När söndagscynismen tar över

Det är när min väninna och jag ligger i min säng med en stor portion glass i famnen och High Fidelity i bakgrunden som jag inser att jag har tagit ...

Av: Jana Rüegg | 28 september, 2011
Gästkrönikör

I morgon firar vi Gottfrid med namnsdag

Ett människohuvud väger 4 kilo. Det centrala nervsystemet badar i en halv deciliter vätska vars främsta uppgift är att skydda mot stötar. Det är oxå fostervattnets viktiga funktion. En vuxen ...

Av: Vladimir Oravsky | 14 december, 2013
Gästkrönikör

Vill du spotta i någons soppa?

TEMA KONST Att spotta i någons soppa Människor har mardrömmar om att göra konstiga och udda saker. Ibland känner man sig inställsam, som om man kysser chefen, fast man egentligen vill ...

Av: Niels Hebert | 03 mars, 2008
Kulturreportage

Konstnärliga modifikationer av dataspel: Top 10 art mods

När konstnärer i slutet av 90-talet började skapa konst inspirerad av dataspel handlade det till största delen om modifikationer av kommersiella dataspel, dvs. man ändrade befintliga spel på olika sätt ...

Av: Mathias Jansson | 02 november, 2013
Essäer om konst

The Age of Pericles, av Philipp Von Foltz.

Arvet från antiken förs vidare av alerta samhällsvetare



”Det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet”, skrev den amerikanske nobelpristagaren William Faulkner i "Själamässa för en nunna" (1951). Det skulle också kunna vara ett motto för några av de senaste årens mest intressanta böcker om politik och samhälle. Dit hör den uppsaliensiske statsvetaren Johan Tralaus "Monstret i mig. Myter om gränser och vilddjur" (2015). Ett annat exempel är sociologen Eva Hedmans "Antikens demokrati och dess aktualitet idag" (2015).




Platon.

Platon.

 

Att Sokrates och Platon var motståndare till demokratin blir alltså fullt klart i Hedmans bok. Likväl kan man ändå tycka att hennes framställning av deras politiska ställningstaganden är lite väl överslätande, för att inte säga idealiserad. Sålunda förtiger hon att Sokrates och Platon förordar ett terrorvälde som kan föra tankarna till vår tids jihadister.
The Death of Socrates, av Jacques-Louis David.

The Death of Socrates, av Jacques-Louis David.

Annons:

Kastar ljus över aktuella samhällsproblem

Johan Tralau vill kasta ljus över aktuella samhällsproblem genom att diskutera dem mot bakgrund av den grekiska antikens dramatik och myter. Så gjorde han redan 2010, då han gav ut Draksådd. Den grekiska tragedin som politiskt tänkande. Den boken har han nu följt upp i Monstret i mig. Myter om gränser och vilddjur (2015).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Drivkraften bakom Tralaus läsning av de antika dramerna är en stark övertygelse om att det grekiska kulturarvet kan förbättra samhället och våra liv. En sådan övertygelse finner vi också i Eva Hedmans bok Antikens demokrati och dess aktualitet idag.

Hedmans diskussion tar sin utgångspunkt i en konflikt mellan folkvalda politiker och lokala aktivister som utspelades i hennes dåvarande hemstad Umeå, vårvintern 1977. Politikerna hade i laga ordning beslutat om avverkning av en skogsdunge som aktivisterna med utomparlamentariska metoder försökte bevara. Detta blev för Hedman incitamentet till en initierad diskussion om demokratibegreppet som ofta fokuserar på förhållandet mellan direktdemokrati och representativ demokrati.

Huvuddelen av Hedmans bok utgörs dock av en detaljrik skildring av demokratins framväxt i antikens Grekland. I centrum av boken står den jämförelsevis demokratiska samhällsform som med längre eller kortare avbrott var förhärskande i Aten under perioden 462-322 f Kr.

En av den athenska demokratins tidigaste tillskyndare var den författare som brukar kallas "historieforskningens fader", Herodotos (485-425 f. Kr.). I hans klassiska bok om kriget mellan grekerna och perserna formuleras argument för demokratin som bevarat sin kraft ända in i vår egen tid. Herodotos framställning ger också vid handen att det var det jämförelsevis demokratiska statsskicket som var orsaken till att grekerna mot alla odds lyckades försvara sig mot den persiska stormakten.

