Rochester och starka kvinnor

Kanske ringer det inga klockor av igenkänning vid namnet John Wilmot. Kanske inte heller när jag säger att han var 2:e earl of Rochester, och oftast går under just kallnamnet ...

Av: Julie Blomberg Gudmundsson | 09 november, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Leila Aboulela  Foto CC BY SA 3.0 Wikipedia

En afrikansk röst att lyssna till

Den afrikanska litteraturen har äntligen börjat få sitt rätta värde. Visst har det funnits en rad afrikanska författare, framförallt från senare halvan av förra seklet, som nått erkännande och berömmelse ...

Av: Carsten Palmer Schale | 27 april, 2016
Essäer om litteratur & böcker

“Life Sharing” av Eva och Franco Mattes (2000-2003)

100 nedslag i nätkonstens historia

Datorn står i sovrummet. Vi kan tänka oss att den brummar lite hemtrevligt medan fläkten snurrar för att kyla processorn. I sängen bredvid datorn ligger någon och sover fridfullt. Plötsligt ...

Av: Mathias Jansson | 30 oktober, 2017
Essäer om konst

Hockneys vatten

Vattnets svalka och skimrande reflexer; det bedövande starka ljuset hos sommardagen - när man går in i huset kommer delar av verkligheten att vika undan för ens blick - klordoften ...

Av: Thomas Sjösvärd | 07 september, 2010
Konstens porträtt

KlausTheweleit Foto Wikipedia cc by sa3.0

Klaus Theweleit och rätten att korrigera sig själv



Bo I Cavefors om Klaus Theweleits homofobi


Fragolina

Fragolina

Theweleit skriver om Dante och Beatrice, om Knut Hamsun och hans hustru, om Kafka och Felice Bauer, om Ezra Pound och Hilda Doolittle och citerar i det sammanhanget Chuch Berrys diktrader om "All the cats wanna dance with / Sweet Little Sixteen...". Hilda var sexton år då Ezra brände sig in i henne som "eld i halm". Under hela livet återkommer Pound och Doolittle till detta första möte. HD hamnar på Dr. Brunners klinik vid Zürichsee, en tillflyktsort för excentriker, ett jordiskt paradis, medan EP:s förlovningsring vandrar vidare till nya inspiratöser och devota dörrtrasmattor, som hustrun Dorothy. Vad Theweleit missar i sitt feministdevota manshat/böghat är att visa att verkligheten är differentierad, att det finns fler än två kön: inom RAF, hos Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin och rörelsens andra kvinnor hade Theweleit, om han sökt, funnit goda åskådningsexempel.
Louise Brooks exemplifierade klaff

Louise Brooks exemplifierade klaff

Annons:

I en helsidesrecension i LO-tidningen, numro 19:1990, skrev jag synnerligen positivt om Klaus Theweleits då nyss utgivna första del av den utannonserade fyrabandsutgåvan av Buch der Könige, alltså Orpheus (und) Eurydike (Verlag Stroemfeld/Roter Stern, 1990). Theweleit inleder boken med att citera Jimi Hendrix Up from the Skies: "I just want to talk to you / I wanna do you no harm / I just wanna know / about your different lives..." och en författare som börjar sin bok så ödmjukt förledde mig tro på Theweleits goda vilja. Jag tyckte således att Theweleit skrivit en "revolutionärt kulturkritisk kriminalroman", en "fallstudie och [ett]minnesmärke" över författare som Gottfried Benn, Ezra Pound, Bert Brecht, Dante, Knut Hamsun och Franz Kafka, och fortsatte: "Med 68-årsgenerationens blå ögon och med giljotinens hjälp avrättar Theweleit ett antal författare vilka för karriärens skull klivit över Eurydikes lik".

Hyllningen till Theweleit formulerades bland annat så här: "Theweleits språngbräda är grekisk mytologi, sagan om Orfeus och den älskade Eurydike som dödas av ormens bett, det gudomliga kreaturets kompensationshandling för ofoget att ha lurat Eva bita i det sura äpplet. Orfeus väcks från sten till trubadur och med lyrans hjälp lyckas han få underjordens gud spetsa öronen och under tonernas inflytande ge Orfeus tillstånd återföra Eurydike från Hades till livet under förutsättning att han inte ser på henne. Ett hårt öde för voyeuren Orfeus. Naturligtvis tittar han på sin sköna kvinna och detta ej som av en händelse, omedvetet, utan, menar Theweleit, av den djävulska och välplanerade avsikten att döda henne för att besjunga henne. Endast genom dikten kan Orfeus lägre henne". Skälet för Brecht, Pound, Kafka, Benn och andra berömdheter att tillägna sig hustrur och älskarinnor var, enligt Theweleit, egoistiskt, dvs att skaffa sig råämne till diktningen. De här författarna var, enligt Theweleit, manschauvinistiska praktexemplar, riktiga djur med mycket och krulligt hår på bringan, deras diktning egentligen inget annat än vrål från ociviliserade apor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det där var ju en originell infallsvinkel, tyckte jag 1990. Visserligen spetsade Theweleit till argumentationen ganska rejält, men dock, överdrifterna kunde ha det goda med sig att man började analysera dessa författarskap utifrån andra vinklingar än de traditionella.

Men så publicerades volym 2 och volym 3 och volym 4 i Theweleits stort upplagda verk och det blev besvärande uppenbart hur fel jag tolkat signalerna i den första volymen. Theweleit hade våldfört sig på Hendrix text, använt den som falskt alibi för att invagga mig och förmodligen tusentals andra läsare i förhoppningen att sociologen Theweleit bara "wanna know about" de tilltalades "different lives". Så förhöll det sig tyvärr inte. Theweleit ville inte lära känna, ville inte veta, ville inte förstå: Theweleit var ute för att döda.

I Svarta Fanor (1996:14) rehabiliterade jag mig själv när förlaget Symposion på svenska gav ut (en förkortad version) av Mansfantasier I & II och talade då rent allmänt om Theleweits mansfantasier som "osmält förment vetenskaplig litteratur, skönlitteratur som borde stanna kvar i byrålådan, kvasipsykologiskt och idiot-psykoanalytiskt flumfäkteri". Dessutom publicerades alltsammans på svenska femton år för sent. Minst. Vid originalutgivningen 1977 fanns det fortfarande en viss relevans för Theweleits argumentation, om den ställdes i relation till den tidens politiska rörelser, men 1996... Psykoanalytikern, historikern och sociologen och författaren Theweleits böcker om mansfantasier borde rimligen istället titulerats som manlighetsfantasier. Ytligt sett är Theweleits infallsvinklar otadliga. Emellertid är det manliga respektive det kvinnliga könets relationer och brist på relationer och brist på kärleksförhållanden ett för Theweleit outtömligt ämne ur alla aspekter utom den naturligaste, kärlek i sexualiteten som kåthet och som skön konst. Men Theweleit är en ensidig och enögd och enkönad amorin som möjligen kan acceptera androgynitet om den fokuseras på janusprofilens kvinnliga halva. Var det denna vulgärfeminism Theweleit förde till torgs som gjorde att mansfantasier blev feminiserande kvinnors och mäns kultbok? Vad återstår för kvinnor när män ägnar sig åt att älska män? När rumpa visar sig vara skönare än vagina. Dessutom är Theweleits exempel så hårresande och inskränkta så att även den mest skygge och blygsamme bög, även om han råkar vara soldat eller officer och, till råga på allt, vistats på internatskola under tonåren, bör kunna räta på ryggen och hävda sitt egenvärde som bög. Soldater, officerare och internatskolor är något Theweleit inte tycker om, ja hatar, verkligen hatar. Och trots många kringelkrokar och utflykter i historiens otaliga periferier och utefter psykologins och psykoanalysens tassemarker, är det mäns homosexualitet Theweleit är intresserad av, det är lika uppenbart som att smygbögar lätt avslöjas i heteronormativa sällskap.

Alltså, Theweleit startar vid tiden för första världskrigets utbrott och koncentrerar argumentation kring de tyska så kallade "frikårer" vilka var aktiva fram till Hitlers makttillträde 1933. I Theweleits överpsykologiserade världsordning, med kvinnans vagina som centralt objekt, hävdar han, på fullt allvar, att tyska män med manlighetsfantasier, i Tyskland efter 1918, ser vaginan som "ett bristens organ", medan "manslemmen" är ett "överflödets" organ, alltså att homosexualitet i grund och botten är resultatet av, alternativt leder till, kvinnoförakt, det vill säga, för att använda nittonhundrasjuttiotalets favoritterminologi, att mannen/bögen är "fascist". Fegt nog lägger Theweleit in brasklappar här och var, som: "Jag ämnar alltså till att börja med inte stötta mina fördomar". Den taktiken går kanske hem i grundskolans sexualundervisning, men knappast inför vuxna bokläsare. Dock ger taktiken Theweleit möjligheter att kontinuerligt bygga under sina FAKTISKA fördomar, ej endast när han likställer bögeri med fascism och därmed blottlägger sin homofobi. Visserligen gav homofobi pluspoäng i åtskilliga av nittonhundrasjuttiotalets vänsterrörelser, men 1996? Hur är det 2008?

Theweleits homofobi blir glasklar när han utan att ta avstånd citerar vad Wilhelm Reich skriver i Funktion des Orgasmus, nämligen att bögar uppfattar "kvinnan som klosett", att bögar var "de mest brutala gåpåarna" under första världskrigets strider. I dålignittonhundrasjuttiotalsanda skriver Theweleit om de "kapitalistisk-patriarkaliska" samhällen vilka han definierar som "kompensations-institutioner för en latent allmän homosexualitet". Theweleit för vidare myten om att bögeri är vanligare i icke-socialistiska länder än i socialistiska länder, att bögar är ständigt förekommande älsklingsfigurer i icke-proletära kretsar, medan heterosexualitetens familjelycka råder i proletära miljöer. Bögeriet är enligt Theweleit ett borgerligt otyg, intimt förknippat med krig, våld "vit terror", kvinnoförtryck och anala samlag män emellan. Det enda som har verklighetsanknytning i Theweleits alla dryga påståenden är att bögar hellre knullar män än kvinnor. Kort sagt: Theweleits slutsats är att bögen är fascist.

Theweleits psykologiserande kring begreppet "massan" och männens eget "förkroppsligande", är totalt oläsbart. Komiken ligger nära när författaren talar om "revolutionens massor" och om att när revolutionsmassornas "fördämningar" brustit, då jävlar är det soldatmannens "egna fördämningar", dennes "kroppsgräns" som bryter samman innan den "egna inre massan" flyter ut i "den yttre – den yttre blir den utbrutna egna inre". Vad Theweleit menar? Jo, att bögeri soldater emellan leder till förakt för andra människor och att detta förakt är fascistiskt.

änglar

änglar

Margaret Mischerlich (född 1917) hävdar (bl.a. i boken Über die mühsal der Emanzipation, S.Fischer Verlag 1990) att kvinnan varken är frids- eller fredsfurstinna. Alltför lätt accepteras, av såväl kvinnor som män, okritiska värderingar där ett fridfullt kvinnligt väsen spelas ut mot manlig våldsamhet. Sådan människosyn är naiv och farlig, menar Mischerlich och tar som exempel kvinnorollen i det nationalsocialistiska Tyskland där Auschwitz blev det manliga idealet i en självterapi där medborgarna uppmanades "rena" det "heliga Tyskland": blut-und-boden-mystik. Ett uppseendeväckande stort antal läkare var engagerade i denna "Heilungsprozess".

Av naturen är kvinnor, naturligtvis, inte mer fridfulla än män. Därför är det inte perverst och borde inte vara uppseendeväckande när kvinnor engagerar sig i revolutionära rörelser. Mången patriarkalt reflekterande kvinna och man upprördes när de upptäckte att inom RAF fanns det ingen könsdiskriminering: lika många kvinnor som män. Men kvinnorna anklagades oftare än männen för omänsklighet och överdrivet våld, kanske därför att kvinnliga terrorister faller ur ramen för ett konventionellt och förutsägbart kvinnligt förhållningssätt när de med samma medel som män försöker lösa samhällsproblem med vapnens hjälp.

RAF-medlemmarna bemöttes ofta med hat och avståndstaganden, ej minst inom diverse vänsterrörelser. När RAF tog på sig rollen som konfliktlösare möttes medlemmarna av såväl den borgerliga allmänhetens som "vänsterns" hysteri samtidigt som de rättsliga instanserna skyddade sig själva och sin roll i det alltmer destabiliserade samhället, bakom rigorösa strafflagar. Samtidigt: i den dolda agendan fanns det äntligen en grupp människor som utmanade samhällsstrukturen och där den vanlige medborgaren kunde känna sig som "offer": många fann en väg ut ur det decennielånga traumat att vara medskyldiga till nationalsocialismens illdåd och misslyckanden.

Såväl den som av folkopinionen tilldelats rollen som förövare som den som verkligen var förövare förvandlades till offer, kunde förvandla sig själv till offer när RAF härjade som värst. Det är lätt att dra paralleller till Sofokles Kung Oidipus och Beckets I väntan på Godot: ibland är det den mördade och inte mördaren som är den sanne brottslingen. Våldsverkare och offer är i sitt agerande beroende av varandra.

Theweleit skriver om Dante och Beatrice, om Knut Hamsun och hans hustru, om Kafka och Felice Bauer, om Ezra Pound och Hilda Doolittle och citerar i det sammanhanget Chuch Berrys diktrader om "All the cats wanna dance with / Sweet Little Sixteen...". Hilda var sexton år då Ezra brände sig in i henne som "eld i halm". Under hela livet återkommer Pound och Doolittle till detta första möte. HD hamnar på Dr. Brunners klinik vid Zürichsee, en tillflyktsort för excentriker, ett jordiskt paradis, medan EP:s förlovningsring vandrar vidare till nya inspiratöser och devota dörrtrasmattor, som hustrun Dorothy. Vad Theweleit missar i sitt feministdevota manshat/böghat är att visa att verkligheten är differentierad, att det finns fler än två kön: inom RAF, hos Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin och rörelsens andra kvinnor hade Theweleit, om han sökt, funnit goda åskådningsexempel.

Vi tackar Eva Nylander, bibliotekarie och kulturarvschef på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Caveforsarkiv och rättigheter finns.

Bo I Cavefors

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Året som gått

Det var en stor händelse. Jag skulle få två dikter publicerade i tidskriften Allt om Böcker, som inte finns längre. De vill också ha ett porträtt. Jag rörde mig i ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 29 december, 2013

Livet på 60 grader 2

 

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 16 februari, 2012

Tehusens tyrann

Samuel Johnson, enligt en målning av Joshual Reynolds. Tehusens tyrann Han var en svårartat konservativ man, och det mitt i upplysningens och radikalismens stolta tidevarv. Därtill såg han illa intill tidvis blindhet ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 30 april, 2010

Sándor Márai - en oppositionell barrikadbyggare

Den ungerske exilförfattaren Sándor Márai har efter murens fall gått en stor renässans till mötes i Ungern och där ges hans böcker ut i ständigt nya upplagor. Till svenska ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2008

Reclining Mother and Child

Vilken var den verkliga innebörden av busringningen år 1900 i Worpswedes bykyrka?

Att Paula Modersohn-Beckers insatser för att forma konsthistorien inte fångades upp av etablissemanget under hennes livstid är en skandal. Det är hög tid att börja penetrera detta extraordinära konstnärskap på ...

Av: Michael Economou | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Svartmetall i teori och praktik: En essä kring några aktuella böcker om black…

”Bathory” är namnet på ett svenskt rockband som ofta hyllas som föregångare inom black metal. ”Bathory” är också namnet på en ungersk grevinna, Elisabeth Báthory (1560-1614), som enligt legenden bokstavligen ...

Av: Jonas Andersson | Essäer | 21 november, 2011

Gabi Gleichmann ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte…

Vägar går genom gräset och orter ligger här och där. Till vad nytta är dessa uppbyggda? Och liknar aldrig varandra? Och är oräkneligt många? Varför växlar skratt, gråt och bleknande? Vad gagnar allt oss detta ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 30 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.