Skulptur av fallos i Pompeji

Sapfo och Catullus som antika inspiratörer

Carsten Palmer Schale om den erotiska poesin i antiken: Sapfo och Catullus.

Av: Carsten Palmer Schale | 13 oktober, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Pierre Klossowski Roberte Ce Soir Schinkel Pavillon Foto Andrea Rossetti

Målarexorcistens demoner

Om Pierre Klossowskis utställning Roberte Ce Soir, Schinkel Pavillon, Berlin.

Av: Tim Schmidt | 17 Maj, 2017
Essäer om konst

Den utopiska socialismen

De utopiska socialisternas ädla ideal var inte tillräckligt för att skapa ett jämlikt samhälle, hävdade Marx och Engels, som i stället baserade sin kommunistiska vision på handfasta teorier utifrån produktionsförhållanden ...

Av: Björn Gustavsson | 10 oktober, 2009
Essäer om politiken

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 25 juli, 2014
Utopiska geografier

Då ondskan finner sin form och tar gestalt



Seele, vergiss sie nichtTag allt vad mörker finns i grav
Och allt vad kval i liv
Och bilda dig ett namn därav
Och det åt honom giv…

(J.L. Runeberg)

 

Det finns hos oss alla ett vällovligt behov att förstå allt, även ondskan. Och hur gärna vill vi då inte göra den hanterbar genom att finna dess orsak och på så sätt göra den möjlig att hantera, bota, eliminera eller bortförklara.Eller i varje fall kontrollera. I Sverige, detta rationellaste av länder försökte man avskaffa helvetet och dess potentat genom en tidningsartikel redan 1903. Att man samtidigt borde ha eliminerat det onda genom att t.ex. rösta bort det i riksdagen insåg man ju inte riktigt, trots att man med tiden genom politiska omröstningar ingripit i läran på ett flertal sätt eller så förstod man att det inte var realistiskt i nuet men värdenihilismen och läran om att det onda om det nu finns beror på sociala missförhållanden kom till hjälp och låg ju i linje med detta och gav ett framtidsperspektiv där detta onda kunde vara eliminerat i en utopisk framtid, vid ”historiens slut” efter det vi passerat igenom historiens obligatoriska slaktbänk. Trots alla andra världsliga ingrepp i läran om det hinsides har man dock inte än helt entydigt avskaffat helvetet även om det blivit mycket utspätt och förmildrat. Kristendomens, kärlekens unikt grymma och utförliga skapelse, den mest sadistiska vision som någonsin formats har förpassats till historiens skräpkammare.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Litet hot måste väl finnas kvar om man än förklarat att det endast är en metafor för ett inre tillstånd. I det rättvisa välfärdssamhället byggt enligt upplysningstidens ideal där visionen om ett paradis nedryckt eller nedsläpat på jorden förverkligat enligt humaningenjörernas vetenskapliga principer skulle ondska, lidande och missnöje med tiden helt elimineras i vår värld. Men ack, det fanns tecken på att allt inte enbart bottnade i nedärvda borgerligt kapitalistiska( numera patriarkala) destruktiva strukturer som girighet, maktlystnad och vidskepelse, okunskap och missförstånd som religionens avigsidor, utan det fanns kanske även nedärvda biologiska ”onda” gener som behövde elimineras, rasmässiga brister och fel. De kunde ju elimineras genom steriliseringar av underlägsna, orena eller icke annars önskvärda element. Sverige som ett ”modernt” land låg rätt länge i framkant vad detta beträffar. Fantasten Lysenkos läror, där man ju helt ville eliminera arvet till förmån för miljön. vann aldrig mark i de nordiska länderna. Men aldrig har man på allvar heller velat göra upp med de kausalistiska tankarna om ondskan som en följd av kausala orsakssammanhang, ett fel i det perfekta maskineriet. Detta behavioristiskt mekanistiska synsätt bottnar i tanken om samhället som en ”maskin” vilken ingenjörerna, planerarna och de välmenande politikerna kan förverkliga enligt den utilitaristiska modellen; största möjliga lycka för så stor majoritet som möjligt, resten skiter vi i… Den kognitiva psykologin passar väl in i detta bygge. Problemet blir pinsamt när det visar sig att nynazister, pedofiler, barnamördare och politiker mördare växer upp även i detta tilltänkta paradis… Det är någonting som inte riktigt stämmer…

Seele vergiss nicht die Toten!Försöken att ”övervinna” vad religionen i sin metafysiska strävan att förstå och gestalta det transcendenta, avfärda dess tänkande har kanske inte lett någonvart. Jag vill formulera det såhär. Det onda frågar icke efter ett berättigande för sin existens. Det endast finns där. Som ett metafysiskt faktum. Därför kan det inte förklaras, lika litet som det goda eller hela varat i sig. Detta är vår värld ”som är fallet”. Försöken att ”förstå” en ”Anders B. Breivik” är på förhand dömda, och dessutom farliga, då illusionen att vi kunde ”förklara” hur han ”uppstått” hindrar oss att se vad han verkligen är. Att läsa hans manifest är en ”Dead End” i och med att det är att göra honom till viljes… Som person är han mig totalt likgiltig, så likgiltig att jag önskar att han inte fanns. Därför kommer jag inte i fortsättningen att nämna honom vid namn. Han skadar mig genom att väcka mitt hat och mitt förakt. En ytterligt feg, ondsint manipulativ grym och perverterad människa, framsprungen ur välfärdens uppodlade sidor av ynkedom. Han vill kalla sig ”krigare” tempelriddare” mm. Då den ”goda manligheten” den gode Fadern som föreställning skrotats återstår då endast dessa förvridna perverterade atavistiska rester, Borta sådana obsoleta (!?) strukturer som tanken att man inte ger sig på en obeväpnad med vapen, inte slår eller sparkar den som ligger ner, att man bör skydda de små, försvarslösa…

Förvirringen i synen på det onda har alltså sin grund i förnekandet av dess existens: antingen är den endast i Hägerströmsk värdenihilistisk anda att uttryck för subjektiva i sig meningslösa emotionella reaktioner, eller så är ondskan en form av sjukdom som bör botas. Mot detta vill jag hävda att det onda existerar is sig som en oberoende självständig entitet. Att den sällen uppträder i en ren form gör oss blinda förvillar …

Det transcendentala valet

Synes min dom hård, mittställningstagande atavistiskt? Detta att förvandlas till en kapten Ahab i andras ögon får mig inte att vika… Här handlar det inte om min oförsonlighet, brist på nyanser utan om den förblindelse som hotar att leda vill. Märk väl: jag håller helt med Stoltenberg i hans kraftfulla och etiskt sanna ståndpunkt. Det jag vänder mig mot är all den uppmärksamhet som riktas mot den ointressante, onde och som människa helt förbrukade och förstörda människa vi har att göra med. Samt antagandet att han är ”ensam”, en ”ensam galning”. Om så är behöver man ju inte vidta andra åtgärder än att spärra in honom eliminera honom för en bestämd eller obestämd tidsrymd. Eventuellt ”bota”, ”omvända” honom eller åtminstone med kognitiva metoder få honom att förstå att det är oförnuftigt, oacceptabelt och irrationellt att bete sig som han gjort… Men betänk att vi här har en individ som medvetet ville bygga upp sin ”ondska” genom att droga sig… På samma sätt har han medvetet drogat sig med den hatpropaganda som finns lättillängligt på nätet för alla och envar som vill förstöra sin tankeförmåga och förmågan att känna… Alltså är det inte skäl att anta att en så självförverkligande och självförstärkande ondska endast kom att tjäna det onda i en nyare och mer sofistikerad gestalt? För att klargöra lånar jag här ur Zizeks Ideologins sublima objekt ”Schelling berör ondskans problem i Über das Wesen der menschlichen Freiheit 1809. Han konstaterar: vi måste postulera en frihet som en orsak till ondska i den meningen att ondska är resultatet av subjektets fria val och beslut. Men om frihet är orsak till ondska, hur förklarar vi då de otaliga onda handlingar, moraliska och fysiska som inte beror av vår medvetna vilja? Den enda möjliga lösningen ligger i att förutsätta ett grundläggande val som föregår våra medvetna val och beslut, med andra ord något slags omedvetet val.”

