Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | 22 april, 2016
Filmens porträtt

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | 30 januari, 2013
Konstens porträtt

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | 05 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Berättelser om drömmen i Japan



Hayao Kawai (1928–2007) heter en mycket känd psykolog och filosof från Japan.
Kaway var jungian och tillämpade Carl Gustaf Jungs metoder och teorier och förvandlade dem till någonting helt unikt och extraordinärt: studiet av Japans psykiska historia som drömmens kult.




 

 

Kawais metod är enkel och praktisk: han försöker särprägla den myt som bättre förtydligar den neurotiska aspekten och väljer den. Han samlar ihop så många japanska myter som möjligt.
På det sättet lyckas han samla ett enormt antal myter som annars hade gått förlorade.
Hayao Kawai begränsar inte sig till att klassificera och samla myterna utan han analyserar en efter en och försöker finna innebörden.
Det handlar om lokala myter som vi kan känna igen ty i deras mitt finns alltid Tomheten, densamma Tomhet som skanderas i ett zenliv.
Denna tomhet klär sig ofta i dårens, sjuklingens eller barnets dräkt.
Detta kanske för att ange den som inte passade in i det sociala systemet.
Hayao Kawai

Hayao Kawai

Annons:

Drömmen (yume) har alltid varit någonting enormt viktigt för japanerna. Drömmen tillhör samtliga religioner som nu finns i Japan. En gång, innan att dekadens, occidentalisering och USA kolonialiserat den japanska medvetenheten, organiserades pilgrimsresor till gudarna på Shintotemplen eller heliga Bodhisattvas olika tempel. Under resan avstod pilgrimerna från kött (eller fisk), lök och vitlök. Devoterna brukade isolera sig i templet under en tid som kunde vara mellan 7 till 100 dagar. Målet var att kunna drömma en terapeutisk dröm. Alltså en dröm som kunde hjälpa dem att lösa livets stora uppmaningar och frågor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det XV:e seklet är Japans mest drömrika århundrade. Böcker och beskrivningar om drömmar florerade enormt mycket och liknade den grekiska kulten om läkekonstens gud Asklepios. Japanerna sökte i drömkonsten ett läkemedel mot de psykiska traumerna (se Transe, chamanisme, possession, ed. Serre 1986).

Hayao Kawai har hjälpt oss att tolka en av Japans mest berömda ”drömmare”, den buddhistiske prästen Myôe (1173-1232), författare till en dagbok om drömmar, ofta telepatiska, som han skrev under hela sitt liv, eller åtminstone sedan den dag han som tonårig bosatte sig på ett berg (se The Buddhist Priest Myôe: A life of Dreams, Lapis Press, 1992).

Först drömde Myôe om sin egen död, och denna var en positiv dröm, som betydde förvandling, utvecklig, transformation. Sedan drömde han att han var alla Buddhornas mor. Denna dröm betyder barmhärtighet och är tecken på en vision om sexualiteten som inte liknar den västerländska utan är japansk då könsakten är ett återkommande till livmodern och matrisen och inte en förening av motsatser.

 Myôe gick dock också genom en period av mardrömmar då han avskydde sin egen kropp.

En gång, och läsaren kan lätt associera detta med van Gogh, offrade han sitt vänstra öra till gudarna.

Men Myôes viktigaste dröm, den som gav honom befrielsen, var när han mötte Manjushri, alltså Bodhisattva som på japanska heter ”Monju Bosatsu” och betyder den gyllene visdomen, som representeras som en munk eller krigare med svärdet i handen som sitter på ett lejon.

Efter denna dröm önskade Myôe åka till Indien, detta precis under året då islam tillfälligt hade besegrat buddhismen. Men en shintokvinna, kanske en gudomlig varelse, tvingade med sin skönhet Myôe att överge idén om resan.

Kulmen i detta drömlika landskap som hjälpte Myôe att nå satori (Satori är japanska för bodhi, ”upplysning” och är nära besläktat med Kenshō, ”insikt” – begreppet kan betyda att man plötsligt inser sanningen om världen, att man ”förstår” allt) var när prästen drömde om ett glasrör som vidrörde honom och när han fick grepp om den kände han sig färdas till himlen.

På toppen av glasröret såg Myôe en värdefull boll från vilken flöt ett heligt vatten som regnade på honom. Myôe ville se på sig själv och då upptäckte han att hans ansikte hade förvandlats till en skinande spegel och att hans kropp var hopkrympt som en kristallkula. Han hörde en röst säga: Alla Buddhorna har kommit in i dig. Du kommer att förvandlas till en ljuskropp, du kommer att bli välsignad. Han hade nått befrielsen genom drömmarna.

