Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

Fredrik Nietzsche, 1874.

Aforismsamlingarna, Nietzsche och Spinoza



Att läsa Nietzsche är både lättsamt och krävande, lättsamt för att svaren inte är givna och söker inte en intellektuell förståelse eller akademisk kunskap, krävande för att frågorna som Nietzsche ställer, kräver mod att vara ärlig mot sig själv, speciellt om läsaren väljer att följa hans visionära tankegångar till sin yttersta konsekvens. 
Arthur Schopenhauer.Porträtt av Ludwig Sigismund Ruhl 1815. Foto Public Damain Wikipedia (2)

Arthur Schopenhauer.Porträtt av Ludwig Sigismund Ruhl 1815. Foto Public Damain Wikipedia (2)

Spinoza öppnade en ny väg för filosofin och vetenskapen. Vi vet inte ens vad en kropp förmår, sade han: vi talar om medvetandet och anden, vi talar vitt och brett om allt det där, men vi vet inte vad kroppen är kapabel till, vilka krafter som tillhör den, eller vad dessa krafter förbereder. Och Nietzsche menade: "Detta är medvetandets anspråkslösa fas". Vi kan säga att återbörda medvetandet till den nödvändiga anspråkslösheten är detsamma som att ta det för vad det är: ett symptom.
Baruch Spinoza, cirka 1665. Källa: Wikipedia

Baruch Spinoza, cirka 1665. Källa: Wikipedia

Annons:

Förr i tiden syntes det på var och en som stod i begrepp att tänka. Man gjorde en speciell min, som om det gällde bön, och saktade ned stegen; ja man stod stilla i timmar på gatan.

Nietzsches kanske mest omtyckta böcker är nog de tre aforismsamlingarna som publicerades under första delen av 1880-talet.

Visst finns det i andra verk av Nietzsche som i sin dialektik, större polemiska spännvidd, språkliga stringens och visionära tankegångar ses med högre status än de tre nyss nämnda.

Dock, vill jag påvisa att de tre aforismsamlingarna i en helhetskontext står Nietzsche närmast och tillkom under, en för Nietzsche, rofylld period.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi skall alltså, i denna essä, möta en något öppnare Nietzsche, där både lyrik, öppenhet och mänskligt hopp tar plats, och visa på Nietzsches underströmmar vilka var starkt knutna till Spinozas filosofi.

Och vem, om inte Nietzsche, har visionen till svaret, inte svaret i sig, utan frågorna vi alla borde ställa oss, de bortom ... jag citerar:

"Jag hyllar varje slag av skepsis som ger mig tillfälle att svara: 'Låt oss göra ett försök!' Men jag vill inte längre höra talas om alla de ting och frågor som inte medger experiment. Där går gränsen för mitt 'sinne för sanningen", för där har tapperheten förlorat sin rätt. [...]

Och 'varje handling utesluter en annan'. – I grunden är jag emot alla moralläror som säger: 'Gör inte det här! Avstå! Övervinn dig själv!' – jag är däremot för den moral som driver på mig att göra något och göra det på nytt från morgon till kväll, och drömma om det på natten och inte ha något annat i tankarna än att göra just detta väl, så väl som det bara är möjligt för mig att göra det! För den som lever så, faller hela tiden det ena efter det andra bort som inte passar till ett sådant liv: utan hat och motvilja ser han hur i dag det ena och i morgon det andra tar avsked från honom.

Alltså, vårt handlande ska bestämma vad vi tar avstånd ifrån. Igen: 'varje handling utesluter en annan' – det är så jag ser det, så även mitt upplevda placitum"

Nietzschean

Vi kan aldrig i vår samtid vara fullt medvetna om vår livsperiods verkliga patos som sådant så länge vi står mitt uppe i den, utan tror alltid att vi befinner oss i vårt enda numera möjliga och förnuftiga tillstånd och att det är helt och hållet fråga om etos, inte patos.

Nietzsches tidiga entusiasm för Schopenhauer, hans studier i klassisk filologi, inspirationen från Wagner, studierna av Lange, hans intressen för hälsa, behovet av att bevisa sig själv som en ung akademiker och hans frustration med den samtida tyska kulturen, allt detta blev sammansmält i hans första bok Die Geburt der Tragödie publicerad i januari 1872 då Nietzsche fyllt 27 år.