Seele, vergiss sie nicht!Detta val är alltså atemporalt och transcendentalt, dvs. det är ett val som alltid redan fattats även om det aldrig inträffat. Och det är av avgörande betydelse att vi inser att detta inte betyder att vi inte ansvarar för våra handlingar, trots alla neurovetenskapliga konstateranden om att vi i linje med detta enligt PETkameror etc. redan visar i hjärnans aktivitet vad vi kommer att göra, eller säga. Vi blir medvetna om detta först c. 1/16 dels sekund efteråt, men vi är konstruerade så att vi upplever detta som exakt samtidigt! Men om jag själv inte är ansvarig för vem jag är eller vad jag gör, vem är då det? Ytterligare kan vi visa i enlighet med psykoanalysens fynd att den tidigaste, första och livsavgörande identifikationen eller snarare intagandet av det första objekt med vars hjälp vi bygger upp vår personlighet och dess relation till världen sker på ett helt, totalt, om vi så vill säga ”kannibalistiskt” sätt så att där inte sker något som helst ”val” av egenskaper vi finner önskvärda eller så inte. D.v.s. Detta sker alltså innan vi konstitueras. Att detta inte förutsätter att modern eller modersgestalten i sig varit ond eller god, tillfredställande eller inte utan hur barnet uppfattat henne. Så visar all psykoanalytisk kunskap att en deprimerad mor en emotionellt ”död” mor är värre för barnet än en psykotisk, psykopatisk, självisk eller försumlig mor. Moderns psykiska frånvaro betyder mer än den fysiska. Kan det samma gälla fadern? Vi talar nu så vackert om att fäderna är mer närvarande än förr. Men att de finns där fysiskt säger kanske inte om hur de upplevs. Och när man talar om faderns frånvaro i den mening jag berör saken här är det frånvaron av en fungerande god faderlig bild.

Detta kan bero på den stora skandalen under förra seklet då fäderna, ja fadersgestalterna manövrerade världen in i ett krig ingen ville ha och hela den patriarkala ordningen för alltid förlorade all sin legitimitet. Diktaturerna var ett sista försök att krampaktigt klamra fast vid denna föreställning om en fadersfigur, en ledare som kunde ge trygghet och tillförsikt i en världsordning på väg mot sin undergång. Fantasin att kvinnorna, mödrarna kunde rädda oss från detta är vällovligt naiv och infantil. Ondskan är inte könsbunden, däremot hur den manifesterar sig. Så var det ju framförallt kvinnorna som röstade Hitler till makten. Om jag uttrycker mig cyniskt: kvinnan håller ogärna själv i yxan utan överlåter gärna den åt ”den starke idealiserade asexuelle” ledaren. Ni kan vara förvissade att den ondskefulle kommer att få beundrarpost och kärleksbrev av kvinnor som vill ”rädda” honom om det tillåts. Skall vi säga att den manliga ”ondskan är penetrerande, utåtriktad, våldsam. Den kvinnliga däremot kontrollerande, inneslutande, förkvävande, passiverande där ”omsorgen” blir ett sätt att invalidisera, kastrera och passivera. Vi kan ställa Polyfemos mot Kirke här… Så som jag ser det är en förlust på gott och ont att tabueringen av det onda gått förlorad. Dess totalitet gör visserligen all psykisk bearbetning omöjlig, men dess avigsida, denna överdrivna uppmärksamhet och intresse som riktas mot det onda som funnit sin gestalt i förövaren.

Sensationslystnaden, skadeglädjen i illa maskerad form Minnet av hans person vare tomt. Det finns inget förstå i detta, inget ”utanförskap”, en självvald ensamhet, må han nu pröva på detta i realiteten. En förtappad själ. Bortom nåden Med detta avser jag att hans medvetna val av det onda, vilket föregåtts av ett omedvetet förpassat honom utom tid och rum i världen. Detta är vad vi kan förstå av Dantes vision idag: Att straffet är ”evigt” därför att den onde är och förblir sådan genom sin natur. Hans transcendentala jag är, har alltid varit och kommer alltid att så förbli. Högmodet och självöverskattningen är här roten och bristen på ånger signifikant, ett fasthållande… Vi kommer här till den hårda frågan om predestination, en olöslig gåta inför vår skräck inför teodicé problemet. Är den onde ursäktad, då han i sitt raseri över sin belägenhet och ”ondska” vill hämnas och förstöra för de mer lyckligt lottade? Svaret måste ju vara och förbli nej! Efter handlingen är skeendet låst, och inget kan rubba på faktum. Alltså har denne onde skapat sitt eget Inferno och förpassat sig dit… En annan sak är om han inser det eller helt enkelt inte förstår eftersom det helt svarar mot hans egen natur.

