Om utdanning og danning

Tematikken for herværende essay er, i vid forstand, moralfilosofi, det vil si at det er om hva en bør streve etter å realisere, hva som er høyverdig og hva som ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 september, 2009
Agora - filosofiska essäer

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | 12 januari, 2011
Konstens porträtt

Bergman, Fellini och Liv Ullman

Ett konstnärligt möte mellan Sverige och Italien

Den italienske kritikern och dokumentaristen Silvano Console om Ingmar Bergman och Federico Fellini.

Av: Silvano Console | 28 november, 2017
Essäer om film

En arbetslägenhet i Stockholm

- Varför ser man aldrig dig i en mjukt stoppad möbel i tv? Är du bitter? - Jag har undrat med vilken saklig motivering Dagens Nyheter, Expressen, Kulturradion och så vidare ...

Av: Peter Lucas Erixon | 04 januari, 2010
Utopiska geografier

Hegel. Sin och vår tids vittne



Image
Georg Wilhelm Friedrich Hegel
Är det dags att omvärdera historien? Hegels klassiker Andens Fenomenologi har under hösten kommit ut på svenska (Thales förlag) . Anna-Lena Renqvist begrundar skälen för denna bortklippta sekvens i den svenska historieskrivningen.

"Vår idealism och realism de klyva våra hjärnor". I sin kända dikt replikerar Fröding på den tidens schism som får oss att ta syner i skyn för sanning och gör oss blinda för den djupare spänning som underligger det verkliga. Som poeten avslutningsvis påminner oss, rosor i ett sprucket krus är ändock alltid rosor. Orden har blivit bevingade.

Den motsättning som dikten på flera plan gestaltar hör det mänskliga livet till. Antingen vi talar om individ eller det samhälle av vilket hon är en del följer motsättningen likt en skugga vart steg vi tar.

Frödings dikt är både tidslös och tidsbunden. Den knyter an till den debatt som den tyska idealismen, med Hegel i spetsen, hade gett upphov till. Med sitt löfte om ett vidare sammanhang, och med sitt anspråk på fullkomlig räckvidd hade den hegelska systemtanken förtrollat den bildade världen. Fröding ville markera avstånd - och iscensatte detsamma. Allt rymmer sin motsats, varje motsats sin syntes, och syntesen i sin tur - sin motsats. Ty så lyder den bärande tanken i Hegels opus. Den dialektiska rörelsen mellan tes, antites och syntes ansvarar för det spel som driver den andliga verkligheten framåt, antingen vi talar om ett enskilt medvetandeliv eller om hela världshistorien. Drygt 200 år har gått sedan hans första storverk, Andens Fenomenologi, avslutades. Det skedde, som Hegel senare skulle påminna sig, vid midnatt till den dag då Napoleon genom sin seger vid Jena kom att avgöra Europas framtid. Hegel hade då redan själv skymat fältherren från sin inkvartering uppe på universitetets gamla fäktningssal. I ett brev dokumenterar han hur han sett världsanden skrida fram till häst: "Det är verkligen en underbar förnimmelse att se hur en sådan individ, koncentrerad till en enda punkt, sittande på en häst sträcker sig ut över världen och behärskar den."

Hegel hör till de filosofer som lämnat spår, därtill långt utöver fackfilosofins ramar. Den position han under sin livstid kom att uppbära saknar motstycke och hans ord om Napoleon kan ses som uttryck för en sannfärdig projektion. Hegel skulle bli den okrönte kung som färgade den intellektuella debatten i ett Västeuropa som i den tyska bildningskulturen hade sin förebild och sin källa. När Hegel efter sin död detroniserades, utsedd som syndabock för en sekulariserad farsot, var skadan redan skedd. Genom sina adepter, men kanske framförallt genom sina meningsmotståndare har Hegels inflytande med sigill befästs. Marxismen, existentialismen, fenomenologin, hermeneutiken, alla är de strömningar som på olika sätt bär Hegels prägel. För den som föreställer sig att den anglosachsiska anden utgör ett undantag räcker det med att slå upp ett verk av någon av den pragmatiska skolans talesmän, så viktiga för att förstå det moderna USA:s första decennier och vad därefter följde, för att få sitt perspektiv korrigerat.

För första gången kan vi nu också avnjuta Hegels förstlingsverk, Andens Fenomenologi, på svenska (Thales, 551 sidor). Översättarduon Brian Manning Delaney och Sven-Olof Wallenstein, likaledes författarna till ett lovvärt förord, bör ta åt sig äran. De båda uttolkarna rör sig dansant med sitt föremål och lyckas med magnifikt handlag ge den även på tyska inortodoxa språkbehandlingen en såväl filosofiskt känslig som klingande svensk språkdräkt. Stundtals för texten till poetisk höjd.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den svenska utgåvan rider på en Hegelvåg. Bara i ett så tyskfrämmande land som Frankrike har man vid pass fyra nyöversättningar av samma bok att se fram emot. Detta till trots - eller just därför - måste man fråga sig varför vi i Sverige fått vänta så länge?  Att den svenska intelligentian fram till krigsslutet 1945 betraktade sig som en tysk utpost lämnar oss fortfarande svaret skyldiga. Frånvaron av översättningar har under det svenska 1900-talet senare del kompletterats med en kompakt tystnad. När jag i början av 80-talet själv började läsa filosofi vid Universitetet i Stockholm förekom Hegel inte på den filosofiska kartan.

