Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | 08 november, 2011
Resereportage

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | 06 november, 2013
Essäer

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Kulturförbittring II

Eftersom de värden som vi har haft hittills alltså drar sina slutliga följden, eftersom nihilism utgör den yttersta logiska slutsatsen av våra stora värden och ideal - eftersom vi måste ...

Av: Freke Räihä | 30 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Edmond Jabès Bild kod CC BY SA 2.5 Wikipedia

Estetikens vara eller icke-vara



Under 1700-talet, i Europa, börjar så småningom de olika konstarternas poetik, främst måleriet och lyriken, beskrivas utifrån vissa gemensamma principer. Smak, genialitet, originalitet och kreativitet blev exempel på begrepp som konstituerats i denna process, som så småningom började närma sig den estetiska formbetydelse den har idag.

 


Hetaera

Hetaera

Att de personer som tidigare aldrig hade lust, behov eller intresse för de uttrycksformer som utvecklar kreativiteten för de mest skiftande skapelseuttryck, utan bara såg dem som intetsägande och helt försumbara för karriären, visade sig vara dumt, speciellt då uttrycksformerna, i dagens digitala värld, blivit världens centrum för att synas, bekräftas och bli sitt eget varumärke, kanske även lite känd om man har en vinnande uttrycksform.
beach av Anikó Bodoni Lind

beach av Anikó Bodoni Lind

Annons:

Estetiken som självständig filosofisk vetenskap introducerades 1735 av Alexander Gottlieb Baumgarten i en avhandling om poesi. Därmed blev också estetiken en egen filosofisk disciplin. För Baumgarten skulle estetiken främst vara vetenskapen om sinnesförnimmelserna, i andra hand en teori om konsten.

Edmond Jabès – Livets estetik

Så egendomligt, tänkte jag, ännu ingen gryning, stilla, nästan andlöst, insikten skärande, ensam.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Under några minuter hade jag blivit iakttagen av mig själv. Nästan sett mig, på ett sådant sätt andra alltid ser på en, utan att berätta. Jag blev inte förvånad och av inga speciella skäl gick jag vilse, tog mitt ljus från min egen frånvaro.
Därpå mötte gryningen med några tänkvärda och högt älskade rader skrivna av poeten Edmond Jabès:
"Du skall sätta din egen levda tid på spel, du skall satsa din erfarenhet i en rörelse utan slut mellan den bortre och den hitre meningen. Och när du på så sätt uppger din levda tid får du den igen"

Naturligtvis kan jag inte skriva fullkomligt klart om den eller den händelsen som ägde rum i förrgår... för ett år sedan... jag är redan för långt bort från dem; det enda jag kan säga är att varken i det ena fallet eller i det andra skett något som man kan kalla en händelse i vanlig bemärkelse. Som när man i frenesi förnekat sig själv, när man i grunden sett igenom alla sina livsformer, när ett övermått av leda slutligen avklätt sig allt, vart skulle man då kunna vända sig, oavsett sin glädje eller sorg, om inte till sitt eget jag.

Jag tror att däri ligger mysteriet (för mig) med en text: att plocka ut delar, överdriva för sig själv och oupphörligt tumma på norm och innehåll – och just i fråga om den här meningen, eller den. Jag måste hela tiden vara beredd, annars silas det bort mellan fingrarna på mig och vad spelar det för roll att jag plågar mig, att jag lider eller tänker.

Dessutom så måste jag i min upplevelse välja mellan min värld eller världens existens, Just för att metafysikens rötter är minst lika komplicerade som tillvarons, eller den lilla flickans val: att leva i sin värld eller i världens existens, hon som redan valt då hon utbrister:

"ALLA TANTER ÄR NAKNA, konstaterade den lilla flickan under en promenad genom den stora staden. Varför är alla statyer av tanter nakna? Varför är alla farbröder påklädda? Undrade hon. Vi kunde bara påminna oss tre nakna män, några allegoriska representanter för det arbetande folket, tre smeder. I parken dansade nakna unga flickor och på torget exponerade en sjöjungfru sina behag. Nationalskalden på sin sockel stack handen innanför västen och såg fundersam ut. Längre bort på torget grubblade genier över sina skor."

