Monisme og logos

‘Monisme’ står for en filosofisk enhetslære, en filosofisk teori om verden og livet som fører alt tilbake til et enkelt prinsipp. En ‘monist’ står for en person som er tilhenger av ...

Av: Thor Olav Olsen | 08 Maj, 2013
Agora - filosofiska essäer

Aldo Clementi och den slutna cirkeln

  Aldo Clementi och den slutna cirkeln Björn Nilsson och skivbolaget Content producerar inte så många titlar, men en av årets utgivningar kan gott etiketteras som årets bästa skiva. Det rör ...

Av: Guido Zeccola | 25 september, 2007
Essäer om musik

En målning av Melker Garay. Detalj

Begreppet Gud

Melker Garay och Gud.

Av: Melker Garay | 14 februari, 2016
Melker Garay : Reflektioner

”Man bara sätter igång och gör vad som ska göras...” – ett samtal…

”Man bara sätter igång och gör vad som ska göras...” – ett samtal med Wes Lang Våren 2007 deltog den amerikanske konstnären Wes Lang i en samlingsutställning på Galleri Loyal i Stockholm ...

Av: Carl Abrahamsson | 04 juli, 2007
Konstens porträtt

Roger Scruton som uppfostrare



Roger Scruton Denna text anländer året sent och består i en mer essäistisk anmälan av den svenska översättningen av den konservative filosofen Roger Scrutons Culture Counts från 2007 (sv. Atlantis & Axess 2009). Essän artikulerar ett spår som jag tror utgör bokens nav, nämligen prövandet av en viss förmågas duglighet och livskraft. Den förmåga som prövas är den västerländska kulturens och prövningens syfte antar jag här är att argumentera för kanon som uppfostrare.

Vid en första anblick framstår det som om den moderna verkligheten ger Roger Scruton astma. Så är emellertid inte fallet. Scruton är pessimistisk - men inte bitter. Trots den kyliga blick Scruton riktar mot dagens Västvärld förblir han ändå på något vis varm och kärleksfull gentemot Väst och det klassiska arv från Medelhavsområdet som traderats och utvecklats i Väst genom två millennier. Detta arv, skriver han, är inte "något lokalt och tidsbundet utsnitt ur mänsklighetens historia" utan "engagerar hela mänsklighetens strävanden och antipatier".

I Kultur räknas identifieras två strömningar som står i opposition till Västs värden och identitet. Utifrån: radikal islamism. Inifrån: den internkritik och det självförakt som antas känneteckna Västs nuvarande kulturliv. Kultur räknas lägger fokus på internkritiken. I anslutning till Oswald Spenglers distinktion mellan civilisation och kultur - skillnaden mellan en förstelnad och levande samhällskropp - menar Scruton att det som kännetecknar vår tid är civilisation: tomhet inom och ingenjörsperspektiv. "Men när ett träd rycks upp med rötterna dör det inte alltid. Saven kan hitta vägen till grenarna som grönskar varje vår med det ständiga hoppet hos levande ting."  

Roger Scruton menar att den Västerländska kulturen idag är den dugligaste strategin för att "bevara vårt moraliska arv och stå stadigt inför en mörknande framtid". Den västerländska kulturens grunddokument, skriver Scruton, "håller upp mänskligheten till moralisk genomlysning och granskar, med all den kärlek och medkänsla det kräver, människans bräckliga karaktär. Det är just precis strävan efter en universell sanning, efter ett Gudsperspektiv på människans tillstånd, som är den västerländska kulturens adelsmärke." Kultur räknas torde inte räknas som ett akademiskt inlägg i den konst- och kulturfilosofiska diskussionen. Genom ett slags common sense-argumentation når Scruton fram till frågan om de konstnärliga och kulturella värdenas värde, deras nytta och samhällsfunktion. Man måste fråga sig, menar Scruton, vari består egentligen kulturens värde? Man måste fråga sig, vari ligger dess nytta?

Scruton konstaterar att förmågan som prövas duger: alltså räknas kultur. Vad som är intressant är utläggningen av "prövningen". För att sakernas tillstånd ska kunna förändras måste man, enligt Scruton, motarbeta de destruktiva kulturrelativisterna och "förkastelsens kultur", som genom allt tal om döda, vita, europeiska män låter alla konst- och kulturuttryck gälla frågor om makt, genus, klass etc. Här vore det naturligtvis enkelt att med den politiska korrekthetens logik avfärda honom. Likaså vore det i samma anda rimligt att kritisera honom för att (medvetet?) missförstå det "dekonstruktiva virus" han talar om eller hans läsning av Michel Foucaults maktdiskurser osv #.  Denna kritik skulle emellertid (delvis) missa poängen och det som verkligen är intressant: konsten som ett försvar mot människan själv. "All kritik värd namnet ägnar sig också åt att blottlägga konstverkens moraliska innehåll - den aspekt som förklarar och försonar genom medkänsla och som lär oss 'vad vi ska känna'."

