Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | 27 november, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Emmakrönika XXIV. Om allt går i lås

Om det här året går helt riktigt i lås får jag äntligen inte mindre än fem böcker utgivna, 1, 2, äntligenskarabéerboken I-III, Hotellogram, därtill en bok antagen på ett av ...

Av: Stefan Hammarén | 20 augusti, 2009
Stefan Hammarén

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | 10 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011
Carl Abrahamsson

KlausTheweleit Foto Wikipedia cc by sa3.0

Klaus Theweleit och rätten att korrigera sig själv



Bo I Cavefors om Klaus Theweleits homofobi


Fragolina

Fragolina

Theweleit skriver om Dante och Beatrice, om Knut Hamsun och hans hustru, om Kafka och Felice Bauer, om Ezra Pound och Hilda Doolittle och citerar i det sammanhanget Chuch Berrys diktrader om "All the cats wanna dance with / Sweet Little Sixteen...". Hilda var sexton år då Ezra brände sig in i henne som "eld i halm". Under hela livet återkommer Pound och Doolittle till detta första möte. HD hamnar på Dr. Brunners klinik vid Zürichsee, en tillflyktsort för excentriker, ett jordiskt paradis, medan EP:s förlovningsring vandrar vidare till nya inspiratöser och devota dörrtrasmattor, som hustrun Dorothy. Vad Theweleit missar i sitt feministdevota manshat/böghat är att visa att verkligheten är differentierad, att det finns fler än två kön: inom RAF, hos Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin och rörelsens andra kvinnor hade Theweleit, om han sökt, funnit goda åskådningsexempel.
Louise Brooks exemplifierade klaff

Louise Brooks exemplifierade klaff

Annons:

I en helsidesrecension i LO-tidningen, numro 19:1990, skrev jag synnerligen positivt om Klaus Theweleits då nyss utgivna första del av den utannonserade fyrabandsutgåvan av Buch der Könige, alltså Orpheus (und) Eurydike (Verlag Stroemfeld/Roter Stern, 1990). Theweleit inleder boken med att citera Jimi Hendrix Up from the Skies: "I just want to talk to you / I wanna do you no harm / I just wanna know / about your different lives..." och en författare som börjar sin bok så ödmjukt förledde mig tro på Theweleits goda vilja. Jag tyckte således att Theweleit skrivit en "revolutionärt kulturkritisk kriminalroman", en "fallstudie och [ett]minnesmärke" över författare som Gottfried Benn, Ezra Pound, Bert Brecht, Dante, Knut Hamsun och Franz Kafka, och fortsatte: "Med 68-årsgenerationens blå ögon och med giljotinens hjälp avrättar Theweleit ett antal författare vilka för karriärens skull klivit över Eurydikes lik".

Hyllningen till Theweleit formulerades bland annat så här: "Theweleits språngbräda är grekisk mytologi, sagan om Orfeus och den älskade Eurydike som dödas av ormens bett, det gudomliga kreaturets kompensationshandling för ofoget att ha lurat Eva bita i det sura äpplet. Orfeus väcks från sten till trubadur och med lyrans hjälp lyckas han få underjordens gud spetsa öronen och under tonernas inflytande ge Orfeus tillstånd återföra Eurydike från Hades till livet under förutsättning att han inte ser på henne. Ett hårt öde för voyeuren Orfeus. Naturligtvis tittar han på sin sköna kvinna och detta ej som av en händelse, omedvetet, utan, menar Theweleit, av den djävulska och välplanerade avsikten att döda henne för att besjunga henne. Endast genom dikten kan Orfeus lägre henne". Skälet för Brecht, Pound, Kafka, Benn och andra berömdheter att tillägna sig hustrur och älskarinnor var, enligt Theweleit, egoistiskt, dvs att skaffa sig råämne till diktningen. De här författarna var, enligt Theweleit, manschauvinistiska praktexemplar, riktiga djur med mycket och krulligt hår på bringan, deras diktning egentligen inget annat än vrål från ociviliserade apor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det där var ju en originell infallsvinkel, tyckte jag 1990. Visserligen spetsade Theweleit till argumentationen ganska rejält, men dock, överdrifterna kunde ha det goda med sig att man började analysera dessa författarskap utifrån andra vinklingar än de traditionella.

Men så publicerades volym 2 och volym 3 och volym 4 i Theweleits stort upplagda verk och det blev besvärande uppenbart hur fel jag tolkat signalerna i den första volymen. Theweleit hade våldfört sig på Hendrix text, använt den som falskt alibi för att invagga mig och förmodligen tusentals andra läsare i förhoppningen att sociologen Theweleit bara "wanna know about" de tilltalades "different lives". Så förhöll det sig tyvärr inte. Theweleit ville inte lära känna, ville inte veta, ville inte förstå: Theweleit var ute för att döda.

I Svarta Fanor (1996:14) rehabiliterade jag mig själv när förlaget Symposion på svenska gav ut (en förkortad version) av Mansfantasier I & II och talade då rent allmänt om Theleweits mansfantasier som "osmält förment vetenskaplig litteratur, skönlitteratur som borde stanna kvar i byrålådan, kvasipsykologiskt och idiot-psykoanalytiskt flumfäkteri". Dessutom publicerades alltsammans på svenska femton år för sent. Minst. Vid originalutgivningen 1977 fanns det fortfarande en viss relevans för Theweleits argumentation, om den ställdes i relation till den tidens politiska rörelser, men 1996... Psykoanalytikern, historikern och sociologen och författaren Theweleits böcker om mansfantasier borde rimligen istället titulerats som manlighetsfantasier. Ytligt sett är Theweleits infallsvinklar otadliga. Emellertid är det manliga respektive det kvinnliga könets relationer och brist på relationer och brist på kärleksförhållanden ett för Theweleit outtömligt ämne ur alla aspekter utom den naturligaste, kärlek i sexualiteten som kåthet och som skön konst. Men Theweleit är en ensidig och enögd och enkönad amorin som möjligen kan acceptera androgynitet om den fokuseras på janusprofilens kvinnliga halva. Var det denna vulgärfeminism Theweleit förde till torgs som gjorde att mansfantasier blev feminiserande kvinnors och mäns kultbok? Vad återstår för kvinnor när män ägnar sig åt att älska män? När rumpa visar sig vara skönare än vagina. Dessutom är Theweleits exempel så hårresande och inskränkta så att även den mest skygge och blygsamme bög, även om han råkar vara soldat eller officer och, till råga på allt, vistats på internatskola under tonåren, bör kunna räta på ryggen och hävda sitt egenvärde som bög. Soldater, officerare och internatskolor är något Theweleit inte tycker om, ja hatar, verkligen hatar. Och trots många kringelkrokar och utflykter i historiens otaliga periferier och utefter psykologins och psykoanalysens tassemarker, är det mäns homosexualitet Theweleit är intresserad av, det är lika uppenbart som att smygbögar lätt avslöjas i heteronormativa sällskap.

Alltså, Theweleit startar vid tiden för första världskrigets utbrott och koncentrerar argumentation kring de tyska så kallade "frikårer" vilka var aktiva fram till Hitlers makttillträde 1933. I Theweleits överpsykologiserade världsordning, med kvinnans vagina som centralt objekt, hävdar han, på fullt allvar, att tyska män med manlighetsfantasier, i Tyskland efter 1918, ser vaginan som "ett bristens organ", medan "manslemmen" är ett "överflödets" organ, alltså att homosexualitet i grund och botten är resultatet av, alternativt leder till, kvinnoförakt, det vill säga, för att använda nittonhundrasjuttiotalets favoritterminologi, att mannen/bögen är "fascist". Fegt nog lägger Theweleit in brasklappar här och var, som: "Jag ämnar alltså till att börja med inte stötta mina fördomar". Den taktiken går kanske hem i grundskolans sexualundervisning, men knappast inför vuxna bokläsare. Dock ger taktiken Theweleit möjligheter att kontinuerligt bygga under sina FAKTISKA fördomar, ej endast när han likställer bögeri med fascism och därmed blottlägger sin homofobi. Visserligen gav homofobi pluspoäng i åtskilliga av nittonhundrasjuttiotalets vänsterrörelser, men 1996? Hur är det 2008?

Theweleits homofobi blir glasklar när han utan att ta avstånd citerar vad Wilhelm Reich skriver i Funktion des Orgasmus, nämligen att bögar uppfattar "kvinnan som klosett", att bögar var "de mest brutala gåpåarna" under första världskrigets strider. I dålignittonhundrasjuttiotalsanda skriver Theweleit om de "kapitalistisk-patriarkaliska" samhällen vilka han definierar som "kompensations-institutioner för en latent allmän homosexualitet". Theweleit för vidare myten om att bögeri är vanligare i icke-socialistiska länder än i socialistiska länder, att bögar är ständigt förekommande älsklingsfigurer i icke-proletära kretsar, medan heterosexualitetens familjelycka råder i proletära miljöer. Bögeriet är enligt Theweleit ett borgerligt otyg, intimt förknippat med krig, våld "vit terror", kvinnoförtryck och anala samlag män emellan. Det enda som har verklighetsanknytning i Theweleits alla dryga påståenden är att bögar hellre knullar män än kvinnor. Kort sagt: Theweleits slutsats är att bögen är fascist.

Theweleits psykologiserande kring begreppet "massan" och männens eget "förkroppsligande", är totalt oläsbart. Komiken ligger nära när författaren talar om "revolutionens massor" och om att när revolutionsmassornas "fördämningar" brustit, då jävlar är det soldatmannens "egna fördämningar", dennes "kroppsgräns" som bryter samman innan den "egna inre massan" flyter ut i "den yttre – den yttre blir den utbrutna egna inre". Vad Theweleit menar? Jo, att bögeri soldater emellan leder till förakt för andra människor och att detta förakt är fascistiskt.

änglar

änglar

Margaret Mischerlich (född 1917) hävdar (bl.a. i boken Über die mühsal der Emanzipation, S.Fischer Verlag 1990) att kvinnan varken är frids- eller fredsfurstinna. Alltför lätt accepteras, av såväl kvinnor som män, okritiska värderingar där ett fridfullt kvinnligt väsen spelas ut mot manlig våldsamhet. Sådan människosyn är naiv och farlig, menar Mischerlich och tar som exempel kvinnorollen i det nationalsocialistiska Tyskland där Auschwitz blev det manliga idealet i en självterapi där medborgarna uppmanades "rena" det "heliga Tyskland": blut-und-boden-mystik. Ett uppseendeväckande stort antal läkare var engagerade i denna "Heilungsprozess".

Av naturen är kvinnor, naturligtvis, inte mer fridfulla än män. Därför är det inte perverst och borde inte vara uppseendeväckande när kvinnor engagerar sig i revolutionära rörelser. Mången patriarkalt reflekterande kvinna och man upprördes när de upptäckte att inom RAF fanns det ingen könsdiskriminering: lika många kvinnor som män. Men kvinnorna anklagades oftare än männen för omänsklighet och överdrivet våld, kanske därför att kvinnliga terrorister faller ur ramen för ett konventionellt och förutsägbart kvinnligt förhållningssätt när de med samma medel som män försöker lösa samhällsproblem med vapnens hjälp.

RAF-medlemmarna bemöttes ofta med hat och avståndstaganden, ej minst inom diverse vänsterrörelser. När RAF tog på sig rollen som konfliktlösare möttes medlemmarna av såväl den borgerliga allmänhetens som "vänsterns" hysteri samtidigt som de rättsliga instanserna skyddade sig själva och sin roll i det alltmer destabiliserade samhället, bakom rigorösa strafflagar. Samtidigt: i den dolda agendan fanns det äntligen en grupp människor som utmanade samhällsstrukturen och där den vanlige medborgaren kunde känna sig som "offer": många fann en väg ut ur det decennielånga traumat att vara medskyldiga till nationalsocialismens illdåd och misslyckanden.

Såväl den som av folkopinionen tilldelats rollen som förövare som den som verkligen var förövare förvandlades till offer, kunde förvandla sig själv till offer när RAF härjade som värst. Det är lätt att dra paralleller till Sofokles Kung Oidipus och Beckets I väntan på Godot: ibland är det den mördade och inte mördaren som är den sanne brottslingen. Våldsverkare och offer är i sitt agerande beroende av varandra.

Theweleit skriver om Dante och Beatrice, om Knut Hamsun och hans hustru, om Kafka och Felice Bauer, om Ezra Pound och Hilda Doolittle och citerar i det sammanhanget Chuch Berrys diktrader om "All the cats wanna dance with / Sweet Little Sixteen...". Hilda var sexton år då Ezra brände sig in i henne som "eld i halm". Under hela livet återkommer Pound och Doolittle till detta första möte. HD hamnar på Dr. Brunners klinik vid Zürichsee, en tillflyktsort för excentriker, ett jordiskt paradis, medan EP:s förlovningsring vandrar vidare till nya inspiratöser och devota dörrtrasmattor, som hustrun Dorothy. Vad Theweleit missar i sitt feministdevota manshat/böghat är att visa att verkligheten är differentierad, att det finns fler än två kön: inom RAF, hos Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin och rörelsens andra kvinnor hade Theweleit, om han sökt, funnit goda åskådningsexempel.

Vi tackar Eva Nylander, bibliotekarie och kulturarvschef på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Caveforsarkiv och rättigheter finns.

Bo I Cavefors

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Aforismer om makten

1.    I förövarens värld ligger skulden alltid i grunden hos offret.2.    Alltså är förövaren i själva verket offret och offret den verkliga orsaken till det onda som skett. 3.    Den ...

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 20 september, 2010

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 07 januari, 2014

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.