Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

tid Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på ...

Av: Benny Holmberg | 01 juli, 2011
Kulturreportage

Några tankar om Montaignes essäer

”Det som anses så säreget för makedonerkungen Perseus, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd, utan fladdrade omkring mellan olika livsformer och uppvisade en så flyktig och ...

Av: Björn Gustavsson | 15 april, 2014
Övriga porträtt

Noveller av Björn Augustson

Björn Augustson låter ett nostalgiskt tillbakablickande balanseras med en strävan efter att leva för stunden. Han låter drömmarna leva och ser i dem både motivation och inspiration. Han skriver krönikor ...

Av: Björn Augustson | 05 mars, 2012
Utopiska geografier

Ur Kierkegaards eget tidsskrift Øieblikket og andre tidsskrifter. Foto Ukendt

Kierkegaard och tiden



Kierkegaards förståelse av verkligheten inhyser både judiska och grekiska element. Dess grund förefaller vila på idén att verkligheten är uppdelad i två sfärer. Skaparens sfär är Evighetens sfär; en sfär som karaktäriseras av gränslöshet, stillhet och fullbordan; det skapades sfär karaktäriseras däremot av bundenhet till den ändliga tiden, och befinner sig i ett tillstånd av fortgående rörelse, förändring, sönderfall och ofullbordan. På grekiskt manér använder Kierkegaard termen ”Varat” för att beteckna det fullbordade/perfekta, och ”icke-Varat” för att beteckna det ofullbordade/imperfekta.


Oftast talar man bara om de tre här sistnämnda stadierna, det vill säga man utesluter det omedelbara. Omvänt kan man tala om såväl tre som fyra som sju och tolv stadier, vilka i de två sista fallen då inkluderar ett antal substadier. Här, som i andra delar av denna text, är jag mycket inspirerad av biskop emeritus Lennart Koskinens utomordentligt intressanta, och klargörande, studie Tid och Evighet hos Sören Kierkegaard. En studie i Kierkegaards livsåskådning (Doxa, 1980). Denna insiktsfulla studie rekommenderas varmt!
Sören Kierkegaard.

Sören Kierkegaard.

Annons:

Endast Gud kan överbrygga klyftan mellan dessa två sfärer, genom inkarnationen och Ordets uppenbarelse (den paradoxala Kristusgestalten). "Gud i tiden" skänker därmed människan möjligheten att bli gränslös. Denna möjlighet kan endast aktualiseras genom tron (pistis). Människan sätts så att säga i rörelse via tron, så att hon uppnår ett stadium präglat av tillblivelse, snarare än att förbli en del av sitt omgivande icke-Vara.

Den enda punkt där Gud och människan kan mötas är i Ögonblicket, i Evigheten i tiden.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den oändliga världen är inte åtkomlig för den mänskliga objektiviteten (med litet o). Guds Objektivet (med stort O) är en kunskap "sub specie aeternitatis", medan människans kunskap – även den vetenskapliga – är en kunskap "sub specie temporalis". Sålunda: subjektiviteten är den högsta sanning en människa kan uppnå – ja, "Subjektiviteten er Sandheden".

Tiden kan förstås autentiskt eller inautentiskt. Man kan säga att tiden är en oändlig succession av tidsmoment, det ena efter det andra, eller att tiden är totalsumman av det nuvarande, det förflutna och framtiden. Men med detta har människan inte sagt något av betydelse. Snarare har hon försökt ställa sig vid sidan om sin egen existens i ett fåfängt hopp om att kunna bli en objektiv observatör (Jfr Hegel!). Autentisk tid kan endast handla om människans egna tid, som alltid är bunden till det närvarande nuet, i vilket människan kontinuerligt finner sig själv.

Från nuets ståndpunkt kan människan förhålla sig till tiden på olika sätt. Hon kan låta framtiden utgöra en möjlighet till självförverkligande genom fria val, exempelvis, eller hon kan fly in i det förflutna och därmed förlora sina möjligheter. Autentisk tid kännetecknas alltid av att den enskilde på något sätt förhåller sig till tiden, medan inautentisk tid är ett resultat av individens försök att betrakta tiden objektivt.

Enligt Kierkegaard är Evigheten inte bara en oändligt utsträckt tid, utan en mycket specifik och annorlunda kvalitet. Negativt definierad är Evigheten detsamma som icke-tid, eller upphävd tidssuccesion; i positiva termer är Evigheten snarast synonym med Gud.

Ögonblicket – eller "Øieblikket" – är sannolikt den tekniska term som är allra mest laddad och betydelsediger i Kierkegaards terminologi. Øieblikket är en existentiell kvalitet eller kategori som ingår i tiden – men samtidigt en kvalitet som öppnar porten mot Evigheten. Det är alltså just här icke-tiden berör tiden – det är här vi finner den port som förbinder Tiden med Evigheten och Människan med Gud. Härmed uppstår därmed också en ny kategori eller kvalitet: tidens fullbordan eller fyllnad. Denna kvalitet har dessutom två delar: Guds Objektiva handlingar och den enskildes accepterande av detta genom tron. Det är i denna förening – denna kommunion – som människan får en försmak av Evigheten och Gud.

Vardandet

Två av Kierkegaards absolut mest väsentliga tankekomplex handlar om människans andliga utveckling från det ena stadiet till det andra, och om människan som en syntes av motsatser. Båda dessa idéer försöker förklara varför människor är så olika med avseende på andlig utveckling, och pekar på en väg till enskilt självförverkligande. Såväl doktrinen om stadier som teorin om synteser bildar synnerligen grundläggande förutsättningar för Kierkegaards livsfilosofi. Då en syntes av dynamiska motsatser är relationen mellan tid och Evighet, reaktualiseras här den utomordentliga vikten av att förstå Kierkegaards tidsbegrepp för att förstå hans teori om synteser och stadier.

K använder termen "stadium" i anslutning till samtidens hegelianska kontext, vari stadierna utgör steg eller nivåer genom vilka den historiska utvecklingen tar form. K använder termen för att beteckna de andliga utvecklingsstadierna hos enskilda. K tycks dock inte implicera att varje individ måste genomgå alla stadier; snarare kan övergångarna ske språngvis. Däremot svarar varje stadium mot specifika förhållningssätt till livet. Inte minst olika förhållningssätt till tiden.

De fyra viktigaste stadierna är:

(1) Det omedelbara stadium, (2) Det estetiska stadiet, (3) Det etiska stadiet och (4) Det religiösa stadiet.

Det underliggande förhållandet till tiden på respektive stadium kan kort sammanfattas som följer.

Det omedelbara stadiet

Den omedelbara människan, "Kälkborgaren", lever helt i tiden och rummet, det vill säga i den ändliga världen. Hon styrs av (de profana) lagarna och konventionerna i det aktuella samhället. Han lever i det förflutna, det nuvarande och i framtiden utan att ha någon egentlig relation till tidsextaser (tidens utsträckningar och djupare betydelser). Han bara flyter med, flyr in i det gångna, drömmer om en orealistisk framtid och förlorar det närvarande nuet. Evigheten framstår för honom som något overkligt – en abstrakt konception av en sorts oändlig tid.

Det estetiska stadiet

Esteten lever endast skenbart i tiden – i nuet och det svunna. Han hävdar föregivet eviga estetiska värden, men blandar ihop dessa med det sant Eviga. Esteten strävar efter att bli en evig människa, även om han är predestinerad att förlora, eftersom han tillhör, och riktar sig till, den ändliga världen. Vad som är viktigt för honom är inte vad han gör, utan vad han har gjort. Esteten är (genom erinringar, inte minnen) helt upptagen av det förflutna, som han vill upprepa.

Det etiska stadiet

Etikern lever i nuet, det förgångna och i framtiden, uppfylld av Evighetens oändliga krav på moraliska principer. Han lever öppen för Evigheten, men förväxlar denna med den oändligt utsträckta tiden. Det eviga kräver av honom att välja framtiden, och därmed sig själv. Icke desto mindre kan etikern aldrig överskrida eller undfly sin dödlighet.

Det religiösa stadiet

Endast den religiösa människan uppfyller kraven på att förhålla sig subjektivt till både tiden och evigheten. Han lever i världen, i tiden, möter Evigheten i tron, som förenar de två sfärerna. Detta sker i Ögonblicket. Den religiösa människan realiserar sig själv, eller strävar åtminstone idogt efter detta, och därmed sitt liv i tiden, i just Ögonblicket.

Det finns emellertid betydande skillnader mellan de olika stadierna. Dessa skillnader är uppenbara i inte minst In Vino Veritas, där ju en rad personager samlas till ett Gästabud. Här finns en mängd esteter på plats, men även företrädare för det omedelbara, och det etiska (assessor Wilhelm). Det är främst här man kan urskilja ända upp till åtta substadier.

Det kristna självförverkligandet är enligt K emellertid det sanna självförverkligandet. Utgångspunkten för K är här människans ontologiska dubbelnatur, hennes förening av kropp och själ, eller hennes kropp som rymmer och bär upp själen och dennas uttryck. Samtidigt är människan både bunden till den existentiella och tids- och rumsbundna nödvändigheten och den frihet som pockar på val (och ångest). För att transcendera dessa motsatser i sin tillvaro krävs en syntes, genom vilka motsatserna kan övervinnas och något nytt och kvalitativt annorlunda kan träda in: när människan mottar Anden, och erkänner denna, kan polerna kropp och själ, liksom konflikten mellan ändligt och oändligt övervinnas.

Med dessa synteser som grund skapas också ett nytt perspektiv på hennes frihet. Och hon blir förmögen att realisera sin frihet i ångest och genom konkreta val. Därmed uppstår även en syntes mellan frihet och nödvändighet. Problematiskt i sammanhanget är dock, att man ibland kan uppleva att Kierkegaard förlägger valet till det religiösa stadiet, trots att detta i andra resonemang snarast kan sägas vara en grundbult i alla stadier, på alla nivåer och subnivåer – och så inte minst i eller på det etiska stadiet. Men detta förefaller mig bara vara ytterligare en paradox eller inre motsägelse hos Kierkegaard i dennes samlade konception av existensens tvetydiga "realitet". Tvetydigheten är för övrigt en egen kvalitet, som K tillskriver tillvaron och sin egen uppfattning av denna.

Hur människan rent praktiskt skall gå tillväga för att transcendera (eller överkomma) temporaliteten och i ögonblicket förenas med det Eviga framgår emellertid aldrig särskilt tydligt i Kierkegaards verk. (Här tror jag dock att man kan få viss vägledning av några tankar hos Heidegger och Sartre). Människans sanna självförverkligande tycks hos K annars bestå av två ömsesidigt beroende företeelser: Ordets uppenbarelse och Andens aktivitet. Ordet – alltså Kristus – väcker tron som, i sin tur, mottar och lyssnar till Anden. Medvetandets röst hjälper därmed människan att upptäcka såväl sin verkliga frihet som sin ansvarighet. Människan måste alltså – ännu en gång – välja att välja. Detta absolut basala val medger att hon kan bli en helhet genom synteser, och att hon därmed kan realisera sig själv på det sätt Gud avsett.

Not

Oftast talar man bara om de tre här sistnämnda stadierna, det vill säga man utesluter det omedelbara. Omvänt kan man tala om såväl tre som fyra som sju och tolv stadier, vilka i de två sista fallen då inkluderar ett antal substadier. Här, som i andra delar av denna text, är jag mycket inspirerad av biskop emeritus Lennart Koskinens utomordentligt intressanta, och klargörande, studie Tid och Evighet hos Sören Kierkegaard. En studie i Kierkegaards livsåskådning (Doxa, 1980). Denna insiktsfulla studie rekommenderas varmt!

Historien

Varje genomtänkt livsfilosofi innefattar en genomtänkt syn på historien. Ser vi historien som driven av mål och förnuft, eller ser vi historien som irrationell? Ser vi den som determinerad, driven av nödvändighet och rationalitet (egentligen och ytterst oberoende av människorna, särskilt de enskilda), eller som indeterminerad och känslig för påverkan av kollektiv och individuell handling?

När det gäller det som K benämner "profan historia", liksom när det gäller en kollektiv nivå, förefaller han att acceptera Hegels syn på historiens utveckling; att den faktiskt följer ett slags schema som innebär en rörelse från lägre till högre stadier i distinkta, och (åtminstone mer eller mindre) nödvändiga steg. Detta rimmar väl också delvis med Marx´ syn, även om Marx nog ansåg, att handlingen påverkar historien, eller åtminstone hjälper den "lagbundna" utvecklingen på traven. Marx menade ju också att filosofer hittills bara försökt förklara världen, men att det nu gäller att förändra den.

Kierkegaards huvudintresse rör emellertid religionen och dess utveckling i historien – från hedendomen över det grekiska och judiska till det kristna stadiet. Hans begrepp "världshistoria" avser då den andliga utvecklingen under det historiska förloppet.

Kierkegaards fokus är alltså den enskildes relation till tiden och därmed även till historiens dåtid och framtid. Relationer som är "individuella" och uppvisar stor variation beroende på den enskildes situation och tidsförståelse. Detta innebär vidare, att den enskildes historia, hennes tillblivelse i frihet, är ett resultat av hur den enskilde väljer att förhålla sig till, inte bara sitt liv, utan också till en antagen, och faktisk, historisk händelse, nämligen inkarnationen av Sonen (eller Gud i tiden).

Detta sätt att se förutsätter Kierkegaards uppfattning om möjlig samtidighet (till följd av Evighetens kvalitet som upphävd tid, eller icke-tid – i motsats till linjär, irreversibel tid, och/eller oändligt utsträckt tid), att Ordet och Evigheten alltid och överallt finns där, för den enskilde som är öppen för Mötet; ett möte som, såsom jag förstår det, har två sammantvinnade delar: uppenbarelsen av Kristus, och det Evigas genombrott i Ögonblicket.

Kierkegaards historiesyn är därför en kombination av determinism och icke-determinism. På världshistoriens kollektiva nivå betingas historien av nödvändighet, på den enskilda nivån skapar människan sin egen historia. Flyr den enskilde från sitt fria val, bestäms hennes historia av det allmänna, det vill säga av samhällets yttre omständigheter. Hur den kollektiva historien mer exakt hör ihop med den individuella tål dock att tänka på. Mitt förslag är, att det av K eftersträvade individuella och enskilda självförverkligandet förutsätter det kollektiva eller gemensamma som klangbotten – och vice versa. Häri finns en lucka, menar jag, i Kierkegaards verklighetsuppfattning. Eller bara åter en paradox.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken

- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där... Jag sitter med Sandrine ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 30 oktober, 2017

Oh! Calcutta. Foto: Wikipedia

En kulmen närmar sig

Teaterhösten närmar sig som vanligt ett slags kulmen, i takt med att senhösten närmar sig. Säsongen har i år börjat bra – med sevärda uppsättningar på Drottningholmsteatern, Dramaten och Folkoperan; ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 15 oktober, 2015

ABBA de museala. En perverterad musik?

Thank you for the music. ABBA-musiken. Är det musik? Är det inte bara enkel sörja? Är det verkligen tonhöjd och tondjup? Är ABBA The music story, inte bara en vulgär ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 27 juni, 2013

Som regn

Aldrig har väl regnet varit så renande, som det var, då det sakta föll ner från mitt ansikte, där jag i väntan på att få åka hem, insåg att ingenting ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 22 oktober, 2014

Att se längre än näsan räcker

 Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..(Johan Krook 1741) När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 juni, 2012

Kvinnor som gnor – Intervju med Gittan Jönsson

Årets Henry Mayne-pristagare heter Gittan Jönsson. Priset instiftades 1991 av Birgit Rausing och hennes man Gad Rausing till minne av Birgit Rausings far konstnären Henry Mayne. Pristagaren utses vartannat år ...

Av: Katinka Kant | Konstens porträtt | 07 augusti, 2013

Absaloms vecka

En riksdagsledamot från Rasist-opportunistiska partiet har hoppat av och blivit politisk vild. Nu kan man i och för sig tycka att både han och hans partikamrater har alltid varit det. Annars ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 oktober, 2011

Bertel Gripenberg. Källa: Wikimedia Commons

Rytm och teman vävs skickligt samman

Gripenberg kan aldrig fråntas sin skicklighet som förfaren rimsmidare.

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.