Paracelsus, en legend i folkmun

En knapp timmes promenad utanför Einsiedeln ligger ett typiskt schweiziskt hus med snedtak, det ligger i utkanten av en liten by, eller snarare är det bara en klunga med några få ...

Av: Crister Enander | 30 mars, 2009
Litteraturens porträtt

Speldjävulen eller underklassens Las Vegas

Enligt Statens Folkhälsoinstituts siffror spelade sjuttio procent av Sveriges befolkning om pengar under år 2008. Crister Enander om spelfeber, bingo, nätpoker och lotter. Nu har det hunnit gå rätt många år ...

Av: Crister Enander | 28 september, 2012
Essäer om samhället

Författarens vardag och litteraturens överlevnad

”Nej, för all del, käre unge man, tänk ej på att ge ut från trycket Edra dikter. Ni skulle endast bli utskrattad, så omogna äro de i alla afseenden – ...

Av: Stefan Whilde | 01 januari, 2015
Stefan Whilde

Jag lever hellre med tre kvinnor

Jag har mött en och annan kvinna i mitt liv. Mor svepte in mig i flera lager nankin och födde upp mig på bröstmjölk och sagostunder. Hon var den första ...

Av: Stefan Whilde | 02 juni, 2013
Stefan Whilde

Kierkegaard och romantiken



altSören Kierkegaard brukar kallas existentialismens fader. Den 5:e maj skulle han ha fyllt 196 år. Som en hyllning till honom publicerar vi  en  essä kring Kierkegaards filosofiska gärning.
Ingmar Simonsson är författare till Kierkegaard i vår tid, Themis förlag 2002.

 "Det tragiska är att två älskande inte förstår varandra,
det komiska är att två som inte förstår varandra älskar varandra."

Redan i Sören Kierkegaards debut 1838 - Ur en ännu levandes anteckningar. Utgivna mot hans vilja - kan vi undra i hur hög grad han var påverkad av romantikens svärmanden för det upphöjda geniet som inte låter sig stoppas av andras hinder. Denna hans första bok var egentligen en recension av H.C. Andersens tredje roman Kun en Spillemand 1837 som blev för lång och växte till eget verk. Kierkegaard ansåg att en romanförfattare bör dö ifrån sitt eget jag för att kunna nå bortom sitt eget livsöde och föra fram en livsåskådning, en idé. Eftersom han själv ännu inte dött ifrån sig själv ansåg han sig inte mogen att skriva som episk diktare. Därav titeln.
Historien i H. C. Andersens roman bygger på tanken att genier som får stöd och uppmuntran utvecklar sina talanger, medan ett försmått geni kommer att svälta och begåvningen förtvina. Romanens Christian är en musikalisk skräddarson som försörjer sig som spelman och tycker sig förtjäna mer medgång, men det går inte så bra.

Kierkegaard menar att Andersen tagit utgångspunkt ifrån sitt eget liv utan att fråga sig om dess giltighet allmänt sett. Han påpekar att Andersens övertro på sin poetiska hjältes geni: "... visar sig vid den vikt han lägger på en eller annan deprimerande omständighet, en enstaka liten förödmjukelse till och med när omgivningen ler mot en som mest, den styrka han tilldelar den till att kunna undertrycka till och med det sanna geniet, vilket ju Christian verkligen är? vilket omfattar ett misskännande av geniets förmåga och dess förhållande till ogynnsamma omständigheter (ty geniet är inte en ljusstump som släcks av en liten vind utan en eldsvåda som bara stormen utmanar) och har sin grund i att Andersen inte framställer ett geni i dess kamp utan snarare en lipsill."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kierkegaard ansåg att det som utmärker ett geni är stolthet, vilken blir än starkare vid motgångar.Boken sårade förstås Andersen. I en av hans komedier som framfördes två år senare på Det kongelige Teater lät Andersen en filosofisk frisör läsa några svårförståeliga partier ur Kierkegaards bok. Noterbart är att Andersen i sin första självbiografi som utkom 1847 degraderat sin huvudperson i Bara en spelman från ett geni till en talang som bara inbillar sig att han är ett geni. Medan Kierkegaard, när han i sin Synpunkt på min författarverksamhet räknar upp sin samlade produktion, inte ens nämner sin debutbok.

 Ironi som filosofisk metod

I avhandlingen Om begreppet ironi, med ständig hänsyn till Sokrates berör Kierkegaard också romantiken. Ironi är att säga något allvarligt, som inte är menat allvarligt eller att säga något skämtsamt som är menat allvarligt, som när den tyske författaren Heinrich Heine i en skämtsam ton överväger vad som är värst, tandvärk eller dåligt samvete och väljer det första.

Men Kierkegaard ser ironi som "subjektivitetens bestämmelse", att vi genom den kan differentiera oss från oss själva och bli självmedvetna. Genom att åtskilja oss både från oss själva och andra kan vi nå en ny medvetenhet. Självdifferentieringen visar att vi inte bara är en produkt av vår egen bakgrund utan att vi kan göra medvetna val. Ironi bryter gängse föreställningar, men kan också öppna möjligheter för nya synsätt. Ironi kan därför innebära subjektets egentliga begynnelse.

