Jaget och omgivningen från en Buddhistisk utgångspunkt

Buddhismen omfattar en uppfattning om att ”människan/personligheten/jaget” är en löst sammanfogad femställighet (skandha), som växelverkar med olika föränderliga omgivningar:¨ 1. Kroppssystemet (rupa) 2. Känslosystemet (vedana) 3. Kognitionssystemet (sanna) 4. Viljesystemet (sankhara) 5. Självmedvetandesystemet (vinnana) I enlighet ...

Av: Carsten Palmer Schale | 22 november, 2011
Essäer om religionen

Rösten från andra sidan – i minne av Syd Barrett

För exakt 40 år sedan lämnade musikern Syd Barrett Pink Floyd, den grupp han hade grundat. Magnus Ödmark porträtterar Barrett som var myt redan innan han blev legend. I konstnärsbiografin är mental ohälsa på ...

Av: Magnus Ödmark | 04 februari, 2008
Essäer om musik

Barab Bo Odar om dunkelhet och expressionism

I den tyske filmskaparen Barab Bo Odars senaste film "The Silence" målas det upp ett idylliskt landskap (i hög grad tack vare Nikolaus Summerers fotografi) med villor i vilka skuggor ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 09 januari, 2011
Filmens porträtt

Men jag kan inte greppa det

Jag tänker på det som är ogripbart, egentligen omöjligt att tänka på eftersom det är omöjligt att förstå. Och jag tänker på kontrasten mellan det ofantligt hemska och den lugna ...

Av: Jessica Johansson | 17 augusti, 2011
Jessica Johansson

Gaston Bachelard 1965

Bachelard och den poetiska föreställningens fenomenologi



”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)




Foto Tarja Salmi-Jacobson

Foto Tarja Salmi-Jacobson

 

”Att det i en nattlig dröm dyker upp en konflikt med nyckel och lås är för psykoanalysen ett tecken framför andra, ett tecken så klart att det avkortar historien. Man har ingenting mer att erkänna om man drömmer om nyckel och lås. Men poesin väller överallt ut över psykoanalysen. Av en dröm gör den alltid ett drömmeri. Och det poetiska drömmeriet kan inte nöja sig med ett rudiment av historia; det kan inte knyta ihop sig runt en komplexknut. Diktaren upplever ett drömmeri som vakar, och framför allt stannar hans drömmeri i världen, inför världens ting.”
Bar sur Aube

Bar sur Aube

Annons:

Få tänkare verksamma under det fragmenterade förra seklet – och kanske i synnerhet få under dess senare hälft – har med sådan skärpa och elegans förmått närma sig poesins väsen som den franske naturvetaren, postämbetsmannen och filosofen Gaston Bachelard. Utan större överdrift är det till och med möjligt att påstå att han, i och med det verk från vilket ovanstående citat är hämtat, utgjorde en av de sista utposterna för den redan vid tiden för hans verksamhet utrotningshotade intellektuella tradition som tog poesin för vad den faktiskt var – poesi. (Efter honom blev – åtminstone för de mängder av akademiker och kritiker vilka av äregirighet eller jagsvaghet forslades in i de trendiga nya skolbildningarnas hegemoniska fåror – poesin någonting annat, inte minst föremål för ideologiskt misstänkliggörande. Men detta är möjligen en annan historia…)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Till Bachelards främsta förtjänster som uttolkare av diktkonsten hör det faktum att han – till skillnad från häpnadsväckande många nutida litteraturvetare och -kritiker – förstod att det poesin framför allt kräver för att överhuvudtaget uppfattas på sina egna villkor är ett fenomenologiskt angreppssätt, det vill säga ett angreppssätt som snarare än att kräva förmenta förklaringar och betydelser söker diktens sanning i själva dess uttryck, i dess poetiska omedelbarhet. Dikten, ansåg Bachelard, måste behandlas som mål i sig och inte som medel.

Detta kan – och borde – tyckas vara en självklar utgångspunkt, men den som ger sig in i en närmare undersökning noterar snart att en fenomenologisk läsning får konsekvenser som inte alla ställer upp på. En kompromisslöst anammad fenomenologi, som uppehåller sig enbart vid den poetiska föreställningen, placerar inte minst begreppet tolkning inom en skakig parentes. Frågan om vad ett givet poetiskt uttryck betyder – en fråga som alltjämt ekar mellan skolbänkar inom alla utbildningsnivåer och som kan ha såväl ideologiska som psykologiska undertoner – blir nämligen, i fenomenologiskt avseende, redundant.

För vad betyder egentligen poesin? Bachelard ger i Rummets poetik en ledtråd i sin uppdelning mellan begreppet metafor och begreppet bild:

”Metaforen skapar en relation till en psykisk verklighet som den skiljer sig från. Bilden, som är ett verk av den absoluta Föreställningen, undfår däremot hela sin existens från föreställningen. Genom att i fortsättningen driva vår jämförelse mellan metafor och bild inser vi att metaforen knappast kan ägnas en fenomenologisk studie. Den är inte värd besväret. Den saknar fenomenologiskt värde.”

Metaforen ”saknar fenomenologiskt värde” eftersom den relaterar till något som den inte är, den bär på en förutbestämd betydelsedimension och saknar därför poetiskt egenvärde. Den är med andra ordingenting i sin egen rätt. Bilden – såsom Bachelard använder begreppet – är å andra sidan, eftersom den inte har någon motsvarighet i det verkliga. Metaforen är verklighetens ställföreträdare, bilden är ständigt ny, upplevd verklighet. Det senare är poesi i dess renaste form, det förra är det inte.

Denna jämförelse demonstrerar med tydlighet Bachelards position; en position som – i och med sin skepsis mot en av våra mest kända poetiska troper, metaforen – underkänner en mängd läsningar av poesin. Inte minst visar Bachelard vid återkommande tillfällen i Rummets poetik tvivel på värdet av psykologiska, för att inte tala om psykoanalytiska, tolkningar. Här ett utdrag ur kapitlet ”miniatyren”:

”Men om psykoanalysen, som vi ofta har anmärkt, förmedlar värdefulla upplysningar om författarens djupare natur, kan den ibland få oss att försumma studiet av en bilds direkta förtjänst. Det finns bilder av sådan väldighet, deras kommunicerande makt kallar oss så fjärran från livet, från vårt liv, att de psykoanalytiska kommentarerna bara kan utveckla sig i värdenas marginal. [---] Sådana bilder bör åtminstone tas i sin egenskap av uttrycksverklighet. Det är från det poetiska uttrycket som de hämtar hela sitt vara. Man skulle förminska deras väsen om man ville återföra dem till en verklighet, rentav en psykologisk verklighet. De behärskar psykologin. De motsvarar ingen psykologisk drift, utöver ett rent behov av att uttrycka, med en varats frihet där man i naturen lyssnar till allt som inte kan tala.”

Psykologin, och i synnerhet psykoanalysen, bekymrar sig endast om de poetiska uttryckens psykologiska betydelser, och underlåter enligt Bachelard därmed att uppmärksamma poesins fenomenologiska självständighet. Den rena föreställningen förlorar i och med psykoanalytikerns tolkning sitt oberoende och dikten betraktas som blott och bart ett medel – en representation – för ett givet själsligt korrelat. Detta medför att den viktigaste frågan – det vill säga frågan om vad en poetisk bild väcker i oss, i och med sin blotta uppenbarelse – aldrig ställs av en psykoanalytiskt skolad uttolkare, eftersom en sådan aldrig tillåter sig vila i själva föreställningen. Bachelard igen (ur kapitlet ”byrålådan, koffertarna och skåpen”):

”Att det i en nattlig dröm dyker upp en konflikt med nyckel och lås är för psykoanalysen ett tecken framför andra, ett tecken så klart att det avkortar historien. Man har ingenting mer att erkänna om man drömmer om nyckel och lås. Men poesin väller överallt ut över psykoanalysen. Av en dröm gör den alltid ett drömmeri. Och det poetiska drömmeriet kan inte nöja sig med ett rudiment av historia; det kan inte knyta ihop sig runt en komplexknut. Diktaren upplever ett drömmeri som vakar, och framför allt stannar hans drömmeri i världen, inför världens ting.”

Den försvagade tilltron till diktens frihet är visserligen inte enbart psykologens och psykoanalytikerns särskilda sjuka, utan kännetecknar i stort alla överdrivet teoribundna läsare. Marxisten, feministen, queerteoretikern, den postkoloniale teoretikern – alla karakteriseras de av en benägenhet att foga in poesin i tankesystem som, alldeles oavsett deras eventuella lämplighet som analysverktyg överlag (vilken åtminstone vad gäller vissa av de nämnda exemplen är tveksam), förminskar poesin och tvingar den att uppträda som något den inte är.

Sanningen är naturligtvis att poesin inte utan våld går att inlemma i något system eller förklara med hjälp av någon teoribildning. Systembyggaren sätter sina klor i levande dikt och lyckas inte fånga annat än död aska; teoretikern sammanfogar valda delar av poesins utanpåverk till en begriplig helhet och stänger därmed dörren till det talande varat. På en mängd olika sätt gör akademiker och kritiker sig skyldiga till brott mot poesins enda kategoriska imperativ, eftersom de inte vill eller vågar erkänna att diktens verklighet alltid är ny, oförutsebar och utan motsvarighet i såväl det vardagliga som det akademiska språket.

Bachelard erkände detta faktum och lämnade – åtminstone i Rummets poetik – systemen därhän. Boken utmärks av en befriande avsaknad av konventionella, reduktionistiska metodologier; en naturlig konsekvens av insikten om att varje sådan ansträngning vore meningslös. Snarare än ett teoretiskt anlagt fångstnät är boken en vinkning till läsarens oräddhet, och, i vidare mening, en ansats att rädda läsandets konst, en påminnelse om att även läsaren i viss mån bör vara poet.  

Mattias Lundmark

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Om den ytterste realitet

Emnet for følgende skrift er forestillingen om  "den sakrale realitet"("guddommelige realitet"), og jeg diskuterer denne termen ut fra en viss fortolkning/ lesemåte av hva som kan menes med den. Her ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 september, 2009

En språkets fyrväppling – och dess konsekvenser

Språket reglerar världen. Detta är en gammal sanning. Dessutom förefaller det som om ”elitens” språk successivt alltid, och även, ökat avståndet till ”folkets språk”. Härutöver finns måhända något vi kan ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 27 juli, 2016

Målning av Melker Garay

Den paradoxala uppgiften

En ny text och en ny målning av författaren och bildkonstnären Melker Garay .

Av: Melker Garay | Essäer om konst | 14 oktober, 2016

HBT-normen styr samhället

– ska heterosexuella få gifta sig? Illustration: Stina Vestrin Varför är det så svårt att förstå att hbt-personers (homo-, bisexuella och transpersoners) relationer handlar om samma slags kärlek och känslor som ...

Av: Suzanne Vikström | Gästkrönikör | 07 april, 2008

Den finska konsten, mellan modernism och tradition

Historiskt är Finland en avkrok, en väg genom skogen mellan Stockholm och S:t Petersburg, en del av Sverige i sex hundra år och under ryskt styre i drygt hundra …Man ...

Av: Niels Hebert | Essäer om konst | 16 juni, 2008

Snabbmaten, prinsessan Anna von Hausswolff och Konono N°1

Festivalen Way Out West är inne på sitt tredje år och jag har haft nöjet att vara med hela vägen. Även i år är jag imponerad av arrangemanget på den ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 18 augusti, 2010

Belinda Graham Five poems

Belinda Graham is a bilingual poet/artist, who has a weakness for numbers and patterns. She considers all numbers equally fascinating, though there are patterns to prove that apparently all numbers ...

Av: Belinda Graham | Utopiska geografier | 15 december, 2014

Den brinnande boken

”Det var Chi Hoang Ti,kung av Tsin,som lät bygga den kinesiska murenoch bränna alla böcker i Kina.” I ”Muren och böckerna” sjunger Evert Taube om den kinesiska kejsaren Chi Hoang Ti ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om litteratur & böcker | 12 december, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.