William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | 13 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | 16 oktober, 2013
Essäer

Gabi Gleichmann ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte…

Vägar går genom gräset och orter ligger här och där. Till vad nytta är dessa uppbyggda? Och liknar aldrig varandra? Och är oräkneligt många? Varför växlar skratt, gråt och bleknande? Vad gagnar allt oss detta ...

Av: Göran af Gröning | 30 september, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Kärlek = 120kr

Han sa att han älskade mig och tog mig i hand, två gånger. Sedan tog jag min cykel och gick ut från Möllevångens lilla livsmedelsbutik. Kassörskan hade bevisligen uppmanat mig ...

Av: Fredrik Rubin | 27 januari, 2011
Gästkrönikör

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell



”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!”
”Om icke jag är för mig, vem är då för mig? Om jag är bara för mig, vad är jag då? Om icke nu, så när?” (Rabbi Hillel, äldre samtida till Jesus)

 


I judendomen gäller att inget i grunden är förändrat sedan uppenbarel­sen i Sinai. Oavsett vad som sker i den konkreta verkligheten är tyngd­punkten förlagd till ett osynligt centrum varifrån skapelsen, de etiska principer­na och en ofattbar Gud står i förbindelse med den enskilda människan. Skapelsen är oavslutad, den pågår i nuet, och vi är delaktiga i den. Den judiska dialektiken är i begynnelsen dialektiken mellan Gud och människan, "som han skapade till sin avbild".
Rabbe Enckell.

Rabbe Enckell.

Annons:

Inbillar vi oss inte genom den nya teknologin, vårt materiella välstånd, informationsflödet som sätter oss i kontakt med hela världen men ger allt mindre utrymme för minnet och eftertanken, att vår tid är överlägsen föregående generationers? Vi är mer upplysta i några avseenden. Men den globala världen kan bli en teoretisk knapptryckarvärld. Ju mer vi sträcker ut oss, desto mindre en cirkel av verklig gemenskap.

I fråga om det andligt nyerfarna har vi inte kommit ett steg längre än tidigare kulturer. Ursprungstexterna, Bibeln, Koranen, Upanishaderna, buddhismens sutror, liksom den klassiska dikten, innehåller redan dessa upplevelser. De är tidlösa, utanför tiden, och individuella, i den form som samtiden tillhandahållit.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De intellektuella frågorna och analysen har sin plats. Men som stamina duger de inte. De religiösa urkunderna har formler som inte kan bli obsoleta. "Hör Israel!" "Allt vad i viljen att människorna skola göra eder, skolen i ock göra dem." Och därtill ohjälpligheten i att vara människa, vår oförmåga att uppfylla de etiska kraven. Patriarkerna i Moseböckerna (Pentateuken, Toran) är förebilder men därtill mänskliga med fel och brister. Det är dessa brister som blir synliga och godkända i den judiska vitsen. Humorns närvaro kan vi nu beskåda i tv-serien Familjen Shtisel (Axess-tv).

Mikael Enckell har skrivit en rad böcker i judiska ämnen, senast Okänd­hetens följeslagare (Schildt & Söderström). Det säregna med Enckell är bland annat att han är en psykoanalytiker som behandlar litterära och religiösa ting. Med en inlevelse som härrör ur personligt behov, vilket finns som en eld under den intellektuellt sökande och preciserande framställningen, visar han sambandet mellan den psykologiska och den metafysiska möjlighe­ten.

Men Enckell började med att skriva essäer om nu klassiska diktare och en biografi om sin far Rabbe. Med hemmahörighet i den fin­lands­svenska modernismen gör han ibland kopplingar mellan den och det judiska tänkandet – judiska föreställningsvägar och "upplevelsetekniker".

I judendomen gäller att inget i grunden är förändrat sedan uppenbarel­sen i Sinai. Oavsett vad som sker i den konkreta verkligheten är tyngd­punkten förlagd till ett osynligt centrum varifrån skapelsen, de etiska principer­na och en ofattbar Gud står i förbindelse med den enskilda människan. Skapelsen är oavslutad, den pågår i nuet, och vi är delaktiga i den. Den judiska dialektiken är i begynnelsen dialektiken mellan Gud och människan, "som han skapade till sin avbild".

Även under svåra olyckor (Shoa), och de dagliga mindre, upprätthålls föreställningen om grundelementet i tillvaron. I förhållandet mellan Gud och människa tar ideal gestalt.
Här finns en likhet mellan judendomen och poeten, konstnären. "Jag tror man föds till jude, liksom man föds till konstnär." (Racko­wer) "Alla poeter är judar."

(Tsvetsajeva) "Jude är den som känner sig som jude." (Sartre) Både juden och poeten är en sorts förmedlare av tangenterna och tecknen från detta andliga centrum. Härav också avunden, misstron, det psykiska diagnosti­seran­det hos världsligt och "praktiskt" sinnade medborgare.

Vad skiljer människan från andra varelser? Enligt Abraham Bar Hayya (1100-talets Spanien) : "förmågan att skilja mellan gott och ont, mellan sant och falskt, mellan var sak och dess motsats, och att urskilja vad som är visdom" – den förmågan blir verktyget i judisk dialektik. Ett lugn i tron, i grundkonceptet av världen, i Hör Israel!, och därtill en fortgående tolkning av Toran och analogt av vardagliga, personliga och kollektiva, belägenheter som uppkommer på vägen.

Judarna: ett förföljt folk senast utsatt för Shoa, Förintelsen, men som ändå bevarat sin värdighet och hållit modet vid liv. Det utvalda folket har blivit det förföljda folket. De som av rabbi Hillel fått formeln, en direkt följd av "hela Toran": Främlingen, han "som bor hos eder, skall räknas så som en inföding bland eder; du skall älska honom såsom dig själv; I haven ju själva varit främlingar i Egytens land", blev själv främling utspridd i olika länder. Och förr eller senare har i dessa länder den urgamla unkna och främlingsuteslutande nationalismen uppstått.

Dess kännemärke – bland annat att den är kulturellt enhetssträvande, odialektisk, stilla­ståen­de, tidvis, genom pogromer och världskrig, förtärande sig själv (och under tiden förtärande det avikande) genom brist på ögon för en gemensam himmel och en gemensam horisont.

I Jane Austens sista fullbordade roman tecknas en filosofi utifrån "an elasticity of mind". Det innehåller en dubbel strategi: båda att finna sig i oundvikliga och till synes ofattbara situationer, och bevara tilliten till en immanent gud. En sådan sorts aktiv kvietism utmärker den judiska hermeneutiken.

Mikael Enckell, övad genom psykoanalysen att tänka i det mänskligt allmängiltiga och i den enskildes unika melodistämma, ser att strategierna för ett förföljt och utsatt folk även har tillämpning för individer som varit med om utsatthet, mobbning, övergivenhet (övergivenhet är centralt tema både hos Jesaja och i Jobs bok). Messias har ännu inte kommit. Han ska komma.

Tolkningen av texten och av världen, går, både i läsningen av Toran och i psykoanlysen, från detalj till helhet; från detaljen till nya sammanhang och helheter. Samma "teknik" finns hos en judisk filosof som Spinoza, och hos sekulära judar som Bergson och Marcel Proust."Den masochistiska strategins långdistans­lopp...i en värld av påfrestningar och många besvikelser".

Det judiska är berett "att ta ett skutt in i famnen på hittills oupptäckta helheter." Detta är sannolikt anledningen till framgångarna hos judiska konstnärer och vetenskaps­män.
Det finns ett Första i judendomen. I"Familjen Shtisel" (missa inte den på Axess-tv!) får sonen ett konststipendium ur en sekulariserad Newyork­judes fond. Vid utdelningen håller pappan, rabbinen, ett kort tal: "Anled­ningen till att ni har konst är att ni inte har Toran. Och anledningen till att ni har muséer är att ni inte har studiesalar."
Ändå framstår, ju fler avsnitt av Familjen Shtisel jag ser, ett huvudtema var poetens/konstnärens roll i en ortodoxt religiös miljö. Hos sekulariserade tänkare och konstnärer finns det religiösa elementet ändå kvar i uppfattningen av tillvarons gåtfullhet som vi med förnuftets verktyg kan lära oss leva med, inte mot.

Kanske är Mikael Enckells största insats just uppdagandet av det judiska tänkandet hos sekulariserade författare. Främst hos Marcel Proust. Det är först i Enckells lugnt och anspråkslöst vindlande prosa jag har upptäckt hur avgörande det förhållandet är. Proust för vidare den humanistiska traditionen från Anatole France och Montaigne, båda med judiskt påbrå. Med sin mor översatte Proust Ruskins Huru vi rätt skola förstå konsten.

Här finns embryot till den idé som genomstrålar Prousts verk: tron på det estetiska-etiska som en mot­svarighet till det religiöst-andliga. I praktiken ger det ideal som möjliggör att hålla samman mot­polerna och bevara dialektiken. Marcels desillusioner har en riktning mot detta ideal; och att därtill i var illusion, på livets väg, finns en stråle av idealet, även när illusionen "avslöjas" som falsk, liksom för juden och den kristne en stråle av Guds kärlek också i det jordiska helvetet.

Men illusionens tillfälliga innehåll ifrågasätts. Marcel, huvud­per­son-protagonist, får nya insikter och tar nya steg. Denna fortlöpande omprövning gäller även porträtten av de övriga personerna i romanen. Gång efter gång meddelas detaljer som gör att vi måste revidera vår uppfattning, alltför snabba som vi är att stöpa människor i en form, och varsebli en ny helhet. Mikael Enckell kallar draget för en "lidelse för det dialektiska". På spaning... är en fortlöpande bearbetning av mot­sätt­ningarna i Proust personlighet och bakgrund; även de dåliga sidorna ska med. Uppriktigheten tillhandahåller material både till konstnären och psykoanalytikern.

"Begåvning är en funktion av förmågan till uppriktighet" – ett påstående av Rabbe som Mikael Enckell återkommer till och vidimerar. Det gäller även essäerna i judiska ämnen; ME redovisar sin personliga bakgrund från barndomen som skilsmässobarn och ett första arkaiskt möte med judendomen genom att han på en skoldans, som utanförstående skolelev, blev uppbjuden av en sex år äldre judisk flicka. Vidare att styvpappan Oscar Parlands framåtanda och sociala kompetens fick ett, även om han också genom arbetet som psykoanalytiker kom att följa i styvpappans spår, aktivt trösterikt korrektiv i Rabbes prolegomena för misslyckandet och förlusten och för den glanslösa, vardagen i Om konsten att misslyckas och Spång av mellanord.

Och redan i Job och stjärnan gläntade dörren till den judendomsvision som sedan i skepnad av "Den stora magneten" kom att bli det alltmer dominerande och i upprepning efter upprepning allt finare artikulerat ledmotiv.

Detta att vara uppriktig innebär förstås inte att man alltid ska säga allt, endast att i adekvata situationer och belägenheter kunna vidgå även sina opassande och fördömda sidor, för sanningens och helhetens skull.

Det judiska tankesättet tar vid tolkning av en text eller av en personlig svårighet där två (eller fler) alternativ gäller med båda alternativen. Till skillnad från den trygga kristet-västerländska enhetskulturen där gott och ont separeras, fåren skiljs från getterna. Båda alternativen bevaras för att sedan eventuellt finna en tredje lösning. Så visar psykoanalysen (med sitt judiska ursprung) att individen kan både hata och älska samma objekt/människa. Ett förfaringssätt som återkommer och aktiveras hos Proust och andra filosofer och författare av judiskt ursprung, men även hos en fysiker och matematiker som Einstein. Judisk hermeneutik ger en sannare och mer dynamisk människobild.

Förutsättningen, att individen och gruppen står i ett oavslutat och pågående samband med ett skapande centrum har, alltså, en analogi i poesin, starkt uppenbart hos modernister som Gunnar Björling, Rabbe Enckell, Gunnar Ekelöf – med en obundenhet vis à vis politiska ideologi och med relativ frihet i förhållande till institutionali­serad religion. De har alltid, kanske ännu mer idag, betraktats med misstänksamhet, samtidigt som de utövar en dragning, i ett materialistiskt samhälle med elektronisk dygnetruntunderhållning.

Den enskildes strävan måste ändå alltid ses som sakrosankt. Det som vägleder är var och i vilka filosofiska eller skönlitterära verk vi känner, som ME uttrycker det, "både en intellektuell och emotionell tillfreds­ställelse". Som uppfattas i läsögonblicket; en gåva som vi erfar och som även kan göra läsaren (tolkaren) till en givande. Kanske är en intensivt upplevd text, som bas och fortsättningspotential, mer värd än timmar av studier.

Något ska tilläggas om essäisten Freud.
Hos Freud visar sig den judiska hermeneutiken så att det för den enskilde inte är frågan om revolt eller underkastelse utan om både revolt, för den individuella frigörelsens och mognadens skull, följd av ett nytt infogande i traditionen och den gemensamma historien.

I Själen som vägrade krympa återger Enckell anekdoten om den unge mannen som varit på sitt första besök hos en psykoanalytiker. Modern frågar hur det gick. Sonen: "Han säger att jag har Oidipus." "Gott och väl, min son, bara du älskar din mor." Enckell lyfter fram ett tidigt (och okänt?) verk av Freud om den judiska vitsen.

Om man vill kan man se Enckells texter först som en bearbetning av fadersbilden – trilogin om Rabbe – och sedan, i de filosemitiska esssäerna, som en bearbetning av modersbilden (mamman var Heidi Parland). Förbindelsen, spången mellan dessa, om man väljer ett sådant betraktelsesätt, är farmodern med judiskt påbrå, av Rabbe beskriven som "min oelektriske mor".

Inlevelsen i judiska tänkesätt och åskådningsmönster skärper bilden av vår samtid. Bokens folk, judarna, har överlevt i diasporan, som ständigt hotade flyktingar, till dels genom sin historietillhörighet. Vi däremot ser ut att bli alltmer historielösa. Behovet av tillhörighet tillgodoses av billiga nationalister. "Mitten sviktar" (Yeats). Risken är att den övertas, som efter Weimar­republiken, av ordningens återställare.

Gunnar Lundin

Ur arkivet

view_module reorder

Emmakrönika XXXIV Slutet (rum)

In. I ett enbart slutet rum inom förekom anmärkningsvärt jag förutan nämnvärda tankar snarare än desperationell aldrig om varse panik, hamnat där flerdörrstängt åförd ett tomt innehållslöst kalt till asketiskt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 04 januari, 2010

Bild: Guido Zeccola

Ambivalenta tillstånd

Jag vill fortsätta att bjuda in till mitt poetiska universum där vi kan mötas och utforska det fragmentariska och ambivalenta inom poesins bildspråk och detta i en väv av egen ...

Av: göran af gröning | Utopiska geografier | 31 juli, 2015

Tre år efter självmordsattacken

Julen 2010, samtidigt som den så kallade arabiska våren begynte, hördes en smäll på Bryggaregatan i Stockholm. En ung man, Taimour Abdulwahab, hade sprängt sig själv i luften, den första ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 04 januari, 2014

Maria på verandan

Bland änglar hos en ärkeängel i Lärkstan

Rösten är Maria Baczynskis öde. Den egna rösten, andras röster. Solo och körer. Teatrar och salonger. Rösten leder hennes uppmärksamhet in i människors utveckling, i deras möjligheter, hinder eller frihet.

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 23 maj, 2017

Poetmöte på Stockholmcentral

Det var midsommarafton 1987 och jag var på väg hem från Uppsala till föräldrarna i Gnosjö. Med fullpackad ryggsäck och glassklassikern Sandwich i min högra hand tog jag sikte på ...

Av: Bruno Franzon | Gästkrönikör | 29 juni, 2009

Terry Fox Virtual Volume (Smoke Exhalation), 1970 Foto: Barry Klinger © Estate of Terry Fox, Köln

Associativa rum

Tidningen Kulturens Stefan Thorsson besökte Akademie der Künste, Berlin. Här skriver han om verk av Terry Fox och Arno Schmidt.

Av: Stefan Thorsson | Essäer om konst | 04 oktober, 2017

Postmodernismens liv efter detta

För två år sedan publicerades samlingsvolymen Svar på frågan: Vad var det postmoderna?. Skriften kan tolkas som en till akademisk ”nyansering” förklädd äreräddning av ”det postmoderna”. (I skamvrån, som ”onyanserad” ...

Av: David Brolin och Göran Fredriksson | Essäer | 11 maj, 2011

John Everett Millais. Lizzie-Ophelia

Prerafaelitiska brödraskapet och Lizzie Siddal

Idag är medeltiden populärare än någonsin. Det nya intresset för denna halvt mytiska och mörka tid beror kanske delvis på en önskan hos människan att vilja återvända till ett tidsskede ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 16 augusti, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.