På ett plan tycker Kierkegaard att romantiken var välgörande. De som var bundna av konventioner, förstenade i sociala förhållanden, bröts loss ur sina inrutade liv. Kierkegaard ansluter sig delvis till Hegels negativa syn på "den romantiska ironin" och behandlar ironin som den uppfattades av tyska författare som exempelvis Friedrich Schlegel. Världen behövde föryngras, "men som Heine rätt kvickt anmärkt, den föryngrades genom romantiken till den grad att den blev ett litet barn igen ... Det är mellan dessa två poler som den romantiska diktningen rör sig. På ena sidan står den givna verkligheten med all sin usla kälkborgerlighet, på andra sidan den ideala verkligheten med sina dunkla skepnader."

Liksom vetenskapsmannen påstår att ingen sann vetenskap är möjlig utan tvivel, menar Kierkegaard att man med samma rätt kan påstå, att inget äkta humant liv är möjligt utan ironi. Just genom Sokrates ironiska hållning, med tvivel och ifrågasättanden, kan ironin vara en metod för jagets strävan efter att nå fram till insikt. "Ironin ändliggör, begränsar och skänker därmed sanning, verklighet, innehåll; den tuktar och straffar och skänker därmed hållning och fasthet. Ironin är en tuktomästare som bara fruktas av den som inte känner den, medan den älskas av den som känner den." Den kan alltså användas som en metod för att lära oss "verkliggöra verkligheten".

 Få läsaren att föda sin insikt själv

När Kierkegaard påbörjade sitt författarskap ville han finna en litterär metod för att nå läsarna. Kierkegaard såg det opersonliga och ansvarslösa som tidens signum. Han ville få sina läsare att inte bara vara som alla andra utan att genom texten se olika livsmöjligheter för att kunna göra medvetna val och bryta med den ansvarslösa mängden. Kierkegaards metod utvecklades i Sokrates anda - att få läsaren att framföda sin insikt själv.

Kierkegaard använder sig av litterära genrer vanliga inom just romantiken, som exempelvis dagboken och brevet, vilka ger läsaren en förnimmelse av att komma åt författarens privata hemligheter.

Förutom Kärlekens gärningar, utgavs de stora verk vi förknippar med Kierkegaard i andra namn. Begreppet pseudonym syftar på namn som täcker över eller maskerar den som skrivit verken. För Kierkegaard handlar det om mycket mer än så, eftersom han intar olika roller i sitt skrivande. Han befolkar sin bokvärld med heteronymer - olika namn - som representanter för olika existensmöjligheter.

Namnen säger också en del om Kierkegaards humor. Utgivaren av Antingen - eller heter Victor Eremita, en "segrande ensling". Fyra andra författarröster hörs också i verket som är på 700 sidor, utgivet i två band: estetikerns respektive etikerns bok.

Enligt Kierkegaard kan existensfilosofi aldrig predikas eller läras ut. Den bör istället illustreras i fiktionsgestalter, så att läsaren själv kan ana vad det innebär att leva med engagemang, innerlighet och lidelse. Existensen kan inte inordnas i något filosofiskt system eftersom det inte finns något tillvarons system. System är fullbordan och det kan tillvaron aldrig vara. En människa existerar oavsett om hon vill det eller inte. Att vara människa är ingen "färdig" med förrän i döden.

Kierkegaards iscensatta författare är alltså skilda existensmöjligheter som har olika förhållningssätt och motsäger varandra. På så sätt blir ämnen belysta från flera håll som det är upp till läsaren att själv ta ställning till. Det finns inga givna svar. Syftet är att väcka läsarens intresse och få henne att förhålla sig till den egna verkligheten och inte bara låta den glida förbi.

För att till exempel visa vad det är att existera mänskligt kan Kierkegaard uppträda som en estetisk existens och sedan övergå till andra förhållningssätt, som etikerns och den religiöses. Vanligen har människor lite av varje av de olika personlighetstyperna, men hos de iscensatta författarna drar Kierkegaard dessa typer till sin ytterlighet, så att de kan karaktäriseras som estetisk, etisk respektive religiös typ.

Vanligt bland romantikens författare var en hänvisning till manuskript som hittats under mystiska omständigheter. Det gäller också Kierkegaard, som i förordet till Antingen - eller låter Victor Eremita berätta hur han sju år tidigare köpt en begagnad sekretär och inför en resa lagt sin börs i en av dess lådor. När han inte får upp lådan tar han en handyxa och hugger till. En lönnlåda avslöjas och i den finns två olika manuskript. Det ena manuskriptet är några längre och kortare essäer i estetiska ämnen. Essäerna hakar i varandra på ett sinnrikt vis, för att till sist sammanföras till Förförarens dagbok, skriven av en Don Juan-gestalt som kallar sig Johannes. Det andra består av två långa brev, med etiskt innehåll, författade av en person som heter Wilhelm och adresserade till den namnlöse estetikern, som Victor därför kallar A. Dessutom finns en kort predikan av en präst bland etikerns papper.

illustration Guido Zeccola Estetikerns aforismer

Estetikerns del börjar med Diapsalmata, "omkväden", en samling aforismer "till sig själv". Aforismerna är självbetraktelser eller självbespeglingar, och de förmedlar skiftande sinnestämningar. Estetikern går från en stämning till en annan för att undkomma ledan, vilket om och om igen repeterar livsledans teman. De ofta motsägelsefulla aforismerna har av Kierkegaard placerats inledningsvis för att på så sätt ange tonen. Den första aforismen börjar: "Vad är en diktare? En olycklig människa som gömmer djupa kval i sitt hjärta, men vars läppar har formats så att det låter som skön musik när han suckar och skriker."

