Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | 07 oktober, 2015
Agora - filosofiska essäer

I am still on a stage playing with ideas - A conversation with…

Kaia Hugin is a Norwegian visual artist – here is her website: www.kaiahugin.com – whose “Motholic Mobble” (2008-2013), a series of eight surreal, magical and utterly surprising short videos, has undoubtedly revealed ...

Av: Gianluca Pulsoni | 02 september, 2014
Övriga porträtt

Migrän utan tradition

  David Sperling, Jonny Wartel, Karin Johansson, Henrik Wartel. Foto: Kajsa Sperling Migrän utan tradition Migrän är en grupp från Göteborg. De finns sedan 2003 men samtliga musiker har en lång karriär ...

Av: Guido Zeccola | 09 november, 2006
Musikens porträtt

Ove Allansson. Foto: Tre böcker

En sjöman har gått i land

Ove Allansson har lämnat skeppet. Han blev 83 år. Han hade provat flera yrken men sjömanslivet blev det som lämnade djupast intryck i honom och i hans författarskap. Han skrev ...

Av: Benny Holmberg | 24 januari, 2016
Litteraturens porträtt

Bild:  Francesca Woodman

Jag hör mitt eget kött skrika



Denna text är en psykos samtidigt som den är ett intellektuellt testamente. 

Fidelis ad mortem


Bild: Hebriana Alainentalo

Bild: Hebriana Alainentalo

I denna natt törnar ilskan mot över att vara fångad i den andres frihet
Natten som är den ställföreträdande dagen
har ingjutit i mig ett ordlöst språk som ingen talar
Ordlös andas jag ut i det, i en rymd av tystnad som skriker
I denna natt törnar ilskan mot över att vara fångad i den andres frihet. (Hebriana Alainentalo)
Bild:  Ida Thunström

Bild: Ida Thunström

Annons:

Mitt liv är nu ett liv fullt av besvikelser. Tiden jag har kvar att leva på den här sidan av Staden måste bli ett måste, ett majestät som desakraliserar men som förblir majestätiskt.

Under hela mitt liv offrade jag mig till alla eller nästan alla, dock utan riktiga förväntningar.

Jag försökte demaskera maktens hyckleri genom att med mitt liv skapa en parodi av makten, en "grand guignol" med makabra och blodiga skräckföreställningar.

Mitt liv förefaller mig vara typexemplet på den sortens upplösning av principer; det är en bild ställd på fötter och förd till den religiösa galenskapens, förvirringens och det klarsynta vansinnets högsta punkt, en bild av alla mänskliga motsättningar, och av motsättningen inom principen, som jag har velat begripa. Jag måste finna en metod genom vilken de icke-normativa krafterna kan uppdagas.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är ett tabu, det är den heliga otillåtenheten som försvarar det som världen kallar natur; inte den goda uppfostran, inte lagen. Om trädet är heligt för en gud kommer ingen att röra det; om djuret är heligt ska ingen äta det.

För mig har monoteismen blivit mer och mer monoateism och förstört alla kulturer, hela den sakrala bävande skräcken för naturen. Jorden kan förintas, ty den är inte längre helig!

Lagen, det sunda omdömet – som också är sunt förnuft – och moralen. ”Lagen” tar gestalt i en osynlig varelse som minutiöst förintar våra inre organ. Den liknar en cancer. Geologiskt och geografiskt organiserad har ”Lagen” herravälde över oss, både mentalt och fysiskt.

Så jag blev någon som straffades av ”Lagen” så att varje rörelse i riktning mot mig blev omtolkad av Lagen – tanken blev en metafor, i den mer allmänna betydelsen.

Jag är trött på alla de parasiter som kallar sig kulturarbetare, författare, förläggare, kulturmecenater, aktivister o.s.v.  och  böjer sig inför normen, makten och den dominerande tanken.  De yttrar sig genom en orgie av objekter, bilder, bullshit news, sms, twitter, chattar...

Det postmoderna samhället nivellerar våra språk och kulturer så att även om alla i grund och botten säger samma sak bråkar de med varandra, därför att de inte förstår varandra.

Ett nytt Babel fullt av betoningar, populismer, hycklerier, myterier.

Myt och myteri

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre.

I svetsfogen mellan "usura" och den globalism som är totalitarismens verkliga grund, tycks teknokratin ha omöjliggjort all form av motstånd mot den systematiska nihilism som styr oss.

På den politiska arenan har detta "omöjliga" motstånd dock ingen självklar plats.
Det verkliga motståndet mot den moderna guden: tekniken, motståndet mot dekadens och orättvisa har ingen legitimering vare sig hos de vänsterradikala eller hos de högerradikala politiska rörelserna.

Detta därför att båda dessa rörelser domineras av ideologier som rent strategiskt ser likadana ut: hegemonin hos en makt (eller klass, eller ras) som står ÖVER tingen, djuren, växterna och människorna. En idé om en makt som skulle ersätta en annan makt. Ett avantgarde av skurkar som kallar sig internationella socialister eller nationella socialister.

Fast, åtminstone sedan Nietzsche, har man kommit till en tidig diagnos av modernitetens perversioner här i Europa. Om den nietzscheanska revolutionen bestod främst i upptäckten att den så kallade moderniteten ingenting annat var än en renodlad tolkning av de andliga ruiner och myter som funnits i monoteismen, var det flera tänkare som sökte ett modernt vapen för att kämpa mot modernitetens dekadens i det arkaiska och i ”Traditionen”.

I hjärtat av kampen mot nihilismen finner vi några av de viktigaste teoretikerna av den andliga och aristokratiska revolten, från Klages till Jünger, från Bertram till Baeumler, Evola, Spengler och Heidegger. Om den moderna nihilismen förmedlade en själlös och pervers teknokrati som ledde till det inhumana, var det nödvändigt att utveckla en ännu större nihilism, något ännu mer extremt. Paradoxalt nog blev detta av positiv, konstruktiv och övermänsklig natur.

Bara genom en transgression av de nygamla myterna: monoateism, teknologi och pengamakt kunde människan återfinna det ursprungliga ”Ordet”.
Syftet var att överskrida den moderna själen genomsyrad av borgerliga medelmåttigheter, genom en heroisk gemenskap i stånd att avslöja maktlusten hos den moderna guden: Teknokratin, och möta sig själv i kosmos orubbliga frihet.

Denna "krisens filosofi" producerade i själva verket en Lebensphilosophie, en nyhednisk världsåskådning som såg sakraliteten som livets kärna.

Martin Heidegger, filosofen som med hjälp av en modern Herakleitos etymologiska blad talade skogshuggarens ålderdomliga språk, har flera gånger tydligt sagt: nihilismen i vilken vår civilisation drunknar är inte så mycket att fördöma, utan att diagnostisera.

Nihilismen följer den riktning som hade förutsagts av Nietzsche: en ny mänsklighet, en ny typ av människa - knuten till nya värderingar och väl jordisk - som måste iakttas för att kunna ta historiens sista språng. För att verkligen kunna se det som vi vanligtvis bara noterar, behöver vi en ny försokratisk blick. Inte emot, utan bortom intet.

Som bekant bedömde schwarzwalds tänkare att Nietzsches konstaterande av Guds dödsfall avslutade den västerländska metafysiken och öppnade nya möjliga vägar.

Efter att "alla värderingar" brustit uppstod en övermänsklig vilja till transformation och restauration. (Observera Nietzsche dödar inte Gud, han bevittnar hans död i samhället.)

Martin Heidegger åtar stigar till en form av postnihilism, han föreslår att vi ska "återställa de moraliska banden mellan människan och hennes värld, en värld som inte längre omfattas av principerna om allmänordning.

Vad som kommer att agera på postmodernitetens okända mark är inte en voluntaristisk etik, utan livsformer som inte är absoluta utan relativa. Heidegger fördömde humanismens tyranni född av den judisk-kristna brytningen mellan människa och natur.

Några despotiska transcendenser hade, enligt honom, gillrat fällor och svek, och allt detta fick människan att glömma sin egen identitet.
Det är därför som den framtida filosofin måste ta den nietzscheanska viljan till makt som en fråga för denna värld: makten över tekniken.

Hellre än att förbli slavar under en teknik som är kommersiell och profan föreslår Heidegger att vi ska föreställa oss ett område av det mänskliga medvetandet där skaparkraften konfronteras med den materiella världen.

Precis som den gamla hantverkaren, (konstnären, ”homo faber”), förenade Techne med Logos och Mythos, så måste vi förnya de föråldrade sambanden mellan begäret och makten.
Men var skall människan hitta den rätta viljan, som kan undergräva den moderna världens nihilism?

Det kommer att bli där den högsta nihilismen håller hus. Men bara till den punkt där denna nihilism ger människan möjligheten att förgöra den vetenskapliga sfären av teknikens makt.

Detta sätt att återerövra teknologin aktualiseras av den alternativa proteströrelse som också Ernst Jünger föreställer sig i Über die Linie (1950). Med tanke på att det "mellan kaoset och intet finns ett beslut", finns det en verklig möjlighet att opponera sig till den nutida defaitismen, för att ge tillbaka utrymme till den gamla Nomos och till ”Traditionen”.

Den "positiva"nihilismen, förordad av Heidegger och i stånd att återupprätta det arkaiska Grekland, kommer inte att växa fram vare sig ur reflektion eller god vilja, utan ur en kamp: "En kamp som är nödvändig för att det ska kunna avgöras vilken del av mänskligheten som ovillkorligt kan uppfylla nihilismens öde".

Endast en kamp om herraväldet över tekniken kan fortfarande frälsa subjektivitet i det övermänskliga, kan man läsa i Verwindung der Metaphysikav Martin Heidegger.

Mänskligheten kommer att "historiskt förverkliga den ovillkorliga nihilismen". Heidegger rekommenderar oss alltid att inte förlora tillhörighetskänslan och bandet till ursprunget. Hans var en åkallan till ”Bodenständigkeit”, förankring till jorden, och ett försök att "hålla sig inuti det skydd som är vår släkt."

Men Heidegger inte var emot det moderna för att han var reaktionär. Han var lika "inaktuell" som Nietzsche, hans tänkande låg i framtiden, en framtid förankrad vid ursprunget, befriad från en av kristendomen rationellt konstruerad historia och sedan förbenad av den liberala merkantilismen.

Heidegger föreslår kampen och risken och tänker, tillsammans med Friedrich Hölderlin: "Där faran finns, växer också det som räddar", och avslutar: "Vi ser inuti faran och ser det som frälser växa."

Denna önskan att leva farligt, denna önskan till önskan, kräver, långt ifrån att vara ett mål i sig, verktyg för att minska dominansen av den teknoglobalism som förvaltas av dem som "förvandlar jorden till en världsmarknad ... som löser varje enhet i en beräkningsverksamhet", som det står i Heideggers bok Holzwege.

Heidegger bär en slags uppmaning till att se efter om den samtida negativiteten - nihilismen - inte kan förvandlas till någonting positivt i framtiden. Och om förnekandet inte kan bli till en stor framgång.

Pajasen blir kung. Det är ju roligt

I denna natt törnar ilskan mot över att vara fångad i den andres frihet

Natten som är den ställföreträdande dagen

har ingjutit i mig ett ordlöst språk som ingen talar

Ordlös andas jag ut i det, i en rymd av tystnad som skriker

I denna natt törnar ilskan mot över att vara fångad i den andres frihet.  (Hebriana Alainentalo)

Här är varje tanke hotad av lagen

Lagen, det sunda omdömet – som är också sunt förnuft – och moralen. Lagen som tar gestalt i en osynlig varelse som minutiöst förintar våra inre organ. Den liknar en cancer. Geologiskt och geografiskt organiserad har Lagen herraväldet över oss, både mentalt och fysiskt.

Såsom en insektsvärm lämnar sin kupa, svärmen tar form, blir en rotation, en snurr av tusentals små varelser, var och en svävandes i sin egen bana: cirkulära, elliptiska, avlånga, i vertikala, i horisontala; flätande in i varandra, i en dynamik som ständigt växlar och tar nya former. Ett stort klot som nu vidgar sig, nu knyter till sig, en utvidgning och en kompression, in och ut som i en andning. För att sedan plötsligt försvinna, guidad av begäret, till en ny fortplantning, till ett nytt liv.

”Din omsorg gäller bara gärningen
inte gärningens frukter, låt inte dessa förföra dig att handla
eller kedja din höga själ i den icke-gärningens klumpighets band”
(Bhagavad-Gita II, 47)

Jag vill skrika och skratta och, om mina ben håller, vill jag också dansa min ”Maskerad”.

Jag kommer inte att dö som en ful gubbe, Gudarna kommer att hjälpa mig. 

Men min tid som intellektuell är slut. Jag känner mig som en schimpans i en kristallbutik.

Och snart kommer jag att lämna denna sida av Staden, festen har tagit slut.

Jag vill vara redo.

Guido Zeccola

Ur arkivet

view_module reorder
Jan Stenis

Jan Stenis. Skönheten charmar

En diktsamling av Jan Stenis

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 04 februari, 2017

Konungens ring

Fransmännen slår vakt om sina äventyrsförfattare. Victor Hugo räknas som en klassiker. Hans Samhällets olycksbarn läses också hos oss. Och den har blivit en jättesuccé som musikal. Men vem omhuldar ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 22 oktober, 2010

En Londonresa

Jag inleder min sommarvecka i London med att åka dubbeldäckare… Inte den klassiska Routemastermodellen – EU-regler stoppade de där charmiga gamla modellerna där man via en öppen bakre perrong kunde ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 15 oktober, 2013

Skryt lagom - varför Dylan Thomas aldrig blev hundra år gammal

Jag råkar lyssna på BBC just innan solen går upp och känner igen den mäktiga stämman som läser upp en dikt som jag också kan placera långt innan jag får ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2014

Död och sorg i dagens samhälle

Den längsta resan är resan i det inre(Dag Hammarskjöld) I vårt västerländska samhälle är döden för de flesta människor ett tabu och den kommer oftast som en överraskning. Mötet med döden ...

Av: Nina Michael | Essäer om religionen | 05 december, 2012

Aruba-minnena

Ett reportage av Björn Gustavsson om Aruba och det Karibiska havet

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 07 juli, 2017

 Hunter Jonakin “Jeff Koons Must Die!!!“ (2011)

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 13 oktober, 2017

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | Scenkonstens porträtt | 22 oktober, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.