Den som för samtiden och eftervärlden kom att personifiera den athenska demokratin var dock politikern Perikles (495-429 f Kr). Ett vittnesbörd om det finns i historikern Thukydides' bok Kriget mellan Sparta och Athen. Här återberättas ett begravningstal över stupade athenare som Perikles ska ha hållit kort före sin död:

Vårt statsskick söker ej likna andras lagar: vi utgör snarare föredöme än efterbild. Sitt namn har det fått därav att förvaltningen inte sköts av ett fåtal utan av flertalet – därför kallas det folkvälde. I enskilda tvister är alla lika inför lagen.

Detta tal kan ses som en programförklaring för den athenska demokratin. Hedman visar emellertid att det demokratiska statsskicket inte alls var så oomtvistat som man ibland velat göra gällande. Till dess motståndare hörde inte minst de två filosofer som dominerade epoken, d v s Sokrates och Platon. De föraktade demokratin och ansåg att "polis", d v s stadsstaten, i stället skulle styras av en välutbildad elit:

Sokrates var emot demokratin, ty enligt honom var det de duktigaste och mest sakkunniga som skulle styra polis. Platon kom att vidareutveckla denna uppfattning. Det skulle inte bli något slut på polis' olyckor förrän filosoferna blivit ledare eller ledarna filosofer. (s 133)

”Det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet”, skrev den amerikanske nobelpristagaren William Faulkner i "Själamässa för en nunna" (1951). Det skulle också kunna vara ett motto för några av de senaste årens mest intressanta böcker om politik och samhälle. Dit hör den uppsaliensiske statsvetaren Johan Tralaus "Monstret i mig. Myter om gränser och vilddjur" (2015). Ett annat exempel är sociologen Eva Hedmans "Antikens demokrati och dess aktualitet idag" (2015).




Platon.

Platon.

 

Att Sokrates och Platon var motståndare till demokratin blir alltså fullt klart i Hedmans bok. Likväl kan man ändå tycka att hennes framställning av deras politiska ställningstaganden är lite väl överslätande, för att inte säga idealiserad. Sålunda förtiger hon att Sokrates och Platon förordar ett terrorvälde som kan föra tankarna till vår tids jihadister.
The Death of Socrates, av Jacques-Louis David.

The Death of Socrates, av Jacques-Louis David.

Annons:

Kastar ljus över aktuella samhällsproblem

Johan Tralau vill kasta ljus över aktuella samhällsproblem genom att diskutera dem mot bakgrund av den grekiska antikens dramatik och myter. Så gjorde han redan 2010, då han gav ut Draksådd. Den grekiska tragedin som politiskt tänkande. Den boken har han nu följt upp i Monstret i mig. Myter om gränser och vilddjur (2015).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Drivkraften bakom Tralaus läsning av de antika dramerna är en stark övertygelse om att det grekiska kulturarvet kan förbättra samhället och våra liv. En sådan övertygelse finner vi också i Eva Hedmans bok Antikens demokrati och dess aktualitet idag.

Hedmans diskussion tar sin utgångspunkt i en konflikt mellan folkvalda politiker och lokala aktivister som utspelades i hennes dåvarande hemstad Umeå, vårvintern 1977. Politikerna hade i laga ordning beslutat om avverkning av en skogsdunge som aktivisterna med utomparlamentariska metoder försökte bevara. Detta blev för Hedman incitamentet till en initierad diskussion om demokratibegreppet som ofta fokuserar på förhållandet mellan direktdemokrati och representativ demokrati.

Huvuddelen av Hedmans bok utgörs dock av en detaljrik skildring av demokratins framväxt i antikens Grekland. I centrum av boken står den jämförelsevis demokratiska samhällsform som med längre eller kortare avbrott var förhärskande i Aten under perioden 462-322 f Kr.

En av den athenska demokratins tidigaste tillskyndare var den författare som brukar kallas "historieforskningens fader", Herodotos (485-425 f. Kr.). I hans klassiska bok om kriget mellan grekerna och perserna formuleras argument för demokratin som bevarat sin kraft ända in i vår egen tid. Herodotos framställning ger också vid handen att det var det jämförelsevis demokratiska statsskicket som var orsaken till att grekerna mot alla odds lyckades försvara sig mot den persiska stormakten.