Diskrepansen mellan det yttre och det inre är återkommande tema. Skenet bedrar oss, det hindrar oss från att se bortom den sköna musiken som diktaren omvandlar sitt lidande till.

Estetikern vill åt förströelser för att undkomma långtråkigheten, men behandlar det tråkiga med en viss underfundighet. Flera aforismer är ironiska, andra slagfärdiga i fragmentarisk stil. Det melankoliska återkommer också: "Mitt tungsinne är den trognaste älskarinna jag haft, är det då underligt att jag besvarar hennes kärlek."

Aforismerna handlar även om vådan av att agera. Det är bättre att luta sig tillbaka och iaktta livet. Estetikern tycks inte vilja engagera sig i något, utan förhåller sig mer ointresserad och betraktande. Han ser ingen mening med att konstant rusa runt för att uppsöka nya upplevelser: "Ack, lyckans dörr går inte inåt så att den trycks upp när vi rusar mot den, utan den öppnar sig utåt och därför inget att göra åt saken.

Gift dig, du vill ångra det; gift dig inte, du vill ångra också det; gift dig eller gift dig inte, du vill ångra båda delarna; antingen du gifter dig, eller inte gifter dig, vill du ångra båda delarna." Med sin tre gånger omtagna variation av samma tema uppnås en musikalisk verkan som är övertydlig för tanken, men som tilltalar hörseln. Ofta använder sig Kierkegaard av en musikalisk stil med omtagningar och variationer. Aforismen drar sen ut resonemanget i ett vidare perspektiv som handlar om att avstå från val. För estetikern är det likgiltigt vad han väljer, när han lika gärna kan välja det ena eller det andra leder inte valet till något. Estetikern upphäver dilemmat genom sin likgiltighet. Han har genomskådat tillvaron och förstått att den saknar mening, men han kommer inte vidare. Estetikern framstår som en extrem individualist, han tar avstånd ifrån en kälkborgerlig - konventionsbunden - tillvaro, men är genom sitt avståndstagande bunden till den. Han definierar sig själv i förhållande till det han fjärmar sig ifrån och kommer inte vidare i sin egen frigörelse.

Den första och sista aforismen svarar på ett sätt till varandra då den första tar upp det kvalfulla med att vara diktare och den sista tar upp tillfredsställelsen i att få skrattarna på sin sida. Detta är också diktarens önskan när han blir uppryckt till sjunde himlen där gudarna är församlade och nådigt beviljar honom en önskan. "Ingen gud svarade något, däremot brast de alla i skratt. Därav förstod jag att min bön var uppfylld och fann att gudarna kunde uttrycka sig med smak, det hade ju varit opassande om de allvarligt svarat: din anhållan är beviljad."

 Don Juan - åtrå som drivkraft

En av romantikens favoritgestalter, Don Juan, är huvudpersonen i den första essän De omedelbara erotiska stadierna eller det musikaliskt-erotiska. Här gör estetikern en hyllning till Mozarts Don Giovanni. Det sker i linje med estetikerns längtan efter omedelbarhetens lustprincip som inte tar hänsyn till annat än det som kan bli föremål för dennes lust. Enligt estetikern är det kristendomen som har infört sinnligheten i världen genom att betrakta sinnligheten som själens fiende. För en antik grekisk individ var istället det sinnliga en del av det själsliga. Men kristendomen har utestängt det sinnligt-erotiska från det andliga och gjort det till en egen kraft.

Estetikern säger att det sinnligt-erotiska i sin omedelbarhet är musikens egentliga ämne. I språket finns reflektion, och därför kan inte språket uttrycka det omedelbara. Musik uttrycker sig omedelbart medan språket går en omväg. Genom att formulera oss i ord är vi reflekterande, vi förmedlar tanke likväl som känsla. Språket är inte lika omedelbart talande till känslor som musiken.

Dikt har liknande verkan som musik, dikten talar till oss omedelbart. Vi tolkar den personligt och blir medskapande. Detta eftersom dikt ofta är tvetydig och kan förändra sin betydelse för både läsaren och diktaren från en dag till en annan. I opera förenas musik och lyrik, librettot är ju dikt, och på så vis talar operan till oss mer omedelbart än vad andra sceniska verk kan göra.

Estetikern tar upp tre stadier för att påvisa det sinnligt-erotiska i Mozarts operor. Det första stadiet exemplifieras av Cherubin, pagen i Figaros bröllop, och hans aria nr 6 i akt I scen V. Här man kan höra hur det sinnliga vaknar i melankoli. Åtrån har ännu inte väckts utan anas bara, då den ännu inte funnit något att åtrå.

I det andra stadiet har åtrån blivit sökande. I Papagenos första aria i Trollflöjten hör vi att åtrån väckts, men inte helt upptäckts. Papageno har ännu inte funnit föremålet för sin åtrå. Upptäckandets lust hörs när Papageno söker efter ett föremål för sin åtrå. Detta till trots avfärdas operan som helhet av estetikern. Grundfelet är att dess mål är en äktenskaplig kärlek; något som för estetikern är absolut omusikaliskt .

Mozarts Don Giovanni motsvarar det tredje stadiet där åtrån är åtrående. Enligt estetikern är hela operan ett uttryck för denna idé. Form och innehåll överensstämmer. Åtrån triumferar, oemotståndlig och demonisk. Men det är inte fråga om åtrån hos en individ, utan om åtrån som princip, andligt bestämd såsom det som det andliga utestänger. Utifrån reflektionen blir Don Juan komisk. Det är genom musiken som vi ska höra och se honom, som en naturkraft. Don Juan åtrår i allmän bemärkelse, hans älskog är sinnlig och trolös, den åtrår inte en utan alla kvinnor.

Kontrasten mellan kvinnorna och Don Juan är slående. I Donna Elviras första aria har hon redan förförts och övergivits av Don Juan. Lidelsen som rasar i Donna Elvira snappar efter luft och sången hjälper henne att få luft. Men rörelsen i henne tyder på att lidelsen inte brutit ut tillräckligt. Vad kan då framkalla den? Jo, Don Juans hån.

Don Juan genljuder i Elvira, hennes lidelse riktar sig alltså mot honom. I sin lidelse blir hon lika stor som Don Juan. Men hon är farlig för honom genom att hon redan är förförd och upplyft i en högre sfär, med en medvetenhet som Don Juan saknar.

Att kalla Don Juan förförare är vansklig. En förförare behöver ett visst mått av reflektion och medvetenhet. Detta saknar Don Juan och kan därför inte sägas förföra. Han åtrår. Men eftersom denna åtrå verkar förförande, förför han samtidigt i en annan mening.

Don Juan är det nav som operan kretsar kring. De andra framstår heller inte som fullständiga karaktärer utan belyses bara i förhållande till Don Juan, i övrigt framstår de i dunkelt sken. Don Juan är däremot hela tiden andligt närvarande, då han genljuder i de andras gestalter liksom i deras förhållande till honom själv.

Redan från början märks ångesten hos Don Juan, den är också hans energi. Vi hör hur han bryter livets fördämningar, hör glädjen, lustan och hans vilda flykt, sig själv ilar han förbi. När vi reflekterar märker vi att Don Juan märkligt nog misslyckas i alla förförelseförsök. På flera sätt är det som ett tragikomiskt verk över Don Juans sista dagar. Alla framstår som tragiska om än i komiska situationer, alla agerar i god tro, var och en dras ju med av sina lidelser. Var och en är sin egen värld. Navet är jaget.

 Förförarens dagbok

Don Juan-gestalten återkommer i Förförarens Dagbok. Kierkegaard har sagt att det var förhållandet till Regine Olsen som förde honom till den indirekta framställning som heteronymerna är en del av. Här åsyftas en personlighetsframställning som skulle verka frånstötande. Han ville få "hennes farkost flott", ville dölja sin egen hängivenhet och sitt lidande bakom en mask av hjärtlöshet och lättsinne. "Framför allt Förförarens dagbok, har jag skrivit för hennes skull, för att hjälpa henne ut ur förhållandet."

Johannes skriver: "Att dikta sig in i en flicka är en konst, att dikta sig ur henne är ett mästerverk." Ju mer hängivenhet kärlekens ögonblick äger, desto intressantare blir den, anser han, medveten som han är om varje steg som leder mot att hans Cordelia utvecklas i sig själv och inte ägnar sig åt att dyrka honom; som i fallet med Margaretas förhållande till Goethes Faust. Johannes vill att hennes starka känslor ska genomsyra varje handling, vill att hennes naiva lidelse ska utvecklas till reflekterande lidelse.

I planen ingår att skriva brev till henne eftersom han i brevformen är "herre över situationen". Att läsa breven medför "ögonblick när hon känner att idealet har en väldighet som verkligheten saknar", vilket ju som bekant inte är så ovanligt. Han skriver: "Kärleken älskar hemligheter - en förlovning är en uppenbarelse, den älskar tystnad - en förlovning är en kungörelse", för att så ett frö i Cordelia om att hon bör bryta förlovningen. Planen lyckas, hennes åtrå väcks och han kan till slut avnjuta erotiken på önskad nivå. Han lever genom förförelsen, njuter självklart av att varje steg han tar får avsedd effekt, även om målet bara är en kort natt. Han väcker henne till sinnlighetens intensitet och går sin väg.

Johannes är en reflektionens förförare. Språket ger oss såväl det inre som yttre, bild och varseblivning, längtan och verklighet glider in i varandra. Han iscensätter ett medvetet bedrägeri. Samtidigt som hon villigt tillägnar sig det han vill att hon ska tillägna sig, vilseleds hon i förhoppningarna om att det ska leda till något ytterligare. Det är motståndet Johannes vill åt, när det är förbi finns bara vanan kvar.

 Etikerns budskap i brevform

Brevformen var vanligt förekommande bland romantikens författare. Brev ger sken av att komma nära författarens privata hemligheter. Och etikern är till en början förtrolig. Breven riktar sig till estetikern som genom sina besök hos paret är förtrogen med Wilhelms liv som lyckligt gift. Men brevformen är som en "trojansk häst" - inuti döljer sig etiska budskap. Det etiska framträder här som något grundläggande för människans förhållningssätt till sig själv och andra. Kärlekens princip är för etikern: uppriktighet och förståelse; medan hemlighetsfullhet är dess död. Det handlar alltså om tillit till den andra.

Etikern säger sig bara känna till en giltig grund för att undandra sig äktenskap, "... det är när ett liv är så invecklat att det inte kan uppenbara sig. Äger din inre utvecklingshistoria något outsägligt ... kort sagt har du på ett eller annat sätt förätit dig på en hemlighet som inte kan dras ur dig utan att det kostar dig livet, så gift dig aldrig."

Är detta en hänvisning till Kierkegaards eget fall?

Som utgångspunkt för det andra brevet står följande: "Tvivel är tankens förtvivlan. Förtvivlan är personlighetens tvivel." Det har titeln Jämvikten mellan det estetiska och det etiska vid personlighetens daning och tar upp valets betydelse. Etikern menar att val är uttryck för det etiska. Estetiska val är mer som beslut som lätt kan ändras till något annat, "när vi inte väljer absolut väljer vi bara för stunden, och kan därför i nästa ögonblick välja något annat". Val som är livsavgörande innebär överväganden, då sådana val medför att annat väljs bort. Etikern menar att valet som sådant är avgörande för personlighetens innehåll. Andras val kan ju inte vara ens egna, att göra som andra gör och göra det andra vill att man ska göra kan ses som motsatsen till att själv existera.

Att inte välja är även det ett val, det är valet att låta andra avgöra dina egna val. Likgiltighet är här det onda, att vara ointresserad av att välja, att inte bry sig. Ångesten före och ångern efter talar om huruvida valet var det riktiga valet.

 Gentagelsen

Det finns likheter mellan Johannes i Förförarens dagbok och den unge vännen i Gentagelsen, båda ägnar sig åt att dölja sig själva för kvinnan ifråga, båda agerar utifrån en inneslutenhet, även om de har helt olika motiv. Heteronymen Constantin Constantius (Konsekvent Ståndaktig) får brev från en ung vän som befinner sig i ständig konflikt med sig själv. Vännen uppger ingen adress, vill bara anförtro sig åt Constantin.

Constantin säger att det som håller vännen kvar i kärlekshistorien är förtrytelsen över att ha gjort henne orätt. Eller är hon bara orsaken till hans rörelse? Vännen kommer aldrig att glömma henne, men hon har inte den betydelsen i sig själv utan hon har den genom sitt förhållande till honom. Även det kan ses i ljuset av Kierkegaards förhållande till Regine. Vännen erkänner att han inte kunde agera i tysthet, inte göra sig till skurk. Att på så vis bli en hjälte i sina egna ögon, men inte i andras värjer han sig för. I Gentagelsen förhåller sig estetikern, som är ironiker, till en man som bryter sig ur en relation. Försöker Kierkegaard se sitt eget agerande med en annans ögon? Vad kunde ha skett om han bara gett sig av från Regine i tysthet? Han uppenbarar hela tiden nya synsätt. Det kan tolkas som självupptagenhet, men också som något att förhålla sig till. Genom att se oss själva utifrån, kan vi försöka förstå varför vi gjorde som vi gjorde.

Även om vi vet att Kierkegaard påbörjade Gentagelsen efter att en nick från Regine vid ett kyrkobesök den 16 april 1843 satt hans känsloliv i våldsamt uppror, så vet vi också att allt upplevt omvandlas av författaren. Kierkegaard skriver 1843i sina Papirer:

"Lagen om diskretion, enligt vilken en författare har lov att använda vad han själv har upplevt, är att han aldrig säger det sanna utan behåller det sanna för sig själv för att istället låter det framträda på olikartade sätt."

illustration: Guido ZeccolaDiskussioner om kvinnan

Även Stadier på ivets väg, som är en slags vidareutveckling av det som presenteras i ntingen - eller, hittas under mystiska omständigheter av utgivaren Hilarius Bokbinder (Den muntra bokbindaren). Den första delen heter "In vino veritas" (i vinet sanningen) och består av en erinring av William Afham (av honom). En kväll i juli samlades esteterna till ett gästabud. Flera talare hänvisar till Platons Gästabudet, vilket deras egna möte är en parafras på. Men här finns en skillnad: esteterna i In vino veritas ägnar sig bara åt sin syn på kvinnan. Förutom Victor Eremita - utgivare av Antingen - eller som här förvandlats till en existerande individualitet - igenkänns även Johannes från Förförarens Dagbok, vilken hade avslutat estetikerns del av Antingen - eller, samt Constantin Constantius, författaren till Gentagelsen. Utöver de tre närvarar en ung namnlös man och en modehandlare.

Den unge mannen saknar medveten reflektion. Han är så ung att han inte ens styrs av konventioner och kan ses som representant för omedelbarheten. Modehandlaren styrs däremot i hög grad av konventioner, även om han tror att  "... varje kvinna inom kort kommer att bli fanatiskt avhängig av modets vanvettiga och smittsamma självbespegling, som fördärvar henne på ett helt annat sätt än om hon blivit förförd."

Modehandlaren är en produkt av sitt yrke. Reflektionen, som vill begripa den ångest som alienationen skapar, tittar bara fram då och då, genom svadan. Det är heller inte ovanligt idag att många pratar om trivialiteter för att komma undan ångesten.

Efter modehandlarens tal följer de egentliga estetikerna. Constantin Constantius kan i likhet med den unge mannen betecknas som sökare. Han har ett sökande förhållningssätt till kvinnan och uppmärksammar hur hon framställs inom konsten, särskilt på scenen. Han har vidare ett distanserat förhållningssätt till hur mannen framställs när han blir bedragen, kallar det för ett skämt och menar att det inte är fråga om estetik utan om en ofullgången etisk kategori. Kvinnan har tragedins lidelse på sin sida när hon blir bedragen, medan en hanrej är en komisk figur med tragisk framtoning. En bedragen man har man medlidande med så länge han är närvarande bara för att skrattas åt när han gått iväg.

Johannes Förföraren ser sig själv som en lycklig älskare, han vill inte göra om kvinnan utan hon behagar honom som hon är. Han kallar sig erotiker, andra män kallar honom förförare. Samtidigt som kvinnan för honom framstår som en dröm är hon den högsta verkligheten. Han håller i förförelsens ögonblick kvinnan utanför tiden, som illusion, medan kvinnan hos en äkta man blir timlig, jordiskt verklig. Det sistnämnda vill Johannes undvika, i egenskap av estetiker har han fastnat i erotiken och jagar drömbilden.

Victor Eremita säger att "alltifrån dryckesvisan till tragedin, är poesin ett förgudligande av kvinnan". Mannen är alltså hänförd av kvinnan, i hans inbillning är hon lycksaliggjord. Med kvinnan gör idealiteten sin entré.

Många män har blivit genier, hjältar, diktare genom en kvinna, men inte genom kvinnan han fick utan genom kvinnan han inte fick. Kvinnan gör mannen produktiv på ideellt vis, det vill säga, så länge han inte har henne begeistrar hon honom så att han ännu kämpar för att få henne.

Många poeter har varit beroende av en "musa". Andra skriver utifrån en relation som saknar något. Mannen kan längta efter en kvinna som ett ideal. En åtrå efter drömkvinnan. Eller också är det för att skriva sig ur en relation, som för Kierkegaards del. Ändå finns hans längtan där, den återkommer gång på gång i hans heteronyma skrifter.

När talen är klara lämnar de värdshuset och tar en promenad som för dem till assessor Wilhelms landställe, han som var etikern i Antingen - eller. Victor Eremita, smyger in i huset, hittar ett manuskript och utbrister när han återvänder: "Då jag utgivit hans andra manuskript är det min skyldighet att också utge detta". William Afham tar det emellertid ur dennes ficka. Etikerns essä "Om olika invändningar mot äktenskapet" kommer så med i boken. Essän behandlar de invändningar mot äktenskapet som de fem talarna tagit upp vid gästabudet. Johannes Förförarens avslutande ord om att kvinnan bara är ögonblicket, blir Wilhelms inledning: kvinnans skönhet tilltar med åren.

Melankolin - som hyllas av romantiken

När det rör manuskript som hittas under mystiska omständigheter, är det ändå andra delen av Stadier som tar priset. Den har titeln Skyldig? - Icke skyldig? Med undertiteln: En lidandeshistoria. Psykologiskt experiment av Frater Taciturnus (Broder Förtegen). Längst ned i manuskripthögen som bokbindaren hittade låg dagboksanteckningar samman med en skrivelse av "Broder Förtegen", som i en "annonsering om hittegods" berättar att han följt med sin vän naturforskaren för att fiska efter sjöväxter.

Frater sänkte ned håven till botten, men när han skulle dra upp den höll något tillbaka. När han ryckte till steg en bubbla upp nerifrån, som om en suck kom upp från den inneslutna sjön, en suck från djupet, en suck från en innesluten själ som blev frånryckt sin hemlighet. Så löd den förtegne psykologens tolkning när han väl sett vad han fått upp: en låst ask insvept i en vaxduk och förseglad med många sigill. När asken med våld bröts upp låg nyckeln inuti asken. Så inåtvänd är en själslig slutenhet, kommenterar han efter att ha läst dagboken han fann däri.

Quidams dagbok tar upp dennes förlovning med en ung kvinna och är skriven ett år efter den halvårslånga historien, Det är morgonanteckningar och midnattsnotiser. Om morgonen skriver han vad som faktiskt ägde rum den dagen för ett år sedan och vid midnatt ältar han sin skuld.

Titeln Skyldig? - Icke Skyldig? antyder att det är en inre rättegång. Vad är rätt: att vara sin käraste trogen eller att vara trogen sig själv? Här är en som inte ältar något gånget utan som är samtidig med det, konflikten pågår alltså, han sitter fast i den. Lidandet fortvarar och kan ses som innerlighet. Dagboken anknyter till ett av romantikernas hyllade tillstånd: även om melankolikern är lidande så bär han ändå frön till storhet i sina plågor.

I dagboken diktar sig Quidam ut ur flickan som han svikit, han vill "göra allt för att lösgöra henne", men så att flickan kvarstår med värdighet. Historien börjar alltså där Förförarens dagbok slutar; Johannes drift var ju också annorlunda då han ville dikta sig in i en flicka.

Genom skillnaderna på morgon- och midnattsanteckningarna märks att kvinnan fått än större betydelse efter att han övergav henne. I den första nattnotisen sägs att han inväntar sin dom. Hon har sagt att hon inte kan leva utan honom, att det blir hennes död, om han lämnar henne. Quidam betonar skillnaden dem emellan: "hon väljer skriket, jag väljer smärtan".

Är Quidam alltför reflekterande för att överhuvudtaget kunna älska? Vi kan se det som brist på omedelbarhet, han blir kanske sömnlös för att han inte kan få visshet om huruvida han inte kan älska eller bara inte älskar.

Korta noveller ger ledtrådar till Quidams inneslutenhet. Flera av dem handlar om märkliga fader och son förhållanden. I den första novellen "Den stilla förtvivlan" berättas om en far och en son där sonen är som en spegel vari fadern ser sig själv. För sonen är fadern även som en spegel vari han ser sig själv i framtiden. Även om de sällan såg så på varandra när de dagligdags var uppfyllda av muntra samtal hände det ändå att fadern betraktade sonen och sa: "Stackars barn, du går i en stilla förtvivlan." Fadern trodde att det var hans fel att sonen var tungsint, medan sonen i sin tur trodde att han vållade fadern sorg.

I novellen finns paralleller till Kierkegaards egen bakgrund av en tungsint fader som använde sonen som sin förtrogne. Kierkegaard reproducerar sitt liv genom litteraturen. Förutom fader- och sonrelationen är det i denna bok tredje gången som förlovningen med Regine Olsen behandlas. Just genom att använda sig av heteronymer kan Kierkegaard återkomma till samma kärlekshistoria och behandla den ur olika aspekter, om än maskerat så att inte tvättnotorna är direkt igenkännbara.

I Antingen - eller säger etikern att en kärleksrelation hindras av alltför mycket reflektion, lidelsen kan tappa fotfästet när reflektionen tar över. Quidams syn på reflekterandet bekräftar: "En människa som var hälften så reflekterande som jag är, skulle kunna få betydelse för andra, men just genom att jag är helt igenom genomreflekterad får jag ingen alls."

Istället för att agera leker han med möjligheten hur han kan agera, med en "möjlighet före möjligheten". Som att vara mellan att vara något och att vara intet, mellan att vara kanske si och kanske så, det kan ju minst av allt egga en kvinna. Quidam lider av reflektionsgiftet.

Quidam ser förlovningen som ett förspel, som om stycket tog sin början när förlovningen bröts. Här finns ingen yttre handling. Han anstränger sig för att avhålla sig från att agera och ändå förbli agerande. "Varför gör jag det? Därför att jag inte kan annat; jag gör det för idéns skull, för meningens skull, jag kan inte leva utan idé, jag kan inte uthärda att mitt liv inte skulle ha någon mening. Det intet jag gör ger det ändå lite mening."

I dagboken, när han inlett "den sista striden, skräckväldet" ämnat att förvandla hennes sympati för honom till intet, sägs att hans tungsinne är en förnärmelse mot henne eftersom äktenskap förutsätter ömsesidig förståelse, men hon förstår sig inte på honom. Genom att hon inte kan få hans fulla förtroende skulle bara hon bli vigd till honom och inte han till henne. Nästan lika djupt som hans tungsinne är hans förmåga att dölja det.

Historien är såväl komisk som tragisk. Att de två inte kan förstå varandra beror på olikheterna i deras personligheter, han är innesluten - hon kan inte vara det, han är tungsint - hon livsglad, han etisk-dialektisk - hon estetisk omedelbar.

Frater Taciturnus raljerar efter dagboken i en "skrivelse till läsaren" om Quidams jämmer över förståelseklyftan mellan dem: "Det tragiska är att två älskande inte förstår varandra, det komiska är att två som inte förstår varandra älskar varandra."

Genom det personliga stoffet, genom att lämna ut sin förlovningstid med Regine där allt är med, såväl förälskelsen, förlovningen, ångern, oförståelsen som skrämselförsöken och den första brytningen med nya förhoppningar, resignationen och skuld som följd, kan sägas att denna skuldens dagbok skrivits med hjärteblod. Kanske är den ett av Kierkegaards mest genomarbetade verk.

 Romantikens skimmer - som kuliss

Några av Kierkegaards iscensatta författare har romantikens skimmer över sig. Det är som en scenkuliss där det som framträder har drag av det vardagliga och realistiska. De existenser som har romantikens skimmer över sig kan ses som misslyckade, medan de som blivit mer av genuint äkta människor inte precis är några figurer ur romantikens galleri.

Kierkegaard använde sig av sin samtids litterära genrer. Inom romantiken var det vanligt med underfundiga titlar, motton och förord. Han ville på så vis få läsaren att till en början tro att han var som andra författare. Formen verkar som en trojansk häst -inuti döljer sig annat. Han skriver i Synpunkt på min författarverksamhet: "När man verkligen ska lyckas att föra en annan människa till ett bestämt ställe måste man först och främst passa på att finna människan där hon är och börja där."

"Subjektiviteten är sanningen" upprepas i Avslutande ovetenskaplig efterskrift. Etikern är här den subjektiva tänkaren i ständig närvaro och stadig tillblivelse. Existens är rörelse och låter sig inte åstadkommas utan lidelse. Etiskt är det varje individs uppgift att bli en hel människa; då står inte tänkandet högre i kurs än fantasin och känslan, utan de är sidoordnade.

Iscensättandet av olika författare är en kommunikationsmetod som betonar existensfilosofin genom skilda existensmöjligheter. Kierkegaard använder tvetydigt reflekterade meddelanden för att göra dikten tydlig som dikt, och framhäver skillnaden mellan författare och berättelse. Genom olika författarröster förstärks subjektivitet och existensmöjligheter, vilka dras till sin ytterlighet med avseende på gott och ont,  förtvivlan och övermod, och så vidare, på ett sätt som ingen faktisk verklig person i verklighetens moraliska begränsning skulle våga eller vilja tillåta sig. Därför är det väsentligt att skilja dessa olika författarröster från Kierkegaards egen stämma.

För att uppnå en inre rörelse hos läsaren gestaltas livets mångfald med olika livsmöjligheter. Stilen är en del av detta, en blandning av skämt och allvar som gör det omöjligt för en utomstående att veta vilket som är vilket, försåvitt denne inte vet det i sig själv. Med underfundigheter och motsägelser, ibland med en falsk tonvikt på det likgiltiga, behandlas njutning och ansvar samt livets svårigheter kring ångest, förtvivlan och så vidare, för att göra läsaren medveten om sina livsproblem och vad det är att existera mänskligt.

I Synpunkt på min författarverksamhet säger Kierkegaard att hela hans heteronyma författarskap är ett medvetet bedrägeri. "Man kan bedra en människa på det sanna och man kan, för att erinra om gamle Sokrates, bedra en människa in i det sanna." Vad menar han? Jo, att han inte börjar rättframt med det han vill säga, utan istället tar den andres inbillningar på allvar. Ett direkt meddelande förutsätter ju att mottagaren är beredd att ta emot meddelandet. Om man vill säga att man är någon, medan den andre inte är det, så är det kanske bättre att börja tvärtom, med att säga att den andre är någon medan man själv är ingen. På liknande vis menar Kierkegaard att han började med att tala om det estetiska just för att senare nå fram till kristendomen. Och när han väl kommer in på kristendomen är det med heteronymen Johannes Climacus som själv säger att han inte är kristen utan är fullt upptagen med hur svårt det måste vara att bli det.

 Ingmar Simonsson
Alla Kierkegaard-citat är översatta av Ingmar Simonsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Zanzibar, Zanzibar!

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 25 juli, 2012

Terrence Malick & tystnadens hemligheter

Då och då ― oftast på obskyra filmbloggar ― publiceras suddiga bilder som sägs fånga Terrence Malicks ansikte. Den skygge filmregissören och författaren har gjort isoleringen och blygheten inför offentlighetens ...

Av: Klas Lundström | Essäer om film | 19 april, 2013

Berwaldhallen – Den samstämda radiostudion

Det är en torsdag i slutet av mars. Sveriges Radios Symfoniorkester har konsert. Dirigenten Simone Young tar plats på podiet och höjer taktpinnen för att påkalla uppmärksamhet. Det råder ett ...

Av: Mi Karlsson Bergkvist | Musikens porträtt | 16 april, 2014

"Jag går min egen väg"

"Jag går min egen väg"   Foto: Tony Landberg Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson. Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 17 november, 2006

Sceniska rum. Gustavo Mosqueras ”Moebius” och psykoanalysens topologi

Artikelserien Sceniskarum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 25 mars, 2013

Animula, Vagula. Blandula

I går när jag kittat lidertaket, och ösregnet börjat efter naturligtvis, la mig sur för att senare orka med kvällssysslor, vaknade efter några timmar plötsligt på förnatten, hade drömt om ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 24 juli, 2013

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Förnyelse höjer seriestatus

Bland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 19 maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.