat, där biobränslen som ex majs, soya och palmolja är den viktigaste energikällan för de fattiga. (Shiva, V., Artikel i AB 2008)

Storgodsägarna köper upp stora markarealer och gör det svårare för småbönder och jordlösa att få tillgång till jorden. De sociala rörelserna i Brasilien, lantarbetarfacken och småbrukarorganisationer är mycket kritiska till etanolproduktionen. (Kjörling, L. /Medlem i vängruppen för de jordlösas rörelse./ Artikel i SvD 2008).

Makt och motmakt – manligt och kvinnligt

Men: även denna massiva Makt och manipulation – såsom dess resultat – stöter allt mer på varianter av motmakt, motstånd och subversion – liksom exempel på provokationer i form av tankar, ord och handlingar i riktning mot harmonier, helhetligheter, ömsesidigheter, ödmjukhet och enhetssträvan.

Makten är en Man. Det blir synligt i den ständigt växande listan över egenskaperna hos den normerande personen: vit, man, medelklass, heterosexuell, kristen, västerländsk, medelålders, frisk etc. Förståelserummets strukturer, Humanismen, Kulturen, Utvecklingen, Drivkrafterna, Målen och Självförståelsen är Bröder. I hög grad, ännu så länge, och i de flesta avseenden. Det är genom detta i huvudsak manliga maktperspektiv världen, naturen, könsuppfattningarna och samhörigheten i hög grad filtreras, definieras och sedimenteras. Men: ”bara” i hög grad. Och det har inte alltid varit så, det är inte ens så överallt idag, och det vare sig behöver eller kan förbli så.

Omakten – men också motmakten – är kvinnlig men också mänsklig. Motmakten, den kämpande gerillan, utgörs av kvinnor, hbt-personer, underklassen, ickekristna, ickeeuropéer, unga, gamla, funktionshindrade och sjuka etc., Det utplanade, det sfäriska, det olinjära, det helhetliga, det mer genuint kontemplativa är kvinnligt/mänskligt. En mänsklighet som är oroad, betänksam, medveten och kvalitativt annorlunda. Den ännu dominanta och patriarkala centralmakten håller samtidigt och parallellt på med att nykolonialisera utvecklingsriktningen, periferins mindre lokalsamhällen, tankesätten, ekonomierna osv. – såsom exempelvis Vandana Shiva så tydligt uttrycker det i många sammanhang.

Konstruktion, dekonstruktion, rekonstruktion

Kvinnan är en social konstruktion.Kvinnan är en social konstruktion. Hennes biologiska kön är måhända ursprungligen något essentiellt (men även det har betvivlats, ex. av Judith Butler). Hennes självuppfattning handlar om tillblivelse i egen rätt. Bortom dekonstruktionen av Kvinnan hägrar återföreningen (eller snarare de oändliga återföreningarna) mellan ande och materia, men i andra och aldrig förutsägbara – och just oändliga - former. Detta är bland annat en konsekvens av en tolkning av Derridas tänkande.

Vårt förståelserum kan och måste ompräglas. Reduktionismer och hierarkier måste ersättas av holismer och icke-hierarkiska nät av förbindelser och relationer. Gudomlighet/andlighet och mänsklighet/natur måste ingå i vartannat. Människan i kulturen måste ersättas av ett medvarande i naturenkulturen.

Intern och extern centrism

Vilken centrism vi än talar om – androcentrism, antropocentrism, etnocentrism, eurocentrism osv. – så är den bidragande faktor vid etablerandet av såväl interna relationer inom ett förståelserum som vid etablerandet av externa relationer i ett vidare – globalt – förståelserum; ett centrum-periferiförhållande om man så vill, eller varför inte, en typ av centrismekologi. Av det redan sagda förefaller då dels vårt eget förståelserum, som det mer globala, domineras av fr.a. euroamerikansk (sydafrikansk, australisk, nya zeeländsk) kultur och manliga människors genus- och artteori/praktik. ”Vi” tänker och handlar utifrån ett primärt euroamerikanskt, mänskligt, manligt, medelklassperspektiv. Och ”vi” handlar dessutom mer sällan med vare sig de, den eller det Andra. Vi handlar mot ”dom”.

Ändå finns det perifert motstånd, och ändå finns det skillnader mellan intern och extern centrism. Vår svenska centrism förefaller för närvarande, och sedan ca 500 år tillbaka, domineras av positivistisk Vetenskap i allians med kapitalistisk Ekonomi och storskalig Teknik. Globalt dominerar denna centrism också, men stöter allt oftare på både andra centrismer (exempelvis baserade på för oss alternativa vetenskapliga och vardagliga kunskapsformer, lokala och småskaliga ekonomier och såväl alternativa som traditionella tekniker). En ny centrismekologi, eller någon märklig form av ”periferismekologi”, tycks mig emellertid inte vara något att söka efter som ”botemedel” under kampen för en bättre naturkultur – snarare då något i stil med en relationsekologi. Detta för att rätt kunna sammanleva (vara) med varandra i naturen, och tänka och handla i enlighet med detta. Bennet är här också en person att låta sig inspireras av, liksom Val Plumwood. Inte minst viktigt, menar jag, är emellertid att försöka smälta samman dialog och diapraxis.

Normskapande mekanismer eller konstruktionen av det onormala

Denna tilltro till förnuftet och den absoluta sanningen kallar Derrida för övrigt för logocentriskDet är inte bara den centristiska inställningen som bidrar till att skapa normalitet och onormalitet. Flera tänkare har pekat på än mer grundläggande förhållanden. Ett exempel finner vi i Peter L. Berger och Thomas Luckmanns banbrytande bok från 1966, The Social Construction of Reality. Här formuleras en väl sammanhållen analys av hur vår verklighet byggs upp genom externalisering, objektivering, internalisering, institutionalisering och legitimering. På det sättet får vi en dominerande konstruktion av ”världen” – och ingen annan. Inom diskursanalysen, som också den blev populär under sent 1960-tal, är ordet "diskurs" en förkortning av "diskursiv formation", vilket är vad Michel Foucault (1971, 1993) kallade kommunikation som involverar specialiserad kunskap av olika sorter. Det är i denna form som ordet oftast används inom akademiska studier. Fenomenet som vi talar om, disciplineras genom vårt sätt att disciplinerat och steg för steg tala om det på ett specifikt sätt – och inte på ett annat. Så t.ex. håller vi oss med kvinnodiskurser, invandrardiskurser, ekonomiska diskurser osv.

På många sätt – och ungefär samtidigt – slog Jacques Derridas tänkande rot; ett tänkande som idag blomstrar (inte minst inom feminismen, ekologin, teologin). Derrida är här speciellt intressant, eftersom Derrida utgår från de evigt sanna – och allmänna, inte individuella - idéerna hos Platon, varefter han systematiskt ifrågasätter varje sådan tanke samt, i sin moderna förlängning, varje sådan konstruktion.

Därför är Derridas huvudbegrepp också dekonstruktion respektive différance (med det egentligen andra e-et utbytt mot ett a). Han menar sig inte kunna komma åt någon slutgiltig, objektiv sanning i den bemärkelse som han anser att den Västerländska förnuftstraditionen felaktigt gjort anspråk på att kunna alltsedan Platons dagar. Denna tilltro till förnuftet och den absoluta sanningen kallar Derrida för övrigt för logocentrisk .

Vi skulle kunna lägga till den sene Wittgensteins idé om språkspel i Filosofiska undersökningar.

Sammantaget kan man säga, att det parallellt under tiden efter, låt oss säga Simone de Beauvoir, har vuxit fram en flora av tanketraditioner som har det gemensamt att de ser språket som summan av de enheter, den struktur, som skapar, upprätthåller och utgör begreppsbildning och förståelse. Med denna utvidgade betydelse är diskursen ett samlingsnamn för de infallsvinklar, begrepp, sätt att resonera, frågeställningar och så vidare som tillämpas inom ett visst område. Denna utvidgning från specifik till generell betydelse är närbesläktad med begreppet paradigm som under samma tid genomgick en likartad utveckling. Diskursbrott innebär att en diskussion som tidigare varit mer eller mindre tabubelagd, plötsligt går att formulera och diskutera, exempelvis samkönade äktenskap och New Age. Eko-filosofin handlar i inte ringa grad, tror jag, om (bland annat) diskursbrott. Den norska socialpsykologen Berit Ås fem (1976) – och senare 7 (2004) – härskartekniker kan med rätta inlemmas här, eftersom de alla handlar om införlivande och uteslutande, normaliserande och onormaliserande – d.v.s. centriserande förtryckmekanismer.

Från naturen som kvinnlig organism till objekt för manlig manipulation

Purismen är andra sidan av modernitetsdiskursenMerchant (1994) berättar historien om hur naturen med naturvetenskapens uppkomst kom att ses som död materia för människan att manipulera, istället för som tidigare, en levande organism. Detta sammanföll med en kvinnosyn som blev alltmer nedvärderande och förtingligande.

Att skriva historien ur ett feministiskt perspektiv innebär att ställa de konventionella, manligt präglade värderingarna på huvudet; att se samhällsstrukturen nedifrån och upp. Eller från sidan. Både den radikala kvinnorörelsen och miljörörelsen är negativa till den konkurrens, aggression och dominans som marknadsekonomin alstrar och det pris som vi alla får betala med detta systems sätt att verka i naturen och samhället.

Haraway (1984) motsätter sig den traditionella bilden av naturen som stabil och oföränderlig i motsats till kulturen som förstås som föränderlig. Dolt i föreställningen om modernitet och kultur, i motsats till tradition och natur finns bl.a. den binära oppositionen mellan inre och yttre, som i sin tur leder till ett helt system av i grunden konstituerande motsatser eller binära oppositioner. Problemet med denna struktur är att det första ledet (t.ex. i oppositionen kvinna - man) förmodas vara det givna. Detta givna ses som passivt och romantiseras ofta. På detta sätt kan vi fortsätta att betrakta naturen som orörd och stilla eller att exploatera den. Men då bortser vi ifrån att naturen också är en produkt; ett resultat av människors val och handlingar. Den är föränderlig och har en historia – den förändras och förändrar. Haraway argumenterar mot purism och tänkande i termer av ursprung och natur och hon visar att vi inte kan behandla ”det ursprungliga” eller ”det naturliga” som opåverkat av historien. Purismen är andra sidan av modernitetsdiskursen och den förutsätter en grundläggande skillnad som ges eget värde.

Merchants senare bok Radical ecology (1992) går igenom olika teorier och praktiker som alla utgår från synsättet om jorden som dominerad av (den vita, manliga) människan; en dominans som sipprar ned i ett hierarkisystem och drabbar oss i form av rasism, sexism, klasser. Jorden befinner sig i en ekologisk kris och vi bör skyndsamt göra oss av med föreställningen att jorden finns till här för oss att exploatera. Och vi måste så fort möjligt göra oss av med föreställningen att vi har rätt att exploatera andra.

Båda föreställningarna hör ihop. Att Merchant sympatiserar med vad som kallas socialekologi, är kanske inte förvånande. Socialekologin grundar sig på övertygelsen att i stort sett alla våra nuvarande ekologiska problem härstammar från djupliggande sociala problem. ”Följden av detta synsätt är att vi inte kan förstå, och än mindre lösa, dessa problem om vi saknar en god förståelse av dagens samhälle och dess irrationella karaktärsdrag. Alla allvarliga ekologiska missförhållanden, förutom de som orsakas direkt av naturkatastrofer, är med andra ord, enligt detta synsätt, orsakade av ekonomiska, etniska, kulturella, genusbaserade eller liknande konflikter”. (Zimmerman, 1993).

Den manliga manipulationen och oförmågan att se bortom det hierarkiskt andro- och antropocentriska

Schumacher

Schumacher hade naturligtvis många goda sidor. Men han kunde inte tänka sig världen utan någon form av ”Gud”, och inte heller naturen som icke-hierarkisk. Tvärtom har han närmast en formel för de kvalitativa språng som markerar ”ontologiska diskontuiniteter”:

Mineral = m

Plant = m+x

Animal = m+x+y

Man = m+x+y+z

(Där x står för liv, y för medvetet liv och z för självmedvetet liv)

Schumacher lämnar samtidigt stort utrymme för livets mysterium och det oförklarliga.


Naess

  Women are systematically back grounded and instrumentalised as housewives, as nurses and secretaries, as colleagues and workmatesJag tror inte att vi kan uppnå hållbar utveckling, som faktiskt håller långsiktigt, så länge vi laborerar med urgamla motsatspar, dualismer och platonska essenser, som vi förfogar över på grund av vårt idéhistoriska arv. Det kan hända att vi måste uppfinna nya begrepp, experimentera, handla på ett nytt sätt, och utmana vår världsbild: det vill säga ifrågasätta vår epistemologi och våra ontologiska antaganden. Som Arne Naess skriver:

"It is, I think, important in the philosophy of environmentalism to move from ethics to ontology and back. Clarification of differences in ontology may contribute significantly to the clarification of different policies and their ethical basis." (Collected works X).

Von Wright

Dock ser von Wright möjligheten att en ny trend kan vara en annan möjlig framtidsväg, även om det är än mer osäkert vart den kommer leda i dessa “de yttersta tiderna”:

“En annan sak är, att den mekanistiska och strängt deterministiska uppfattning, som utmärkte den klassiska fysiken, i vissa avseenden urholkats och försvagats under intryck av nya rön och teorier - alltifrån kvantumfysikens tillkomst i seklets början till de nyheter som brukar sammanföras under namnet kaosforskning. Det är ännu för tidigt att uttala sig om de återverkningar som dessa de yttersta tidernas skeende i vetenskapen kommer att få för uppfattningen av människan som en del av naturens stora sammanhang.” (von Wright, 1994, s 345)

Hermodsson

Elisabet Hermodsson verkar, som hon själv säger, i en annan kunskapstradition. Spännande blir det därför t ex, när hon polemiserar mot vad hon kallar ”framstegsoptimistiska katastrofuppfattningar”, sådana som G H von Wrights och Stephen Hawkins. "Våra vetenskapliga upptäckter kan mycket väl förgöra oss alla", skriver Hawkins, men det föranleder honom inte till någon uppgörelse med vetenskapsetablissemanget. Tvärtom, det som ligger honom om hjärtat är bara naturvetenskapens slutmål, "nämligen att 'komma fram till en enda teori som beskriver hela universum'". När Hawkins talar om "mänsklighetens kunskapstörst" är det nog därför bara sin och sina kollegers törst han talar om, antyder Hermodsson. (2000, 98 ff.)

En viktig erfarenhet gör Elisabet Hermodsson när hon arbetar med den konstnärliga bilden. Den "fick mig att tänka att ett konstverk har ingen yttersta partikel utifrån vilken man kan förklara bildens uppbyggnad, konstnärlighet och sanning. Konstverket, liksom människan är en helhet, som är mer än summan av sina delar" (ibid., 86).

Det är i ljuset av den erfarenheten man skall se hennes kritik av Big Bang-teorins universum. Hon ser denna världsbild "som en klart reduktionistisk modell, ett språk av siffror och kvantiteter. Den gör universum rationellt fattbar som helhet, gripbart som ett ting, mätbart och överskådligt." Den reducerar all skapelse till kvantiteter, innebär "ett fullföljande av den matematisering och det förtingligande som inleddes med Galilei" (ibid.,108).

Mot en vidare problematisering av det antropo- och androcentriska tänkandet

Att utveckla ett icke dualistiskt tänkande kräver enligt Plumwood en kritisk analys av alla typer av begrepp som utvecklats genom den klassiska logikens reduktionistiska resonemang vilken använder separation som metod. Det är framför allt nödvändigt att analysera dualismen manligt-kvinnligt då den är en existentiell utgångspunkt för både män och kvinnor. Trots den otillfredsställande föreställningen att kvinnor skulle ha en närmare relation till naturen i egenskap av idén om naturen som feminin, säger Plumwood, är det nödvändigt att just frågan om relationen mellan kvinnor och natur bör vara en av feminismens huvudfrågor. Just den bindningen uttrycker fortfarande den bakomliggande dynamik som avgör hur samhället/kulturen behandlar frågor som rör kvinnor lika väl som natur. Hon analyserar också hur alliansen kvinna/natur ser ut i ett vidare maktperspektiv:

“The back grounding and instrumentalisation of nature and that of women run closely parallel. For women, their back grounded, and instrumental status as nature does usually need to be explicit, for it structures their major roles in both public and private spheres. Women are systematically back grounded and instrumentalised as housewives, as nurses and secretaries, as colleagues and workmates. (Plumwood, 1997, s. 22.)

Hon pekar på den klyfta mellan människa och natur som uttrycks i västerländskt tänkande, och analyserar den dualism som kännetecknar västerländsk verklighetsuppfattning. Hon stödjer sig på exempelvis Derrida, när hon säger att dualism är ett sätt att konstruera skillnader med hjälp av logikens hierarkiska strukturer.

Plumwood kritiserar Naess tanke på det expansiva självet – transformationen från själv till Själv – för att vara androcentriskt. Något liknande tycks för övrigt Shiva i olika texter också vara inne på: språket är i sig manligt och antropocentriskt; ja, ockuperat och koloniserat. Plumwood kritiserar också (i Benson (ed) 2000), och i Elliot (ed), 1995) både Naess och Fox och andra för att inte bara vara androcentriska och antropocentriska (Naess ställer sig i två av de åtta punkterna i plattformen för Ekosofi T utanför naturen i största allmänhet, utan även universalistiska – i en essentiell, homogeniserande - mening. Sålunda pläderar hon i bl.a. Benson (aa, s 268 f) för vikten av att knyta partikulära identiteter till partikulära delar av naturvärlden, och hänvisar i sammanhanget till en vacker och rörande skrivning av Cecilia Blacktooth (McLuhan, 1973, s.28) om varför hennes folk inte kan skiljas från sin vistelseplats.

Kritik mot Plumwood saknas inte heller. Eller som Grey (Grey, W. 1998 s.103) skriver:” Plumwoods reconstruction of Grey, I claim, involves serious misrepresentation. Some of the misrepresentation is subtle, e.g. Plumwood says I claim ´the search for a non-anthropocentric ethic is a ´hopeless quest´. What I said is the search for a genuinely non- anthropocentric seems to be a hopeless quest (Grey, 1993, 473, emphasis added)”. Ett meningsutbyte viktigt att fundera vidare kring.

Tillbaka till den konkreta verkligheten

Är svårigheten att tänka radikalt annorlunda en neurologisk ”defekt”?Arne Naess talar i sista kapitlet av ”Deep Ecology for the 21st Century” om flera möjliga scenarion. Han menar att det idealiska scenariot vore om vi insåg, att alla rörelser som kämpar för miljön, mänskliga rättigheter och fred, måste samarbeta. Den globala politiska strategin att höja standarden i tredje världen genom fokus på handel och ekonomi som mest gynnar ”I-världens” tillväxt (samt en liten elit-medelklass i U-länderna) och ytterligare ödelägger både miljöer och de fattigaste världsinvånarnas situation, måste bytas ut mot ett medvetande om att fred och rättvisa hänger samman med miljöfrågorna. Genom att fokusera på ökad tillväxt och konsumtion världen över förvärrar vi bara situationen, Det krävs ett helt nytt tänkande, en ekologisk rationalism enligt Val Plumwood eller ett s.k.” ecological consciousness” ( ekologiskt medvetande/samvete). Tillväxt har varit ledordet i den internationella politiken sedan kalla kriget. Den ledande principen för världspolitiken måste förr eller senare bli att naturen sätts i centrum, före ekonomin, inte tvärtom som det fortfarande är.

Oförenliga intressen

Miljööverdomstolen körde för några år sedan över den lägre instansen Miljödomstolen som avslagit företaget Nordkalks begäran om storskalig kalkbrytning i Bunge på norra Gotland. Visserligen med ett erkännande av påtaglig åverkan på området men med hänvisning till att arbetstillfällena var av större vikt. Med detta klartecken till exploatering ställs nu miljöbalken på sin spets där kalkbrytningen som riksintresse väger tyngre än naturvården. Man betonar också i domslutet att brytningen är långsiktig eftersom kalken antas räcka i 25 år. För några av landets ledande jurister framstår alltså 25 år som långsiktigt. Det aktuella området har tallskogar, myrar, våt- och hällmarker av riksintresse något som understryks av Naturvårdsverkets arbete med att göra denna del av Gotland till nationalpark. En gruvbrytning vid sjön Bästeträsk intill Bunge kommer att sänka grundvattennivån och möjligheten finns att saltvatten kan ledas in i sötvattensystemen. En kalkylerad risk även om det inte råder samstämmighet om nivåerna. Bästeträsk förser Fårö med färskvatten samtidigt som den också är reservtäkt för Visby och resten av ön.

En hållbar utveckling har fått ge vika för 60 arbetstillfällen i 25 år och en beräknad vinst på 12 miljarder.

Epilog

Är svårigheten att tänka radikalt annorlunda en neurologisk ”defekt”? Eller är den vuxna, färdigprogrammerade och över-socialiserade människan helt enkelt inkapabel att ta sig tillbaka till tiden före, under, vid sidan om, bortom manualen? Omvänt: kan det inte ibland finnas skäl att lyssna till professionella logiker och semantiker av Naess och von Wrights typ – för att komma vidare. För att röja i en ibland något yvig begreppsvegetation? Eller återstår bara tystnad och meditation? Hursomhelst finns det skäl, tror jag, att inte förakta ”vanligt folks” miljöengagemang eller att förringa ”ytekologin” utanför den inre kretsen (och inte där heller).

Några frågor inför en fortsättning

1. Praktiskt taget all hittillsvarande etik är antropocentriskt (och i mycket även androcentriskt) grundad. Detta beror i huvudsak på våra ontologiska premisser. Hur skall vi kunna ändra på detta? En stor del av de moderna feministerna, som sysslar med frågan (t.ex. Martha C. Nussbaum), vetter åt dygdeetiken.

2. Finns det gynocentriska fallgropar inom ekosofin?

3. När och hur kan vi med Människan avse något artbestämt snarare än något könsbestämt?

(Fullständiga referenser kan erhållas av författaren)

 

Carsten Palmer Schale
Bilder: Leonora Carrington

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Realiteten. Fra det absolutte til det relative

Innledning Tidene skifter. Et eksempel på at det er slik, er ‘at alt som er, er immanent og relativt, og at utenfor stoffet og stoffligheten, som er i bevegelse, finnes det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 01 mars, 2014

Kungliga böcker samlade i Stockholm

Kungliga böcker samlade i Stockholm Ett reportage om det kungliga biblioteket Det var en gång för länge sedan en kung. Han tyckte om böcker så mycket att han lade grunden ...

Av: Tidningen Kulturen | Allmänna reportage | 07 september, 2006

Uppsala reggaefestival 2011

På Uppsala reggaefestival samlas mångkultur från alla olika åldrar för att förenas i baktakt. Reggaen inger en atmosfär som lägger sig över hela festivalområdet och publiken tycks glömma både tid ...

Av: Moa Hjärtström och Liv Nordgren | Allmänna reportage | 11 augusti, 2011

Vitrockarna, ett fall för Ignaz Semmelweis?

Socialstyrelsen utfärdade år 2007 ett förbud för läkare att använda den långärmade, vita läkarrocken vid patientbesök, eftersom deras vita rockar är riktiga hygienbovar och drar till sig mikroorganismer som sedan ...

Av: Lilian O. Montmar | Övriga porträtt | 09 juni, 2009

Lagar och löften

Vid en nationell konferens ”POSOM-kris och beredskap” i Karlstad lyssnade jag till fd statsminister Göran Persson. Ett stort antal funktionärer inom beredskap och krishantering; polis, brand, sjukvård och församlingar hade ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 04 november, 2011

Hönö Fiskemuseum- en resa tillbaka till storfiskets tid och en inblick i en…

En halvsolig dag i början på augusti följde jag med min pappa ut till Hönö. Pappa skulle ställa ut sina tavlor på Hönö Fiskemuseum, och jag tänkte passa på att ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 28 augusti, 2014

Sociala medier - 2000 talets pyramidspel

År 2010 står vi med en fot kvar i "Information Age" och den andra i, mycket väl passande, "Attention Age". Det som i grunden beskriver den senare är att individer ...

Av: Linda Bönström | Essäer | 29 maj, 2010

Fem dikter av Göran af Gröning

Med stor varsamhet överlämnar jag här mina fem senaste dikter:

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 19 juni, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts