Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

Paulus av El Greco

Paulus i polemik mot sin tids visdom



I den tidiga kristendomens historia, i detta begynnande skede när teologer och skriftställare ännu inte hunnit utveckla den förfinade begrepps- och förståelseapparat den senare skulle komma att ha tillgoda, var det ett bekymmersamt brådskande ärende att söka precisera särarten i den kristna förkunnelsen, samt att med argument hävda riktigheten i denna förkunnelse, att så att säga kunskapsteoretiskt hävda sin rätt gentemot andra religioner och filosofiska system vilka också gjorde anspråk på att säga någonting sant om verkligheten.

Om kunskap och självkännedom


 

"Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Det står skrivet: Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. Var finns nu de visa, de skriftlärda, och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror" (1 Kor 1:18-21).
Detalj ur Rafaels fresk Skolan i Aten

Detalj ur Rafaels fresk Skolan i Aten

Annons:

Logos

I den myllrande och mångfaldiga kulturvärld de första kristna framträder som förkunnare och skriftställare inom var det kanske mer än andra en kultursfär som präglade detta sammanhang – den grekiska filosofin och litteraturens värld. Denna grekiska kultursfär ger sig tillkänna i de nya testamentliga skrifterna på många sätt.

Det tydligaste kännetecknet är det sätt varpå texterna framträder i originalform, nämligen i grekisk språkdräkt. Till det innehållsliga noterar vi ett märkbart inflytande ifrån den grekiska filosofin i inledningen till Johannesevangeliet, där det sägs att Logos, ett grekiskt begrepp för 'ord', var till i begynnelsen. Logos, detta begrepp som är så väsentligt för den försokratiske filosofen Herakleitos' tänkande, vilket hos honom betecknar ett slags i verkligheten bakomliggande osynligt system eller en rationell ordning som förklarar denna i någon mening kaotiska verklighet. Begreppet får en central ställning i grekisk filosofi därefter, däribland hos stoikerna. Det är med andra ord inte en slump att författaren/författarna till Johannesevangeliet begagnar sig av en gängse filosofisk begreppsapparat vid beskrivningen av Kristus – detta, och andra begrepp, förefanns i ett slags filosofiskt/teologiskt allmänmedvetande hos denna tidens lärda.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Här vill jag blott redogöra för och tänka kring ett antal av Paulus tankar såsom de kommer till uttryck i hans texter. I egenskap av (blivande) idéhistoriker har jag inte för avsikt att varken ta ställning för eller emot Paulus tankar utan endast i den mån det är möjligt göra honom rättvisa.
I Första Korinthierbrevet är frågan om kunskap och sanning ett väsentligt ämne för Paulus att närmare utlägga. Varje tänkare eller förkunnare måste bidra med reflektioner kring kunskapens och sanningens väsen för att ha på fötterna när det kommer till den egna förkunnelsen. När Paulus då skall precisera den egna förkunnelsens kunskapsteori, om den kristna kunskapens väsen och på vilket sätt den manifesterar sig, är det just i denna skisserade grekiska kontext han gör detta.

Han börjar sin kunskapsteoretiska utläggning med sin klassiska sentens:
"Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Det står skrivet: Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. Var finns nu de visa, de skriftlärda, och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror" (1 Kor 1:18-21).

supernova 4

Här ser vi hur han igångsätter en polemik gentemot omgivande intellektuella krafter i hans samtid. I detta stycke sker en omkullkastning av en allmän förståelse gällande det visa och sanna. Det som är dårskap för "denna världens kloka" bär inom sig det egentligt sanna. Han fortsätter: "Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunna en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna" (1 Kor 1:22-25).

Talet om korset är en dårskap

Värt att notera är att Paulus här brukar det bland grekerna så vanliga epitetet σοφός/sofist för de grekiska visa. Vad som sker är alltså att Paulus försöker grundlägga, eller i alla fall påvisa den redan förhandenvarande nya grunden efter Kristus, nämligen ett helt nytt sätt att tänka och uppfatta det sanna på. Det sanna kan inte fastställas efter gängse grekisk, logisk argumentation eller ett judiskt teckensökande – dessa vägar leder ingen vart, den gudomliga verkligheten undflyr rationell bevisföring. Det är en ny, inom ramen för kunskapsteori, hierarki som förklaras: det dåraktiga i korsfästelsen vida överstiger all den lärdom som tidigare förvaltats bland människor.

Man kan här i någon mening uttyda att Paulus hävdar det mänskliga förnuftets grundläggande tillkortakommanden inför den gudomliga verkligheten. Det grekiska förnuftet kan inte begripa det sanna i den korsfäste Guden. Paulus vill istället tydliggöra att ett från det mänskliga intellektet främmande förnuft framträder i och med den kristna förkunnelsen. "Vishet förkunnar vi för de andligt fullvuxna, men inte en vishet som hör till denna världen eller denna världens förgängliga makter. Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet" (1 Kor 2:6-7). Det är ett nytt tänkande som tar sin boning i människans medvetande. Det är ett tänkande som inte grundar sig på världsligt vetande. Paulus skriver: "Därför talar vi heller inte om dessa ting med ord som mänsklig vishet har lärt oss utan med ord som Anden har lärt oss – vi tolkar ting med Andens hjälp" (1 Kor 2:13). Det är en ny tolkningslära med avsikt att borra ännu djupare in i verklighetens många lager.

Verklighetens irrationella sida

800px Rublev Saint Paul

Paulus av Rublev

Här skulle jag vilja säga någonting om det språk Paulus använder sig av i dessa utläggningar, vilket ger särskilda perspektiv och belyser en del av hans tankegångar. I 1 Kor 2:11-16 och 1 Kor 3:1-3 gör han ett antal begreppsdistinktioner där han särskiljer mellan tre olika typer av människor: σαρκικος (köttsliga människor), ψυχικος (själsliga, jordiska, "psykiska" människor) och πνευματικος (andliga människor). Jag förstår honom som att han föreställer sig tre nivåer eller etapper för en människas intellektuella och andliga utveckling. På botten finner han de blott till köttet och jorden dragna människorna, i mellanläget finner han de som förvisso äger intellektuell förmåga; "denna världens kloka huvuden" (sofister och andra grekiskt skolade filosofer) kloka människor men som inte har någon tillgång till verklighetens mystiska sida, för vilka "talet om korset är en dårskap". Helt enkelt – kloka människor som är för kloka för verklighetens irrationella sida.

Slutligen finner han då andliga människor, till vilka han naturligtvis räknar sig själv och andra kristna. Detta är för Paulus ingen statisk fördelning i olika typer av människor utan ett rörligt fält där en människa kan höja sig från det ena till det andra alltefter förmåga (hans missionsverksamhet bygger ju på att människor kan omvända sig och se verkligheten på nytt så att säga). Genom ett blottläggande av själva språket ser vi hur Paulus använder sig av en gängse begreppsvärld, vilken han samtidigt kritiserar i de distinktioner han företar sig att göra. Han använder ψυχικος (själslig, jordisk), detta bland filosoferna positiva begrepp för den tänkande varelsen (se Aristoteles skrift Περὶ Ψυχῆς/De Anima/Om själen till exempel), men puttar ned det i hierarkin och ersätter det med ett annat och frambringar därigenom ett nytt sätt att föreställa sig det mänskliga tänkandet.

Nu skulle jag vilja vända mig till en annan del av Korinthierbreven som också har med kunskap och förståelse att göra, utläggningar som inte går i öppen polemik mot andra filosofier, men som likväl på ett tankeväckande sätt berör det tema vi här reflekterat kring. I det trettonde kapitlet, denna med all rätt berömda akt då han sjunger kärlekens lovsång, får Paulus ur sig en rad som står skriven i min själ. Några versrader därinnan har han talat om hur begränsad den mänskliga kunskapen är (1 Kor 13:8-10). Och så skriver han en makalöst klarsynt och vackert formulerad rad: "Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte" (1 Kor 13:12).

Paulus sätter här finger som kanske ingen annan, och förebådar Freud med 2000 år, på hur främmande vi är inte bara inför andra människor utan också inför oss själva: vi känner inte alltid våra innersta tankar, vi förstår inte alltid varför vi handlar eller reagerar som vi gör, varför vi kan känna oss kusligt berörda av en dröm eller ett musikstycke utan att kunna förklara det. Här framträder Paulus såsom han ofta gör i sina skrifter, nämligen med en slags skenbar enkelhet, då alla kan ta till sig versradens syftning, men med en innebörd som döljer och visar hän mot ett bråddjup. Det är en tankegång som rör sig på flera nivåer samtidigt. Här ser vi hur den yttersta självkännedomen som jag menar Paulus ger uttryck för här, nämligen det väsentliga i vetskapen om jagets främmandeskap inför det egna självet, innehåller detta moment av ovetskap. Det vill säga att självkännedomen består i vetskapen att självet innehåller lager det medvetna sinnet inte alltid kan blottlägga alltefter vilja.

Det är svindlande när man betänker att denna hans formuleringskonst, en av antikens stora retoriker om jag får säga mitt, tar sig uttryck i brevskrivning, i "bara" brev så att säga. Men kanske är det detta, med det begränsade utrymme som därmed tillkommer honom, som gör att han kunnat renodla den här formuleringskonsten, den här förmågan att få ur sig märkvärdigt snärtiga och uttrycksfulla sentenser.
Vid ett annat tillfälle, denna gång i Andra Korinthierbrevet, återkommer Paulus till en liknande tematik. Han skriver: "Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden" (2 Kor 3:18). Det verb som här används, κατοπτριζόμαι, betyder inte enbart "skåda" som översättningen här ger, utan ännu djupare att avspegla, återspegla eller att betrakta sig själv såsom i en spegel (se Heikel och Fridrichsens ordbok. Man kan skönja att verserna är besläktade med varandra genom att kika på orden: substantivet κατοπτρον som hδrifrεn δr avlett δr beslδktat med det substantiv som anvδnds fφr spegel i 1 Kor 13:12 – ἔσοπτρον).

Detta är viktigt att påpeka om eftersom det visar hur den som, enligt Paulus, blickar mot Gud därigenom ser sig själv. Participformen κατοπτριζόμενοι som brukas är alltså här medial. Mediala particip syftar i grekiskan tillbaka på den handlande personen själv. Vad som med andra ord försiggår är att när människan, enligt Paulus, blickar mot Gud ser hon sin egen spegelbild genom detta skådande. Hon ser sig själv eftersom hennes spegelbild framträder inför henne med Gud som förmedlande länk. Med andra ord förvandlas (μεταμορφούμεθα) hon inte till någonting som är väsensfrämmande för hennes tillstånd innan avspeglandet sker.

Att speglas i Gud

Istället förvandlas hon just eftersom hon ser sig själv som hon i verkligheten alltid redan är, vilket hon inte kunnat göra före det att hon ser sin spegelbild i Gud. Ju längre hon blickar mot Gud, desto tydligare förmår hon urskilja sig själv som avbild. Förändringen har alltså skett på självkännedomens nivå, för att anknyta till diskussionen om 1 Kor 13:12 ovan. Hon är en ny människa eftersom hon nu besitter verklig kännedom om sig själv, till skillnad från när hon blott såg "en gåtfull spegelbild". Paulus förknippar alltså här verklig självkännedom och kunskap med den gudomliga verklighet han menar finns i oss själva. Vi måste, menar han i någon mening, göra oss uppmärksamma på vårt gudomliga ursprung.

Här skulle jag vilja knyta samman dessa reflektioner kring Paulus utläggningar kring självkännedom med dem i början av artikeln anförda tankarna angående Paulus polemik mot "denna världens kloka huvuden". Om man förstår Paulus tanke om kunskapens och självkännedomens omöjlighet såsom den uttrycks i 1 Kor 13:12 såsom en slags hermeneutisk ledstjärna för hans tänkande, visar det varför han går till så hårt angrepp mot de grekiska visa i anförda citat. En verklig, sann kunskap kan för Paulus aldrig vara definitiv eller fastslagen en gång för alla. Denna världens visa, de grekiska filosoferna, hamnar snett därför att de enbart håller sig till det som klart kan bevisas.

I det anförda citatet som talar om människans främlingskap inför sig själv förminskar Paulus det tänkande subjektets förmåga att begripa sig själv och sin omvärld. Ett tänkande som inte i sig själv finner en fast fäste kan inte föreställas vara filosofins hållpunkt. Därmed kan den gudomliga verkligheten infångas aldrig helt av det logiska tänkandet utan befinner sig alltid på trygg mark bortom det mänskliga förståndets gränser och anspråk, samt dess tillkortakommanden. Detta på grund av att vilket för med sig att det tänkande subjektet inte kan vara föreställas vara filosofins fasta punkt. Vår eller världens gåtfulla spegelbild kan inte förstås annat än efter att ha gett sig hän åt denna dårskapens religion.

Marcus Myrbäck

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.