Frågan: var han ensam om detta?

Wo nicht Leben mehr ist, nur KampfJag har i ett annat sammanhang hänvisat till Joseph Conrads ”Anarkisten”, Dostojevskijs ”Onda andar”. Båda verken visar tydligt i vilka miljöer terrorn finner sin topos för att till sist framträda i tydlig mänsklig gestalt. Det finns en gemenskap i det onda, mentorer, coacher, vilka understöder, levererar och ser till att ”uppdraget” blir genomfört. Svaret blir ett klart nej! Det onda är inte en ”privat” uppfinning av en enskild avskild galning, utan detta är slutänden av en ond tanke som förföljt och burits av mänskligheten i evig tid, ständigt iklär den sig nya gestalter men dess innehåll är detsamma… Utplåningen av den andre, mordet dödandet. Sedan kan det anta mer eller mindre välmaskerade former, ”civiliserade”, industrialiserade, effektiviserade, ekonomiserade… Det är klart att hyckleriet kring detta växer ju mer vi ”förfinas”, och ju mer ”moraliska” vi vill synas… Det är självklart att ingen av dem som verbalt förespråkat de mer maskerade formerna av eliminering av de oönskade elementen frånsäger sig allt ansvar och säger att ” vi/jag aldrig förespråkat våld”. Där står man sedan med häpnadens finger i förvåningens mun då någon självutnämnd bödel fattar tag i yxan oombedd men dock utsatt för en ond tro, en ond and som odlas och frodas i lögnens och förställningens tjänst. Hur skall vi förstå att Sverige tog emot 500 judiska barn 1938, när Storbritannien tog emot 10 000? Att det däremot var möjligt att ta emot 70 000 krigsbarn från Finland? Eller att Kenya, själv fattigt och utsatt för svält tar emot hundratusentals Somaliska flyktingar? Har det något med hudfärgen att göra? Alltså skall dessa ”andra” som visar varandra större barmhärtighet och omtanke betraktas som ”sämre” och ett hot mot oss förfinade västerlänningar, genomsyrade av kristna och humana värderingar om de nu till äventyrs vågar hoppas någon praktiskt visad sådan av oss? Det är svårt att se hur någon nåd kunde visas dessa som inte menar vad de säger och inte vet vad de själva säger… Inte känner igen vad de sagt och inte vill stå för innebörden i det. Att de beklagar sig över att ingen vill lyssna till vad de säger kunde eventuellt ha något med detta göra.

Losgelassener KräfteAtt de inte ens själva tror på vad de säger bevisas väl av att de vinklar och förfalskar fakta. Om man kräver en ”ansvarsfull” invandringspolitik bör man inte tumma på fakta. Ett etiskt, psykologiskt, socialt och demografiskt oerhört svårbemästrat problem måste hanteras på ett absolut icke populistiskt sätt, varken exkluderande kallsinnigt eller våldsamt inte heller i verklighetsförfalskande pseudoidylliserande form. Samhället måste med värme, öppenhet och konsekvens värna om de ideal det menar sig stå för. Sprickorna är tydliga för dem som inte vuxit upp i folkhemsidyllen, om någon sådan funnits…

 

Den fjättrade tanken

Att våga sig på det ”heliga moderskapet” kräver idag stort mod och oförvägen dumdristighet. Men då vi nu gett oss på det onda och överskridit gränsen gäller det att våga. Sig ur det intrauterina Paradiset och fängelset, de idéernas gaskammare de politiskt korrekta idéernas krav upprättat. Trotset gestaltar sig sedan i dess mest stupida primitiva och anti-intellektuella form. Men den intolerant påbjudna toleransen utstofferad i quer- och feministisk glitterkostym kan inte omfattas av alla. Tolerans kräver respekt, öppenhet och dialog. Som jag visat är det inte nödvändigtvis en fördel att ha en oklar och vacklande identitet spök Q:s hemsida visade tydligt på en perverterad, urspårad och impotent sexualitet. Här rör det sig faktiskt om ”en man som hatar kvinnor”. Inför detta ”upp flyger orden, tanken stilla står”. Ingen utväg. En individ som söker lösgöra sig från modern genom att hellre bli mördare än älska kvinnor eller män… På något sätt verkligen bort-skämd, rutten… Vapnet blir hans stake…

Kanske ett kritiskt tänkande inte kan få rum i ett alltför trångt pc samhälle... ett samhälle där alla måste tycka lika och vara sysselsatta med samma fokus vid varje given tidpunkt. Det är konflikten, argumentationen, motsättningarna konfrontationerna som skärper tanken, tydliggör, ger gestalterna pregnans och substans… Fadern står för gränsen, lagen, ordet tryggheten och tanken. Modern för voluptas, tillfredställelsen förståelsen, ömheten det sinnligt kroppsliga, livet…Märk väl här att jag inte talar om könet utan om funktionerna av dessa representationer. Men Sverige var alltför länge nedsjunket i ett träsk av en moderligt förkvävande omfamning av omsorg och önsketänkande. Därav kan nog följa en ovilja att dela med sig, att försaka och behöva anstränga sig. Likaväl som ur primitivt patriarkala vålds- och maktstrukturer. Till och med i miljöaspekten vill jag hävda att det finns ett fadersperspektiv. Inför barnets måttlösa och obegränsade krav på tillgång till modern, behövs faderns. Nej, nu är mamma trött, låt henne vila, var med mig i stället. Nu går vi ut och fiskar, vänder på stenar eller bygger något… Åter funktion. Men var finns den starke som lyckas väcka oss ur den gränslösa konsumismens illusion av evig obegränsad tillfredställelse och vågar säga. Moder Jord är trött. Låt henne vila…

Kunde det vara så att dagens avfärdande av Freuds och Marx analytiska metod grundar sig på dess judiskt resonerande grepp, där dolda strukturer avtäcks? Jag säger inte att de inte kan ha fel i vissa av sina slutsatser, men deras metod var djupare än något vi kan skönja i dagens naiva tilltro till det iakttagbara, mätbara materiella, instrumentella och rationella. Ingen osynlig gudom som besvärar oss här inte…Längre. Sedan råkar man läsa da Vinci koden och får för sig de mest oväntade slutsatser…Läs Hebbels dikt som jag avslutar med, trots dess tyska. Där möter ni något som står helt i samklang med vad den förkättrade psykoanalytiska teorin säger, om drifterna, deras bindningar och gestaltningar…

Varat nedsänkt i sin Zeitgeist…den kollektiva omedvetna fantasmen

Bevis och profetia. Citat av citat lånat av Zizek ur Walter Lords: Titanics undergång.: År 1898 skrev en framåtsträvande författare vid namn Morgan Robertson en roman om en sagolik atlantångare, avsevärt större än man någonsin byggt. Robertson lastade sitt skepp med rika och förnöjda människor och sedan lät han det en kall aprilnatt lida skeppsbrott mot ett isberg.

Um erneuertes Sein!…Fjorton år senare byggde ett engelskt rederi, White Starbolaget, ett skepp som var anmärkningsvärt likt det som skildrats…Den nya atlantångaren hade ett deplacement på 66000 ton. Robertsons på 70000 ton. Det verkliga fartyget var 882,5 fot långt, det uppdiktade var 800 fot. Båda fartygen hade tre propellrar och kunde göra 24-25 knop. Båda kunde ta 3000 människor ombord. Och båda hade livbåtar för en bråkdel av det antalet. Men detta föreföll inte att betyda något eftersom båda ansågs osänkabara. Den 10 april 1912 lämnade det det verkliga fartyget Southampton på sin jungfruresa till New York. I lasten ingick ett ovärderligt exemplar av Omar Khajjams Rubaiyat och passagerarlistan upptog namn som sammanräknade var värda 250 miljkoner dollar. Under överfarten stötte fartyget mot ett isberg och gick under en kall natt i april.