Image
Giocociclo av Guido Zeccola
Tystnaden omfattade en epok och en strömning, men framförallt en ansats: filosofin efter Kant eller den tyska idealismen. För min generation utgjorde denna idealism inte en period i filosofins historia; den var en vit fläck på kartan och dess portalfigur, Hegel, var inte värd att nämnas vid namn. Likt en Trotskij på sin tid hade han helt enkelt bortretuscherats.

Kunde det handla om ett fadersmord? Denna våldsamma tanke slog mig när jag som forskarstudent på ett spanskt universitet fick Andens fenomenologi i mina händer. I sin helhet framstod Hegels bok som ett väl genomfört och svindlande skärskådande av den rationella, protestantiskt grundade staten och dess medborgare. Ett familjärt tvärsnitt av den moderna svenska människan. Hegels redogörelse för andens gång genom historien över det medvetande som bär upp den påminner oss om att det som är förnuftigt också är gott, att det som är irrationellt är motsatsen, att arbete är danande och auktoriteten god. Och att ordet är heligt. För som Hegel lär: ordet, detta bibliska logos, är andens sätt att vara i världen.

Varje generation har sin berättelse. För att komma vidare i en värld präglad av skam och skuld över de monster som den germanska världen hade frambringat var det, av allt att döma, nödvändigt att klippa den hegelska navelsträngen. Man kom att kritisera slutenheten i ett systembyggeri och avpolletera en rationalistisk mytbildare som skriver en förenklad berättelse från A till Ö. Av förklarliga skäl ville man vända blicken åt annat håll. Mot Hegel tes ställdes hos oss den anglosachsiska antitesen - för att i sinom tid övergå i den postmoderna syntesen. Konstruktion- analys- dekonstruktion. Hegels filosofi hade överkommits, men härigenom hade man strax bekräftat den bärande tanken i Hegels dialektik. Med Michel Foucault berömda konstaterande: "Hela vår epok försöker undfly Hegel. Men man kommer inte undan Hegel så lätt".

Andens Fenomenologi har kallats en Bildningsroman. Beskrivningen är av lyckad, av flera skäl. Här beskrivs subjektets, tillika medvetandets och världens, tillblivelsehistoria. Och här beskrivs den just. Den berättas. För detta är vad som möter oss när vi öppnar och läser, eller stavar oss igenom, denna lika mytomspunna som bespottade bok: en beskrivning av rekonstruerande slag av medvetandets processartade sätt att framträda, där varje moment, för att tala med Hegel, måste upphävas i ordets dubbla betydelse av att lämnas och bevaras. En vetenskaplig beskrivning av den vetenskapliga kunskap som - detta är Hegels tanke - motsvarar sitt föremål, det verkliga eller "varat". Med detta ger oss Hegel en modern variation på skolastikens definition av sanning: motsvarigheten mellan sak och tanke (Veritas: adequatio rei et intellectus). I Hegels tappning står denna sanning att finna i den verbala beskrivningen av den dialektik som alstrat den, och den vetenskapliga kunskapens resultat blir då tvåfaldigt: när subjektet når kunskap om sitt objekt, når det också kunskap om sig själv. Eller om man så vill, genom att vinna kunskap om sitt föremål hörsammar människan oraklet i Delfi: Känn dig själv! 

Det som gäller på det kunskapsteoretiska planet gäller för subjektets på alla dess nivåer, enskilt och historiskt, etiskt, estetiskt och religiöst. Som ingen annan har Hegel visat oss att historiens rörelse, var än vi finner den, drivs framåt av ett motsatsernas spel, av polemik och negativitet - det som hos Marx skulle formuleras som en kamp mellan klasser. Omfånget av Hegels projekt tycks bara kunna mätas med djupet i hans ungdomliga svärmiska avsteg. Den kärleksprincip som han tidigt omfattade kunde förklara enhet och endräkt, dock inte separation och skillnad. Om kärleken väl är stor, förmår den inte redogöra för de moment som krävs för att beskriva "annanhet", ytterst den intersubjektivitet som iscensätter det gåtfulla förhållande mellan identitet och differens ur vilket filosofin en gång framföddes.

Hegels förslag är suggestivt. Det som driver historien framåt är subjektets, eller självmedvetandets begär efter erkännande. Till en gammal tanke lägger Hegel något nytt: ett dylikt erkännandet kan bara ges det av ett annat självmedvetande - och så bara över kamp. Det är i en polemiskt tillspetsad situation, av envigskaraktär, som vi finner erkännandets möjlighetsbetingelser; och alltså inte i ett förhållande mellan älskande. Om kärleken stämmer till försoning är det kampen förunnad göra oss till subjekt i egen rätt, att blottlägga grundvalen för vår moral och att stadsfästa strukturen i våra omdömen - här förkroppsligas riktningen för vårt förhållande till den Andre. Det rör sig om den i militära sammanhang arketypiska kampen på slagfältet. Här handlar det om att bortse från abstrakta enskildheter till förmån för det konkret allmänna. Eller här handlar det om att vara redo att offra sitt liv. Ty som denne forne prästaspirant noga vet, den som offrar sitt liv skall få det evigt, men den som håller fast vid det, hon skall förlora det. Bara genom att ställa oss över vår ändliga fysiska tillvaro kan vi nå det erkännande som bekräftar vår självständighet och vår frihet; genom att däremot att be om nåd har vi per se accepterat slavens underordnade ställning.

Om vi som upplysta människor i ett modernt Sverige tror oss stå över denna logik räcker det med att ta del av protokollet för ett asylmålsförfarande i en svensk migrationsdomstol. Till grund för den dom som ska fällas ligger en prövning, inte av som regel frånvarande bevis, utan av konsten att fäktas med ord. Att de stridande inte har tillgång till samma skarpa vapen gör inte scenen mindre skarp. En på knackig svenska framförd minnesredogörelse kommer här att punkteras som uttryck för sentimentalitet, en förespegling om väntande hot som ett pinsamt fikande efter välfärdsstatens fördelar, en vädjan till humanitära hänsyn som det beseglande uttrycket för att det här fattas en sak. Steg för steg leds den anklagade mot den rättsliga avgrund som en landsförvisning i många fall ulovar; och åhöraren lämnar salen med intrycket att det rör sig om ett rättsväsendets eget spel för kulisserna. Eller som ansvarig funktionär vid tillfälle uttryckte saken: "Prövningen gjordes väl bara för att utlänningen skulle känna att den gjort allt".

Den ideala statsordning som Hegel framställt och Kafka troget återgett lever vidare i välfärdsstatens själva blodomlopp. Av det skälet är Hegel också högaktuell. Vi kan ifrågasätta bärigheten i hans system, vi kan känna oss främmande inför det förmätna anspråket på fullständighet liksom för utgångspunkten för hela denna gigantiska konstruktion, men vi kan svårligen ställa oss över redogörelsen för den dialektik som driver historien framåt och som bär den medborgare som anammar statens tidstypiska anda. Här styr det ratio som Hegel, med oförliknelig tysk grundlighet, vetat att lämna i svart på vitt.

Anna-Lena Renqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Livsfarlig, livsnödvändig läsning (Om klassiker och kanon del I)

Varför läser jag klassiker?   Vad är en klassiker? Den mest allmänna och traditionella definitionen är att klassikerna, i likhet med kanon, betecknar "det utvalda och mönstergilla", och "att denna förebildlighet är ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2010

Illustration Hebriana Alainentalo

Onåbar del 3 av Gabriella Olsson

Morgonen före förmiddagen då hon på pendeltåget sparkade ihjäl mannen som ofredade henne på Gare de Lyon hade hon på bussen till stationen sett en familj om tre personer. Mamma ...

Av: Gabriella Olsson | Utopiska geografier | 20 juli, 2015

Applåd!!!

Vad är det egentligen vi applåderar när vi applåderar? Är det själva framförandet, den specifika tolkning vi just fått lyssna till? Eller är det kanske verket i sig: kompositionen? Eller ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 10 februari, 2016

Bildkonst, scenkonst och film i samspel på Doc Lounge Varberg

Under torsdagskvällen den 11:e april strömmar opera, vald av kvällens DJ Sven Andersson, ur högtalarna innanför Teater Hallands väggar. Det är Doc Lounge Varberg som för tredje gången under året ...

Av: Simone Frankel | Essäer om konst | 16 april, 2013

Mary Wollstonecraft – med pennan som revolutionär kraft

Mary Wollstonecraft. Många miljoner människor har dött och glömts under de hundratrettio år som gått sedan hon begravdes. Men när vi läser hennes brev och lyssnar till hennes argument [...] ...

Av: Johanna Andersson | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2008

Djurskyddsinspektören

Jag har en moderlig väninna som är omöjlig att ta en promenad med eftersom hon oavbrutet plockar daggmask för att rädda dem från vad hon tror är en säker död ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 oktober, 2013

Ur led är tiden – en betraktelse nu när vi ställt tillbaka klockan

När högertrafiken infördes klockan fem på morgonen den 3 september 1967 stod alla bilar stilla en kort stund, och körde sedan vackert över på andra sidan mot vad de var ...

Av: Ivo Holnqvist | Gästkrönikör | 31 oktober, 2017

Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna.

Ulf Hultberg, Lisa Werlinder (Susanne) och Michael Nyqvist (Edelstam). Foto: Folkets bio Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna. En film som är en modell av ett stycke förflutet ...

Av: Åsa Steinsvik | Kulturreportage | 03 augusti, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.