Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Den bortglömde Strindberg

I våra dagar är poeten August Strindberg helt bortglömd. En orsak kan vara att hans genomslagskraft som romanförfattare och dramatiker har fått överskugga lyriken. En annan orsak kan vara att ...

Av: Bo Gustavsson | 09 september, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Filosofi og metafilosofi

Innledning Fra min tid som universitetslærer i filosofi var det helt alminnelig å henvise til Platon som 'filosofenes filosof: Hvilken grov fornærmelse overfor den største av dem alle, nemlig Sokrates. Platon ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 augusti, 2012
Agora - filosofiska essäer

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | 09 juli, 2015
Essäer om politiken

Isaiah Berlin1983.  Foto Wkipedia CC BY SA 3.0

Igelkottar och rävar



En fransman klagade nyligen över det egna språkets förlorade världsdominans. Enligt denne intellektuelle imperialist är engelskan ett mycket torftigare språk än franskan. I hans suveräna föreställningsvärld framträder Sverige inte ens på kartan. Detta avlägsna land ligger förmodligen försjunket under ett beaktansvärt skikt av inlandsis. Om det överhuvudtaget skulle finnas en tillstymmelse till liv, kan det endast företrädas av frostbitna mollusker eller andra nedkylda blötdjur. Således antas den svenska språkstammen bara kunna överleva hos organismer som andas med gälar.

Om Isaiah Berlins frihetsbegrepp, utopiskt tänkande och Kants krokiga virke.


 

Friheten måste bestå i någonting – som visserligen inte behöver vara så storartat som självförverkligande, men åtminstone någonting åt det hållet. Istället för att konstruera en skillnad mellan begreppen, är det kanske mer meningsfullt att tala om en frihet som är en kombination av frihet från tvång och autonomi. Enligt detta synsätt är verklig frihet ett samspel mellan en person, dess intentioner och de eventuella hinder som läggs i vägen för ett fritt handlande.
Karl Raimund Popper

Karl Raimund Popper

Annons:

Vi svenskar tycker redan att danskan är ett rikt och frodigt språk. Om vi på oförklarligt vis dessutom lyckas ta oss över den stora kanalen, förundras vi över rikedomen i de brittiska tungomålen. För varje ord vi har tycks de ha två eller tre, vilka sprider ett förklarat ljus över den företeelse vi med vår veka tankeförmåga och våra underutvecklade kommunikationsorgan bara tycks kunna grymta till om. Ett relativt nyligen påträffat exempel (SANS nr. 2, 2013) är engelsmännens åtskillnad mellan belief och faith. Professorn i fråga beklagade den oeleganta fattigdomen i det svenska begreppet tro, vilket är så allmänt att det kan användas i alla möjliga sammanhang. Man kan utan att anstränga sig tro på både det ena och det andra. Om man däremot skulle ha faith i någonting är det mycket mera som står på spel.

Som en svensk konstnärs andefattiga palett eller den isländske kockens begränsade kryddskåp – ja, så enfaldig kan den nordiska språkfloran te sig för en utomstående. Redan Montesquieu hade som bekant sina teorier om detta. Ju längre norrut, desto kargare landskap och stelbenta varelser. Rousseau gick så långt som att säga att bara italienare kunde vara verkligt musikaliska.
Dåligt med klapp och klang i Norden, alltså.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Denna inledning var ämnad att kringgå de besvärligheter som uppträder vid en diskussion om frihetsbegreppen negativ, respektive positiv frihet. Som så ofta avgick en berömd person med äran av att ha kommit på denna omtvistade tudelning. Men redan innan Isaiah Berlin skrev sin beryktade essä Two concepts of liberty, hade Erich Fromm publicerat boken Fear of freedom (1941). Frihet från någonting kontrasteras här mot friheten att självständigt åstadkomma någonting, att agera autonomt.

Som så ofta har begreppsapparaten en lång och ärofylld historia bakom sig, vilken åtminstone sträcker sig från Immanuel Kant till en av Berlins stora förebilder, den klassiskt liberale 1800-talstänkaren Benjamin Constant. Med klassisk menar vi här en liberalism som är frisinnad och reformvänlig till skillnad från dagens nyliberalism som allt mer anpassat till den fria marknaden. Liberalismens kardinalpunkter har urholkats och det som återstår är endast höljet av den ursprungliga kärnan. Samma sak gäller förstås de socialdemokratiska idealen, vilka numera knappast kan betecknas som vare sig särskilt sociala eller demokratiska – eller som ideal överhuvudtaget. Utan att ge oss in på partipolitik, kan vi nöja oss med att karaktärisera dagens politiska geschäft som en variant av klippa och klistra.

Traditionellt sett anses negativ frihet vara en avsaknad av tvång och förhinder. Positiv frihet har med självförverkligande att göra. Berlin erkänner att de två begreppen flyter in i varandra. Kritiker pekar på det faktum att en avsaknad av tvång knappast kan vara tillräckligt för att tala om en genuin frihet. Friheten måste bestå i någonting – som visserligen inte behöver vara så storartat som självförverkligande, men åtminstone någonting åt det hållet. Istället för att konstruera en skillnad mellan begreppen, är det kanske mer meningsfullt att tala om en frihet som är en kombination av frihet från tvång och autonomi. Enligt detta synsätt är verklig frihet ett samspel mellan en person, dess intentioner och de eventuella hinder som läggs i vägen för ett fritt handlande.

Kanske ligger distinktionen gömd i skillnaden mellan liberty och freedom där sistnämnda kan betecknas som en tillåtelse att agera medan det första begreppet innebär möjligheten att handla. Frågan om samhället bör vara så konstruerat att överheten gör rätt i att ingripa för vårt eget bästa är även den en vattendelare. På ena sidan den atlantiska oceanen är individens självständighet helig; på den andra är mer eller mindre starka skyddsmekanismer inbyggda för att skapa möjligheter även för de mindre lyckligt lottade.

The land of the free versus Liberté, Egalité, Fraternité.

Om detta är spetsfyndigheter eller inte, överlåter jag till fältexperter – men det känns hursomhelst alltid befriande att ge Isaiah Berlin (1909-1997) en välment känga. Han förteg att även den israeliske historikern Jacob Talmon redan varit inne på samma spår i sin bok från 1952 med den talande titeln Den totalitära demokratins ursprung. Sin vana trogen höll Berlin också andra förmenta konkurrenter helst i skuggan, som till exempel Leo Strauss, Raymond Aron och Hannah Arendt – "I do not greatly admire the lady´s ideas". (Jahanbegloo, citerad i Sternhell 2010).

jacoby

Det var för övrigt samme liberale tänkare, Leo Strauss, som avfärdade Berlins beryktade essä som ett antikommunistiskt manifest skrivet i skuggan av det kalla kriget. Negativ frihet som gynnande av pluralitet och avsaknad av allt tvång, gentemot en positiv frihet som genom sin paternalism till syvende och sist leder till ett repressenativt och totalitärt samhälle. Vilket förstås var en illa dold referens till Sovjetunionen och dess vasaller.

Slår vi upp ordet liberty i Oxford companion to philosophy, senast utgiven år 2005, ser vi till vår förvåning initialerna I.B. under artikeln. Och mycket riktigt, här försvarar the Oxford don med fyr och flamma sin omstridda teori. I ett annat lexikon redogörs även för de nutida kritikernas position. I förbifarten har jag glömt vem det var som påpekade att vi inte talar om samma frihet när det handlar om en professor från Oxford som när det gäller en bonde i Argentina.

Ett snabeldjur på villovägar

En oansenlig bok som stått och gömt sig i bokhyllan mellan de stora kanonerna, är Russell Jacobys Picture imperfect (2005). Den kan liknas vid ett mindre handeldvapen bakom det tunga artilleriet. Jacoby är historieprofessor vid Columbiauniversitetet och bokens tema är det en gång så respekterade men numera svårt havererade utopiska tänkandet. Det är inte svårt att föreställa sig att det hamnat i oväder efter det tjugonde århundradets perversa händelseförlopp med Auschwitz och Gulag som bottennapp. Jacoby försöker samla ihop vrakspillrorna av den tidigare så eleganta farkosten. Härvid skiljer han på de utopister som följer ett mer eller mindre detaljerat recept för skapandet av en bättre värld, mot dem han kallar ikonoklaster, bildstormare. Dessa vägrar att föreställa sig precis hur framtiden skulle kunna se ut men ger därmed inte upp drömmen om ett lyckligare och rättvisare samhälle. En utopi är inte en blåkopia på ett inbillat samhällsbygge i en rosafärgad framtid utan snarare en strävan efter en human tillvaro där detaljplanen ännu är okänd.
Liksom vissa troende inte nämner Gud vid namn eller talar om en negativ teologi (Maimonides, Thomas av Aquino), vägrar de utopiska ikonoklasterna att måla det jordiska paradiset i bjärta färger.

Det är de liberala tänkarna – främst kanske Karl Popper och Isaiah Berlin, men även Hannah Arendt – med deras överkänslighet för styrning och kontroll på bekostnad av individens absoluta frihet, som enligt Jacoby bär det största ansvaret för att ha svärtat ner utopier av alla de slag. De buntar ihop dem till ett enda livsfarligt tankespöke, vilket ledsagar oss alla raka vägen till Hades. På detta sätt är vare sig nazism eller kommunism väsensskilt från en liten koloni ute på prärien. Alla leder de till död och fördärv.
Synar man dessa liberaler närmare i sömmarna, framträder dock ett mönster. Vad som främst förenar dem är en grundmurad antikommunism. Det är Marx med följe, snarare än Hitler o. co. som får det största utrymmet och den hårdaste kritiken. Ofta associeras utopism också med ordet ideologi och kanske inte förvånande med begreppet positiv frihet.

Vill här inte undanhålla det enda uttalandet av den holländske liberale premiärministern som skulle kunna karaktäriseras som memorabelt. När stormen lagt sig och balansen görs upp efter Mark Ruttes mångåriga regeringsperiod, finns det bara ett inbillningsfoster som står kvar i dammet – hans gloriösa och emblematiska, men ack så humorlösa utlåtande: En utopi är som en elefant som står i vägen.

När någon invänder att man kunde tänka sig en politisk idé bakom sitt handlande, rättar han till sina stålbågar (eftersom elefanten står i vägen) och klatschar sin socialdemokratiska kollega, som dessutom råkar vara finansminister, på byxbenen i ett hjärtligt: Nej, men så löjligt, en ideologi – hemska tanke!
Här talar en genuin regeringsledare för en samlad kontinent fixerad i Thatcher/Reagans neoliberala tvångströja.
Total kapitulation inför ett oskyldigt snabeldjur på villovägar.

Goodbye to Berlin

När Isaiah Berlin var en liten gosse på tolv år skall han ha vunnit en litterär tävling. Man spekulerar i att hans bidrag förebådar det eleganta konceptet om den negativa friheten. På något sätt skall frasen om hans trevliga lilla hem tyda på detta sammanhang. Å andra sidan finns tyvärr ingenting bevarat av denna lilla skrift. Många andra prisvinnare nämns men Berlins namn saknas. Kanske finns det någon annan förklaring än att historien berättas i efterhand av Berlin själv. Vi får avvakta ytterligare forskning, konstaterar Jacoby lakoniskt. Priset bestod under alla omständigheter av godis.

Benjamin Constant

Benjamin Constant

En annan känd metafor hade Berlin lånat från Kant; eftersom människan är smiden ur skevt virke är det omöjligt att få något som är rätt och rakt ur oss. Vi människor är ofullkomliga skapelser och alla utopiska idéer till trots kommer samhället aldrig att kunna bli perfekt. Men även här är det någonting som inte stämmer. Berlin lånar gärna bilden från sin föregångare men samtidigt formar han om den för eget syfte. Med lite god, eller snarare kanske ond, vilja skulle man kunna säga att han själv krumbuktar det material Kant lämnat efter sig. Enligt den engelske historikern och kritikern Perry Anderson menar Kant någonting helt annat än det Berlin får det till. Hos sistnämnde är andemeningen att det är omöjligt att ändra människans fördärvliga natur. Kant betonade tvärtemot vikten av att skapa ett välorganiserat samhälle där alla träden kan skjuta upp i höjden istället för att de tillåts växa hur som helst. The crooked timber är inte något som är inherent i den mänskliga naturen utan frodas istället i ett alltför liberalt samhälle där allt lämnas vind för våg. Det är ur detta samhällsperspektiv ingenting ståtligt och vackert kommer att florera utan allt växer vint och skevt. Men enligt Kant krävs en vision och en stark ledning för att skapa ett rättvisare samhälle. Precis det Isaiah Berlin inte ville uttrycka.

Samtidigt var Berlin rädd att Kants fjärrskådande skulle leda till totalitärt samhälle. Detta var förstås samma gamla käpphäst som skars ur kritiken av upplysningens påstådda glorifiering av ett rationellt förnuft. Hur många olika kryckor man kan tillverka av mänsklighetens krokiga virke, frågar sig både Christopher Hitchens och Perry Anderson (i London review of books).

Popper bodde i utkanten av London och var känd för sin grälsjuka. Han bröt kontakten med de flesta av sina studenter och kollegor. Isaiah Berlin däremot var charmig och pratsam. Sällan sa han nej till en intervju och han älskade att umgås, även med sina kritiker. Allt detta bidrog säkerligen till hans fenomenala framgångar. Hitchens, som var bekant med Berlin, fällde dock följande syrliga kommentar: Berlin ville helst känna sig trygg i sin Oxfordmiljö. När han ibland tyckte att han borde vara modig och ta ställning för någonting kom han plötsligt – kära nån – ihåg ett mycket viktigt möte på ett annat ställe (Christopher Hitchens: Goodbye to Berlin).

Förutom sin medryckande stil, ägde Isaiah Berlin en osviklig talang för att hitta det rätta slagordet som blir hängande i vårt kollektiva medvetande. Om han hade kommit på det själv eller friskat upp det från någon föregångare spelar kanske inte så stor roll. Illvilliga kritiker tycker i detta sammanhang om att jämföra honom med en buktalare. En bevingad idé han hjälpte till att föreviga (via bland andra Erasmus från Rotterdam) var den om igelkotten och räven. Mänskligheten är uppdelad i två olika typer, den ena som koncentrerar sig på en sak åt gången och tycker om att gå grundligt till väga och den andra som är nyfiken på allt och kutar runt, än hit, än dit. Exempel på igelkottar är Platon och Dostojevskij, på rävar Montaigne och Goethe.
Kanske var han själv en kombination av de båda fyrbenta djuren. Han beskriver Tolstoj som ett sådant väsen: född räv men övertygad igelkott. Säkert är iallafall att Isaiah Berlin inte var en elefant.

I skrivande stund har för övrigt sista delen av Berlins brev publicerats, ett projekt som tagit närmare tolv år att fullborda.


P.S.

Jag tror Jacoby dikterar för sin sekreterare, vilket kanske är mer regel än undantag nuförtiden. Detta resulterar i en häpnadsväckande lista på länder som härjas av terrorism: "Rwanda, Sudan, Iraq, Northern Island, Sri Lanka, Palestine and Israel"(s. xii). Man ser dem framför sig, dessa kallblodiga och skräckinjagande våldsutövare från norra Island.

Niklas Anderberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Kulturförbittring

Att bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet ...

Av: Freke Räihä | Essäer | 08 oktober, 2010

Hans-Evert Renérius

Om fotboll och flyktingens närvaro

Så händer det. Efter år av krig och förödelse i länder som Irak, Afghanistan, Syrien och Libanon kommer verkligheten till Europa. Gränser testas och människor flyr. Medelhavet förvandlas till flyktens ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 20 september, 2015

Penna och knytnäven. Om Amelie Posse

Det är en tvättäkta idyll, inte olikt ett litet hörn av Paradiset som dalat ner här på jorden. Det går inte att beskriva hennes uppväxt med bättre ord. De bor ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 december, 2012

Louise Brooks

Louise Brooks

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan. Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 21 juli, 2016

Sammantalkrings vidd-inre och vilande skap-, dess ande

Diaboliska desinfektörer under Eldchili con Charlées av Stefan Hammarén som luftentitet EH o. Johann von Fritz som luftande EF; ”True beauty is something that attacks, overpowers, robs, and finally destroys.” — ...

Av: Johan von Fritz och Stefan Hammarén | Kulturreportage | 07 februari, 2013

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

L'amour fou av Hebriana Alainentalo

Den konstnärliga identiteten

Konsten är ett mångfacetterat forum av uttryck där konstnärer exponerar sina identiteter dels genom att överföra sina projiceringar och intentioner i konstverket till exempel i bilden, skulpturen eller installationen, dels ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 12 maj, 2015

Våldet hos Goya

Våldet hos Goya I slutet av 1980-talet bodde jag några år i Madrid. På den tiden hade den socialistiska regeringen beslutat att statliga museer skulle vara öppna gratis för allmänheten, eller ...

Av: Anders Forsberg | Konstens porträtt | 08 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.