Robertson kallade sitt fartyg Titan. White Starbolaget kallade sitt Titanic ( Lord, 1998; s 8)

Konklusionen av detta är att vi på sätt och vis var förberedda på detta, på samma sätt som 9.11 eller nu attentaten i Stockholm och Oslo, Utöya. Hur många katastrof och terrorfilmer har vi inte sett, för att sedan konstatera: Vi kunde aldrig ens föreställa oss…men det har vi ju bevisligen gjort.. Föreställt oss. Att sedan påstå att Robertsons bok hade förorsakat Titanics förlisning är givetvis vansinne. Endast att en profet kunnat ” förutsäga” att detta kunde komma att inträffa någon gång någonstans. Att det finns kollektiva förmedvetna föraningar om vad som skall ske…

Den bortträngde faderns fruktade och fruktansvärda återkomst

Berättelsen om den utstöttes, förvisades, förnedrades återkomst som hämnare och återupprättare är ett arketypiskt motiv. Odyssén, avslutar detta återställande efter ett blod slakt på de högmodiga, oförskämda, intränglingarna, friarna, i Hamlet återkommer han i ett spökes gestalt, i otaliga Vilda Västernfilmer, i Rambo-gestalten etc. för att nämna några exempel. En motbild till Messias som definieras som Sonen, och Fadern i ett. Siegfrid Krackauer visade hur Hitler förebådades av Murnaus och Langs filmer, Vampyren, dr Mabuse. Stalins terror i Eisensteins filmer…

Jag väljer nu här att kalla förövaren från Utöya för Quislings gengångare. På samma sätt har han förrått sitt land, allt det goda det stått för. Man har sagt att han inte är rasist eller antisemit. För mig är han det trots sina försäkringar om motsatsen. Han hatar den andre och vill döda honom. Även araben är en semit, och Islam växer ur samma monoteistiska semitiska idé som Judendomen och Kristendomen…Samma Bok är fundamentet…Och idén om samvetet och ansvaret inför den Osynlige Guden…Som vi så lätt börjar hata…Som man sagt, ingen kommer någonsin att förlåta judarna detta…

Att denne Quislings gengångare och son likt denne är en förfalskning av ett ideal som varit något annat kan vi se. Om Odysseus slakt på de förmätna friarna var en rättfärdig kamp för att freda sitt hem och folk, och en kamp mellan vuxna män där han själv sonen och några tjänare mot flera tiotal friare, var denne spökquislings slakt på oskyldiga, obeväpnade ungdomar och barn ett fegt ynkligt och skändligt dåd. Att han sedan framställt med att han ”räknade med att bli dödad” eufemism. Tvärtom anser jag att han planerat det hela för att åstadkomma en plattform för sitt ”manifest” i stil med den Hitler skapade åt sig i rättegången efter den misslyckade kuppen i München. Ännu i ett svenskt lexikon från 1926 minner jag mig ha läst att ”Adolf Hitler vann starka sympatier genom sitt behjärtansvärda uppträdande i samband med rättegången”. Och för att visa de underliga vägar det omedvetna kan ta i Norge utkom en bok, Min Kamp, med ett helt annat budskap… Men det är givet att Knaussgård med denna provokativa titel initialt fick en uppmärksamhet han knappast fått om boken hetat Mitt Liv.

Denne gengångarquisling . saknar enligt min uppfattning ett sant jag, han är en kopiator, en imitatör vilket även hans manifest visar. Där finns ingen självständig tanke, endast en klippa och klistra pseudoförmåga. Troligen var hans beteende styrt av en önskan ”att bli någon” efter som han i sig saknar ett eget väsen, en kärna. Falskt själv kan vi kalla detta. Därav följer att han skenbart lätt kan smälta in i olika sammanhang skenbart ”anpassa sig”. Ta seden dit han kommer. Därför blev de invandrare som höll fast vid sin identitet ”islam” blev så förhatliga. De hade en identitet han saknade. Avund. Så ock dessa ungdomar. Hans hat och raseri bottnade i insikten om den egna oförmågan, bristen. Det finns en gammal tanke om Satan som den avundsamme, i det att han inget själv kan skapa. Det enda han förmår är att pervertera, förvrida och förvanska det Skaparen åstadkommit Franz Liszt har på ett genialt sätt gestaltat detta i sin Faust-symfoni där Mefisto inte har något eget tema eller motiv, han perverterar däremot Fausts alla motiv, ett enda rår han inte på det är Gretchen kärleksfulla, oskuldsfulla tema, trots att hon drivs till mord på sitt eget nyfödda barn… Så har heller icke hoppet släckts utan stärkts i Norge. Vår sorg kvarstår dock, och vår omtanke och vår omsorg bör rikta sig framför allt till dem som förlorade sina kära på denna L´ile des Morts det återstår att åter fylla med liv… Men de som föll offer får aldrig glömmas…

