Tomten är vaken. Foto Belinda Graham.

Öppet brev till Regeringskansliet om "Free Fall"

I samband med Finlands 100-årsjubileum överräckte statsminister Stefan Löfven en gåva, skulpturen Free Fall, till Finland. I sitt tal framhöll Stefan Löfven:

Av: Språkförsvarets styrelse | 25 november, 2017
Gästkrönikör

Uppror och klassikerstatus – Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen

Un coup de dés jamais n’abolira le hazard (Stéphane Mallarmé)Gud existerar inte längre som en allsmäktig kraft. Universum är ett kaos frambringat av slumpen och livet har ingen nåbar mening ...

Av: Pernilla Andersson | 12 juli, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Dr Krabba 9

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | 02 december, 2011
Kulturen strippar

En tysk MED humor och massor av god karma

”Dagen då jag dog var inte speciellt kul. Det berodde inte enbart på min död. Närmare bestämt lyckades den episoden bara med nöd och näppe klämma sig in som nummer ...

Av: Belinda Graham | 14 november, 2013
Övriga porträtt

Ångest och frihet hack i häl på Kierkegaard och Giddens



Image
Sprit Fixt av Hebriana Alainentalo
I modern poesi, sägs det, är ordet "ångest" bannlyst. När det gäller övrig skönlitteratur är det desto mer gångbart, men även där under förutsättning att ämnet angrips utan att den försmädliga och något pinsamma termen används rakt upp och ner. Det gäller med andra ord att skriva fram tillståndet från sidan, så att läsaren tror att det i själva verket är något annat hon läser om.

I ett mer långsynt perspektiv kan vi se att ångest - såväl att befinna sig i som att skriva om - har fascinerat många författare och tänkare. Om detta vittnar den historiskt sett ymniga floran av litteratur i ämnet. Ångesten har belysts ur en mängd olika perspektiv i både fack- och fiktionslitteraturen - för att inte tala om poesin - men det är först under 1900-talets mitt som intresset för ämnet fördjupats och forskningen tagit fart på allvar. I förordet till den andra utgåvan av sin bok Ångest - en utmaning (1977) konstaterar Rollo May att endast två böcker om ångest skrevs innan 1950. Från och med detta årtal och fram till 1977 publicerades emellertid inte mindre än 6000 olika undersökningar och avhandlingar om ångest och närliggande ämnen.

Enligt May är det ökade intresset intimt sammankopplat med det faktum att från 1945 och atombombens tillkomst övergick ångesten från att vara ett fördolt problem till att bli ett öppet. De vakna medborgarna var då inte bara medvetna om de mer påtagligt ångestskapande situationerna som okontrollerade risker för atomkrig, radikala politiska och ekonomiska omvälvningar, utan också om de mindre påtagliga, djupare och mer personliga källorna till ångest hos sig själva och sina medmänniskor.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En av de första att utforska ångestens problematik var filosofen Sören Kierkegaard. Med sin studie Begreppet ångest (1844) lade han grunden för mycket av den efterkommande forskningen i ämnet. Den iögonfallande sammanställningen av ångest och frihet, två begrepp som vid en första anblick kan verka oförenliga, har givit hans bok renommé långt in i vår tid. Inte minst hos sociologen Anthony Giddens är den kierkegaardska influensen synlig - i flera av hans mest betydande texter finns spår av den danske filosofens monumentala teoribildning. I synnerhet gäller detta Modernitet och självidentitet - Självet och samhället i den senmoderna epoken (1997), som gör ett försök att belysa hur synen på förhållandet mellan ångest och frihet förändrats över tid.

Ett sätt att komma nära begreppet ångest är att ställa det i relation till släktingar som rädsla och fruktan. I en ofta citerad passage konstaterar Kierkegaard att "det [begreppet ångest] är något helt skilt från fruktan och andra liknande begrepp, som hänför sig till något bestämt, medan ångest är frihetens verklighet som möjlighet till möjligheten". Rädsla kommer av något medan ångest härrör ur inget. Med andra ord: ångest kan utifrån Kierkegaard bara förstås i relation till något annat, trots att den, som teologen Paul Tillich uttryckt det i Modet att vara till, lider "brist på målmedvetenhet, 'intentionalitet'. Orsaken [...] är avsaknaden av ett objekt, på vilket subjektet (i ett tillstånd av ångest) kan koncentrera sig. Det enda objektet är själva hotet men inte orsaken till hotet, emedan orsaken är just 'intigheten'".

 

Image
Giddens på Progressive Governance Conference, Budapest 2004. Foto: Janos
Hos den brittiske samhällsforskaren Anthony Giddens avser "ontologisk trygghet" en sorts grundläggande garanti för sin säkerhet som individen måste tillförskansa sig för att kunna leva ett tillfredställande liv. I hans terminologi utgör den grunden för "verklighetsramen", som i sin tur omskapas och definieras utifrån människors förändrade/vidmakthållna uppfattningar om vad som är passande/opassande. Men verklighetsramen är enligt Giddens bräcklig - ett brott mot den kan framkalla reaktioner som leder till att "ångesten väller fram". Barnet skapar genom sin tilltro till särskilda omsorgspersoner "trygghet via interaktion", vilket hos Kierkegaard motsvaras av föreställningen att det passande respektive opassande besvaras av religionens påbud.

Han poängterar med Bibelns ord att "Gud sade till Adam: 'men av kunskapens träd på gott och ont skall du inte äta'". Vad som är gott och ont är upp till Gud att avgöra, och betydelsen av dessa ord tydliggörs först under själva "njutandet", det vill säga när Adam bryter mot Guds råd och äter av den förbjudna frukten. Medan Giddens å ena sidan hävdar att ångesten följer av brottet mot den ontologiska tryggheten, menar Kierkegaard att det är ångesten i sig som gör brottet möjligt. Guds anvisningar skapar möjligheten till frihet eftersom frihet bara är frihet i relation till ofrihet - en ofrihet som i detta sammanhang skulle åtföljas av lydnad under Guds anvisningar: "Ångest är det psykologiska tillstånd som föregår synden", förtydligar Kierkegaard retoriskt. Det väsentliga är inte hur trygghetssystemen uppstår, utan hur de förhåller sig till ångest.

 

Använd på rätt sätt kan ångesten alltså bli "en tjänande ande, som mot sin vilja för honom dit han vill". Men för att den skall fungera på detta givande sätt måste människan fostras i möjligheten, det vill säga tron på "möjligheten som en möjlighet". Det är också i denna möjlighet som man enligt Kierkegaard finner friheten. Giddens framhärdar i att möjligheterna - och därmed också friheten - ligger inom den ontologiska trygghetens ramverk och att ett brott i individens trygghet likväl hämmar dennes frihet. Ett modernt och illustrativt exempel på detta hämtar Giddens hos bilföraren som sänker hastigheten efter att ha passerat en olycksplats bara för att några kilometer senare återigen öka farten; när bilföraren blir varse olycksplatsen upplever hon att tryggheten hotas och sänker därför hastigheten, men när hon återfår känslan av osårbarhet ökas den successivt igen. Osårbarheten stänger hos Giddens ute de negativa möjligheter som är förbundna med frihetskänslan, medan Kierkegaard inte skiljer på positiva och negativa möjligheter utan menar att det är "tron på möjligheten" som är frihetens hemvist.

Image
Søren Aabye Kierkegaard
För Kierkegaard blir människan först i syndafallet en förening av kropp och själ: "en syntes är otänkbar", säger han, "när inte båda förenas i ett tredje. Detta tredje är anden". Att människan blir en av anden uppburen helhet gör att hon inte "kan [...] göras till objekt för utvändig betraktelse, hon kan bara upplevas inifrån". Med andra ord är hon då inte bara en uppsättning observerbara kroppsliga och psykologiska fenomen, utan också en varelse som i hög grad präglas av det inre livet. Den psykologiska följden av syndafallet yttrar sig i en splittring av jaget. Eller snarare: syndafallet ersätts i den moderna sekulariserade människan av det splittrade jaget.

Hos Kierkegaard är kluvenheten av det inre, av "självet" för att tala med Giddens, upphovet till att vi erfar ångest. Villy Sörensens tolkning av Kierkegaards resonemang ger dessutom vid handen att den som är helt tillfreds med sig själv inte upplever någon kluvenhet i självet. Den som känner sig vara i bristande överensstämmelse med sig själv - och denna känsla är just ångesten - kommer också att känna sig ställd inför en uppgift: att helt bli sig själv, bli 'ande'. Liksom det finns en förbindelse mellan synd och frihet, finns det alltid en förbindelse mellan ande och disharmoni.

Om människan bejakar sin "bristande överensstämmelse med sig själv" kan hon bli fri. Det är bara genom att vilja vara sig själv som hon uppnår frihet. Om hon däremot gör de yttre faktorerna till orsak påkallas synden. Förbindelsen mellan synd och frihet utgör alltså själva skiljelinjen mellan viljan att vara sitt själv trogen och att avstå. En liknande uppfattning finner vi hos Giddens, om än med tillägget att både det yttre och det inre ryms inom ramen för frihetsbegreppet: "Frihet är inget givet hos människan, utan härrör från tillägnelsen av en ontologisk förståelse av den yttre verkligheten och den personliga identiteten". Och i anslutning till det konstaterar han att vi med detta i tankarna kan [...] omtolka Kierkegaards beskrivning av ångesten som 'frihetens möjlighet'. Som generellt fenomen uppkommer ångesten ur individens förmåga - och nödvändiga behov - av att tänka framåt, att föregripa framtida kontrafaktiska möjligheter i förhållande till den nuvarande handlingen.

Upplevelsen av ångest förläggs till människans identitet, till självet. Till skillnad från Kierkegaard fokuserar Giddens på ångesten som inriktad på framtida möjligheter i förhållande till frihet. Den splittring av jaget som Kierkegaard talar om via analogin med den bibliska syndafallsberättelsen är hos Giddens ersatt av en så kallad "biografisk kontinuitet": "Självidentiteten är självet så som det reflexivt uppfattas av personen utifrån hans eller hennes biografi". Det kan tyckas självklart att en splittring upphävs av en kontinuitet, men förskjutningen illustrerar alltjämt de skillnader i perspektiv som föranleder Kierkegaard respektive Giddens att ta sig an den komplexa frågan om självets, självidentitetens och det tidrumsligas roll för uppkomsten av ångest. I Kierkegaards mening är ångesten således "det psykologiska uttrycket för att människan inte helt är sig själv". Av Villy Sörensens "Kommentar" till Begreppet ångest framkommer dessutom att "självet är anden [...] och först som ande är människan fri. Det är den ännu inte realiserade friheten, som yttrar sig i ångesten: ångesten är 'frihetens (tillfälliga) verklighet'".

Vilken ny kunskap skänker oss detta? Inte minst att ångesten kommer sig av det kvalitativa språng mellan oskuld och skuld som sker i och med syndafallet/splittringen av jaget. Det iögonfallande är med andra ord den självklara sammanställningen av självet och anden, eller rättare sagt: att självet är anden. Inte bara måste vi i Kierkegaards mening uppleva syndafallets disharmoni och därigenom varsebli den ångest som är förbunden med såväl "det kvalitativa språnget" som med känslan av att (frihetens) möjligheter står oss till buds (och kanske går oss förbi) - vi måste också förlika oss med att "det medvetna intellektet bara är en del av människan" och att "friheten är uttrycket för hela självet".

Ingen omfattande förståelse av människans villkor krävs för att inse att hennes förgänglighet är ofrånkomlig. Inte desto mindre utgör frågor om döden och närliggande ämnen många gånger grunden för människors upplevelser av ångest. Med Paul Tillich kan man konstatera att "ångesten för [...] döden är den mest fundamentala, mest universella och ofrånkomliga. Alla försök att bortresonera den är fåfänga". I sin bestämning av ångesten som "kampen mellan varat och icke-varat" ansluter även Kierkegaard till denna problematik. För Giddens formuleras frågan snarast i ett akademiskt koncentrat: "att 'vara' är för människan att vara ontologiskt medveten". Denna medvetenhet bidrar i förlängningen till att upprätta ett skydd mot den ångest som hela tiden hotar att tränga in i individens liv. Enligt Tillich "kan man beskriva varat i termer av icke-vara; och man kan motivera en sådan beskrivning med hänvisning till det häpnadsväckande, över allt förnuft liggande faktum, att det finns något och inte bara ingenting. Man skulle kunna säga att 'varat är negationen av intighetens ursprungliga natt'".

Om vi drar oss till minnes den definition av ångest som Rollo May givit, nämligen "upplevelsen av att varat hävdar sig mot icke-varat" och att "det senare är sådant som kan reducera eller förgöra varat, till exempel aggression, utmattning, leda och slutligen döden", förefaller den vara en kraft i stånd förändra och vitalisera människan, rentav bistå henne i kampen mot icke-varat. Här kan paralleller dras till Kierkegaard, vars bestämning av ångestens väsen också inbegriper kamp och förändring. Men den förändring (och utveckling) som följer av kampen är förborgad i det komplexa förhållande som råder mellan ångest och frihet. Annorlunda uttryckt: "Möjligheten är att kunna. I ett logiskt system är det lätt nog att säga att möjligheten går över i verklighet. I verkligheten är det inte så lätt, och det behövs en mellanbestämning. Denna mellanbestämning är ångesten".

 

Hur skall individen då förmå klara denna kamp? Eftersom Giddens menar att "vi [människor] är medvetna om vår ändliga natur" kan icke-varat bli en del av varat först när individen blir medveten om denna sin ändlighet. Och eftersom medvetenheten i sin tur är kopplad till den ontologiska tryggheten, förefaller en nyckel till hur människans eviga kamp skall (över)vinnas finnas åtminstone inom teoretiskt räckhåll. För det är just genom att vi är självmedvetna varelser, säger Giddens, som vi skiljer oss från både den "livlösa världen" och den tidens evighet som i motsats till människan är oändlig. Dessutom är "ändligheten [...] det som tillåter oss att skönja moralisk mening hos de i övrigt flyktiga händelserna, något som skulle förvägrats en varelse utan ändliga horisonter".

Men att "acceptera att medvetenheten om döden utgör ett existentiellt fundament för mänskliga aktörer, behöver inte innebära att man ansluter sig till den 'autenticitetsfilosofi' som Kierkegaard [...] bygger sitt tänkande på". Det avståndstagande från Kierkegaard som Giddens här formulerar måste dock betraktas som partiellt. I många avseenden är hans resonemang beroende av hur Kierkegaard tidigare förhållit sig till människans existentiella förutsättningar. Det post-traditionella tänkandet hos Giddens är med andra ord inte på långt när rentvått från Kierkegaards - med nutidens ögon betraktat - mer traditionella utgångspunkter.

Hos Kierkegaard utgör insikten om människans ändlighet ett instrument med vilket hon förmår klamra sig fast vid varat i den inre striden med dess negation:

Ångest kan jämföras med svindel. Den, vars öga kommer att skåda ned i ett gapande djup, han får svindel. Men vad är orsaken? Det är lika mycket hans öga som avgrunden; ty om han inte hade stirrat ned...Sålunda är ångest den frihetens svindel, som uppstår då anden skall sätta syntesen och friheten skådar ned i sin egen möjlighet och då griper tag i det ändliga att hålla sig i. I denna svindel segnar friheten ned.

Med hjälp av människans medvetenhet om sin ändliga natur slår Kierkegaard en bro över till de möjligheter som uppstår i ångestens kölvatten. För Giddens är människan genom sin ontologiska trygghet inte i samma utsträckning utelämnad åt den "mellanbestämning" som ångesten utgör. Hon har så att säga redan "upprättat sitt skydd mot den".

Teologen Reinhold Niebuhr har en gång hävdat att "människan, som både är bunden och fri, både begränsad och gränslös, känner kort sagt ångest. Ångesten utgör den ofrånkomliga beledsagande omständigheten i den paradox av frihet och ändlighet som människan lever i". Detta citat påminner inte bara om det motsägelsefulla gränstillstånd som människan befinner sig i, utan också om det sätt på vilket hon kan förmå uthärda den existentiella kamp hon ständigt lever i skuggan av: genom att betrakta sig som både "fri och bunden"; som ett resultat av både den ontologiska förståelsen av "yttre omständigheter och personlig identitet" (Giddens) och som en av anden uppburen helhet av både kropp och själ (Kierkegaard). Enkelt uttryckt: som ett väsen bestående av diametrala och motsägelsefulla element. Mot bakgrund av detta verkar det inte längre särskilt egendomligt att likt Kierkegaard ställa samman två så intuitivt disparata begrepp som ångest och frihet. Det hela kunde kanske sammanfattas med filosofens egna ord i Sjukdomen till döds:

[...] att bli sig själv är att bli konkret. Men att bli konkret är varken att bli ändlig eller att bli oändlig, ty det som skall bli konkret är ju en syntes. Utvecklingen måste alltså bestå i att oändligt komma bort från sig själv i oändliggörelse av självet, och i att oändligt komma tillbaka till sig själv i ändliggörelsen.

Roberth Ericsson

Ur arkivet

view_module reorder

Emmakrönika IX Nu måste han ändå vara respektfullt tyst och stilfullare

Illustration: Guido ZeccolaLyxpoeten har (äntligent) slutat skriva underdåniga allehanda dekorerade lyxkärleksbrev yttringars till Emma, enär hon senast var rasande som en spindel och slängde luren i örat på honom lyx ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 06 januari, 2009

Möten med diktare

Moa Martinson skrev en gång en bok som hon kallade Jag möter en diktare vars titel förleder en att tro att det rör sig om en redogörelse för alla kolleger ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 17 maj, 2012

Keepalive (2015), skulptur av Aram Bartholl

Den trådlösa konsten

I fotografiets barndom, när tekniken ännu inte var fulländad, uppstod ibland tekniska fel på kameror och film som gjorde att när filmen framkallades i mörkrummen så upptäckte fotografen att det ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 03 september, 2016

Frågor som för evigt kommer att slå följe med mig genom livet

Alla dessa kvällar som jag låg där på mage under täcket i den bruna manchestersoffan, mina vader och fötter vilande i hans knä. Pappa i sin svarta träningsoverall med gula ...

Av: Jenny Markström | Gästkrönikör | 16 december, 2013

Giotto di Bondone. Jesus död

Johannes evangelium 19:17-37

Den svarta färgen är tydlig. Det finns ingen återvändo.

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 03 april, 2015

Filmkrönika: Från ”Twilight” till ”The Host” – numera vill vi bli vän med…

I tidiga vampyrfilmer spetsas vampyrer på pålar av rättrådiga människor, eller bränns av solljuset, i sci-fi filmer klubbas utomjordingar ner, eller skjuts, eller förgås när de kommer i kontakt med ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 09 september, 2013

Tre sorters ondska

Bakom all skönhet ligger något omänskligt: kullarna, den ljuva himlen, trädens konturer, allt förlorar den illusoriska mening som vi tilldelade den. Hädanefter är de oss mer fjärran än ett förlorat ...

Av: Hugo Kuhlin | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2017

Ska gatumusikanterna utvisas från Göteborg?

Ur Sveriges framsida hörs nu en bräcklig klagosång. Den ljuder från Gator och torg med en styrka som få tycks förstå. Tvåtusennio är det år då De folkvalda politikerna i ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.