Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 1

”Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade ...

Av: Peter Sjöblom | 21 maj, 2013
Essäer om musik

Nattliv av Joseph Roth

Natt efter natt går jag samma väg. Natt efter natt ser jag samma bilder. Utanför fattighuset kör likvagnen fram, obevekligt, nyktert, affärsmässigt, för att sänka i jorden dem som var ...

Av: Joseph Roth | 05 september, 2014
Kulturreportage

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | 02 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | 21 mars, 2014
Kulturreportage

Gaston Bachelard 1965

Bachelard och den poetiska föreställningens fenomenologi



”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)




Foto Tarja Salmi-Jacobson

Foto Tarja Salmi-Jacobson

 

”Att det i en nattlig dröm dyker upp en konflikt med nyckel och lås är för psykoanalysen ett tecken framför andra, ett tecken så klart att det avkortar historien. Man har ingenting mer att erkänna om man drömmer om nyckel och lås. Men poesin väller överallt ut över psykoanalysen. Av en dröm gör den alltid ett drömmeri. Och det poetiska drömmeriet kan inte nöja sig med ett rudiment av historia; det kan inte knyta ihop sig runt en komplexknut. Diktaren upplever ett drömmeri som vakar, och framför allt stannar hans drömmeri i världen, inför världens ting.”
Bar sur Aube

Bar sur Aube

Annons:

Få tänkare verksamma under det fragmenterade förra seklet – och kanske i synnerhet få under dess senare hälft – har med sådan skärpa och elegans förmått närma sig poesins väsen som den franske naturvetaren, postämbetsmannen och filosofen Gaston Bachelard. Utan större överdrift är det till och med möjligt att påstå att han, i och med det verk från vilket ovanstående citat är hämtat, utgjorde en av de sista utposterna för den redan vid tiden för hans verksamhet utrotningshotade intellektuella tradition som tog poesin för vad den faktiskt var – poesi. (Efter honom blev – åtminstone för de mängder av akademiker och kritiker vilka av äregirighet eller jagsvaghet forslades in i de trendiga nya skolbildningarnas hegemoniska fåror – poesin någonting annat, inte minst föremål för ideologiskt misstänkliggörande. Men detta är möjligen en annan historia…)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Till Bachelards främsta förtjänster som uttolkare av diktkonsten hör det faktum att han – till skillnad från häpnadsväckande många nutida litteraturvetare och -kritiker – förstod att det poesin framför allt kräver för att överhuvudtaget uppfattas på sina egna villkor är ett fenomenologiskt angreppssätt, det vill säga ett angreppssätt som snarare än att kräva förmenta förklaringar och betydelser söker diktens sanning i själva dess uttryck, i dess poetiska omedelbarhet. Dikten, ansåg Bachelard, måste behandlas som mål i sig och inte som medel.

Detta kan – och borde – tyckas vara en självklar utgångspunkt, men den som ger sig in i en närmare undersökning noterar snart att en fenomenologisk läsning får konsekvenser som inte alla ställer upp på. En kompromisslöst anammad fenomenologi, som uppehåller sig enbart vid den poetiska föreställningen, placerar inte minst begreppet tolkning inom en skakig parentes. Frågan om vad ett givet poetiskt uttryck betyder – en fråga som alltjämt ekar mellan skolbänkar inom alla utbildningsnivåer och som kan ha såväl ideologiska som psykologiska undertoner – blir nämligen, i fenomenologiskt avseende, redundant.

För vad betyder egentligen poesin? Bachelard ger i Rummets poetik en ledtråd i sin uppdelning mellan begreppet metafor och begreppet bild:

”Metaforen skapar en relation till en psykisk verklighet som den skiljer sig från. Bilden, som är ett verk av den absoluta Föreställningen, undfår däremot hela sin existens från föreställningen. Genom att i fortsättningen driva vår jämförelse mellan metafor och bild inser vi att metaforen knappast kan ägnas en fenomenologisk studie. Den är inte värd besväret. Den saknar fenomenologiskt värde.”

Metaforen ”saknar fenomenologiskt värde” eftersom den relaterar till något som den inte är, den bär på en förutbestämd betydelsedimension och saknar därför poetiskt egenvärde. Den är med andra ordingenting i sin egen rätt. Bilden – såsom Bachelard använder begreppet – är å andra sidan, eftersom den inte har någon motsvarighet i det verkliga. Metaforen är verklighetens ställföreträdare, bilden är ständigt ny, upplevd verklighet. Det senare är poesi i dess renaste form, det förra är det inte.

Denna jämförelse demonstrerar med tydlighet Bachelards position; en position som – i och med sin skepsis mot en av våra mest kända poetiska troper, metaforen – underkänner en mängd läsningar av poesin. Inte minst visar Bachelard vid återkommande tillfällen i Rummets poetik tvivel på värdet av psykologiska, för att inte tala om psykoanalytiska, tolkningar. Här ett utdrag ur kapitlet ”miniatyren”:

”Men om psykoanalysen, som vi ofta har anmärkt, förmedlar värdefulla upplysningar om författarens djupare natur, kan den ibland få oss att försumma studiet av en bilds direkta förtjänst. Det finns bilder av sådan väldighet, deras kommunicerande makt kallar oss så fjärran från livet, från vårt liv, att de psykoanalytiska kommentarerna bara kan utveckla sig i värdenas marginal. [---] Sådana bilder bör åtminstone tas i sin egenskap av uttrycksverklighet. Det är från det poetiska uttrycket som de hämtar hela sitt vara. Man skulle förminska deras väsen om man ville återföra dem till en verklighet, rentav en psykologisk verklighet. De behärskar psykologin. De motsvarar ingen psykologisk drift, utöver ett rent behov av att uttrycka, med en varats frihet där man i naturen lyssnar till allt som inte kan tala.”

Psykologin, och i synnerhet psykoanalysen, bekymrar sig endast om de poetiska uttryckens psykologiska betydelser, och underlåter enligt Bachelard därmed att uppmärksamma poesins fenomenologiska självständighet. Den rena föreställningen förlorar i och med psykoanalytikerns tolkning sitt oberoende och dikten betraktas som blott och bart ett medel – en representation – för ett givet själsligt korrelat. Detta medför att den viktigaste frågan – det vill säga frågan om vad en poetisk bild väcker i oss, i och med sin blotta uppenbarelse – aldrig ställs av en psykoanalytiskt skolad uttolkare, eftersom en sådan aldrig tillåter sig vila i själva föreställningen. Bachelard igen (ur kapitlet ”byrålådan, koffertarna och skåpen”):

”Att det i en nattlig dröm dyker upp en konflikt med nyckel och lås är för psykoanalysen ett tecken framför andra, ett tecken så klart att det avkortar historien. Man har ingenting mer att erkänna om man drömmer om nyckel och lås. Men poesin väller överallt ut över psykoanalysen. Av en dröm gör den alltid ett drömmeri. Och det poetiska drömmeriet kan inte nöja sig med ett rudiment av historia; det kan inte knyta ihop sig runt en komplexknut. Diktaren upplever ett drömmeri som vakar, och framför allt stannar hans drömmeri i världen, inför världens ting.”

Den försvagade tilltron till diktens frihet är visserligen inte enbart psykologens och psykoanalytikerns särskilda sjuka, utan kännetecknar i stort alla överdrivet teoribundna läsare. Marxisten, feministen, queerteoretikern, den postkoloniale teoretikern – alla karakteriseras de av en benägenhet att foga in poesin i tankesystem som, alldeles oavsett deras eventuella lämplighet som analysverktyg överlag (vilken åtminstone vad gäller vissa av de nämnda exemplen är tveksam), förminskar poesin och tvingar den att uppträda som något den inte är.

Sanningen är naturligtvis att poesin inte utan våld går att inlemma i något system eller förklara med hjälp av någon teoribildning. Systembyggaren sätter sina klor i levande dikt och lyckas inte fånga annat än död aska; teoretikern sammanfogar valda delar av poesins utanpåverk till en begriplig helhet och stänger därmed dörren till det talande varat. På en mängd olika sätt gör akademiker och kritiker sig skyldiga till brott mot poesins enda kategoriska imperativ, eftersom de inte vill eller vågar erkänna att diktens verklighet alltid är ny, oförutsebar och utan motsvarighet i såväl det vardagliga som det akademiska språket.

Bachelard erkände detta faktum och lämnade – åtminstone i Rummets poetik – systemen därhän. Boken utmärks av en befriande avsaknad av konventionella, reduktionistiska metodologier; en naturlig konsekvens av insikten om att varje sådan ansträngning vore meningslös. Snarare än ett teoretiskt anlagt fångstnät är boken en vinkning till läsarens oräddhet, och, i vidare mening, en ansats att rädda läsandets konst, en påminnelse om att även läsaren i viss mån bör vara poet.  

Mattias Lundmark

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

53. Kjell

Det har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 28 december, 2012

Den långa färden

Liten dårfinkerapport mindre, än en dag i mars igår nu. Min tidigare psykiater i Trädstockholm, vilken var alldeles för normal och verkade homosexuell i vinjett, eller delvis bisexuell eftersom han ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 23 september, 2013

Emmakrönika XII Det vackraste att få älska dig

Här excerpt käx: Vi är ej likadana, hurpass vi ens förstår varann, aldrig förstör varandra, jag betvivlar dock att någon annan kan förstå och acceptera endera oss bättre det ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 februari, 2009

Att säga hej!

-Guten Morgen, säger kontrollanten vid säkerhetskontrollen. -Grüss Gott, säger jag, resenären. Så växlandes orden en tidig morgon på flygplatsen i Allgau, i hjärtan av Bayern. -För mig finns bara god morgon. -Så konstigt, är ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 25 januari, 2014

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 november, 2012

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2010

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 15 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts