Åminnelse. Warszawapaktens arméer Tjeckoslovakien

För 45 år sedan, den 21 augusti 1968, invaderade Warszawapaktens arméer Tjeckoslovakien och kväste det spirande experiment som antog den för dåvarande styrande makthavare den kraftigt provocerande benämningen, ”socialism med ...

Av: Vladimir Oravsky | 21 augusti, 2013
Essäer om samhället

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen

Bäste Claus Christensen, Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad. Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den ...

Av: Vladimir Oravsky | 02 april, 2009
Gästkrönikör

Herreglud, julkalendern tar redan slut.

24/ 24. Frisk jul! Eller god jul rätt upp i stussen på etablissemanget, som Dante Sjöboda uttryckte saken 2003 i Svenska dagbladets jultipsande om sin då starkaste läsning, en soppboka ...

Av: Stefan Hammarén | 24 december, 2012
Stefan Hammarén

Den arbetslöse i vildmarken

Få svenska filmer som jag har sett har varit så lyckade som Losers. I händelsernas centrum står en kvinna i yngre medelåldern, Karin (Isabella Von Saenger). Hon arbetar med en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 31 december, 2013
Filmens porträtt

Alasdair MacIntyre

Kunskap och moral: är och bör



MacIntyre: Bör och är kan inte kategoriskt skiljas åt  




I den premoderna traditionen är detta en konstlad uppdelning. Där fick man aldrig det här problemet av den enkla anledningen att ”människa” definierades i termer av funktion och syfte. Moraliska påståenden har sanningsvärden; de kan vara sanna eller falska eftersom en människa kan vara en bra människa på samma sätt som en sadel kan vara en bra sadel eller en bonde en bra bonde. Dessa skillnader mellan de två traditionerna bygger i grund och botten på att man har vitt skilda uppfattningar om människan.

Annons:

Filosofen Alasdair MacIntyres bok ”After Virtue” är en provokativ klassiker. Den skrevs 1981 och väckte mycket uppmärksamhet, något som även hans tidigare ”omvändelse” från Marxism till Thomism (katolsk filosofi) gjort. Bokens budskap är lika omtumlande som hans omvändelse och kan ses som ett filosofiskt försvar av densamma. Men den är mer än så. Den är en svidande kritik av hela det modernistiska projektets moralfilosofi och samtidigt en argumentation för aristotelisk dygdetik.

Den premoderna traditionen grundar moralen dels på någon uppfattning om människans sanna natur och dels på vad som är människans verkliga mål, hennes telos. Precis som en bra sadel är bra därför att den förverkligar det ändamål för vilket den tillverkades, så bestämmer idéen om människans ändamål (tex att befrämja gemenskap och självförverkligande) vad som är en god människa. Moral handlar således om hur människan-sådan-hon-är ska växa till att bli människan-sådan-hon-kan-vara-om-hon-förverkligar-sitt-ändamål.

Modernismen förnekar en sådan teleologi och därmed någon idé om människans verkliga mål. Allt sådant är att belasta sin filosofi med onödig metafysik. Modernismens stora moralfilosofiska projekt har därför blivit att ge den gamla moralen (som kom till i ett teleologiskt sammanhang) en ny grund, ett nytt sammanhang. MacIntyre menar att vi ska se både utilitarism och Kantiansk pliktetik (och alla dess efterföljare) som två skilda försök att göra detta. Men det är försök som har misslyckats och som enligt MacIntyre på förhand var dömda att göra det.

Den moderna människan har alltså frigjort sig från den traditionella moralens auktoritet, från gudomliga bud eller naturlig teleologi. Individen är en autonom moralisk agent. Individen blir moralens enda grund. Men hur kan någon moral byggas på en sådan grund? Vem ska lyssna till någon annan i ett samhälle med autonoma individer? Varför ska någon bry sig om något annat än sina egna önskningar och sin egen självauktoriserade moral? Det är frågor som den moderna moralfilosofin försökt men misslyckats med att besvara på ett övertygande sätt. Enligt modernismen är ”bör” och ”är” kategoriskt åtskilda. Den s.k. ”Humes lag” lyder som bekant: Man kan aldrig härleda ett ”bör” från ett ”är”. Moral handlar således inte längre om hur det ”är” och lämnar därmed det objektiva och flyttas steg för steg över till det subjektiva.

Denna starka åtskillnad leder till att moralen hänger i luften. Vad ska förankra den när den inte längre har att göra med hur saker och ting ”är”? I ljuset av detta blir moderna rörelser som positivism och emotivism mycket förståeliga. Enligt positivismen ska vetenskap bara syssla med hur saker och ting ”är” och vara kliniskt ren från värderingar. Moralen å andra sidan handlar, enligt emotivismen, inte alls om hur saker och ting ”är” utan blott om hur vi tycker eller känner att det ”bör” vara. Förnuft och känsla är oförenliga. Kunskap och moral likaså.

I den premoderna traditionen är detta en konstlad uppdelning. Där fick man aldrig det här problemet av den enkla anledningen att ”människa” definierades i termer av funktion och syfte. Moraliska påståenden har sanningsvärden; de kan vara sanna eller falska eftersom en människa kan vara en bra människa på samma sätt som en sadel kan vara en bra sadel eller en bonde en bra bonde. Dessa skillnader mellan de två traditionerna bygger i grund och botten på att man har vitt skilda uppfattningar om människan.

Enligt den premoderna traditionen bestäms individen utifrån hennes relationer. Individbegreppet ses inte isolerat. Den jag är bestäms av att jag är just den mannens och just den kvinnans son, att jag är make, pappa, bonde, svensk osv. Relationerna bestämmer min identitet och min identitet består av olika roller som jag kan lyckas eller misslyckas med att gestalta. ”Roller” ska här inte ses som något ytligt, något jag kan välja att ta på eller av (som en teatermask) utan något som konstituerar min identitet. Inbakat i rollerna finns moralen i form av förpliktelser och rättigheter.

Enligt den medeltida vetenskapssynen kompletterades mekaniska orsaker av aristoteliska ändamålsorsaker; där varje sak har sitt ändamål, sitt givna syfte och sin funktion (och därmed sina ”bör”). Dygderna ansågs hjälpa till att förverkliga ändamålen medan lasterna ansågs förfela dem. Man såg därför ingen skarp gräns mellan vetenskap och etik. När den starka åtskillnaden mellan fakta och värde börjar tillämpas i naturvetenskapen skapas det nya vetenskapsideal som förespråkar att vetenskapen ska rensas från alla värderingar. All aristotelism och alla ändamålsorsaker förkastas. Vetenskapsideal som ”ärlighet” eller ”kärlek till sanningen” byts ut mot ”frihet från värderingar” och ”värdeneutralitet”. Allt som återstår är mekaniska orsaker. Naturen inrymmer inte längre några ”bör”. Empirism och positivism växer fram med devisen att se sakerna som de ”är” utan bakomliggande teorier. ”Rena fakta” blir den positiva kunskap som positivismen vill lyfta fram.

I och med denna förändrade syn på naturvetenskapen förändras också synen på humanvetenskapen. Även mänskligt beteende ska förklaras enbart med mekaniska orsaker. Ingen referens till vilja, känsla eller trosföreställningar tillåts. Människan blir ett studieobjekt i mängden.

Ett ord på vägen vidare

På latin finns två huvudbetydelser av con-scientia, varav den första refererar till ett kollektivt vetande: mångas gemensamma vetskap, delaktighet i något. Den andra har två konnotationer:

1. Medvetande, kännedom, övertygelse och 2. Samvete, känsla av rätt och orätt. Kollektiv vetskap, med-vetande och sam-vete har sålunda länge varit begreppsligt länkade till varandra. Kan en individ själv skapa sig ett samvete? Det skulle vara en underlig tanke med hänsyn till ordets etymologi.

Mot bakgrund av både den första och den andra uppsättningen uppfattningar – som inte restlöst utesluter varandra – kan man dock med fördel ställa frågorna: Vilka typer av kunskap finns det? Vilka typer av moral finns det? Hur kan dessa tänkas hänga ihop?

 

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Bibliskt mörker och Samuel Becketts

"Knappt hade Watt stigit in över mr Knotts tröskel förränhan såg att det inte var så mörkt i huset som han först hade trott.Det brann ett ljus i köket."  Samuel Beckett ...

Av: Hans-Evert Renérius | Övriga porträtt | 17 september, 2013

Robert Frank, Stones & Cocksucker Blues

Att använda låtar av Rolling Stones i filmer har prövats med framgång. Mest minnesvärda exempel är väl scenen där Martin Scorsese låter Robert DeNiros figur Johnny Boy göra entré i ...

Av: Peter Ejewall | Essäer om musik | 06 december, 2017

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 01 februari, 2012

Om Chalmersspex

Chalmersspexet räknas till en av Sveriges största amatörteaterföreningar och går att härleda tillbaka till 1948 då det första studentspexet i Chalmers regi sattes upp, Bojan.Ett Chalmersspex handlar enligt utsago alltid ...

Av: Kajsa Ljusegren | Kulturreportage | 05 maj, 2016

Lisa Olsson, bärnsten från Östersjön.

Att göra sand till guld

Lisa Olsson bor nära havet, hon lever nära naturen, bara med några steg är hon ute på blomsterängen och med några älgakliv är hon vid den underbara sandstranden i Ystad ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer om konst | 11 mars, 2017

Intervju med Gail Carriger, författaren bakom Själlös, första boken i serien om Alexia…

Jag möter Gail på förmiddagen på Hotell Hansson i Stockholm över ett par koppar English Breakfast. Hon är chict klädd i knallrött, en vitmönstrad femtiotalsklänning med full kjol och en ...

Av: Jessika Ahlström | Litteraturens porträtt | 22 april, 2012

Paret Myrdal på resa.

Rasbiologin och de goda svinslagen

Vad är en perfekt människa? Något om 20:e seklets syn på människa, växter och djur.

Av: Annakarin Svedberg | Porträtt om politik & samhälle | 05 februari, 2015

Mircea Cartarescu och den rumänska litteraturens okända historia

Hertha Müllers nobelpris i litteratur ifjol har ökat intresset för Rumänien och landets kultur, men vad finns förutom Müller för en svensk publik? Rumäniens främsta författare Mircea Cartarescu besöker Sverige ...

Av: Waldemar Ingdahl | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.