Musikaliska möten i Helsingfors

"Den största ansamling hipsters som Helsingfors någonsin skådat", svarar jag när min finska vän frågar vad jag tänker skriva. Hon skrattar och rättar mig: "Nej, det måste varit när Arcade ...

Av: Jonatan Spejare | 22 augusti, 2010
Kulturreportage

Finns de nån Gud tror du? ett reportage från brofästet

Vi satt på cementplattformen under bron, jag och Tinny. Den höga bron över forsen. Det blåste jävlar och därnere var allt äckligt. Drick sa jag. Jag dricker ju sa hon ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Sprida konst med datavirus

Jag minns ett datavirus som drabbade min hemdator Amiga 500 i slutet av 80-talet. På skärmen kunde man läsa: “Something wonderful has happened Your AMIGA is alive !!! and, even ...

Av: Mathias Jansson | 11 april, 2014
Essäer om konst

TUPP - en scenkonstfestival med stora ögon inför världen

Jag såg nyligen Françoise Sagans debutpjäs "Slott i Sverige" på Dramaten. Det var en bra uppsättning: snygg inramning och gedigna skådespelarinsatser. Efteråt kände jag ändå en viss tveksamhet. Det fanns ...

Av: Tim Andersson | 22 april, 2010
Kulturreportage

La belle indifference



altOm jag vore konsekvent skrev jag inte alls detta. Liknöjdheten kräver en total brist på engagemang, tystnad, tigande, tomhet och död. Men efter att ha berört "Det onda" och "Det goda", desarmerat teodicéproblemet är det dock hög tid att gestalta det "neutrala" varken eller, "Jenseits Gut und Böse" som det så vackert heter. Detta som kunde tänkas befinna sig på ett högre metafysiskt plan, stå över det mänskligas bristfälliga, begränsade och av subjektivt lidande förblindade perspektiv. Bortom etikens horisont.

 

Den absoluta visdomens sublima acceptans av verkligheten och världen som den är. Ratios sönderstyckande av upplevelsens totalitet på den västerländska historiens slaktbänk, där det levande kännande förvandlas till dött kött. Slaktoffer för maktens av- evig hungerglupande gud. Omättlig och omätbar. Arvtagare till det moderna projektets övermänniska, homo sovjeticus, den rena ariern, homo economicus, consummatus, post, post etc.... tronande på Olympen av sin egen föreställda överlägsenhet över alla dem vars gärning, tanke och möda han ser som avskräde, avfall och kadaver på den historiens sophög han själv skapat i sin arrogans, blindhet och okunnighet.

Parasiten, råttan, förstöraren tror sig vara gudalik... gnaga kan du, sönderslita, men ditt råttbo är inget viste för det höga... Historiens avskrädeshög består av knotor, slamsor och inälvsrester du ej förmått mala till likformig massa i din ideologis köttkvarn efter att ha slaktat det som i tiden var levande organiskt sant och heligt.

alt Likgiltigheten upphöjd till dygd
Ett citat: "Ingenting kan väl vara svårare än att kallt och känslolöst, utan förbarmande sätta sig över detta." Så skriver Rudolf Höss med ett perverterat krav på medkänsla från oss om de läkare vilka på Himmlers order avlivade zigenarbarn medelst giftinjektioner, barn som klamrade vid ett sista hopp i livet genom att fästa sin tillit och sin tillgivenhet vid sina bödlar, dessa säkert falskt vänliga och "hjälpsamma" "barnläkare".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi ser att Höss själv för att klara av att uppfylla det nazistiska överjagets norm, dygden att helt sakna medlidande måste förskjuta samvetets omedelbart intuitiva röst med dess krav på medkänsla från offret till bödlarna, för vilka vi enligt honom skall känna medlidande för att de påtar sig en så emotionellt påfrestande uppgift. Bödeln, rackaren är inte här längre en maskerad utstött paria som i gamla tider utan en professionell yrkesman som utför sin uppgift i rasbiologins och vetenskapens tjänst. Samma krav på brist för medkänsla med klassfienden, kulaken, resterna av borgerligheten och den "dekadenta" adeln  ställdes på homo sovjeticus, den gode kommunisten. Minns hjältegossen Morozov på sin tid hedrad med ett flertal monument som postumt "helgonförklarades" efter att ha blivit dräpt av uppretade grannar i byn för att ha angett sina egna föräldrar vilka avrättats för GPU.

altBilden av löss, ohyra, kackerlackor, råttor, parasiter malas in i medvetandet för att tysta samvetet och manipulera överjaget att tjäna "det allmänna bästa", fosterlandet, rasen, samhället, revolutionen eller "vetenskapen". Psykoanalysens insikt att överjaget som den sista instans som uppstår i personligheten, också gör den till den sköraste och mest formbara gör att den gärna omhuldas av makthavarna. Man har sagt att överjaget är "lösligt i sprit". Den tyska krigsmakten gick mycket på preludin och stimulan, sovjet armen på vodka, Samvetet är däremot en besvärlig instans som vetter mot det transcendenta och helst bör elimineras som obsolet, neurotisk, oändamålsenlig, begränsad, subjektiv, vidskeplig, illojal etc.

Därav följer att makten föredrar utilitarismen framför andra etiska ställningstaganden. Utilitarismen är oändligt plastisk och användbar för makten då den ger oändliga möjligheter att inkludera och framförallt exkludera vilka som skall tas med i räkningen. Huvudsaken är att massan, flertalet, majoriteten kan inberäknas i dem som omfattas av de välsignelser makthavarens ideologi råkar avse. Om det så gäller enbart avantgardet, partiet eller den rätta rasen eller tron. Men, massan, folket är givetvis i själva verket endast det omedvetna andligt döda material den medvetna "upplysta" makten arbetar med, den revolutionära, ekonomiska eller eugeniska spjutspetsen. Se därför alltid upp med dem som manar till likgiltighet inför den rumänske tiggaren, invandraren, barnet den sjuke, den drabbade gamle. Kanske du själv snart står på tur...

Och till makthavarna, har ni inte förstått att här kommer populismen att med lätthet finna sympatisörer? Likt zigenarbarnen ovan kommer dessa exkluderade, föremålen för er likgiltighet att hängivet ta emot det illusoriska hopp populisten erbjuder på sitt månglartorg. Han kan där lätt peka ut "orsaken" till de maktlösas lidande, visa fram en syndabock som sedan kan offras på slaktbänken, lynchas, fördrivas eller på annat sätt förgöras. Då lidandet givetvis inte därigenom upphör kommer ständigt nya offer att krävas. Givetvis måste månglaren själv förbli kall, likgiltig och "neutral" för att inte själv förgöras.

alt Det falska engagemanget
För månglaren, makthavaren, manipulatören är det livsviktigt att han lyckas påtvinga massan, folket, sitt material ett engagemang inför det han vill genomföra. Ja han måste kräva det. Demagogen måste själv spela ett intensivt engagemang för "saken" men han får aldrig förlora sig i detta. Detta därför att han ovillkorligen måste dölja sitt verkliga syfte och mål för alla andra och gärna delvis för sig själv. På det att han inte förfaller till någon splittrande reflektion över vad han egentligen "håller på med".

Samtidigt måste han innerst inne vara så likgiltig inför denna "sak" att han omedelbart kan byta ut den om de yttre realiteterna kräver detta. D.v.s. han bör i hemlighet vara en sann opportunist, en iskall "realpolitiker" obesvärad av skrupler. I dag behöver han inte längre åberopa tro, vetenskap eller skenbart filosofiska ideologier eller tro. Det räcker med ordet "lönsamt" (olönsamt) för att segra i vilken diskussion som helst. Begreppet är så tacksamt för att det skenbart kan redovisas i siffror, visas i tabeller, diagram på bildskärmar och ... Innehållet bemödar vi oss sällan att analysera, likgiltigheten är lönsam, lättjefull och tacksam.

Men diagram mättar inte massorna, gör ingen lyckligare, och reportagen som "så mycket mer får du plånboken" kanske retar upp än mer när det i samma press står om direktörer, politiker och makthavare som får tiotusenfaldiga summor för jobb som de sparkas från. Det är lätt att vara likgiltig med miljoner på banken, den nödställde är inte likgiltig innan han helt gett upp. Tvärtom som Rabbe Enckell formulerat det "Att vara fattig innebär att vara uppmärksam"  Omvänt att vara rik innebär ofta att vara/göra sig blind...

Och gäller detta ett helt folk har makthavaren förintat sitt material, massan. Après nous le déluge.  Detta om den onda likgiltigheten. I grunden fiende till livet, dödsdriften i sin ofta nära nog osynliga verksamhet. Döden kommer sällan med buller och brak, innan dess har han länge, länge smugit på oss. Tvärtom invaggar han oss gärna i ett skenbart stilla lugn. Vänta och se. Tills det är för sent.
Vad ser vi annat här än dödens evigt förstelnade isande leende. Lik-giltig, likets supremati, det utsökta kadavret!  Likförgiftningen som utsläcker livet, tvingar till sönderfall, förruttnelse...

Likgiltigheten är manifestationen av Thanatos den upplevda affekten i psyket, något vi sällan blir medvetna om hos oss själva, men nog så smärtsamt hos andra då den träffar oss. Det vi enligt Hjalmar Söderberg aldrig uthärdar... Och då när du avkräver den andre ett engagemang för det abstrakta, i tro, ideologi och politik hur ofta är det inte ett sätt dölja din egen kyla och tomhet inför livet, inför det levande för att påtvinga honom din egen kyla och oförmåga och att på så sätt parasitera på hans känsloliv. Han skall minsann visa passion inför det abstrakta tomma som fyller dig och förse det med värme genom sin delaktighet. Vilken medmänsklig kärlek visade Simon Styliten genom att uppsätta ett dödligt ideal för andra samtidigt som de skulle förse honom med mat och nödtorft upphissad till hans "upphöjda" position. Vad skall vi tänka om alla dessa som övergav världen, sin familj, släkt och vänner för att ständigt vara sysselsatta med sin egen själs frälsning?

Den upphöjt dygdige är ofta sträng och oförsonlig mot den andre, likt en Robespierre anser han lätt att grymheten befordrar dygden hos dem som ser världen ur ett mera livsnära, sinnligt och livsnära perspektiv. Psykoanalytikern genomskådar lätt att motiveringen att han är "strängast mot sig själv" är den maskering han bär inför andra och sig själv, enligt formeln "Ein jeder Masochist ist nur ein verkappter Sadist". Självplågeriet är grunden ett sätt att säkra tillgången på offer; då inget annat finns till hands får självet duga som objekt... Tyvärr är detta livsdriftens sista krampaktiga kamp för en relation, en form av libidinös strävan efter en relation till livet även om den blivit dödsbringande i sin form. Men här har libidon förvandlats till det dödsbringande likgiftet...

Då vi nu så hårt ryckt masken från likgiltighetens ansikte, låt oss se på dess mer försonliga aspekt: vanan, upprepningen, utnötningen, men även dess formskapande funktion. Den franske psykoanalytikern Andre Green har beskrivit hur denna "förgiftning" sker i sin geniala artikel "Den döda modern" från 1986.

alt Till likgiltighetens försvar
Efter förintandet av likgiltigheten, avslöjandet av dess giftighet och det tomrum den lämnar för det onda att verka, bör vi ta upp dess motsatta aspekter.
Metapsykologin behövs här för att ge form åt det vi här vill gestalta.
Alla vi levande varelser har en form, en gestalt, vilken skapas av den gräns, det membran, den hinna som avskiljer oss från omvärlden, det inre som skyddas av denna avskiljande, avstötande, genomsläppliga, intagande hinna. Analogt med detta placerar Freud jaget och medvetandet på psykets yta, membran. Det inre, organen, arvsmassan och drifterna finns i det inre, och är omedvetna...

Analogt lever vi vårt liv nedsänkta i skuggan av Thanatos, en tillvaro av avstängdhet, ett slags dvala, dödsskuggans dal, i Hades förgård, i "arvsyndens mörker" där medvetandet utgör en minimal bråkdel av all information som når oss via sinnesorganen, redan där filtrerad och selekterad.  Om vi utsätts för droger, överstimulering och detta leder ett sammanbrott av filtreringen hamnar vi i ett tillstånd av kaos och medvetandet raderas ut. Psykos, chocktillstånd är följden och troligtvis döden om utplåningen är total... I vissa hjärnskador kan vi se att just en sådan filtreringsförmåga gått förlorad.

Om ett nyfött barns hjärna kan liknas vid en djungel där alla nervbanor i princip är öppna har i den vuxnes hjärna en oändligt stor del släckts ner stängts av som obehövliga, och detta är förutsättningen för ett ordnat logiskt strukturerat tänkande. Frågan är dock hur mycket går förlorat i detta. Thanatos fungerar nämligen tyst stilla, blåser ut lågan sakta i ett ljudlöst andetag. Den österländska traditionen inrymmer en paradoxal strävan att samtidigt återerövra det som försänkts i dvala samtidigt som strävan i sin helhet går ut på att dämpa ner livsdriftens, begärets krav, ja befria sig från dess supremati, kortvariga herravälde. I occidenten har vi riktat mer uppmärksamhet på den apokalyptiska visionen, då allt skall uppenbaras, mörkret förgöras. Samma förhoppning utan dessa transcendentala dimensioner gäller även vetenskapstron alltsedan upplysningstidens inbrott.

Som en neurovetenskapare häromdagen formulerade sig gällande medvetandets gåta: "Vi kommer att förklara allt". Kan vi tänka oss en gråare, tristare till total leda dömd och reducerad värld?  Lindrar förklaringen den svältandes nöd, tröstar det den drabbade i grunden, torkar den de sörjandes tårar? Hur ofta skyler inte "förklaringen" det verkliga syftet bakom en handling? Vill vi leva i en värld helt utan mysterier, gåtor, frågor. Är helvetet snarare en den absoluta visshetens plats, insikten om att här finns ingen utväg, här är ingen förändring möjlig... Ett evigt Nunc stans...

Thanatos som gestaltare och formgivare

Var lånar då livsdriften, Eros, sin motkraft sin energi? Svaret är: av Thanatos, utsläckaren, tystnaden. Varje cell i vår kropp är så programmerad att den efter en tid dör, dödar. Släcker sig själv. Cancercellen är den som amorft fortsätter att dela sig själv föröka sig och utsända sina metastaser. De mest pessimistiska ibland oss ser människoarten som ett slags cancersvulst på naturen, i vår värld, som hämningslöst sat sig över naturens självreglerande system, och uppfyller jorden över dess toleransgräns. Påsköns öde bör vara en tankeställare. Är vår status-, pryl- jakt och materialism mer överlevnadsduglig eller är det endast en fråga om en större skala i tid och rum? Freuds "Jenseits der Lustprinzip" utgår från det som konstaterats i laboratorier. En Bakterieodling i ett provrör växer ohämmat tills den når en gräns där dess avfallsprodukter tillsist förgiftar allt liv och det dör ut: Livet i ett slutet rum är alltså tillsist dömt till undergång om det inte påtvingas eller kan påtvinga sig självt en balans.

altDe utvägar en Malthus, vissa sekter eller miljöfascister i en Linkolas anda vill påtvinga oss är psykologiskt omöjliga och liknar snarast en Pol Potregim, dvs. de kan aldrig omfattas av ett demokratiskt samhälle. Återstår då frågan hur mycket kan vi avstå ifrån dvs. göra oss likgiltiga inför för att överleva? I det nuvarande tycks det som om vi föredrog att ställa oss likgiltiga inför hotet i framtiden och välja nuets njutning så länge det är möjligt. "Alle Lust will Ewigkeit"... Priset för denna kortsiktiga evighetslust är en förlorad framtid. Att vi trott oss tämja kärnkraften har ju visat sig vara en illusion med tillsvidare endast lokalt förödande konsekvenser. Vad bygger vi tillit på att det endast är olyckliga tillfälligheter som kan anses försumliga att allt ordnar sig med tiden? Hundratusen år, då kommer det aldrig att inträffa sådant som vi inte kunnat förutse när detta händer inom decennier?

Men här upptäcker jag att livsdriften, libidon klamrar vid något, vägrar släppa greppet, ge upp där slutet bör komma.  Endast konstatera att det är pausen som gestaltar bågen i musiken, ger  de andra stämmorna spelrum, skuggningen som ger målningen gestalt, skulpturen formas av det som huggits bort. Tankens form är dess avgränsning från det konkreta. Matematiken är den renaste av tankens former, där de evigt gällande strukturerna framträder likt fossilens skal av ett innehåll som varit men inte längre är. Dock form och innehåll kan aldrig existera totalt lösgjorda från varandra. Även matematikens absoluta lagar kräver ett subjekt för sin existens.

Musiken existerar endast då den spelas. Där av min fasa för att de stora orkestrarna nu går under, i konkurs, i denna krasshetens simpla tyranni. Men nu till sist må Thanatos blåsa ut även denna flämtande låga. I sista hand finns intet att säga om likgiltigheten, döden och tystnaden. Bortom gott och ont befinner den sig, oberörbar, ogripbar, obegriplig, stum kall, hård och samtidigt barmhärtig .En sista utandning, en suck och allt vad  återstår är tystnad...

Oliver Parland

Ur arkivet

view_module reorder

Kvinnor som gnor – Intervju med Gittan Jönsson

Årets Henry Mayne-pristagare heter Gittan Jönsson. Priset instiftades 1991 av Birgit Rausing och hennes man Gad Rausing till minne av Birgit Rausings far konstnären Henry Mayne. Pristagaren utses vartannat år ...

Av: Katinka Kant | Konstens porträtt | 07 augusti, 2013

Collografi gör gott för själen

Kärt barn har många namn. Jag får en känsla av att det ter sig så för konstnärerna som uttrycker sig genom collografi – eller collagrafi, alternativt limtryck, som denna tryck- ...

Av: Marit Jonsson, Formom | Essäer om konst | 16 februari, 2012

Curved Cosmos Seen as Virtually Flat in the Universe: A Scaling Agreeing with…

  Truth spirit, enlighten and guide our researchOh Mary conceived without sin pray for us that have recourse to you A metaphysical geometrical representation of a curved cosmos seen through a flat ...

Av: Piero Benazzo | Essäer | 13 december, 2010

Den nya tidens skräck

  Den nya tidens skräck Dagens skräckscen kan man dela upp i mainstream och underground. Undergroundscenen exploderade egentligen redan år 2001 med Fred Vogels ökända August Underground, en nihilistisk sadism vars ...

Av: Magnus Blomdahl | Essäer om film | 18 september, 2007

Stefan Whilde

Livets mening på begriplig dialekt

Jag har en sommarstuga strax utanför en sydskånsk stad. Stugan ligger i en bortglömd by. Byn finns inte med på någon karta. Den blott och bart existerar, kan man säga ...

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 01 augusti, 2015

7. Nils-August

Ahh! Det där satans julpyntet, hur länge ska man stå ut med det, egentligen? Nu satte det fälleben på honom också, det var droppen! Han låg på köksgolvet och kom vare ...

Av: Nils-August | Lund har allt utom vatten | 27 januari, 2012

Samurajkaraktärens givne arvinge, Keigo Kasuya, talar om sin senaste rollprestation i filmen Caterpillar.

  När det gäller regiansvarig för "Caterpillar" är det Kôji Wakamatsu (född 1936) började att regissera 1963 har idag gjort över 100 filmer (första titeln var "Hageshii onnatachi"). Förutom att ha ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 02 februari, 2011

Det ledande skiktet av en högkultur som väntar på barbarernas invasion

illustration Sabina A kterDahl Det ledande skiktet av en högkultur som väntar på barbarernas invasion Konstantinopel utlöste diktarinspirationen hos 1800-talets Gerard Nerval, Chateaubriand, Lord Byron och Flaubert – och har ...

Av: Carina Waern | Essäer om litteratur & böcker | 13 november, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.