Det handlar alltså inte bara om estetiska värden i sig. För Scruton handlar det först och främst om en levnadskonst som kulturen förmodas lära oss, ett register av perspektiv på den mänskliga tillvaron. Ingen människa är i sig stor nog att innesluta hela historiens insikter som den sedimenterats i konsten och i de filosofiska uttrycken. Det är inte bara vi som traderar historien, utan, menar Scruton, i viss utsträckning är det historien som traderar oss. I grund och botten handlar det för Scruton om hur man ska fördela reaktiva respektive affirmativa värden inom den Västerländska civilisationen. Scruton ansluter sig till en klassisk devis och skriver att kulturen inte är "för det många, utan de få" och att "kultur [...] är en skapelse, och skapare av, eliter." Den elit som omtalas, men vars väsen och realitet aldrig förklaras, axlas ansvaret att vakta i en tid av skymningsljus.

En ideologi är ett sätt att systemiskt fördela och sprida värden utifrån ett antal principer. Skillnaden mellan Adorno/Frankfurtskolan samt många andra "destruktiva kulturrelativister" och Scruton är att de vill att människan ska befria sig genom kultur, medan Scruton vill att människan ska underkasta sig genom kultur. Vari ligger egentligen skillnaden mellan befrielse och underkastelse? Hos Scruton är onekligen underkastelsen ett slags befrielse, där individen lämnar liminalfasen och via olika övergångsriter inträder i de mognas sammanslutning. Roger Scruton beskriver kulturrelativisternas inställning som ett slags uppkäftig "ungdomsvägran - förkastandet av övergångsriterna till den vuxna världen, den rit som finns inneboende i vår kultur." Vad det kommer an på, för Scruton, är klargöra lärarens/mästarens förhållande till studenten, eliternas förhållande till massorna: "en av de skadligaste följderna av förkastandets kultur är att den får folk att tro att eliten står över folkmassan med en avståndstagande och förlöjligande attityd. 'Kultur' blir till ett vapen som riktas mot de okunniga och mot deras moraliska och religiösa skrupler. Den västerländska kulturen [...] är i själva verket raka motsatsen - ett svärd som reses till 'den vanliga människans' försvar av vår skyddsängel kunskapen."

Uppfostran - detta predikament är adelsmärket för den elit Scruton vill mobilisera i det "kulturernas krig" han menar pågår. Scruton benämner vid ett tillfälle sina fiender som en "mörkerkult". Ordets bildlighet och klang är slående och anger fara. "Kulturkrig" och "mörkerkult" är allvarligt menade figurer. När religionen inte längre förmår att tala till människornas hjärtan är det kulturen, menar Scruton, som bör lära oss att internalisera de värden Scruton tänker sig är på väg att bli utrotningshotade. Vemodigt skriver Scruton att "kanske kommer man en dag inte längre undervisa om vår kultur. Om det sker försvinner våra nedärvda ideal och anknytningar och vår värld kommer att stå oskyddad inför den stigande flodvågen av världens förakt." Boken igenom målas konflikten upp med en språkdräkt som är närmast biblisk i sitt associativa klangrum: i den "belägrade värld" Scruton talar om finns likväl "glimtar av hopp".

Hur Scruton tänker sig att den Västerländska människan ska befria sig från den "faustiska" mentalitetens destruktiva baksida - den civilisatoriska mission som ledde fram till det "underutvecklade hjärtats testamente" som Gunnar Ekelöf diktar om i anslutning till nittonhundratalets många katastrofer - är aningen dunkelt. Vari består det hopp han talar om? Menar han verkligen att kulturen skulle erbjuda ett försvar mot människan själv? På vad sätt kan det försvinnande kulturarvet skydda mot människans potentiella ondska? Scruton talar själv om den "filisteiske filantropen", en fullkomligt kulturlös människa som drivs av människokärlek och godhet, men som endast förblir ett vackert exemplar eftersom individen till slut ändå dör. Kulturarvet är nödvändigt, menar alltså Scruton, som ett moraliskt (överindividuellt) minne vilket inte förgås för att enstaka individer dör bort.