Wagner som ännu var Nietzsches förtrogne överöste boken med beröm, men det kom även en bitande, plågsamt-minnesvärd kritisk reaktion av Ulrich von Wilamowitz-Möllendorff - en forskare som senare kom att bli en av Tysklands ledande filologer, vilket omedelbart dämpade bokens mottagande och även Nietzsches egna klassinskrivningar på universitetet i Basel.

Av stor betydelse för den unge Nietzsche blev upptäckten av Arthur Schopenhauers Världen som vilja och föreställning (1818) i en lokal bokhandel. Nietzsche var då 21 år.

Schopenhauers ateistiska och turbulenta syn på världen, i samband med sitt högsta beröm av musik som konstform, fångade Nietzsches fantasi, och i vilken utsträckning den "likbleka parfym" av Schopenhauers världsbild som fortsatte att genomsyra Nietzsches mogna tänkande är fortfarande en fråga i den idé-historiska debatten.

Efter att ha upptäckt Schopenhauer, läste Nietzsche FA Langes publicerade historia Materialism och Kritik av dess nuvarande betydelse – ett verk som kritiserar materialistiska teorier med utgångspunkt från Kants kritik av metafysik, och som lockade Nietzsches intresse i sin uppfattning att metafysiska spekulationer endast är ett uttryck för poetisk illusion.

Och kanske Nietzsche mer än Kierkegaard aspirerar på titeln som den förste existentialisten.

Det fundamentala är naturligtvis den fråga som Schopenhauer ställde och som Nietzsche redan från Tragediens födelse försöker besvara:

"Har livet någon som helst mening, eller är det bara ett grymt spel där våra passioner och falska förhoppningar för oss från den ena besvikelsen till den andra?"

Schopenhauer vet vad han anser om detta. Nietzsches svar är komplicerat. Han vill vända på frågan: "Hur ger vi livet mening?"

Nietzsche använder, i sina skrifter. mycket ur den grekiska tragedin och sammanlänkar en paradoxal dualism mellan Dionysos och Apollon, åtskilda men ändå sammanlänkade likt österlandets yin och yang. Bakom detta Nietzsches tankefond som ofta speglar Schopenhauers tankegångar kring den blinda viljan, en värdenihilism, eller Ekelöfs ställningstagande i lyriktiteln Non serviam.

Fruktsamma år. Tre aforismskrifter

Det som lever starkast hos Nietzsche som tänkare är hans existentiella problemframställningar och det är där jag finner den levande Nietzsche för vår samtid, även om han tidigare, efter sin bortgång, har fått stå för expressionism, futurism surrealism och fascism.

Vi måste slå fast att Nietzsche i våra dagar skulle var nietzschean, än mindre fascist. I de brokiga banor han tänkte, så var framtidsvisionen densamma: den mänskliga friheten.

Nietzsches mest övergripande projekt är att införa mening och värde i filosofin. Klart är att den moderna filosofin i hög grad, har levt på och kommer att leva på Nietzsche. Dock inte på det sätt han själv skulle ha önskat.

Under nästan hela 1870-talet genomgick Nietzsche en lång kris med både fysisk och psykisk sjukdom, men som i början av 1880 övergick till en viss tillförsikt och en rofylldhet som smittade av sig på hans nästkommande tre verk.

Nietzsche återgick så till en mycket kreativ skrivarperiod och gick här in i en fas som speglade ett mer positivistisk och balanserat rationellt innehåll.

Först kom det tredelade aforismverket Menschliches, Allzumenschliches – Ein Buch für freie Geister (1878-1880). Som tillägnades Voltaires minne på 100-årsdagen av hans död.

I svensk översättning först år 2000 med titeln Mänskligt, alltförmänskligt: en bok för fria andar.

Vad Nietzsche, i Mänskligt, alltför mänskligt, är ute efter, är att föra människan mot det som han ansåg att människan hade störst behov utav nämligen: besinningen, tillblivelsen och eftertanken.

I Nietzsches "mänskliga" värld skapar naturen heller ingen åsikt om oss. Och som, enligt Nietzsche, är varför vi trivs så bra i naturen och där kan leka som vuxna barn.

Nietzsche fortsätter, nästan lite naivt:

"Bästa sättet att börja en dag: att vid uppvaknandet tänka på om man inte denna dag skulle kunna glädja åtminstone en människa.

Kunde detta gälla som ersättning för sedvanlig morgonbön, så hade medmänniskorna mycket att vinna."

Ett nyckelord i Mänskligt, alltför mänskligt är "askes" som en livshållning motsatt till kyrkan, där asketen nästan går att jämföra med ett helgon. Och Nietzsche intog själv denna livshållning under bokens tillkomst. Även de mer svävande tilltalen från tidigare böcker skärps i denna samling och detta i politisk mening. Detta är tidpunkten för den framväxande socialismen och arbetarrörelsen något som engagerar Nietzsche djupt dock i motsatt riktning särskilt socialisternas krav på en stark stat som ska tillhandahålla och skydda kollektivets behov. För den antirevolutionäre Nietzsche, något som skedde på individens bekostnad.

Ett annat nyckelord i samlingen är "språket" något som Nietzsche misstrodde stark genom att det, som han såg det, hade blivit låst vid vissa känslor och därmed blivit dimmigt och oklart – detta till skillnad från tonen som alltid är klar och direkt i sin återgivning.

"Språket och de fördomar som utgör språkets fundament, bildar i många avseenden ett hinder för oss när vi vill utforska inre händelser förlopp och böjelser ... vi har vant oss vid att inte vara uppmärksamma när ord fattas oss, därför att det är plågsamt att tänka i den riktningen. Ja, man var ovillkorligen övertygad om att där ordens rike upphörde, där upphörde också tillvarons rike. [...] Vi uttrycker alltid våra tankar med hjälp av de ord vi har till hands. Eller för att uttrycka min starka misstanke: vi har i varje ögonblick endast de tankar för vilka de ord finns till hands, som på ett ungefär kan uttrycka dem" / ur Mänskligt, alltför mänskligt

Redan året efter Mänskligt, alltför mänskligt publicerar Nietzsche aforismsamlingen Morgenröte – Gedanken über die moralischen Vorurteile. Som är en flykt till vetenskapen, bort från konsten, bort från Wagner.

I svensk översättning 2001 med titeln Morgonrodnad: tankar om de moraliska fördomarna.

Nietzsche var väl medveten om att han skulle bli påhoppad och oemotsagd efter utgivningen av Morgonrodnad. Det fanns något underjordiskt och anarkistiskt med hela samlingen, med fräna tilltal gentemot politikernas längtan efter säkerhet, även den "enskilda" människan får en släng och till sist: Kyrkan ... Det är alltså inte det kristna utövandet i asketism och renhet som Nietzsche är ute efter. Nietzsches angrepp är på en tänkt Gud, en tänkt religion – hjärnspöken.

Till och med Nietzsches vänner höll sig reserverade inför boken och Nietzsche kände sig nödgad att skriva ett brev ang. boken till sin vän Rohde:

"Gamle, käre, trogne vän, här kommer alter ego, och Du kan av hjärtats lust underhålla Dig med mig, [...] Det skulle vara illa om detta inte var en bok just för Dig – jag skulle annars inte veta längre hur jag här på jorden skulle kunna bereda någon glädje ..."

Rohdes svar blev ett uteblivet svar, alltså ingenting. Nietzsche fick inte ens ett tack för den bortgivna boken – vänskapen slut.

Ändå är en av de sista aforismerna i boken också den märkligaste och på tyska Das reinmachende Auge – Rentvättarögat (svensk övers.)

Nietzsche beskriver ett folk som har förmågan att höja sig över egoism och är så löst knutna till sina personligheter att de skulle kunna tas för änglar. Här är alla kärleksfulla men också oengagerade i tillvaron, ändå överseende och förlåtande, och deras betraktande utgår just från "rentvättarögat" som ser Gud genomlysa hela tillvaron; en tillvaro som de älskar. Spinozas ande svävar över textstycket, liksom Platons tankar om en värld bortom sinnena.

Så under 1882 publicerar Nietzsche ännu en aforismsamling Die fröhliche Wissenschaft.

En samling som översattes av Carl-Henning Wijkmark redan 1987 med titeln Den glada vetenskapen, och var det verk som jag först läste av Nietzsche, och som jag har förstått, tillkom under en, för Nietzsche, sällsynt period av inre balans med mindre smärtor och en nyfödd positivism, vilket också genomsyrar verkets knivskarpa aforismer, tidsandan, språkgenialiteten och genomskådandet av vårt mänskliga förfall i en paradox till vad Nietzsche såg som vårt mänskliga hopp.

Till en början var Den glada vetenskapen tänkt som en fortsättning på Morgonrodnad, vilket också Nietzsche skrev till sin vän Köselitz 25/1-1882. Men under skapandets gång känner Nietzsche en annan lyrisk spänst i texten och överger så tanken på att låta böckerna gå in i varandra som en fortsättning.

Nej, om Morgonrodnad är aforismernas tidiga gryning innan solen gått upp, så kan Den glada vetenskapen liknas vid en tabula rasa som vill fyllas av solens strålar. Pappret rensuddat från tidigare åsikter, mänskligt hopp, akademisk nödvändighet och den vetenskap som Nietzsche lyfte fram i Mänskligt, alltför mänskligt förkastas. Vi kan säga att detta är Nietzsches sista fria och oanfrätta aforismsamling – befriad från det profetiska tilltalet och känslan av storhetsvansinne.

Nietzsche i tankar om moral

"Jag vet inte längre om du, kära medmänniska och min nästa, kan stå i denna 'rerum concordia discors' i tillvarons hela underbara ovisshet och mångtydighet, och inte fråga, inte darra av frågandets begär och lust.

Tänker att de gamla romarna var ju de starka och förnäma. Varje lämning eller skrift efter dem imponerar men de lämnade inga moraliska drömmar – vi drömmer dem inte längre, som vi drömmer grekerna.

Judarna å andra sidan var det prästerliga ressentimentfolket 'par excellence', och i besittning av en folklig moralisk genialitet utan like: en moral som vi i vår tid är i ett enormt behov utav."

Vägen från Spinoza

Spinoza öppnade en ny väg för filosofin och vetenskapen. Vi vet inte ens vad en kropp förmår, sade han: vi talar om medvetandet och anden, vi talar vitt och brett om allt det där, men vi vet inte vad kroppen är kapabel till, vilka krafter som tillhör den, eller vad dessa krafter förbereder. Och Nietzsche menade: "Detta är medvetandets anspråkslösa fas". Vi kan säga att återbörda medvetandet till den nödvändiga anspråkslösheten är detsamma som att ta det för vad det är: ett symptom.

Medvetandet uttrycker endast relationen mellan vissa bestämda reaktiva krafter och de aktiva krafter som dominerar dem. Medvetandet är till sittväsen reaktivt, det är därför som vi inte kan veta vad en kropp förmår, eller vilken aktivitet den är kapabel till.

Om blivandet blir till någonting, varför har det i sådant fall inte slutat bli till för länge sedan?

Om det är något som blivit till, hur kan det då ha blivit till: "Om världsalltet vore kapabelt till konstans och fasthet, och om det någon gång under hela dess tidsligaförlopp fanns ett enda ara i strängaste bemärkelser, kunde det inte längre finnas något blivande – alltså kunde man inte heller vare sig tänka på eller betrakta något givande.

Nietzsche förkastade alla de mystifikationer som han ansåg vanställde filosofin: det dåliga samvetes framträdande, det negativas drivande prestige som av mångfaldens skiftningar utgör så påtagliga konflikter för vårt medvetande. Ändå är mångfalden, blivandet och slumpen den verkliga filosofiska lyckan och den mänskliga vägen för vår gemensamma framtid.

Här finns mycket hämtat hos Spinoza, som grovt förenklat, förkastade olyckan, varje anledning till olycka, och alla dem som bygger sin makt på andras olycka.

För den franske filosofen Deleuze är Nietzsche tänkaren som systematiskt utvecklar sin metod och han åsidosätter tolkningar som ser obalans eller otydlighet hos Nietzsche.

Deleuze strävade efter att tolka Nietzsche spinozistiskt som den filosof, liksom Spinoza, varit avgörande i frågan om immanens och transcendens. Detta gäller för Deleuze även Heidegger. Hos dem båda är Nietzsche den som tänkt längst och den som någonsin tänkt mest konsekvent.

Jag sympatiserar även med Spindlers vilja till vidareföring av Nietzsche (som ingår i en trilogi som knyter samman Spinoza, Nietzsche och Gilles Deleuze). Sympatin gäller det att hon vill tänka vidare, se vari möjligheterna ligger. Däremot menar jag att hon inte tänker igenom det djupt problematiska hos Nietzsche, de sidor där han är realist: för att hans idé om fria andar ska kunna förverkligas krävs att andra andar blir ofria.

I den litteratur som behandlat Nietzsche ytterst kritiskt finns också bedömningar av franska nietzscheaner som just Gilles Deleuze – deras tankar sägs då alls inte vara vaccinerade mot fascism.

Men jag är inte ute efter den utnötta idén om att extremer till höger och vänster möts. Saken är nämligen den att Nietzsches tänkande kring ett evigt kraftspel, en ebb och flod, ett vågspel, en värld där allt fast förflyktigats, så väl passar in på den hypermoderna kapitalismen. Den skapande destruktionen är ett nyckelinslag i både den kapitalistiska teorin och i Nietzsches dionysiska lära. Att läsa Nietzsche innebär att vi tvingas lära oss skilja mellan det acceptabla och oacceptabla, inte bara godta hans åtskillnad mellan det livsförnekande och det livsbejakande.

Röster om Nietzsche

Vi var vänner, mycket nära vänner, som har blivit främmande för varandra. Men det är i sin ordning. Att vi blev eller måste bli främmande för varandra är bestämt av lagen "över" oss: just därför bör vi också bete oss ärevördigare för oss själva och varandra! Just därför bör tanken på vår forna vänskap te sig heligare – och jag tror på stjärnvänskap där våra vägar efter eoner av tid åter korsas och de glömda samtalen, tankegångarna och sångerna, vaknar till liv genom en minnesflod av bilder som visar det vägval som, till sist, skilde oss åt, precis som det aldrig funnits någon tid emellan.

"Där jag alltid fruktade får jag nu äntligen önska! Man lär sig tillslut att älska sin avgrund"

Thomas Mann:

"Att filosofi inte är en kall abstraktion, utan upplevelse, lidande och offerhandling för mänsklighetens skull, däri låg Nietzsches sanning och förebildlighet. Det drev honom upp på den groteska villfarelsens glaciärer, men framtiden var i verkligheten hans längtans land, och för de efterkommande – som vi, vilkas ungdom hade honom att tacka för oändligt mycket – "

Robert Musil:

"Nietzsche: tillgodogjorde jag mig en tredje del av honom i min ungdom? Och ändå avgörande inflytande."

Stefan George:

"Skränet efter övermänniskan bidrar bara till att undermänniskan släpps lös. Är det inte bättre att i all blygsamhet sörja för att människan än gång på nytt blir vuxen de högsta kraven."

Erich Heller:

"Bland alla adertonhundratalets tänkare är Nietzsche en given följeslagare till Dostojevskij och Kierkegaard. De enda som inte skulle bli alltför förvånade av det kaotiska sceneri där vi samtida rör oss, patetisk, konflikträdda, egenkära, trolösa, sorgsna och allt i en meningslöshet eller löjeväckande förvirring inför tillvarons moraliska tystnad."

Karl Jaspers:

"Utan endast i transcendensen, som Nietzsche inte omedelbart visar vägen till, som han tvärtom vill befria oss ifrån. Men allvaret i den totala självhängivelse, som Nietzsche förverkligade.

Inför Nietzsche växer skyggheten som inför det ofattbara, som bara ursprunget självt, inte vi, kan genomskåda."

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.