Den sextionde filmfestivalen i Berlin, Berlinale, Europas mest vitala och viktiga

  60-årsjubilerande Berlinale, Berlins filmfestival, har varit en filmflod utan dess like i festivalens historia. Över 400 filmer har visats i festivalens sju sektioner med dess ännu fler undersektioner som visar ...

Av: Andreas Altermann | 22 februari, 2010
Kulturreportage

Pere Borrell del Caso pionjärverk

Konst utanför ramen

Konsten som alltid gör vad den kan för att spränga alla olika slags gränser, tycks stå villrådig inför den traditionella rektangulära ramen. Men det finns exempel på utbrytningsförsök ifrån både ...

Av: Mathias Jansson | 22 mars, 2015
Essäer om konst

Eva Dahlbeck

Torpardottern gör karriär i storstaden

Brita i grosshandlarhuset filmades efter ett manus av Harald Beijer, som även skrivit den framgångsrika boken. Här kontrasteras livet på landet med livet i staden och Sverige är ett land ...

Av: Belinda Graham | 17 september, 2016
Essäer om film

Älskade trädgårdar! - Nu blommar det i bokhyllan!

Det finns många sätt att uppleva trädgårdar på. Att arbeta i en trädgård (egen eller andras). Att laga mat från trädgården – och att äta ute. Att skapa en egen ...

Av: Belinda Graham | 29 Maj, 2013
Essäer om samhället

Liv som inte förtjänar att leva



Paul Klee, Angelus Novus, 1920From the viewpoint of racism, there is no exterior there are no people on the outside.
There are only people who should be like us and whose crime is not to be....
'Gilles Deleuze'

Fenomenet antisemitism och rasism är aldrig diskret. Den existerar alltid och bara som en mindre del av en större enhet (Mack 2003, 1). I likhet med Michael Mack, som var min lärare i Nottingham, försöker jag att förstå varför filosofer som Kant, Hegel och Wagner men även historiker som Heinrich von Treitschke och arkeologen Gustav Kossinna skrev som de skrev, vilka slags idéer de förmedlade och vilken slags historiska och sociala konsekvenser som blev följden av deras tankar. Var plockade t.ex. nationalsocialismen upp sina stereotyper om judar och arier som de arbetat in i sina propagandaskrifter? I varje tid tycks det finnas någon som får skulden för att ett samhälle inte fungerar, man menar ibland att det finns krafter som korrumperar det goda samhället. De igår utpekade judarna, kan idag vara invandrare eller muslimer. En lösning som prövats ibland har varit att fördriva eller isolera "den andre" från den gemensamma samhällskroppen. Vem "de andra" är växlar, men mycket tycks gå igen även om rasismen och tesen om "den andra" byter skepnad. Det är min övertygelse att det som händer idag är ett resultat av det som redan har skett och det som kommer att ske imorgon är ett resultat av det som händer idag, åtminstone delvis.

Under alla omständigheter har jag för avsikt att undersöka framförallt Giorgio Agambens bok om Homo Sacer och idén om upptagandet av zoe (natur) i sfären av polis (kultur) - politiseringen av det nakna livet som sådant - och som utgör den kanske avgörande händelsen av modernitet och som signalerar en radikal förändring av det politisk-filosofiska rummet (Agamben 1998: 4). Homo sacer behöver naturligtvis inte enbart handla om antisemitism, ras eller etnicitet. En homo sacer kan också framträda i skepnaden av partisan eller politisk motståndsman i en totalitär stat som av regimen betraktas som laglös. Där skulle man kanske också kunna placera de svenska snapphanarna i Skånes och Blekinges skogar, eller Skogbröderna som efter den Sovjetiska ockupationen av Estland och Baltikum efter kriget fortsatte den hopplösa kampen som representerar för det fria baltiska stater som inte längre existerade. Likt snapphanarna höll de ut åratals i skogarna så länge de fick mat och beskydd, men var i slutänden dömda till undergång då de i samhällets ögon med tiden förvandlades från friska hjältar till utsvultna brottslingar. I slutänden var överlevnaden nära noll för dessa människor. Den som regimen uppfattar som terrorist och brottsling kan också vara hjälte i den andres ögon. Och regimens mål är just att förvandla denna motståndsman till en olaglig stridande, en brottsling och den terrorist han uppfattas vara. Jag syftar här inte på US Patriot Act, avlivandet av Bin Laden och kriget mot terrorismen. Även om jag finner frågan intressant vill jag inom ramarna för denna artikel inte ta ställning för aktuella politiska händelser. Detta arbete kommer istället att utgå från ett historiskt perspektiv.

Jag kommer även att hämta vissa tankar och idéer Michel de Certeau's The Writing of History och från Slavoj Žižeks bok The Sublime Object of Ideology samt i viss omfattning Wendy Browns bok Regulating Aversion: Tolerance in the Age of Identity and Empire. En inte oväsentlig inspirationskälla är Michael Mack och hans bok German Idealism and the Jew: The Inner Anti-Semitism of Philosophy and German Jewish Responses. Kant och Hegel menade att judar bara lyder "sin guds" lagar för att de skall belönas av honom, men enligt Marx skulle bara en helt ny samhällsordning kunna ta udden av en diskriminerande diskurs som denna, nämligen införandet av ett produktionssätt där alla medlemmar i samhället erbjöds möjligheten att uppnå en både materiell och andlig fullkomlighet. Först då ägandets glädje blir accepterat och uppnåbart för alla kan "juden" som förmedlas genom den antisemitiska stereotypen upphöra att vara "jude (Mack 2003: 15)."

Även detta sannolikt en utopi; men det som bedöms möjligt eller hamnar i historieböcker är alltid beroende på den kontext där den är skriven. Historien är antagligen vår egen myt. Den kombinerar vad som kan tänkas vara tänkbart och dess ursprung i överensstämmelse med det sätt på vilket ett samhälle kan förstå sina egna arbetsmetoder (Certeau 1988: 21). Historisk diskurs gör en social identitet uttrycklig, inte så mycket på det sätt som den är given som på det sätt den är differentierad från en tidigare period, eller från ett annat samhälle. Precis som i Walter Benjamins tes förutsätter det en brytning som ändrar en tradition till ett föremål från det förflutna. Det kan vara på det sätt på vilken historien av den gamla regimen antyder revolutionen (Certeau 1988: 45). Det ideologer och forskningen kan tillföra är i bästa fall prognoser om möjliga utvecklingsscenarion. Något sådant kommer jag inte att försöka mig på här.

alt Genom att undersöka Walter Benjamins teser och i viss mån även läsa Foucault, vill jag försöka titta närmare på kopplingen mellan det "nakna livet" och politiken, den länk som osynligt styr ideologier, om det nu finns någon med syftet att bättre försöka förstå sambanden (Agamben 1998: 4-5).
Protagonisten i Agambens bok heter Homo Sacer, en från början okränkbar människa som under vissa omständigheter blir en slags icke-person som får avlivas men inte offras och vars huvudsakliga funktion finns inom politiken (Agamben 1998: 8). Homo sacer kan också var den person som folket har dömt ut på grund av ett brott. Det är inte tillåtet att offra den här mannen, men den som dödar honom kommer inte att bli dömd för mord (Agamben 1998: 71).
Walter Benjamin, å sin sida, tycks mer tala om en messiansk nihilism som ogiltigförklarar till och med själva intet och som inte tillåter någon form av lag förbli verksam bortom sitt eget innehåll (Agamben 1998, 53). Benjamins egna undersökningar rörde, som jag uppfattar det, bland annat just ursprunget av dogmen om livets okränkbarhet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Några teorier bakom rasfrågan - idén om Urhemmet
Den judiska rasfrågan skapades av diskurser från såväl antropologiska, biologiska till filologiska och litterära områden. Dessa diskurser byggde på artonhundratalets iver att klassificera och mäta. Som bevis fann man allt från hjärnans storlek och individers överlevnadsförmåga till språk och språkgrupper. Rasteoriernas var varken internt sammanhängande eller speciellt systematiska. De skilde sig inte heller radikalt från kulturteori, historiska (eller arkeologiska) påståenden och biologiska teorier blandades med historiska analyser av förtryck och förföljelser. Vissa påstådda fysiska avvikelser i den judiska kroppen påstods ha uppstått till följd av utstått förtryck. Dessutom diskuterades judars utseende och hur det kom sig att judar i vissa europeiska länder såg mer ut som sina icke-judiska bröder i vissa europeiska länder än i andra (Brown 2006: 55). Från slutet av artonhundratalet kom även den fysiska antropologin att spela en väsentlig roll i försöken att skapa och lokalisera ett urhem.

Där kom också rasistiska över- och undertoner in i bilden (Lundager 1994: 30). Dessa teorier skulle få en framträdande plats i det Tredje Riket som sög åt sig "fakta" som passade deras syften. Flera forskare ville förlägga urhemmet till Europa, Sydskandinavien eller i Nordtyskland. Ett viktigt arbete som kom i slutet av artonhundratalet var Otto Schraders arbete Sprachvergleichung und Urgeschichte. Schrader menade att språkvetarna inte kunde lösa problemet själva, utan de måste samarbeta med arkeologer, antropologer och historiker. Och utifrån ett mångvetenskapligt perspektiv och horisont föreslog han att urhemmet skulle sökas på sydryska stäppen på den pontiska slätten norr om det Kaspiska Havet och Svarta Havet.

altHan blev motsagd av den tyska arkeologen Gustav Kossinna, som förutseende nog hade kommit fram till att urheimat i stort sett motsvarade Tyskland, en upptäckt som uppmuntrades inom det Tredje Riket och av ideologerna i Nazityskland (Lundager 1994: 30).
Språkforskning uppmärksammades först på sjuttonhundratalet av en brittisk amatörfilolog och jurist verksam i Indien, Sir William Jones, som först upptäckte likheter och mönster som överensstämde mellan de indoeuropéiska språken (Lincoln 1999: 83-90). Under sjuttonhundratalet gjorde också mytiska och rent religiösa tolkningar, som att de olika folken skulle härstamma från Noas tre söner Ham, Sem och Jafet. Men under artonhundratalet avmytifieras dessa lingvistiska teorier, det var en tysk språkforskare, August Schleicher (1821-1868), som anses vara fader till den jämförande språkforskningen (Lundager 1994: 34). Han arbetade med att försöka hitta de ursprungliga ordens ursprungsform (Lincoln 1999: 88). Sambandet mellan tanken om urhemmet och språket har länge skapat spekulationer. Vem och vilka var de människor som talade detta proto-indoeuropeiska språk och var kom de ifrån? Själva termen "indoeuropeisk" introducerades 1813 av engelskmannen Thomas Young (Lundager 1994: 29). Enligt Young skulle det indoeuropeiska urområdet område vara beläget i Afghanistan, Pakistan eller Nordindien. Han hänvisar till de samband som finns mellan de indoiranska språken, grekiska och latin. Så länge språkvetarna dominerade debatten var man eniga om att de indoeuropeiska folken hade sitt ursprung i Asien.

Den första stora syntesen kring germansk religion skrevs av Jacob Grimm, i Deutsche Mythologie, från 1835. Grimm ansåg att mytologi och språk är djupt rotade hos vanligt folk och inte är en skapelse av den högre makthierarkin (James 1998: 168). Genom att Grimm så tydligt satte fokus på myterna, kom han också att sätta agendan för artonhundratalets forskning av kring den germanska religionen. Myterna blev det viktiga forskningsobjektet, myterna ursprung och utveckling. I England sattes fokus på myternas ursprung ur ett mer evolutionistiskt perspektiv. En av dess företrädare var Max Müller. Friedrich Max Müller (1823-1900) var född i Tyskland, men verkade under hela sitt akademiska liv i England som framstående indolog och komparativist (Lundager 1994: 38). Han blev i Oxford den förste professorn i jämförande filologi och specialiserade sig på de indiska vedaskrifterna och sanskrit (Lincoln 1999: 66). Hans projekt gick ut på att söka myternas ursprung och i förlängningen religionens ursprung. Han brukar knytas till evolutionismen. Müller stod för en naturmytologisk tolkning där han förklarade att myterna och gudarna var symboler för olika naturfenomen (Lundager 1994: 39). De "primitiva" folken hade betraktat naturen som levande och besjälade, menade Müller. Därför hade vissa naturfenomen personifierats.

Han menade också att myterna rörde vid vissa metrologiska aspekter och himmelska aspekter, som solen, vinden, vädret, åskan och himlens färger. Denna teori kom att bli central inom den europeiska mytforskningen under artonhundratalet. Det som var viktigt i Müllers teorier och metoder var att han tillämpade ett jämförande perspektiv i sina studier. Han tog fasta på att det fanns en språklig förbindelse mellan vediska och gamla grekiska och romerska gudanamn. Kritiken mot Müller handlade framförallt om hans ensidiga tolkningar av myter som resultat av olika naturfenomen. Det fanns många myter man kunde tolka på andra sätt. Senare, under artonhundratalets slut, kritiserades den äldre forskningen. Metodiskt som teologiskt har Dumézil tagit avstånd från naturmytologin (Lundager 1994: 40). Enligt Lincoln, förblev dock Müller kvar i ett äldre filologiskt tänkande, vilket ibland kunde innebära osystematiska och långsökta tolkningar av enskilda namn och en språklig studie som i första hand baserades på äldre forntida texter. Under tiden utvecklade en ny generation filologer språkvetenskapen i mer systematisk riktning vilket innebar att flera av hans teser blev allt mer inaktuella (Lincoln 1999: 69).

Tolerans och integration som medel
Brown lyfter fram händelser som påbudet om "tolerans mot judar i Österrike" år 1782 och "Försäkran om judisk emancipation" i Franska Nationalförsamlingen år 1791 vilka erbjöd judar valet: att antingen godta en viss form av assimilering där judar fortfarande fick vara judar eller acceptera en nästan total utestängning från offentligheten och löften om modernitet (Brown 2006: 91). Detta markerade en vändpunkt för den europeiska judenheten: skiftet från de ännu självreglerande, men förföljda judiska samfunden i det medeltida Europa till individualiseringsprocessen av judarna som medborgare i den moderna europeiska staten. Den judiska nationen och gruppens primära identifikation med densamma måste upplösas då judarna blev medborgare i den europeiska nationalstaten.

altFör att förstå "toleransens" effekter på utvecklingen av den offentlige sfären där judar i viss mån kunde fortsätta att uppträda kollektivt, skedde dock inom en liberal diskurs i vilken judiskhet egentligen inte hade någon plats. På så vis innebar utvecklingen av det moderna allmänna rummet in enbart på avvecklingen av äldre strukturer utan på en komplicerad variant av integration som medförde att vissa etiska, moraliska och religiösa diskurser måste överges (Brown 2006: 91-92). Medan vissa minoriteter och religiösa grupper inlemmades i staten, upplöstes andra eller uteslöts from det offentliga rummet och från en politisk diskurs. Denna strukturering genom individualisering, införlivande, och diskursiv uteslutning fortsätter, enligt Brown, att strukturera produktiva och reglerande mått av tolerans i nuet.

Med hjälp av diskursanalysen kan man visa nätverk av symbolisk överbestämning placerad i den judiska gestalten. Först kommer förskjutningen och avståndstagandet, för antisemitismens grundläggande metod är att tränga undan sociala motsättningar i antagonismen mellan en sund social struktur, den sociala kroppen och den påstått korrupta, där juden är den korrumperande kraften. Det är alltså inte samhället själv som det är fel på, utan själva källan till korruptionen ligger i en viss enhet: nämligen hos juden (Slavoj 1989: 140).

Den politiska sfären av suverän makt kan vara utformad genom ett slags dubbelt utanförskap, som en variant av det profana. Den har formen av en zon där det inte görs skillnad mellan offer och mord. Härskarsfären utgör den sfär där det är tillåtet att döda, eller snarare avliva en människa, utan att begå mord och utan att fira ett offer: Naket liv som också kan kallas "okränkbart liv" är det är liv som kan dödas men inte offras (Agamben 1998, 83).

Homo Sacer och Liv som inte förtjänar att leva
Juden i den nationalsocialistiska staten är den negativa referenten ur ett biopolitiskt perspektiv och som sådan ett tydligt fall av homo sacer på så vis att han kan avlivas som en lus, med gift eller gas men inte offras. Att mörda en jude innebar varken dödsstraff eller något offer, det var helt enkelt en del av den verklighet som det innebar att var jude i det Nazityska imperiet. Dimensionen där utrotningen utspelades var varken religion eller lag, utan bara biopolitik.

Trots att forskare fortfarande diskuterar orsakerna bakom Förintelsen kunde den genomföras på grund av flera samverkande orsaker; såväl ekonomiska, psykologiska, politiska som sociala. Till detta kan man lägga till en historia av politisk och rasistisk antisemitism i Tyskland, den nationalsocialistiska regimens kontroll över staten, en lydig och disciplinerad byråkrati, men sist och inte minst de tekniska medel som krävdes för att organisera och administrera massutrotning.

altNazisterna initierade sitt krig mot judarna genom en systematisk avveckling av judiska politiska och medborgerliga rättigheter och en juridisk avassimilering av judar, som isolerades från allt allmänt civilt liv och tvingades in i getton. Försök att inledningsvis tvinga judar att emigrera var inte tillräckliga för att tillfredsställa regimen. Till viss del måste ansvarsfrågan också vila på en tämligen ointresserad omvärld av västerländska stater som ingalunda tycks ha varit speciellt intresserade av att rädda eller ta emot judiska flyktingstömmar medan möjligheten till judisk emigration från Nazikontrollerat område fortfarande fanns. Insikten om detta stärktes efter att jag hade läst flera av de originaldokument från judiska och nationalsocialistiska organisationer, politiker och nyckelpersoner som finns samlade och översatta i boken The Jew in the Modern World (Mendes-Flohr & Reinharz: 634-699). Att illustrera med citat ur dessa dokument känns här överflödigt. Material finns tillgängligt för alla som vill fördjupa sig i omständigheterna.

Den slutliga lösningen utfördes pliktfullt och systematiskt. Till övervägande del skedde inte folkmordet av uppretade folkmassor eller genom pogromer, utan genom att nazisterna använde de mest avancerade industriella, moderna och organisatoriska medel som den västerländska civilisationen hade tillgång till för att försäkra sig om dess framgångsrika utförande (Mendes-Flohr & Reinharz 1995: 634).

Agambens bok, Homo Sacer's tredje kapitel handlar just om "liv som inte förtjänar att leva" där författaren också refererar till eutanasiprogrammet i Nazityskland för obotligt sjuka och svårt funktionsnedsatta människor där det inte fanns hopp om rehabilitering. Nazistaten och de läkare som deltog använde den humana benämningen Gnatentot, nådedöd, med speciell adress till de obotligt mentalt sjuka. År 1940 beslutade Hitler att ärendet inte längre kunde vänta utan drev igenom Euthanasie Programm für unheilbaren Kranke och som var i kraft under femton månader tills det stoppades efter växande protester från kyrkoledare och anhöriga (Agamben 1998, 140). Varje dag under denna tid togs det på några utvalda institut emot cirka sjuttio människor i åldrarna sex till nittiotre.

Dessa patienter hade valts ut från mentalsjukhus i hela Nazityskland. Patienten fick först en snabb undersökning för att kontrollera om kriterierna var uppfyllda. I de allra flesta fall avlivades patienten inom tjugofyra timmar efter ankomst. Först gavs patienten en dos Morphium-Scopolamine och skickades sedan till gaskammaren. På andra mottagningar avlivades patienten med en stark dos Luminal, Veronal och Morphium. Det finns ingen anledning att tro att dessa läkare inte gick aktivt och grundligt till väga i denna process när de juridiska hindren var undanröjda. Det har konstaterats att cirka sextiotusen människor avlivades på detta sätt (Agamben 1998, 141). För att förklara den målmedvetenhet som eutanasiprogrammet genomfördes med har det ibland hävdats att det var de rashygieniska principerna som var vägledande för Hitler och de nationalsocialistiska biopolitikerna.

Men utifrån strikt rashygieniska aspekter var, enligt Agamben, inte eutanasiprogrammet nödvändigt. Inte enbart på grund av att de lagar som redan var i kraft visade sig vara effektiva för att hindra spridningen av ärftliga sjukdomar, utan också därför att de som omfattades av programmet i huvudsak bestod av barn och gamla som var oförmögna att reproducera sig själva. Det finns heller ingen anledning att tro att programmet var kopplat till ekonomiska överväganden. Tvärtom innebar det ytterligare en tung organisatorisk och ekonomisk börda under en tid då stadsapparaten redan var hårt ansträngd på grund av det pågående kriget. Frågan som Agamben ställer här är varför Hitler då ändå till varje pris ville att programmet skulle genomföras, trots att han var fullt medveten om dess impopularitet. Den enda förklaring som återstår är att programmet, som under täckmantel av att vara lösningen på ett humanitärt problem, i själva verket var en övning inför de långt större utmaningar som rörde hanteringen av "naket liv" som den nationalsocialistiska staten stod inför, en praktisk organisatorisk övning i massutrotning inför genomförandet av den slutliga lösningen (Agamben 1998, 141-142).

Konceptet "liv som inte förtjänar att leva" är inte en etisk ståndpunkt utan snarare ett politiskt koncept, menar Agamben. Vad det verkligen handlar om är förvandlingen från ett okränkbart liv, till ett naket liv som kan dödas men inte offras och består av den en politik som statsmakten för att uppnå ett visst mål. Om eutanasi ställs till förfogande för denna förvandling är det då en människa befinner sig vara i position att skilja på zoē och bios hos en medmänniska och isolera henne i form av naket liv som utan vidare kan avlivas. Utifrån ett biopolitiskt perspektiv befinner sig dödshjälpen vid knutpunkten där beslut kan tas om "liv" som kan avlivas och som omfattar överväganden om vården av landets biologiska kropp. Eutanasin signalerar den punkt där biopolitik förvandlas till thanantopolitics (dödspolitik), det vill säga en punkt där döden används som ett medel för genomförandet av politiska mål (Agamben 1998, 142-143).

I slutet av boken kommer Agamben fram till tre teser;
Den ursprungliga politiska relationen är förbudet (där undantagstillståndet fungerar som en zon av förvirring mellan det inre och det yttre, mellan uteslutning och integration). 2) Härskarmaktens grundläggande aktivitet är produktionen av "naket liv" som ett ursprunglig politisk orsak och som ingången till uttryck mellan natur och kultur, zoē och bios. 3) Idag är det inte staden utan snarare lägret som är den fundamentala biopolitiska paradigmen i Väst (Agamben 1998: 181).  1)  vandling av mänskligt liv (Foucault 1979: 143). Han skilde historiskt och analytiskt mellan två dimensioner av denna "livskraft", å ena sidan mellan en disciplinering av den individuella kroppen och å andra sidan genom en social reglering av befolkningskroppen. Enligt Foucault markerar biopolitiken tröskeln till politisk modernitet eftersom det ställer livet i centrum av den politiska ordningen. Utifrån detta teoretiska perspektiv finns det ett intimt samband mellan bildandet av ett kapitalistiskt samhälle och födelsen av biopolitik: Livet blir ett medel. Samhällets kontroll över individer sker inte enbart genom medvetande eller genom ideologi, utan också inom själva kroppen och med hjälp av densamma. För det kapitalistiska samhället är det biopolitik; det biologiska och fysiska, som betyder mer än något annat (Foucault 2000: 137).

Walter Benjamins teser, modernitet, materialism och tiden kring andra världskriget
alt I början av nittonhundratalet fanns en stark utvecklingsoptimism. Revolutionen skulle befria folket men den kom av sig och förvandlades i Sovjet till Stalinism. Den tyska arbetarklassen följde med strömmen av teknisk utveckling som drivkraft men föll i famnen på den framväxande nationalsocialismen som överrumplade arbetarrörelsen och blev den tyska Weimarrepublikens fall.

Ett av fascismens triumfkort som Walter Benjamin betonar är den oförståelse som fascismens motståndare visade inför dess livskraftiga framgång, inspirerade som de var av ideologin om samhällets framsteg (Löwy 2005: 59). Benjamins sjätte tes handlar om faran att bli ett verktyg för de härskande klasserna. Varje tidsålder måste ånyo sträva för att särskilja tradition från den konformitet som strävar efter att besegra den. Messias kommer inte bara som en förlöser; han kommer som segraren över Antikrist. Historien återger segrarnas syn. Nazismen skildras här som en modern Antikrist. Benjamin menar att alla härskare är arvtagare från tidigare erövrare. Det förgångna kan enbart förstås i ljuset av nuet. Dess sanna bild från det Romerska Imperiet till det Tredje Riket är flytande. Historien skrivs alltid till fördel för segrarna och det finns alltid skäl till att inte okritiskt identifiera sig själv med dessa. Benjamin tycks ha haft en god förståelse av fascismens modernitet, dess nära relation till det rådande kapitalistsamhället. Fascismen kan triumfera även i de mest civiliserade bland länder och ett samhälles framsteg innebära inte automatiskt att fascismen försvinner (Löwy 2005: 42-26).

I den åttonde tesen skriver Benjamin om "undantagstillståndet" i vilket vi lever inte skall betraktas som ett undantag utan som regeln. Han menar att vi måste förhålla oss till historien på ett sätt vilket överensstämmer med denna insikt. En orsak varför fascismen hade en chans är det den i namnet av framsteg fick sina motståndare att betrakta den som historisk norm (Löwy 2005: 57-60). För socialdemokratin var fascismen bara en otidsenlig kvarleva från det förgångna. Det gick inte att ta fascismen på allvar. I sina skrifter förklarade t.ex. Karl Kautsky att fascismen enbart var möjlig i ett delvis ännu agrart land som Italien, men att den aldrig kunde råda i ett modernt industrialiserat land som Tyskland.

Den officiella kommunistiska rörelsen var övertygad om att Hitlers seger år 1933 skulle bli kortlivad. Det var bara en fråga om veckor eller några månader innan den nazistiska regimen skulle sopas bort av den tyska arbetarrörelsen och de progressiva krafter som fanns under KPD:s ledarskap (Det tyska kommunistpartiet). Walter Benjamin lyckades i sina teser förmodligen ganska väl fånga den brunsvarta tidsandan och fascismens modernitet, dess intima relation med det samtida industrisamhället (Löwy 2005: 59).

Benjamin var starkt kritisk mot alla dem som förvånades av att fascism fortfarande kunde vara möjlig i det tjugonde århundradet, förblindade som de var av illusionen att en vetenskaplig, industriell och teknisk framgång var oförenlig med social och politisk barbarism (ibid.: 59). I tes IX, Thesen "Uber den Begriff der Geschichte", skriver Benjamin:
Det finns en bild av Klee som kallas Angelus Novus. Den visar en ängel som verkar vara på väg att flytta sig bort från någonting som han stirrar på. Hans ögon är vidöppna, munnen är öppen och vingarna utbredda. Detta är hur historiens ängel måste se ut. Hans ansikte är vänt mot det förgångna. När kedjan av händelser uppenbaras framför oss, ser han en enda katastrof som fortsätter att stapla vrakdel på vrakdel som nedslungas vid hans fötter. Ängeln skulle gärna vilja stanna för att väcka de döda och hela det som krossats, men en storm blåser från Paradiset och har tagit sitt grepp om hans vingar; den är så stark att ängeln inte längre kan dra in dem. Denna storm driver honom utan förmåga till motstånd in i framtiden åt det håll där han har sin rygg, medan högen av vrakdelar framför honom växer mot himlen. Det vi kallar framsteg är denna storm (Walter Benjamin, "Tes IX",  Löwy 2005: 60-62)   

alt Detta är Benjamins kanske mest kända text och den har citerats, tolkats och använts ett oräkneligt antal gånger av forskare och i de mest skilda kontexter. Löwy menar att den har fångat något av vår tids fantasi och utan tvekan rör vid något så grundläggande som den moderna kulturens kris. Men också, fortsätter han, på grund av dess profetiska dimension, dess tragiska varning som då texten skrevs nittonhundrafyrtio verkar förekomma Auschwitz och Hiroshima, de två kanske största katastroferna i den mänsklighetens historia (Löwy 2005: 62).

I den tionde tesen skriver Benjamin:
Vid ett ögonblick då politikerna hos vilka fascismens motståndare satt sitt hopp ligger raklånga och bekräftar deras nederlag genom att förråda sin egen sak är syftet med dessa observationer att frigöra de politiskt världsliga från de snaror i vilka förrädarna har berett för dem. Antagandet här är att dessa politikers envisa tro på framgång, deras självförtroende i sitt "ursprung hos massorna" och slutligen deras servila integration i en okontrollerbar apparat, är tre aspekter av samma sak. Detta övervägande är tänkt att föreslå de höga pris som vårt sedvanliga sätt att tänka kommer att få betala för en historieuppfattning som undviker all medbrottslighet med det historiekoncept till vilket dessa politiker bekänner sig (Tes X: Walter Benjamin 1940).

I tesen ovan återupptar Benjamin sin polemik med dominerande föreställningar inom vänstern, underförstått med hänvisning till de traumatiska händelser som utan tvivel var det omedelbara motivet för utformningen av dokumentet: Molotov-Ribbentrop-pakten. I uttrycket "politikerna hos vilka fascismens motståndare satt sitt hopp" hänvisar Benjamin till de kommunister som hade "förrått sin egen sak" genom att ingå i en pakt med Hitler. För att vara mer precis hänvisar Löwy till det tyska kommunistpartiet som till skillnad från det sovjetiska kommunistpartiet nu låg framstupa. Hoppet för en lyckad sammanhängande kamp mot fascismen låg i Benjamins sätt att se mer hos den kommunistiska rörelsen än hos socialdemokratin. Nu hade pakten inneburit dödsstöten för detta hopp.

Förräderiet refererar här inte bara till pakten mellan Molotov och Ribbentrop, utan också till kommunistpartiernas legitimering av den sovjetiska linjen. Detta innebar i och för sig inte att Benjamin ville bryta med kommunismen eller marxismen, men däremot där emot ett irreversibelt avståndstagande från den sovjetiska tolkningen av den kommunistiska idén. I detta fall delade Benjamin sitt kategoriska fördömande av pakten mellan Nazityskland och Sovjet med flera andra tyska kommunistiska dissidenter som levde i exil i Paris (Löwy 2005: 68-69). Själv barn till en krigsflykting från Estland representerar jag synen att denna pakt fick förödande konsekvenser för folken i Baltikum, tre stater som ofrivilligt införlivades i Sovjetunionen med omvärldens tysta erkännande under mer än ett halvsekel, ett faktum som var mer eller mindre tabubelagt bland svenska politiker under hela min uppväxt och fram till murens fall. Žižek rör vid den totalitära statens välkända formel och dess underkännande av allt politiskt motstånd. Partiet anser att Partiet representerar folkets sanna intresse. De har sin rot hos Folket och uttrycker därmed dess vilja.

Men i verkligheten betraktas folket som Folket därför att de är inneslutna i Partiet. I det stalinistiska universum finns en cirkelformad definition av folkbegreppet. Bara de som stödjer Partiets ledarskap kan omfattas av termen "Folket." Den sanna medlemmen av Folket är enbart den person som ger sitt stöd till Partiet. De som arbetar emot dess ledarskap är automatiskt uteslutna då de betraktas som Folkets fiender (Žižek 1989, 164f). Detta stämmer väl överens med de berättelser jag hört under hela min uppväxt av krigsflyktingar från Östblocket, ett som jag uppfattar det, känsligt ämne i den svenska skolan på sjuttio och åttiotalet då Sovjetunionen fortfarande var en realitet.

Några slutsatser och avslutande tankar
Homo sacer är den evigt fredlöse som har blivit utesluten från samhället och från allt politiskt liv. En varg i veum som inte kan delta i de officiella riterna och heller inte ingå i juridiskt bindande avtal. Han har på sätt och vis blivit förvandlad till en icke-person. Hela existensen är reducerad till naket liv (bare life) fråntagen rätten att leva genom det faktum att vem som helst får döda honom utan att begå mord. En homo Sacer kan i bästa fall rädda sig själv genom att fly där det är möjligt, men befinner sig ändå i en kontinuerlig relation med den makt som förvisat honom just genom det faktum att han i varje ögonblick utsätts för ett villkorslöst hot om att avlivas (Agamben 1998: 183). Antisemitism är som vi har sett bara en sida av saken. Rasism och politiskt motstånd är två andra.

altFrågan om antisemitism och rasism är alltid aktuell. Rasismen byter ansikte och hets mot judar igår kan handla om hets mot migranter och muslimer idag. Krav på att minoritetsgrupper i samhället måste integreras och anpassa sig till rådande strukturer kan ge illusionen av att de i egenskap av att tillhöra "de andra" är ett problem. De betraktas ofta som ett kollektiv men mer sällan som individer. Dessa grupper antas äga vissa negativa egenskaper som inte uppfattas önskvärda av "folket" och är ett samhällsproblem som måste lösas. Tillkortakommanden och missförhållanden skylls på "den andre" och frågan kan få sprängkraft när en rådande regim i slutänden förvandlar denne andre till en Homo Sacer, en slags icke-person som får fördrivas, isoleras eller avlivas utan att man riskerar att ställas inför rätta, en fredlös som lever som en lus i samhällskroppen. Tekniska och vetenskapliga framsteg hindrade inte utvecklingen av antisemitism och Nazityskland. Tvärtom blev judarna ett medel för att förverkliga nationalsocialismens idé. Någon immunitet mot antisemitism, rasism och den totalitära staten har sannolikt inte nittonhundratalets erfarenheter inneburit. Det är kanske därför Walter Benjamins teser fortfarande känns aktuella?

Kristian Pella

Fotnoter
1) Min översättning från engelska.
2) Min egen översättning från engelska hämtad ur Löwy 2005: 60-62.
3) Min egen översättning från engelska ("Thesis X", Löwy 2005: 68).

Referenser
Agamben, Giorgio 1998. Homo Sacer: Power and Bare Life. Stanford CA: Stanford University Press.
Brown, Wendy 2006. Regulating Aversion: Tolerance in the Age of Identity and Empire. Princeton NJ: Princeton University Press.
Certeau, Michel de 1988. The Writing of History. New York: Columbia University Press.
Foucault, Michel 1979. The History of Sexuality, vol. 1. An Introduction, London: Allen Lane.
Foucault, Michel 2000: "The birth of Social Medicine", in: Michel Foucault, Essential Works III: Power, New York: The New Press, pp. 134-156.
James, E. O. 1998. "The Beginnings of Religion", The Myth and Ritual Theory - An Anthology. Edited by Robert A. Segal. Oxford: Blackwell Publishers, pp.156-171.
Lincoln, Bruce 1999. Theorizing Myth: Narrative, Ideology, and Scholarship. Chicago & London: The University of Chicago Press.
Lundager Jensen, Hans Jørgen 1994. Suveræniteten, kampen og frugtbarheden.
En bog om Georges Dumézil og den indoeuropæiske ideologi. Århus: Aarhus
Universitets forlag.
Löwy, Michael 2005. Fire Alarm: Reading Walter Benjamin's On the Concept of History. Translation by Chris Turner. London & New York: Verso.
Mack, Michael 2003. German Idealism and the Jew: The inner Anti-Semitism of Philosophy and German Jewish Responses. Chicago & London: Chicago University Press.
Mendes-Flohr, Paul & Reinharz, Jehuda 1995. The Jew in the Modern World: A Documentary History. New York & Oxford: Oxford University Press.
Žižek, Slavoj 1989. The Sublime Object of Ideology. London & New York: Verso.

Ur arkivet

view_module reorder

Sann historia, tre generationer och ett Egypten med alla dess färger

Three Ladies in Cairo är en kombinerad släktkrönika och historisk vandring i ett Egypten som snabbt ändrar karaktär under den tid det tar för tre generationer att leva där. “True ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 29 april, 2014

Jag vill se statsministern klättra i träd

Pippi Långstrump älskar att klättra i träd och gå på händer. Men frågan är: Har någon sett Fredrik Reinfeldt gå på händer? Har han delat ut karameller till alla barnen ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 februari, 2011

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Inget som tjänar livet kan vara förnedrande

Svaret på frågan om vad som är mystik, varierar från religion till religion, från en tid till annan tid. Kristen mystik ger, generellt sett, uttryck för den enskilda människans upplevelser ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 23 april, 2014

Näcken och scientismen

Kvällens gullmoln fästet kransa. Älvorna på ängen dansa,Och den bladbekrönta näckenGigan rör i silverbäcken. Liten pilt bland strandens pilarI violens ånga vilar,Klangen hör från källans vatten,Ropar i den stilla natten: "Arma gubbe! Varför ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 29 november, 2011

John O´Hara läst på nytt

T. S. Eliots diktcykel Det öde landet är så full av abstrusa allusioner att han fann för gott att lägga till några noter på slutet där läsaren får reda på varifrån en ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 februari, 2013

En rapsodi från Manhattan Del 2, Museer på East Side

American Museum of Natural History på 79 gatan West överraskar med nya friska erbjudanden. Vad sägs om en nattlig ficklampsexpedition som paleontolog bland 65 miljoner gamla Tyrannosarius rex? Tänk att ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 20 april, 2009

Motsatserna natur-kultur på Kiasma

   Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått ...

Av: Nancy Westman | Reportage om scenkonst | 01 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.