Insomnia

Den japanska Eros är ett enigma för oss.

Kawai påstår att det inte handlar om ett möte mellan motsatser, som det gör hos oss. För både kvinna och man betyder det att sjunka ned i skötets oändliga lugna hav.

Jag tror att vi måste se vissa danser av landets ”matsuri” under vissa fester för att närma oss denna föreställning om Eros. Under danserna föreställer mannen sitt begär genom att bli olika sorters djur: Igelkott, fasan och andra djur. Under de forna japanska högtiderna, som Granet så väl beskriver i sina studier om det arkaiska Kina, brukade kärleksparet dricka saké och sedan gömma sig för att visa sig på morgonen igen. Fram till slutet av 1800-talet i staden Usuke kunde en kvinna njuta av tre män innan hon gifte sig. Fallosen var ett emblem för glädje, fruktbarhet och rikedom precis som i det arkaiska Hellas och i Romariket.

Från denna nu försvunnen tid till hovets ljuvliga kärlekspinor, från Nichirens visa ord om den sublima kärleken och sanningen om den erotiska elden mellan man och kvinna, till det vilda men förtjusande Eros i Edos dynasti, har Eros talat ett annorlunda språk i Japan.

Idag är denna Eros en annan sak. Starkt påverkad av västerländska ”erosgrafier” och bara en aning skyddad från återstoder av den traditionella konfucianismen eller buddhismen lever Eros i Japan sin sömnlösa natt.

Yume monogatari

Kawais metod är enkel och praktisk: han försöker särprägla den myt som bättre förtydligar den neurotiska aspekten och väljer den. Han samlar ihop så många japanska myter som möjligt.

På det sättet lyckas han samla ett enormt antal myter som annars hade gått förlorade.

Hayao Kawai begränsar inte sig till att klassificera och samla myterna utan han analyserar en efter en och försöker finna innebörden.

Det handlar om lokala myter som vi kan känna igen ty i deras mitt finns alltid Tomheten, densamma Tomhet som skanderas i ett zenliv.

Denna tomhet klär sig ofta i dårens, sjuklingens eller barnets dräkt.

Detta kanske för att ange den som inte passade in i det sociala systemet.

Fram till Meijis dynasti i slutet av det XIX:e seklet var Tomhetens medelpunkt kanske kejsaren själv, ty han hade ingen riktig makt. Makten var i de feodala herrarnas händer (med deras familjer).

Omkring den statiska medelpunkten av myterna rörde sig ett myller av olika gestalter.

Det viktiga var att skapa en balans mellan dem, så att en harmoni blev möjlig.

Meningen här är inte att försöka bli ett helgon, radikalt fromsint, och man skulle inte heller tro sig kunna bota de mest onda, nej, det räckte med att fredligt och vänligt dosera nyanserna av det goda och av det onda.

Japan, precis som Kina och delvis Indien, tänker helt annorlunda än vi som blev infekterade av monoteismen. Judendom, kristendom och islam försökte etablera sig i Japan men de blev, åtminstone under några sekler, helt bannlysta. Detta inte för att japanerna tyckte att deras tro var den enda goda, nej, detta berodde framförallt på att de inte kunde begripa att det bara fanns en gud och manlig dessutom. Det var något som hade kunnat förstöra deras samhälle helt. Precis som det hände för oss i Västerlandet.

Arvsynden

Vid slutet av sitt liv (han dog 2007) samlade Hayao Kawai även några hittills okända myter, de som kom till Japan med en liten grupp av konverterade kristna som bodde utanför Nagasaki, de som förblev kristna trots de hårda lagarna som rådde mellan 1600- och1800-talet när de äntligen fick kultfriheten.

När jesuiterna besökte Japan på 1600-talet, döptes en liten hop av människor och de gavs inte bara sakramenten och en ny religion utan också grunderna för den västerländska vetenskapen.

Saken var mycket intressant för japanerna. Många feodala herrar lärde sig av jesuiterna att smida underbara svärd. 

Balansen var hotad.

Den japanska esoterismen reagerade med den traditionella klokheten.

De startade ett krig mot Korea och konvertiterna fick ingen chans att välja.
Med svärdet var de duktigare än alla andra, vem bättre än de kunde slåss vid fronten?
Det var därför som en hel del av dessa kristna massakrerades i kriget.

De som blev kvar blev korsfästa. Edikten mot de kristna som sågs som förrädarna i samförstånd med fienden emanerades den 8 augusti 1633, alltså samma dag som bomben föll över Nagasaki 1945.

De kristna förföljdes hela tiden i Japan och konstigt nog tvingades de av regenterna i Nagasaki att en dag per år att trampa på kristna heliga avbildningar. En liten grupp accepterade detta och överlevde.

De kristna var få, hade inga präster, inga texter, bara sånger.

De bevarades och, under loppet av åren, förvandlades mer och mer till någonting helt annat tack vare införandet av nya berättelser och myter.

När läget i slutet av det XIX:e seklet demokratiserades, blev många av de kristna katoliker, men inte alla. En hel del fortsatte med sin tro, sina sånger och sina traditioner.

Hayao Kawai berättar att han lyssnat på sånger från de sista kantorerna som kallades sig ”kristna utan kyrka”. Av dessa finns spår även i Indien, speciellt i Kerala där de gärna följer en vedamästare, en Saran, dvs. en professor som levde i Jodhpur (Rajasthan), som gillade att blanda den logiska nästan vetenskapliga läran från den Vediska läran med tron av dessa kyrkolösa kristna. Det som är intressant är frågan om hur dessa kyrkolösa kunde lämna sina berättelser och sånger till eftervärlden utan en verklig myt och källor. Var dessa sånger liturgier som bevarat sin kraft?

När den ökände amerikanske mafioson Joe Valachi avslöjade maffians olika ceremonier och ritualer borde vi ha lärt oss mer. På Sicilien hade islam haft makt i många århundraden, men nu när ingenting av det var kvar, hade kanske vissa ritualer (som påminner om sufismen) bevarats kvar hos maffian, till exempel respekten och hälsningen till bossens tre subtila mittpunkter eller ceremonin att rituellt bränna avbilden av ett helgon eller ärkeängeln Mikael! Dessa ceremonier fanns också hos sufierna.

Myten som var ursprungligt religiös hade förlorat betydelsen men bevarat den externa ceremonin fast i brottets tjänst.

För att återknyta till Japan, så var svårigheterna för de kristna också språkliga.

Det fanns inget motsvarande begrepp för Gudskaparen eller för Arvsynd, eller ens för Satan på japanska! Tänk bara hur tragiskt det måste ha varit för kristna att tvunget trampa på sakrala avbilder!

De hade bara ett ord: Arvsynd, så kallade de sin årliga tragedi.

De var inte länge stumma, de kunde argumentera tragedin som själv hade blivit en ritual, en ceremoni som de liknade vid synden Adam och Eva.

Även universums skapelse berikades av nya myter, och den heliga Trefaldigheten blev en triad i vilken Gud, Jesus och Maria ingick. För en japan var det obegripligt med en gud som bara var manlig. Sålunda kunde dessa kyrkolösa bevittna något som kanske även den rådande kristendomen kunde dra lärdom av.

 

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Jakobsleden – El Camino de Santiago de Compostela

Det är kväll i byn Grañón. Prästen har dödat GUD. Han har brutit sönder Kristi lekamen och han har gjort det precis vid mikrofonen så att det ekar i hela ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 10 augusti, 2013

Mustig berättare och musiker

TEMA VÄSTERBOTTEN Gunnar Enkvist, en trubadur med humor och distans. Foto: Frida Selander Trubaduren Gunnar Enkvist från Skellefteå har hållit på länge – 55 år som artist. Lars-Göran Selander mötte honom ...

Av: Lars-Göran Selander | Musikens porträtt | 18 februari, 2008

Karen Dalton, ”1966”. Delmore Recordings 2012.

Karen Dalton - Den vita Billie Holiday

Under tidigt 1990-tal bodde en kvinna som hette Karen Dalton på New Yorks gator. Hon hade långt svart hår från hennes mamma Evelyns sida som var Cherokee. Hon luktade illa ...

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 11 april, 2016

Machiavellis republikanska ideal

Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex århundraden sedan. Varför Machiavelli? Det finns minst två viktiga skäl. Det ...

Av: Satya Datta | Essäer | 25 augusti, 2010

Förbud Lucia och google

Det var strax före Lucia som insikten om min familjs totala brist på trendkänsla drabbade mig. Min femårige sons dagis skulle ha Luciatåg och sonen hade uttryckt önskemål om att ...

Av: Anna Hultgren | Gästkrönikör | 22 december, 2013

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 25 juli, 2014

"Jag tycker om opolerade, smutsiga ljud."

Ett samtal med Pan Sonics Mika Vainio. Pan Sonics musik är både enkel och svår att beskriva. Schematiskt kan man väl säga att monotona rytmer och djupa basljud skapar ett ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 14 juli, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts