Napoleon den III, skaparen av det moderna Frankrike?

Napoleon den tredjeNapoleon den III, den kanske mest missförstådde kejsaren, föddes för tvåhundra år sedan, den 20 april 1808.  I sina memoarer skriver Hortens, Hollands drottning om sin nyfödde son ...

Av: Anne Edelstam | 15 oktober, 2008
Essäer om samhället

Benjamin 28

Av: Håkan Eklund | 25 februari, 2012
Kulturen strippar

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Slottet i Montsegur

Göran Fant och medeltidens katarer – en över trettio år lång livsrelation

Förra året - 2016 - utsågs av katolska kyrkan till ett så kallat misskundsamhetsår, då man vill förlåta alla synder som begåtts i det förflutna. En grupp människor som drabbades ...

Av: Michael Economou | 08 september, 2017
Övriga porträtt

Ludwig Wittgenstein. Foto: Moritz Nähr.

Tractatus: På förtvivlans krön möter Morgonrodnad



Denna kommande essä skall påbörja ett försök till en väv med Friedrich Nietzsche och Ludwig Wittgenstein med föresats att kunna brodera den med Emil Cioran. Och detta utan personporträtt som följer arv och miljö, det är deras texter och tankegångar vi här följer. Men vi börjar någon helt annanstans, i en tråd som kommer att vävas in. Följ med, följ trådarna, allt hänger samman. Allt är om existentialism. 
Ludwig Wittgenstein i späd ålder, 1890. Fotograf okänd.

Ludwig Wittgenstein i späd ålder, 1890. Fotograf okänd.

"Att söka Gud, att söka rörelsens frånvaro och stillsamheten, är den fruktan som fått varje försök till universell gemenskap att gå under. Människans hjärta är inte bara i oroligt intill det finner vila i hos Gud: Guds universalitet är en evig oro för människan och lugnet lägger sig först om Gud låter sig stängas inne i ensamhet och i den djupt orörliga beständigheten hos en grupps militära existens, ty den universella existensen är gränslös och därför utan vila: den avgränsar inte livet till sig själv utan öppnar och slungar ut det i det oändligas oro..."
En ung Emil Cioran i Rumänien.

En ung Emil Cioran i Rumänien.

Annons:

Gått en stund med flyende tankar,
vrider blicken,
vaknar.

Inledning och religion

Dostojevskij i Sjatovs förklädnad:

"Förnuft och vetenskap har, nu och från tidernas begynnelse, alltid bara spelat en sekundär roll i människornas liv, och så kommer det att förbli intill tidens ände. Människorna styrs och formas av en annan makt, som leder och behärskar dem och vars ursprung är okänt och oförklarligt. Det är den makt som består i det okuvliga begäret att gå sin egen väg ända till slutet, samtidigt som den förnekar att det finns något slut. Det är den kraft som oavbrutet och oavlåtligt bejakar sin egen existens och förnekar döden. Det är själva livskraften som i Skriften kallas 'strömmar av levande vatten', om vilkas uttorkande Uppenbarelseboken talar så hotfullt. Den estetiska principen, som filosoferna säger, den sedliga som de också identifierar den med.

'Sökandet efter Gud', skulle jag enklast kalla den. Målet för all nationell rörelse, hos varje folk och under varje period i dess tillvaro är endast och allenast sökandet efter Gud, sin egen Gud, ovillkorligen sin egen Gud, och tron på honom som den ende sanne. Gud är hela folkets syntetiska personlighet, antagen från dess början och till dess slut. Det har aldrig inträffat att alla eller flera folk har funnit en och samma gemensamma Gud, utan var och en har haft sin egen och speciella Gud. [...] Det har aldrig funnits ett folk utan religion, det vill säga utan föreställningen om gott och ont och ett eget gott och ont. [...] Förnuftet har aldrig varit i stånd att definiera vad som är gott och ont, inte ens tillnärmelsevis, tvärtom har det alltid blandat ihop dem på det mest ömkliga och beklagansvärda sätt; vetenskapen däremot har alltid litat till nävrätten.