DET SOM LÄMNAT
Vi måste flytta undan centrum från oss själva
och lyssna till Stegen från vägkantens Gud
men efter allt för långa sträckor
längs sidorna av symbolens outtalade namn
står tiden inte lång nog att räkna upp
blicken sägandes att det ännu inte är sent
trots skuggornas embryon i mörkerflykt
sökande mot kretsen vid sidan om
symbiosen av det som inte slocknat
inte djupnat
bara det som lämnat oss
/ Gröning

Konstformens estetik:

Morgonhimlen hade varit molnklar och dofterna från den regnvåta mossan steg upp och väckte mitt doftsinne till skiftande bilder men minnena hängde inte samman.
Därför har i mitt liv i grund och botten allt handlat om skrivande, i skrivandet – helst om natten, försjunken i att finna sammanhang.
Men det estetiska har aldrig varit neutralt. En mängd intressen har alltid varit inblandade. Verkligheten ges form och betydelse med hjälp av estetiska medel. I den mediekultur vi lever i sköljer bilderna och berättelserna över oss. Det pågår en "kamp om representationerna" av verkligheten, och det är en kamp om makt.

W. E. Kennick sammanfattar:
"Precis som antagandet att alla konstverk, trots skillnaderna dem emellan, måste ha en gemensam natur, en särartad uppsättning kännetecken, vilken skiljer dem från allt annat, en uppsättning nödvändiga och tillräckliga villkor för att de överhuvudtaget ska vara konst, [...] utgör det första misstaget på vilket den traditionella estetiken vilar."

Tänker på om man kan vara okonventionell på ett konventionellt sätt och samtidigt tro sig vara medveten om det.
Det finns personer i min omgivning som har så mycket omedvetet men inget omedvetet som drar förbi och i enskilda punkter stiger upp till ytan. Att alltid göra det förväntat motsatta, men medvetet.
Att medvetet odla en livsstil; en livsstil omedveten i sitt förhållande – och motsatsen – till de stora synbara och små försynta. Att så göra sig själv synlig, bli sedd och få en frizon, att en medvetet omedveten till och med kan skapa en yta utanför konventionen ändå accepterad av densamma.

Jean Baudrillard:

"Världen är inte dialektisk – den bekänner sig till extremer [...] Vi tänker inte ställa det vackra mot det fula utan söka det som är fulare än fult: det monstruösa [...] Vi tänker inte skilja det sanna från det falska utan söka det som är falskare än falskt: illusion och sken."

Älskade motbilder:

Tänka ord, tänka bilder. Förlåt mig, jag tänker mig fram. Tänker, tänker jag, att allt handlar om skapande, inte bara estetiskt utan även själsligt. En böjlighet, nyanser och möjligheter till det obegränsade – i mitt fall dikten. Kanske för att vi måste returnera vår glädje och sorg men inte deras förvandlingar till bilder – målande, diktande, sjungande – och när vi berättar om vårt liv, källan för vår törst, behöver vi inte dricka.

Mitt ljus tillhör gryning och skymning precis som Nils Ferlin skrev:
"Ljuset skär som en kniv medan mörkret är lugnt och barmhärtigt, inte beckmörkret men dagning och skymning."
Att då vara innesluten i sig själv och endast genom sina sinnen vara förbunden med omvärlden föder ett blint oförstående inför den empiriska kunskapens händelsehorisont.
Ändå tycks de olika sinnena tillsammans förmedla det varseblivet upplevda men inte som lösa förnimmelser utan nästan som helt ordnade.

Det hjälpte alltså inte att den gode Luther kastade sitt bläckhorn på Djävulen eftersom en konkret gärning i det varseblivet upplevda inte kan uppräknas som ett djävulsbevis, snarare ett bevis på en Luther i obalans.
Eller som Per Lagerkvist diktar i Aftonland att för det grässtrå som har böjt sig i vinden och "reser sig igen har ingenting hänt, ingenting som helst".

I Pia Tafdrups diktsamling Drottningporten iscensätts det kvinnligas yttre och inre värld (materia kontra det sublima) med en poesi byggd på vattnets metaforik som översköljer språket genom regnets avskilda droppar, havets sammanhållna föränderlighet, sjöarnas stilla speglande och flodernas sökande rörelse, samtliga förlösande symboler för livets egna vätskor genom den kvinnliga sexualiteten, kärleken, havandeskapet, förlossningen och döden: detta i en malström dragen neråt mot djupets mörka, gåtfulla brunnar, men som även dras uppåt mot de ljusa himmelseteriska regnbågarnas gåta.
Lämnar så, i mitt tycke, över en av samlingens starkaste dikter:

TILL FÖRVÄXLING

Inne två ishagel stryker
identiska genom ett sfäriskt rum,
inte två snöflingor lika.

Alla tvillingarna i min spegel,
de blir synliga från ett förflutet
med siffror tatuerade på armarna.

Undersökta och utvalda
för medicinska experiment,
sjukdomsinjektioner och glödande snitt.

Genom samma blodiga port
har de kommit, men bara i språket
liknar de varandra som två droppar vatten.

Samma själ har de inte,
var för sig väntar de av natten
en katapult för flygande drömmar.

En ännu inte öppnad grav står klar,
oavsett om vi skjuts, hängs
eller slutar som levande facklor.

Språket säger "död",
men två dör inte
samma död.

Med kristallhård ömhet
skrapar jag orden fria från damm
ner till den sista resten mening.

Jag dricker luft
andas svartnande djup, syresätter mitt inre
för att sjunga rent och brant som ett okänt hav.
(Tolkning: Sven Christer Swahn)

Estetisk dualism:

Det tidigare andliga livsäventyret och hänförelsen inför mångfalden av livsyttringar, längtan efter en ouppnåelig verklighet. Nu bara uttryck för en överflödande känslighet, vars fyllda tomrum blir en avsaknad av det djupa allvar som kännetecknar dem som trängt in i dessa svindlande frågor.
Det primära handlandet dikteras av den absoluta cynismen, det absoluta genomskådandet och missbruket av alla kulturvärden och av den mekaniska, dödsbundna viljan, som tagit den moderna psykologin i sin tjänst och därmed lyckats förnedra mänskligheten på ett mer iögonfallande sätt än under någon annan epok i världshistorien. Människan har blivit till ett ting, som väntar på förlösning, en pjäs i ett spel, vars regler hon aldrig får veta och inte ens frågar efter."
Vi vänder på resonemanget och gör det med Nelly Sachs.

Nelly Sachs visade att det trots allt var möjligt att dikta om Förintelsen på tyska, och för Tyskland. Hon skrev både sår och salva. Det sved och bultade. För varje ny bok rönte hon allt större uppmärksamhet.

I sin sena räddning från Förintelsen var Sachs ovanlig men inte unik. Unik var däremot hennes sena och djärva utveckling som författare. Före flykten var Sachs en amatörskribent med litterärt konservativa intressen. 1921 publicerade Sachs en volym som påverkade Selma Lagerlöf mycket, Legenden und Erzählungen, och under 1930-talet, då judarna redan var förvisade till en egen offentlighet, trycktes en del av hennes poesi i pressen. Det rörde sig om rimmade verser av epigonkaraktär med förebilder i den tyska romantiken. Allt detta förändrades efter hennes landsflykt. Hur obehagligt det än låter måste det sägas – och har också ofta sagts – att Förintelsen förlöste Sachs som poet.

Nelly Sachs hade genom sin uppväxt knutit starka band till Goethes tankevärld och den gamla tyska kulturen, men kom på grund av judeförföljelserna att alltmer i sin diktning identifiera sig med det judiska folkets lidande. Den fångna flyktingen kan ses som författaren själv, och dikterna som öppna sår av kött och blod. Förintelsen är ett återkommande tema. Kroppar och kroppsdelar figurerar ofta. Vid flera tillfällen sa Nelly Sachs att "döden var min läromästare, metaforerna är mina sår".

Nelly Sachs sjukdom och de skräckbilder från utrotningslägren som ofta drabbade henne, gjorde henne extremt ombytlig och många vänskapsband gick förlorade genom åren. Men Sachs anspråk på att företräda "lidandet", att tala för offren, kunde också kännas stötande, framför allt för dem i hennes krets som faktiskt överlevt koncentrations- och förintelseläger.

ÄN HYLLAR DÖDEN LIVET

Än hyllar döden
livet i dig
du narr i brådskans spiral
vart steg allt längre från de barnsliga uren
och närmare och närmare greppet av vinden
rånaren av din längtan -
I vördnad häva sig stolar och sängar
ty oron har blivit som havet

och dörrar -
nyckeln inställd på motvärn
ändrar riktningen till ingång utåt -

De vita systrarna stjärnbadade
efter beröring av de främmande tecknen
från honom som här fyller ådrorna
ur sin underjordiska källa av törst
där visionerna måste dricka sitt lystmäte –
(Tolkning: Erik Lindegren)

Poesins estetiska form:

Att läsa är en ursprunglig, sammanfogad handling, som vi inte ens skulle kunna uppfatta vår omvärld utan. Så snart vi befinner oss i världen läser vi den. Ändå är detta givetvis bara en sekundär jämförelse med allt som hör livet till.
Men förhållandet i litteraturen, tänker jag, gör historien till utestängd, samtidigt som den också där verkar som tydligast; alltså är det möjligt att där spåra en det litterära språkets historia som varken är historien om språket i sig eller om de olika stilarterna utan bara historien om litteraturen tecken, och som med all önskvärdhet tydligt manifesterar sitt samband med den historia som går på djupet.

Tänker, tänker jag, att historien träder fram inför författaren som ett nödvändigt val mellan språkets flerfaldiga sedeläror; den tvingar så författaren att ge innebörd enligt möjligheter som den skrivande inte är i kontroll över.
Citerar så Octavio Paz:
"Den poetiska sysslan består inte så mycket i att övervinna eller eliminera personligheten som i att öppna den och omvandla den till en skärningspunkt för det subjektiva och det objektiva."

I min värld en av de största diktarna språkligt, formmässigt och tidlös i sitt innehåll.
Paul Ancel (Celan är ett anagram på hans efternamn och den vi läsare känner honom som). En poet vars poesi söndrar språket till enskilda, friställda element (vi fick ju här ett direkt exempel på hans fragmentering av sitt efternamn) och det var Hölderlin som blev Celans förelöpare vars riktning var att bryta upp och fragmentera meningar till enskilda ord.

Denna riktning i poesin återfanns även hos Vilhelm Ekelund - visionären för de kommande nordiska modernisterna. Fortfarande i dag lever Celans riktlinje vidare hos dramatikern, författaren och lyriken Elfriede Jelinek, speciellt i hennes pjäs I Alperna där hon lösgjort Celans text från hans enda prosabok: Gespräch im Gebirg, och är vad Jelinek kallar ett "inskott" som ger en flerstämmighet till verket.
Denna teknik eller inriktning hos Celan kom att fylla honom helt i sin poetiska utvecklingsbana där språket och poesin tillslut, som föremål, assimilerades till sitt eget självändamål och paradoxens olösta problem.

VILKEN AV STENARNA DU ÄN LYFTER

Vilken av stenarna du än lyfter –
blottar du,
den som behöver stenarnas skydd:
nakna
förnyar de nu sammansmältningen.

Vilket av träden du än fäller –
timrar du vilostaden,
på vilken själarna ånyo skockas,
som darrade inte också denna
eon.

Vilket av orden du än uttalar –
tackar du
undergången.

Analogins estetik:

Det är analogin som gör det möjligt att tala om en revolution såväl inifrån som utifrån.
Analogin mellan människan och samhället, som en tredelad hiearki visar hur fantasin rör sig i mytiskt övergripande bilder och synteser, till exempel en primitiv bild ställd som en analogi för människans inre. Här formas så föreställningen om "den stora människan" (homo maximus - den största människan). Livet tömmer livet och döden förebådar ett annalkande mysterium. Livet blir på så sätt en pågående död, döden en fortgående tillblivelse. Men i själva utplåningen av det synliga och i dödsögonblicket anas en annan verklighet, en värld utan horisont. Livet expanderar utåt och inåt, åt alla håll. Så kan en känsla av brist och ofullgånget bemöta det fulländade med lugn och en djupare livsförståelse.

De som nu söker någon att älska och akta, fria från ungdomens tidigare överhettning. Men bara det att dessa börjat överväga sina alternativ är redan ett tecken på deras förfall.
Känner min egen osäkerhet till detta, visste aldrig vem jag var. Ändå känns det som jag bäst kulle trivas just där jag inte befinner mig – och skälet till detta – själen den balanserade svarar inte, hjärtat det passionerade svarar inte.
Så jag måste fråga: "vilken mänsklig betydelse har den yttre och inre verkligheten om den inte hjälper oss att leva, inte formulerar vilka vi är, och vilka vi kan vara?"

Jag förstår det så att de flesta av oss tänker sig att gå in i sig själv innebär att bortse från yttervärlden. Måste inte då det jordiska/yttre livet för den rena själen - på ett analogt sätt - vara ett slags inre betraktande, en väg att gå in i sig själv?
Men kanske finns det ett oändligt antal sidor av vår strävan och personlighet. Och i detta rör jag mig enbart med egna spekulationer och helt utan vetenskapligt underlag, men allt stannar mellan oss och våra oriktiga avslöjanden.

DET GIVNA

affinitet som identifikation
betraktelsen med fjärrblicken nära
dikten som det sanna, det vissa
bortom vardagslögnen om människans
ofrånkomligt givna –
medlidandet för lidande –
lindrandet inför död –
och i all bristfällighet
kan du inte leva utan mig
kan du inte låta dig beröras
svårare och enklare är det inte

Varför måste det vara båda?
/ Gröning

Estetisk språkgenre:

Att de personer som tidigare aldrig hade lust, behov eller intresse för de uttrycksformer som utvecklar kreativiteten för de mest skiftande skapelseuttryck, utan bara såg dem som intetsägande och helt försumbara för karriären, visade sig vara dumt, speciellt då uttrycksformerna, i dagens digitala värld, blivit världens centrum för att synas, bekräftas och bli sitt eget varumärke, kanske även lite känd om man har en vinnande uttrycksform.

Och vips! Nu är det den tidigare uttrycksokunnige som uttrycker sig mest. Oftast genom höga men okunniga tongångar om ämnen som innehåller absolut inget och fångar, givetvis omedvetet, den motsägelse som ligger till grund för så mycket inom vår matrealistiska och narcissistiska samtid.

Det har till och med gått så långt att flertalet författare idag anpassat sig till den rådande tidsandan och inte törs skriva en rad utan att inta en speciell attityd som grund för sin uppdragsgivares särintresse, oavsett om språket är nyskapande eller gammalmodigt, anarkistiskt eller imiterande, så blir det ändå bara konventionellt och omänskligt.

Vi har sålunda fått ett formspråk som betecknar litteraturens genre-identitet, inte själva innehållet. Denna motsägelse tycks bara växa sig starkare, då ett verks objekt samstämt måste passa in med formens konventioner och vars språk i sin självcensur blivit dövt inför det som sker i vår samtidshistoria.

Och inför den älskade poesin så blir den önskade samtids-poetens belägenhet, allt för ofta, att inte ha något att skriva, att inte ha något medel för sitt diktande. Men att av nödvändighet fortsätta skriva det. Just för att få vara poet. Och oavsett vad denne poet skulle vilja säga så är det mänskliga kunskapsmedvetandet en sönderfragmenterat idé-historia och det själsliv allt färre tror på är fullständigt avpolletterad, förutom den politiska dikten som har relevans i ett dualistisk ställningstagande, beroende på den politiska färg man tillhör, allt annat är bara hägringar på andra sidan tomheten.

INNAN STÄMMORNA

Tiden drar iväg, går mot natt.
Söker gårdagens tankar i kvällsnattens nu
innan det är för tidigt eller för sent.
Vill förmedla, spegla och skingra mitt brus
innan det är för tidigt eller för sent.
Söka sanningen i den klaraste såpbubbla
innan det är för tidigt eller för sent.
Och säga att inget längre bekommer
innan det är för tidigt eller för sent.

Just då spelar regnet sina stämmor mot fönstret,
fyller mitt bröst av toner, väcker vad den inre blicken ser,
väcker rösterna som lagts att sova
nu sammanförda den röda strömmen som förbinder
allt det mörker som skapat mitt ljus –
verkligheten störtad orörlig sitt förflutna
innan stämmorna som slår mot fönstret
upptäcker att det aldrig är för tidig, aldrig försent.
/ Gröning

Estetiken fulländad:

Det finns, hos mig, en misstro mot det besinnade och för den tankestil som tror att det går att grunda ett nytt tänkande, och jag tänker på Karin Boye ..."det är färden som är [...]".

Personligen så tror jag att vi tidigt blir bundna vid det språk och den samhällsmiljö vi kommer ifrån. Därför så viktigt med förståelse för andra kulturer och istället för att splittra, komma igång med en dialog där vi ömsesidigt kan växa och skapa respekt som människa till människa. Tänker, tänker jag, att tänkandets skapande gest, som hävd av frågan blir utan betydelse, det som gäller är: lyssnandet till det löfte som "sägs" till oss.

Försjunker så i gamla minnen från resorna till Paris som gav min ungdoms sökande den skönhet och dekadenta lockelse som då var målet för mina naiva drömmar. Försöker med Ninon de Lenclos som, under sin levnadsbana, gick under många benämningar, den främsta hämtad från grekiskans Hetär (hetai'ra), i etymologiskt betydelse "väninna". Alltså, de kvinnor, i gamla Grekland, som kunde gå utanför familjereglerna och tack vare en högre bildning även umgås mer otvunget med männen.
Senare kom denna benämning, bland europeisk 1600-tals Société, att omvandlas till Kurtisan och sofistikerad sällskapsdam. Och i 1600-talets Paris var Ninon, trots författarskap mest ryktbar för de båda, med sin stora skönhet och höga bildning men även som en stor gynnare av konsten.

Hon, Kvinnan, som inte lämnar någon oberörd flödar över av skönhet och mörker. Allt hon ger upphov till är nattligt och djupt. Hennes blick lyser upp som blixten; som en explosion i mörkret: hennes blick så oändligt skiftande som den föreföll kunna fylla och representera i sina anspelningar, rörelser, nycker, sin ångest och extas, alla de passionerade själar som levat, lever och kommer att leva. Och hon älskade som man gör på hösten, ömt och glödande, speciellt de unga som påminde henne om sig själv, de som intensivt brann för sin slavlika passion, vars bränsle ständigt krävde nya relationer.

DE LÅNGA SKUGGORNA

Natten har ingen färg
Även om den för ett ögonblick
Åser sin motsats
I att inte möta mina ögon
Min blick som går i vågor
Medan natten tecknar min kropp
Svärtar och sotar och
Bygger de långa skuggorna
Så att skymningen skall rodna

Räkna därför inte med dagen eller stunden
Inte med åldern, minnet eller nuet
Ty i framtiden, ligger allting tomt

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | Stefan Hammarén | 25 mars, 2013

Louise Brooks, varken ängel eller hora

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 10 februari, 2012

Vanitas och andra existentiella dataspel

Döden är alltid närvarande i dataspel. En energimätare som hastigt faller, en symbol som blinkar till i övre hörnet och försvinner. Du kan bli skjuten, knivhuggen, bränd, sprängd eller överkörd ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 25 september, 2010

Wittgensteins förhållningssätt mellan poesi, filosofi och musik

Han betraktar henne och ser hennes ansikte, som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig. Han är böjd över sig själv, det intet som väntar, han ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2017

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko Wikipedia

”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång”

Tomas Tranströmer har gått ur tiden. Mitt hjärta sörjer en av världens mest betydande poeter. När en poet dör blir världen fattigare. Hur många verkliga poeter kan mänskligheten visa under ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 27 mars, 2015

Vem är Jørgen Leth?

Tillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande ...

Av: Per Brunskog | Konstens porträtt | 19 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.