 

Requiem

Seele, vergiss sie nicht

Seele vergiss nicht die Toten!

Seele, vergiss sie nicht!

Sieh, sie umschweben dich

Schauernd verlassen

Und in den heiligen Gluten

Die den Armen die liebe schürt

Atmen sie, auf und erwarmen

und genießen zum letzten Mal

ihr verglimmendes Leben….

Seele, vergiss sie nicht,

Seele vergiss nicht die Toten!

Sieh sie umschweben dich.

Schauernd, verlassen.

Und wenn du dich erkaltend

Ihnen verschließest, erstarren sie

Bis hinein in das Tiefste.

Dann ergreift sie der Sturm der Nacht.

Dem sie, zusammengekrampft in sich.

Trotzten im Schosse der Liebe

Und er jagt sie mit Ungestüm

Durch die unendliche Wüste hin.

Wo nicht Leben mehr ist, nur Kampf

Losgelassener Kräfte

Um erneuertes Sein!

Seele. Vergiss sie nicht.

Seele, vergiss nicht die Toten!

(Hebbel)

Oliver Parland

http://www.youtube.com/watch?v​=beFG0Bd_2kM&feature=watch_res​ponse

"Jag kommer att sätta min Ipod på maxvolym som ett redskap för att undertrycka rädslan om det skulle behövas. Jag kanske ska sätta på "Lux Aeterna" av Clint Mansell på repeat, eftersom det är en otroligt mäktig sång", skriver Breivik enligt Daily Mail.


Ur arkivet

view_module reorder

Inge Schiöler – Den västsvenske färglyrikern

Stränderna stiger i evig renhet ner pärlemorsvala av sandsom i var skiftande minsta skärva serspeglat himmelens land. Mångfald, enhet är stigen ingen går,ljus som bretts ut av en handsom allt att tyda ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 09 januari, 2013

Du är absolut

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 18 mars, 2013

I am still on a stage playing with ideas - A conversation with…

Kaia Hugin is a Norwegian visual artist – here is her website: www.kaiahugin.com – whose “Motholic Mobble” (2008-2013), a series of eight surreal, magical and utterly surprising short videos, has undoubtedly revealed ...

Av: Gianluca Pulsoni | Övriga porträtt | 02 september, 2014

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 september, 2012

Att läsa in människor i sin egen värld

  Så marxist jag är har jag ett fortsatt starkt intresse för historiska personligheter men också hur mer vanligt folk tänker när de gör som de gör. Helt vanliga är de ...

Av: Christer B Johansson | Essäer | 14 juli, 2011

Från utställningen 24 Spaces – en kakafoni på Malmö Konsthall 2013

Illusioner av föränderlighet inom konstens ramar

Vad är konst? Vem skapar den? Benny Holmberg diskuterar konstverkets tillblivelse genom de tre aktörerna konstnär, konstverk och betraktare. Föränderlighet, identitet, rörelse och tid, svaret som ständigt glider undan, men ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 08 mars, 2015

Kolonisterna på Lappmarksmyrarna

Per Albin Andersson. Foto: Familjen I första numret av Tidningen Kulturen 2008 skrev Lilian O. Montmar en artikel under titeln: Eskilstunakolonister på gungfly i Västerbottens väglösa land. I förra påsken hittade ...

Av: Per Albin Andersson | Reportage om politik & samhälle | 14 augusti, 2008

Vårt egentliga ansiktsuttryck är fördolt

HETERONYMENS DRÖM Efter tid av vakna drömmar som är den sovandes verklighet har jag glömt berättelserna men anar att de inte glömmer mig. Som en Victor Eremita klär jag mig på ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 21 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.