Det gäller särskilt kvasivetenskapen, mänsklighetens hemskaste gissel, värre än pest, krig och hungersnöd och okänd ända intill vårt århundrade. Kvasivetenskapen är en despot som aldrig varit känd tidigare. En despot som har sina egna präster och slavar, en despot vilken alla har böjt sig med kärlek och en tidigare otänkbar vidskeplighet, inför vilken till och med själva vetenskapen darrar och som den på ett skamligt sätt bejakar.

Stavrogin teg

– Ni är ateist, därför att ni är en herremans son, den siste. Ni har förlorat förmågan att skilja ont från gott, därför att ni inte känner vårt folk längre. En ny generation är på väg, den kommer direkt ur folkens hjärta, men varken ni eller herrarna Verchovjenskij, varken far eller son kommer att känna den och inte heller jag, eftersom också jag är en herremans son, son till er livegne betjänt Pasjka ... Hör ni, ni måste komma fram till Gud genom arbete, det är bara så man kan existera, annars försvinner man som ruttnande mögel, det är genom möda och arbete ni finner Gud."
/ ur Běsy (Onda andar) skriven 1872.


Det finns flera namn som gör anspråk på att vara föregångare till existentialismen men de två tyngsta och oftast förekommande är ändå Dostojevskij (1821-1881) och Nietzsche (1844-1900).

Men med det längre citatblocket, som nyss citerades, ur Onda andar så lämnar vi Dostojevskij och koncentrerar oss på textens tre huvudnamn: först ut är Nietzsche.

Samtida med romantiken i Tyskland var Nietzsches filosofi till en början påverkad av den tankeströmningen, speciellt genom Schopenhauer, men när den trängdes undan av realismen och positivismen, blev han med tiden en av romantikens häftigaste kritiker. Och som befäste Nietzsches plats till en av samtidens viktigaste föregångarna till existentialismen (även Kierkegaard hade sin del här).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nietzsches första stora verk, Geburt der Tragödie, utkom 1872, i svensk översättning Tragedins födelse (1902), följt av ett antal skrifter med filosofiska problem och skarpa aforismer, och som i den löpande texten fortsättningsvis bär sin svenska översättning. Otidsenliga betraktelser som på originalspråk utgavs 1873, Mänskligt, alltförmänskligt publicerad i Tyskland mellan 1878-1880, Morgonrodnad: tankar om de moraliska fördomarna i original 1881, och Den glada vetenskapen som publicerades i Tyskland 1882, översatt till svenska av Carl-Henning Wijkmark år 2008. Ja, detta är givet bara ett axplock och ingen av dem är heller rangordnade utifrån någon betydelsehorisont.

Vill ändå bara nämna om Tragedins födelse att här vänder sig Nietzsche bort från aristoteliska uppfattningen om tragedin som Katarsis. Han anger två tänkbara tolkningar av katarsisbegreppet: moralisk sublimering och medicinsk rening. Men vilken av ån tolkning man använder hänvisar ändå katarsisbegreppet till det tragiska som utlopp. För depressiva och 'reaktiva känslor.´

Det tragiska är den estetiska formen av lust, inte en medicins fras eller ett moraliskt svar på smärtan, skräcken eller medlidandet.

Det är lusten som är tragisk.

Nietzsches hela filosofi, i breda drag, tillhör den mångfasetterade affirmationens logik.

"Det tragiska" grundar sig inte i en relation mellan livet och det negativa, utan i den essentiella relationen mellan lust och mångfald, mellan passiviteten och mångfalden, mellan affirmationen och mångfalden. / Nietzsche ur Den glada vetenskapen

Men det är också här Nietzsche förkastar sina tankar om dramat som han vidhöll i Tragedins födelse där dramat står med sitt patos, ett kontradiktionens kristna patos. Återigen har skifte från självstimuleringens fysiologi till metafysiken i horror vacui och gränstrafiken mellan fysik och metafysik tyglar Nietzsche likt en virtuos som i musiken närmar sig det oerhörda.

I sin Nietzsche-bok skriver Rüdiger Safranski, att Nietzsche aldrig gav svaren, han valde frågorna, och Safranski liknar honom med en visionär som länge står vid havet och blickar; tar in det oerhörda!

Det liv som Nietzsche genomlevde, med sina många vandringar, oftast med oro och någon sjukdom, häftigt humör, oftast ensam med drag av misantropi och som tillslut, bara drygt femtio år gammal, drogs in i galenskapen, och något som tillhör allmängodset inom humaniora i vår samtid. Detsamma med Dostojevskijs epilepsi.

Och att den något allmänbildade vet att Nietzsches syster efter broderns död förfalskade mycket i hans texter, just för att de skulle kunna passa in i nazismens tankegångar.

Tänker, tänker jag, att som alltför ung föras in i Nietzsches värld, utan handledning, är något jag aldrig skulle rekommendera. Nietzsche själv, som ung, förförd av Wagner, men som bytte kurs genom ett resultat av eget tänkande, solitärens tänkande ...

"Med en sådan lapidarisk skärpa säger Anaximander: Där tingen har sin uppkomst, dit måste de också med nödvändighet förgå, ty de måste betala med bot och dömas för sina orättfärdigheter, enligt tidens ordning."
/ Nietzsche ur Filosofin under grekernas tragiska tidsålder (kap. 4)

Om Wittgenstein

Ludwig Wittgenstein föddes 1889 i Habsburgska riket, och likt Nietzsche var även Wittgenstein under sin livstid, fylld av grubblerier och van vid fysisk sjukdomssmärta genom sina förstörda lungor, och publicerade under sin livstid endast den 75-sidiga Tractatus Logico-Philosophicus (1921), en måste-bok för alla som vill närma sig den västerländska filosofin. Dock, alla Wittgensteins omfångsrika manuskript redigerades och publicerades senare postumt, där Filosofiska undersökningar (1953) kom att framstå som en färdig bo, och som i slutet av århundradet ansågs ha kvalificerat sig son en ​​modern klassiker inom filosofins fält.

Efter Tractatus logico-philosophicus blev Wittgenstein folkskollärare och verkade i och med denna anspråkslösa ställning ha dragit sig tillbaka från filosofin. Han skulle dock återkomma på den filosofiska scenen i och med att han flyttar till England och universitetet i Cambridge där han blir professor i filosofi. Allt under stort inflytande av vännen Bertrand Russel.

Det är denna period som refereras till då man brukar tala om den "sene Wittgenstein". Nu skulle Wittgenstein delvis komma att kritisera sitt tidigare verk, Tractatus logico-philosophicus, och rent allmänt kan hans sena filosofi betraktas som mer jordnära. Från denna ungdom bar, likt Nietzsche, Wittgenstein i sitt tänkande, Schopenhauers epistemologiska idealism. Men efter hans studier av filosofisk matematik, övergav han den kunskapsteoretiska idealismen för Gottlob Freges konceptuella realism.

Kuriosa är att år 1916 läste Wittgenstein Dostojevskijs Bröderna Karamazov så ofta att han visste hela passager av den utantill, särskilt talen från den äldre Zosima, som för honom representerade ett kraftfullt kristet ideal, en helig man "som kunde se direkt in själar andra människor." Russell sade han återvände från kriget en förändrad man, en med en djupt mystisk och asketisk attityd.

Kort fristående citat ur Tractatus logico-philosophicus

4.025 En översättning från ett språk till ett annat går inte till på det sättet att man översätter varje sats i det ena språket till en sats i det andra språket. Det är endast satsernas beståndsdelar som översätts.

(Och ordboken översätter inte bara substantiv utan även verb, adjektiv, konjunktioner med mera och den behandlar alla lika.)

6.13 Logiken är ingen lära, utan en spegelbild av världen.

Logiken är transcendental.

Wittgenstein växte alltså upp i Wien, i den österrikiska delen av habsburgska riket, medan vår tredje tänkare i denna text, Emil Cioran, föddes i den ungerska delen.

Deras väg till filosofin var inte enkel, då de stod utanför den strikt akademiska jargongen och de båda var så diametralt olika i tankesätt, med en Cioran som en stor Nietzscheläsare medan en ung Wittgenstein vandrade mot Bertrand Russels idévärld – måste så försöka binda ihop dem (bara därför).

Cioran som vid 17 års ålder blev student i filosofi vid universitetet i Bukarest, och redan i sitt första verk från 1934 uttrycker Cioran en existentialistisk alienation med sin Pe culmile disperării (svenska: På förtvivlans krön) och föregriper därmed både Jean-Paul Sartre och Albert Camus.

Ser där i Ciorans första rörelse en linje som hela tiden bär framåt i en nationell bakåtsyn, hårt sammanknuten med den västeuropeiska intellektuella samtiden och dess syn på framtidens rörelse (männen, de unga, starka och hänsynslösa), med Nietzsche och tragedin blir rörelsen den omvända, dock inte cirkulär, utan en bakåt-universell framåtrörelse.

Rörelsen i tiden var också den framväxande nazismen och antisemitismen, båda lika förkastliga. Cioran bekände sig som ung till båda, så även till fascismen. En antitesens treenighet eller negation av ljuset, som jag ser det.

Cioran

Hans tidiga studier kretsade kring Immanuel Arthur Schopenhauer och särskilt Friedrich Nietzsche. Han var också trogen Nietzsches filosofi livet ut, trots dennes vanrykte efter andra världskriget, och den schopenhauerska pessimismen.

Ciorans examenavhandling handlade om Henri Bergson som han senare förkastade, och hävdade att Bergson inte förstod tragedin i livet.

Vi följer ett citat:

"Jag förstår inte varför vi måste göra saker i den här världen, varför vi måste ha vänner och ambitioner, förhoppningar och drömmar. Skulle det inte vara bättre att dra sig tillbaka till ett avlägset hörn av världen, där alla dess buller och komplikationer skulle höras inte mer? Då vi kunde avstå från kultur och ambitioner; vi skulle förlora allt och vinna ingenting; för vad finns det att vinna från denna värld?"
/ ur På förtvivlans krön

Cioran flyttade senare till Paris och skrev nu alla sina fortsatta verk på franska (från och med 1949). Det var som författare på franska som han blev berömd.

Perspektivet, fältet, horisonten, både kan och ändras alltid. Här mot deras olika likheter som följer... Precis som deras tidiga brådmogenhet, med tiden, övergick till livserfarenhetens omöjlighet genom att inget i egentlig mening går att veta. De reviderade, i tanken, sina förstagångsverk (så bra det gick), och ville hela tiden utveckla dialektiken i tankegångarna och hela tiden blicka framåt, alltid framåt och visionärt.

Och jag tror, att du håller med mig om att ordet kan ju inte återskapa denna omedelbara värld – det vet den som lever i det omedelbara: att våra uttryck ingenting annat är än tingens metaforer, och som vanligt är det Nietzsche som formulerar sig bäst:

"Det är blundandet för det individuella och verkliga som ger oss begreppet, liksom det även ger oss formen."

Tänker, tänker jag, att världen aldrig möter oss oförmedlad och i den ska jag göra om samma misstag i en bruten cirkel, och det är så jag ser värdet; det som strömmar i olika riktningar, följer skilda principer och hela tiden öppnar för en ny horisont som (om vi är öppna) visar på andra aspekter av det humant mänskliga. Den som vill medla mellan två beslutsamma tänkare får medelmåttighetens stämpel på sig. Den nya medlaren saknar blick för det unika; att se likheter och överenstämmelser är ett tecken på svaga ögon.

"Den skrämmande upplevelse och besatthet av döden, när de bevaras i medvetandet, blir förödande. Om du talar om döden, sparar du en del av dig själv. Men på samma gång, något i ditt verkliga jag dör, eftersom objektifierade betydelser förlorar verkligheten de har i medvetandet. [...] Ut ur skuggan av den abstrakta människan, som tänker för nöjet att tänka, framträder den organiska mannen, som tänker på grund av en vital obalans, och som är bortom vetenskap och konst." / Cioran ur På höjderna av förtvivlan.

Sista meningen i citatet ovan "bortom vetenskap och konst", ligger nära titlarna Bortom gott och ont och Den glada vetenskapen av Nietzsche och jag prövar tanken med att citera några få koncentrerade rader av densamme:

"Den vise som astronom: Den som betraktar stjärnorna som något ovan har ännu långt till kunskapens blick."

Vi finner, käre läsare, även det motsattas motsatta i nästa paradox, mer behöver jag inte förtydliga: "Att söka Gud, att söka rörelsens frånvaro och stillsamheten, är den fruktan som fått varje försök till universell gemenskap att gå under. Människans hjärta är inte bara i oroligt intill det finner vila i hos Gud: Guds universalitet är en evig oro för människan och lugnet lägger sig först om Gud låter sig stängas inne i ensamhet och i den djupt orörliga beständigheten hos en grupps militära existens, ty den universella existensen är gränslös och därför utan vila: den avgränsar inte livet till sig själv utan öppnar och slungar ut det i det oändligas oro..."

Och vidare när Cioran lägger ut:

"Jag hatar de visa för deras självbelåtenhet, deras feghet och deras försiktighet. Jag tycker oändligt mycket mer om uppslukande lidersel än att ha ett liknöjt sinnelag, okänsligt för både njutning och smärta. [...] Den vises liv är tomt och sterilt, ty det saknar motsägelser och förtvivlan. Men de som är uppslukade av oöverstigliga motsägelser är oändligt mycket mer kreativa. Den vises resignation kommer av en inre tomhet och inte av en inre eld. Tusen gånger hellre skulle jag vilja dö av denna eld än av tomhet och resignation."

Citaten visar det suveräna ögonblicket, jaglöshetens ickevetande, den enskildes oskuldsfullt extatiska och glädjefullt tragiska förlust och undergång. Men det är hållningen och tonfallet hos dem som är avgörande, inte någon sorts åsiktsförkunnelse eller lärofaders utläggning. Precis som Goethe skriver till Eckerman:

"Men det galna är – att allt tänkande inte förhjälper till en enda tanke [...]."

"Zarathustra övergav aldrig ledordet av att inte ha något slut, och inte framlägga en orsak, eftersom han visste, att orsakerna plockar bort vingarna som vi flyger med." / Georges Bataille ur On Nietzsche.

Rättfilosoferna och den verkliga rättvisan.

Hur meningslöst är det inte att försöka konfrontera orättvisan med rättvisans idealbild? Här måste man vara obönhörligt konsekvent. Orättvisan är människans ursprungliga tillstånd. Rättvisan måste odlas fram mödosamt ur kritik och eftertanke. Rättvisan existerar endast under förutsättning att man aktivt bekämpar orättvisan. Detta blir tyvärr ofta omöjligt, beroende på maktapparaten. Den måste bemötas med analys och byggande av motsatta maktapparater. Rättsfilosofin befattar sig aldrig någonsin med detta. Man ägnar sig istället åt anspråks- och tandlösa funderingar över idealiserade rätts- och orättsbegrepp.

Makten och deras maktapparater, särskilt i våra demokratiska länders allmänt utbredda illusioner, är oförmögna att fatta enkla förnuftiga beslut, de svävar ut i en oöverskådlig komplexitet i stället. Här kan ingen enskild människa göras ansvarig i systemets kolossala inbyggda referensramar, logiskt konsekventa, därför människofientliga och självdestruktiva. Det blir samhällsplanerarna som kommer att förstöra världen, inte galna alienerade fanatiker. Och här vägrar rättsfilosoferna att se maktens verkliga perspektiv. Endast maktspelets analys kan hjälpa oss, inte funderingar över abstrakta rättsbegrepp.

Den tidiga Wittgenstein var bekymrad med det logiska sambandet mellan propositioner och världen och trodde att genom att tillhandahålla en redogörelse för logiken bakom denna relation, han hade löst alla filosofiska problem. Den senare Wittgenstein förkastade många av de antaganden i Tractatus, med argumentet att innebörden av ord är bäst förstås som deras användning inom ett visst språkspel.

Tankar om filosofins svårighet, inte vetenskapens intellektuella svårighet, utan den att ändra inställning. Svårigheten som gäller för att övervinna viljans motstånd.

Som jag ofta tänker, leder filosofin mig inte till någon avsägelse eftersom jag inte avstår från att säga någonting, utan ger bara upp en viss ordsammanställning som meningslös. Och vem kan väl bättre uttrycka det mer exakt än metafilosofins starkast lysande karaktär, Wittgenstein. Hans postumt utgivna filosofiska fragment är en av de få böcker jag alltid har liggandes framme, som en ständig påminnelse om vikten av filosofin som en uppgivenhet för känslan inte förståndet, något som gör den så svår för många.

Wittgenstein menar att det är svårt att använda ett uttryck liksom det kan vara svårt att hålla tillbaka tårar eller ett i stunden vredesutbrott: "Vad som gör ett ämne svårt att förstå – när det är betydelsefullt, viktigt – är inte att det krävs en särskild anvisning om dunkla saker för att man skall förstå det, utan det är snarare motsättningen mellan förståelsen och vad de flesta människor vill se. Därför kan det mest uppenbara bli allra svårast att förstå. Den svårighet det gäller att övervinna är inte en svårighet för förståndet utanför viljan."

Vem kunde vara bättre lämpad? Om Wittgenstein

Tänker, tänker jag, att världen aldrig möter oss oförmedlad och i den ska jag göra om samma misstag i en bruten cirkel, och det är så jag ser värdet; det som strömmar i olika riktningar, följer skilda principer och hela tiden öppnar för en ny horisont som (om vi är öppna) visar på andra aspekter av det humant mänskliga.

Vi har samma problem med den unga Cioran, utanför språket, som i sin vardag ställer sig bakom nazismen och fascismen, men längre fram förkastar dem båda. Jag tänker så här: En Cioran som är nattsvart men inte utan självdistans är som jag ser det antitesens treenighet eller en negation av ljuset. Dock, att förtiga Cioran som filosof och författare, hjälper ingen, texter och tankar behöver problematiseras, föras in i en dialektik. Och Ciorans texter, liksom andra nämnda filosofers, är så översvallande och övergripande i sina olika faser, att jag omöjligt kan redovisa dem i sin helhet, och som lekman göra dem rättvisa.

Här med tillåtelse av essäns form måste jag ändå röra mig svepande och måla med vida penseldrag.

Om filosofin som disciplin är ensam om att skapa begrepp och upprätthålla immanensplan, är den ändå bara ett av flera sätt att förhålla sig till Doxa och kaos! Tillika svävande men stramt åtdraget? – "Inget kan vara slumpmässigt i ett verk av en oändlig intelligens!"

La secta del Fénix

De förverkligade ambitionerna har något som sandlikt går oss ur händerna samtidigt som deras efterbilder förvandlas till monument och kring det ohjälpliga väver människan sin historia: en historia som inte går att vrida tillbaka. Å andra sidan vet vi lika säkert att ingen strävan är meningsfull utan en aldrig så vag föreställning om att den möjligen kan röna framgång, fullbordas eller infrias.

Tänker, tänker jag, att världen aldrig möter oss oförmedlad och i den ska jag göra om samma misstag i en bruten cirkel, och det är så jag ser värdet; det som strömmar i olika riktningar, följer skilda principer och hela tiden öppnar för en ny horisont som (om vi är öppna) visar på andra aspekter av det humant mänskliga. Det är lätt att skymta Cioran här:

"Om jag skulle vara helt uppriktig, vill jag säga att jag inte vet varför jag lever och varför jag inte sluta leva. Svaret ligger troligen i den irrationella karaktär som livet upprätthåller åt sig själv utan anledning." / ur På förtvivlans krön

Dold i framtiden väntar oss uppenbarelsens natt: natten då vi till sist ser vårt eget ansikte, natten då vi till sist hör vårt eget namn. Rätt förstått utplånar den natten vår historia, eller rättare sagt: ett enda ögonblick den natten, en enda handling den natten, ty våra handlingar är vårt kännetecken.

Grundproblemet för Nietzsche är alltid kulturens gåta. En gåta som han vill lösa, inte historiskt, utan som etiskt framtidsproblem – en historicism märks enbart i hans härledningar och förklaringar allt medan han förkastar traditionen.

Århundraden av historisk och vetenskaplig forskning har medfört en mängd kunskaper, och allteftersom vetande och kunskap har utropats till högsta ideal försöker den bildade samtidsmänniskan att fånga upp så mycket som möjligt av detta. Safranski sammanfattar denna "kunskapsjakt" på ett strålande sätt i sin avhandling Nietzsche - Tankarnas biografi (för övrigt en gåva från dig):

"Den moderna människan släpar till sist en oerhörd mängd osmältbara kunskapstenar med sig, vilka också vid varje tillfälle skramla och ramla i kroppen, såsom det heter i sagan. Genom detta skrammel förråder sig den moderna människans innersta egenskap: den märkvärdiga motsättningen mellan ett inre, som inte svarar mot ett yttre, ett yttre som inte svarar mot ett inre.

Å ena sidan betraktar man sitt osmälta vetande som djup innerlighet, och avstår till det yttre från smak och andlighet, där stillöshet, effektsökeri är kännetecknen för denna hållning. Man känner sig överlägsen den inre kultiveringen och förfiningen, och ändå valde man blott denna slapphet, bekvämlighet, detta minsta möjliga mått av självövervinnelse."

Utifrån detta tycker jag mig kunna skönja en kultur, utan fast och helig urkälla, dömd att pröva alla möjligheter och som torftigt måste livnära sig från alla kulturer, och jag menar att detta är nutiden, resultatet av den "mytförstörande sokratismen".

Vad pekar det enorma behovet av historia och identitet på i den otillfredsställda moderna samtiden, insamlandet av andra kulturer och tidstrender, den förtärande "kunskapstörsten", om inte förlusten av myten, förlusten av den mytiska hemorten? Eller för att använda en hegeliansk sats: "det som är förnuftigt är inte verkligt; och det som är verkligt är inte förnuftigt."

Nietzsches dialektik fördes inte fram genom bekräftelse utan genom att söka motstånd – även mot sig själv, sin egen uppfattning av moral och sin närmaste omgivning. Han bröt i princip med allt och kanske det är därför han bär spår i så många skilda riktningar. Han finns inte i ens eget fack men heller inte hos opponenten och kan därför användas, tolkas, omtolkas och bli en bild för det egna, både tes och antites, politisk, ideell, och till och med en troende ateist – som i sig inte behöver vara en motsättning.

För Cioran, är roten till alla "ideologier, läror och blodiga farser" livskraften i sig, den avgörande instinkt som leder människor att tro passionerat någon en sak framför en annan. "Tecken på liv: grymhet, fanatism, intolerans; tecken på dekadens. vänlighet, förståelse, överseende" Sedan "all tro utövar en form av terror", följer att skeptikerna är de "sanna välgörare för mänskligheten". Men även en skeptiker kan visa sig vara fanatisk om skepticism: "människan är det högsta dogmatiska väsen". Livet är en meningslös tragedi gjorde ohyggligt förvärras av den mänskliga benägenheten att investera det med mening, att hitta någon illusion att tro på det enda alternativet till den förödelse som orsakas av människans förmåga att lura sig själv ligger i fullkomlig besvikelse.

Och jag själv upplever samma diskrepans som jag tror Nietzsche iscensätter med Zarathustras överjordiska förhoppningar. "Ej till folket, utan till följeslagare."

Han talar till alla och ingen, till bröderna och vännerna, just för att samtalet inte skall bli ett inre samtal och om vi bläddrar i Otidsenliga betraktelser: "Man måste, ledd av en förebild, träda ur sig själv för att nå höjden av sina möjligheter. Det sanna jaget finner man inte inom sig själv utan ovan sig själv."

Religionen då? Fritänkarens sammanfattade lära? Zarathustra förkunnar: "Jag älskar den som är fri i hjärtat och fri i anden." Så starkt! Så friskt!

"Den övergivna människan den som till sist tar sig an, inte den alienerande; och den övergivna människan är fortfarande den eviga människan." – Äldreomsorgen – fri – övergiven – alienerad.

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Magisk Prag

 Nyligen visade SVT den fascinerande dokumentären "Åter till Prag", där Astrid Ohlsén repriserar filmbilder från ett besök i revolutionsyrans Prag 1989. Hon intervjuade då också den tillbakadragne Vaclav Havel; regimkritikern ...

Av: björn gustavsson | Resereportage | 06 december, 2009

Skendränkning i demokratins namn

Foto: Uniforum Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier. I en intervju i det amerikanska tv-programmet The ...

Av: Tobias Lundberg | Gästkrönikör | 05 maj, 2008

Veckans porträtt: Katarina Norling om Katarina Norling

Katarina Norling om Katarina Norling    "Vaktchefen", 2006 (ur "Natten, A-Z")    The Anchor, 2006. 1. Min mor kom aldrig hem från resan till Italien. Hon fick en hjärtattack i Castiglione della Pescaia, ett fiskeläge ...

Av: Katarina Norling | Konstens porträtt | 23 november, 2006

Mjällare än älfvenben

Orden här uppe tillhör Viktor Rydberg, för våra unga läsare vill jag berätta att han inte är någon programledare från tevens barndom, utan en svensk författare som dog redan 1895 ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer | 12 april, 2012

Diversity in the definitions of truth

Rig Veda 1.164.46c states as an axiom, "Truth is one; the wise call it by many names." Is this the plain narration of a fact, or a meta-narrative, which engages ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 07 november, 2014

Erotomanen Carl Jonas Love Almqvist – en överraskande upptäckt

Mina barn gav mig en läsplatta i födelsedagspresent, och den första bok jag laddade ner var Johan Svedjedals imponerande trebandsverk om Carl Jonas Love Almqvist, med titlarna Kärlek är, Rosor ...

Av: Mats Myrstener | Övriga porträtt | 09 augusti, 2013

Bilmekanikerskojaren och döden

Plötsligt men jag har fått nog mer än ett pluralis, mer än impulsivt tvingat. Jag ger upp, orken släpper. Börjar afträda bokbranschen och avsluta författarskapet. Har närmast redan i tio år ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 27 oktober, 2014

Postemmakrönika 7 Post krönikawc

Vad i helgjutna mässingshelgon, gjort jag hade beställt en bok om bokomslag, eftersom, så eftersom jag skulle slippa läsa, avförkorta proceduren, läsa 58 romaner och böcker från art deco-tiden i ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 20 maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts