Piscatorial Paedophilia

Några anteckningar om flugfiske på Nya Zeeland Det finns få verkligt effektiva botemedel mot en 12 tidzoner lång östlig jetlag. En privat metod som dock fungerar mycket tillfredställande är att få ...

Av: Steven Ekholm | 06 september, 2009
Resereportage

Lydmar Hotell

År 1993 fick Stockholm sitt första designhotell; hyperstylade Lydmar strax intill Stureplan; ett område som just vid den tiden började bli ett verkligt hotplace. Även Lydmar, med sina glasade väggar ...

Av: Björn Gustavsson | 13 september, 2017
Resereportage

Lykke. Del II

Aristoteles, Aquinas og Schopenhauer Gitt at lykke er knyttet til at å være menneske er å ha et personlig prosjekt, eller, om en ønsker og vil, at en har en ambisjon ...

Av: Thor Olav Olsen | 11 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Barnkonventionsdagen

I dag, tisdagen den 20 november är utnämnd till ”Barnkonventionsdagen”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Barnkonventionsdagen”. Och här kommer mitt bidrag till dess ...

Av: Vladimir Oravsky | 20 november, 2012
Gästkrönikör

Alasdair MacIntyre

Kunskap och moral: är och bör



MacIntyre: Bör och är kan inte kategoriskt skiljas åt  




I den premoderna traditionen är detta en konstlad uppdelning. Där fick man aldrig det här problemet av den enkla anledningen att ”människa” definierades i termer av funktion och syfte. Moraliska påståenden har sanningsvärden; de kan vara sanna eller falska eftersom en människa kan vara en bra människa på samma sätt som en sadel kan vara en bra sadel eller en bonde en bra bonde. Dessa skillnader mellan de två traditionerna bygger i grund och botten på att man har vitt skilda uppfattningar om människan.

Annons:

Filosofen Alasdair MacIntyres bok ”After Virtue” är en provokativ klassiker. Den skrevs 1981 och väckte mycket uppmärksamhet, något som även hans tidigare ”omvändelse” från Marxism till Thomism (katolsk filosofi) gjort. Bokens budskap är lika omtumlande som hans omvändelse och kan ses som ett filosofiskt försvar av densamma. Men den är mer än så. Den är en svidande kritik av hela det modernistiska projektets moralfilosofi och samtidigt en argumentation för aristotelisk dygdetik.

Den premoderna traditionen grundar moralen dels på någon uppfattning om människans sanna natur och dels på vad som är människans verkliga mål, hennes telos. Precis som en bra sadel är bra därför att den förverkligar det ändamål för vilket den tillverkades, så bestämmer idéen om människans ändamål (tex att befrämja gemenskap och självförverkligande) vad som är en god människa. Moral handlar således om hur människan-sådan-hon-är ska växa till att bli människan-sådan-hon-kan-vara-om-hon-förverkligar-sitt-ändamål.

Modernismen förnekar en sådan teleologi och därmed någon idé om människans verkliga mål. Allt sådant är att belasta sin filosofi med onödig metafysik. Modernismens stora moralfilosofiska projekt har därför blivit att ge den gamla moralen (som kom till i ett teleologiskt sammanhang) en ny grund, ett nytt sammanhang. MacIntyre menar att vi ska se både utilitarism och Kantiansk pliktetik (och alla dess efterföljare) som två skilda försök att göra detta. Men det är försök som har misslyckats och som enligt MacIntyre på förhand var dömda att göra det.

Den moderna människan har alltså frigjort sig från den traditionella moralens auktoritet, från gudomliga bud eller naturlig teleologi. Individen är en autonom moralisk agent. Individen blir moralens enda grund. Men hur kan någon moral byggas på en sådan grund? Vem ska lyssna till någon annan i ett samhälle med autonoma individer? Varför ska någon bry sig om något annat än sina egna önskningar och sin egen självauktoriserade moral? Det är frågor som den moderna moralfilosofin försökt men misslyckats med att besvara på ett övertygande sätt. Enligt modernismen är ”bör” och ”är” kategoriskt åtskilda. Den s.k. ”Humes lag” lyder som bekant: Man kan aldrig härleda ett ”bör” från ett ”är”. Moral handlar således inte längre om hur det ”är” och lämnar därmed det objektiva och flyttas steg för steg över till det subjektiva.

Denna starka åtskillnad leder till att moralen hänger i luften. Vad ska förankra den när den inte längre har att göra med hur saker och ting ”är”? I ljuset av detta blir moderna rörelser som positivism och emotivism mycket förståeliga. Enligt positivismen ska vetenskap bara syssla med hur saker och ting ”är” och vara kliniskt ren från värderingar. Moralen å andra sidan handlar, enligt emotivismen, inte alls om hur saker och ting ”är” utan blott om hur vi tycker eller känner att det ”bör” vara. Förnuft och känsla är oförenliga. Kunskap och moral likaså.

I den premoderna traditionen är detta en konstlad uppdelning. Där fick man aldrig det här problemet av den enkla anledningen att ”människa” definierades i termer av funktion och syfte. Moraliska påståenden har sanningsvärden; de kan vara sanna eller falska eftersom en människa kan vara en bra människa på samma sätt som en sadel kan vara en bra sadel eller en bonde en bra bonde. Dessa skillnader mellan de två traditionerna bygger i grund och botten på att man har vitt skilda uppfattningar om människan.

Enligt den premoderna traditionen bestäms individen utifrån hennes relationer. Individbegreppet ses inte isolerat. Den jag är bestäms av att jag är just den mannens och just den kvinnans son, att jag är make, pappa, bonde, svensk osv. Relationerna bestämmer min identitet och min identitet består av olika roller som jag kan lyckas eller misslyckas med att gestalta. ”Roller” ska här inte ses som något ytligt, något jag kan välja att ta på eller av (som en teatermask) utan något som konstituerar min identitet. Inbakat i rollerna finns moralen i form av förpliktelser och rättigheter.

Enligt den medeltida vetenskapssynen kompletterades mekaniska orsaker av aristoteliska ändamålsorsaker; där varje sak har sitt ändamål, sitt givna syfte och sin funktion (och därmed sina ”bör”). Dygderna ansågs hjälpa till att förverkliga ändamålen medan lasterna ansågs förfela dem. Man såg därför ingen skarp gräns mellan vetenskap och etik. När den starka åtskillnaden mellan fakta och värde börjar tillämpas i naturvetenskapen skapas det nya vetenskapsideal som förespråkar att vetenskapen ska rensas från alla värderingar. All aristotelism och alla ändamålsorsaker förkastas. Vetenskapsideal som ”ärlighet” eller ”kärlek till sanningen” byts ut mot ”frihet från värderingar” och ”värdeneutralitet”. Allt som återstår är mekaniska orsaker. Naturen inrymmer inte längre några ”bör”. Empirism och positivism växer fram med devisen att se sakerna som de ”är” utan bakomliggande teorier. ”Rena fakta” blir den positiva kunskap som positivismen vill lyfta fram.

I och med denna förändrade syn på naturvetenskapen förändras också synen på humanvetenskapen. Även mänskligt beteende ska förklaras enbart med mekaniska orsaker. Ingen referens till vilja, känsla eller trosföreställningar tillåts. Människan blir ett studieobjekt i mängden.

Ett ord på vägen vidare

På latin finns två huvudbetydelser av con-scientia, varav den första refererar till ett kollektivt vetande: mångas gemensamma vetskap, delaktighet i något. Den andra har två konnotationer:

1. Medvetande, kännedom, övertygelse och 2. Samvete, känsla av rätt och orätt. Kollektiv vetskap, med-vetande och sam-vete har sålunda länge varit begreppsligt länkade till varandra. Kan en individ själv skapa sig ett samvete? Det skulle vara en underlig tanke med hänsyn till ordets etymologi.

Mot bakgrund av både den första och den andra uppsättningen uppfattningar – som inte restlöst utesluter varandra – kan man dock med fördel ställa frågorna: Vilka typer av kunskap finns det? Vilka typer av moral finns det? Hur kan dessa tänkas hänga ihop?

 

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

En svensk antisemitisk historia

Boken Lurifaxiana tillhör de råaste antisemitiska texter som publicerats på svenska. Med titeln Lurifaxiana ville författaren säga att boken handlade om lurifaxarna, det vill säga judarna. Det var inte skämtsamt ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 16 februari, 2009

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 09 juli, 2016

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 maj, 2012

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

Abrishami synagogan.  Belysning  symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna

Framme vid en av Teherans många judiska bönehus

Till skillnad från de arabiska länderna har Iran fredat sina judiska församlingar. Sedan 1948 har över 800 000 judar emigrerat och förvisats från sina länder i Mellanöstern och Nordafrika; inte ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om religionen | 08 februari, 2017

Trio Brantelid Härenstam Sparf

Nicolò Paganini kontra Robin Bengtsson

I stället för melodifestivalen har Björn Gustavsson ägnat lördagskvällen åt att skriva om Paganini.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 11 mars, 2017

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 26 juli, 2012

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.