I just det ögonblick då Scruton borde tvingas precisera relationen mellan kultur och moral glider han undan. I just detta ögonblick tvingas man inse den konservativa utopins fattigdom. Samtidigt är Scruton inte alls utopist i någon naiv mening - det är i själva verket i ljuset av nittonhundratalets många misslyckade utopistiska projekt som han bekänner sig som konservativ. I en tid då de stora berättelserna inte längre kan kallas "legitima" (så brukar det åtminstone heta) söker Scruton likafullt envist att framhärda på något slags kontinuerlig Västerländsk berättelse med stora tänkare och konstnärer. Scruton ställer en dyster diagnos, samt ordinerar en kur. Han söker bergtaga de vilseledda, samt staka ut riktmärken att navigera efter i den irrfärd det Västerländska äventyret befinner sig på. Riktmärkena anger positioner som leder hem. Kanske förblir man ändå hellre (tills vidare) irrande.

Claes-Magnus Bernson
# Det är en vanlig fördom och missuppfattning att en så kallad dekonstruktion, som Scruton skriver, "gör mening omöjlig". Förhållandet är i själva verket det motsatta: den skapar ett överflöd av mening. Vad den däremot inte gör är att skapa något "positivt" i bemärkelsen en helt ny uppsättning grepp och principer, som skulle ersätta de genom verksamheten genomlysta. Dekonstruktion handlar om att ställa en texts "inre logik" till svars, och de termer som i somliga fall introduceras är provisoriska. Enkelt uttryckt: dekonstruktion är ingen metod - eftersom en metod implicerar ett systematiskt sammanhang av grundprinciper och avledningar från dessa. Scrutons invändning mot Foucault, som tillsammans med Edward Said är de enda tänkare som inte avfärdas så att säga i förbifarten, består i att Foucault med sitt diskursbegrepp skulle reducera Sanning till Makt. På en ganska simpel nivå är det kanske så - samtidigt är denna invändning missvisande, då "diskurs" snarare handlar om att ringa in gränser och bestämmelser för vad man kan säga och tänka på ett ganska kantskt manér. (En jämförelse jag lånar från Gilles Deleuzes klargörande bok om Foucault.)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | Essäer | 28 december, 2010

Han tänker med kroppen

Samtal med dansaren Kjell Nilsson TEMA VÄSTERBOTTEN  Den syltsöta katalanbakelsen på Mekkas konditori i Umeå försvinner raskt och inte alls med den zenminimalistiska långsamhet som jag förknippar Kjell Nilsson med efter ...

Av: Annika Burholm | Konstens porträtt | 18 februari, 2008

Bakom Mayas slöja: Nietzsche, Cioran och Janus

”När du har förstått att ingenting är, att det inte ens förtjänar statusframträdanden, då du inte längre behöver sparas, då är du frälst, och eländig för evigt.”  / Cioran ur ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 25 augusti, 2014

Theodor Kittelsen – Den norske Faun

 Nationalromantiken är en inriktning på det nationellt egenartade i natur och folklynne samt den egna historien. Den kan beskrivas som en fredlig form av nationalism. Romantiken är både en stil ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 03 augusti, 2014

Snabbare tid snabbare ... Inblickar i Nelly Sachs diktvärld

Den tyskfödda diktarinnan Nelly Sachs, som sedan början av 40-talet levde i Sverige, fick nobelpriset i litteratur på sin 75-årsdag 1966. I hennes verk finns en medskapande mänsklighet och ett ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 10 juli, 2011

Olika bokomslag

Hur viktiga är bokomslagen?

Väljer du böcker efter bokomslaget? Författaren? Berättelsen? Genren? Det är många kriterier att ta hänsyn till när man ska välja en bok att läsa. I dag tar det visuella stor ...

Av: Lisbeth Ekelöf | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2016

Nazister i B-filmskräckträsket och högerextremismens framväxt i Europa

Efter andra världskriget inleddes en människojakt på de skyldiga nazisterna som stått bakom några av historiens värsta krigsbrott mot mänskligheten. Några fångades direkt, andra tog livet av sig innan rättvisan ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 13 oktober, 2014

Flykten från Estland 1944

Baserat på Leida och Jaan Saviojas samt Hille Ustavs minnen. Nedtecknat av Talvi Eellend 1997 och redigerat av Hille och Leida 2003-2006. (vid datorn; Enel Melberg) Efter de stora bombningarna av Tallinn ...

Av: Talvi Eellend | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.