Den som för samtiden och eftervärlden kom att personifiera den athenska demokratin var dock politikern Perikles (495-429 f Kr). Ett vittnesbörd om det finns i historikern Thukydides' bok Kriget mellan Sparta och Athen. Här återberättas ett begravningstal över stupade athenare som Perikles ska ha hållit kort före sin död:

Vårt statsskick söker ej likna andras lagar: vi utgör snarare föredöme än efterbild. Sitt namn har det fått därav att förvaltningen inte sköts av ett fåtal utan av flertalet – därför kallas det folkvälde. I enskilda tvister är alla lika inför lagen.

Detta tal kan ses som en programförklaring för den athenska demokratin. Hedman visar emellertid att det demokratiska statsskicket inte alls var så oomtvistat som man ibland velat göra gällande. Till dess motståndare hörde inte minst de två filosofer som dominerade epoken, d v s Sokrates och Platon. De föraktade demokratin och ansåg att "polis", d v s stadsstaten, i stället skulle styras av en välutbildad elit:

Sokrates var emot demokratin, ty enligt honom var det de duktigaste och mest sakkunniga som skulle styra polis. Platon kom att vidareutveckla denna uppfattning. Det skulle inte bli något slut på polis' olyckor förrän filosoferna blivit ledare eller ledarna filosofer. (s 133)

Sida 2

 
Sokrates och Platons antidemokratiska propaganda

Om man vill ha en mer ingående framställning av detta ämna kan man gå till I. F. Stones The Trial of Socrates från 1988. Där framgår det att Sokrates antidemokratiska propaganda inspirerade de båda blodiga militärkupper som 411 och 404 f. Kr. iscensattes av hans lärjungar. Med en brutalitet som erinrar om sentida militärdiktaturer krossade dessa kupper tillfälligt demokratin, och i dess ställe inrättades diktatoriska regimer med massmord och terror mot meningsmotståndare på programmet.

 

Thukydides

Thukydides

Sokrates motstånd mot demokratin var förmodligen orsaken till att han år 399 f. Kr. pekades ut som brottsling och straffades med en dödsdom. Det hindrade inte att det var just detta inslag i den sokratiska filosofin som allra mest appellerat till hans lärjunge Platon.

I dialogerna Staten, Statsmannen och Lagarna går Platon till våldsamt angrepp mot den atenska demokratin. Som Ann Heberlein påpekat i en fin artikel i DN (31/3 2012) ville han i demokratins ställe sätta ett elitistiskt samhälle där de svaga skulle sakna alla rättigheter.

I Staten låter Platon sitt språkrör Sokrates skissera ett hierarkiskt samhälle indelat i tre stånd: näringsidkare, krigare och filosofer. Näringsidkarna skulle sköta jordbruk, handel och hantverk. De fick däremot inte ha något inflytande på statens styrelse. Detsamma gällde om krigarna, som skulle försvara staten mot yttre och inre fiender. I toppen på hierarkin fanns filosoferna som hade till uppgift att utan inblandning från undersåtarna styra staten. Dessa "filosofkungar" skulle utgöra en allsmäktig elit av högt utbildade härskare som sedan barndomen skolats i gymnastik, musik, geometri, matematik och dialektik.

För att grunda och upprätthålla detta filosofstyrda samhälle föreslår Platon och hans talesman Sokrates drastiska metoder. Så vill han exempelvis bereda vägen för sina reformer genom att landsförvisa alla medborgare över tio års ålder och låta de kvarvarande barnen uppfostras av filosoferna.

Så vill han exempelvis bereda vägen för sina reformer genom att landsförvisa alla medborgare över tio års ålder och låta de kvarvarande barnen uppfostras av filosoferna.

När det nya samhället väl var genomfört skulle det vidmakthållas med stränga metoder. Platon låter sitt språkrör Sokrates rekommendera avrättning för dem som vägrade underkasta sig de styrande filosofernas auktoritet. Om det gagnade regimens intressen, skulle filosoferna också ha rätt att ljuga. På så vis skulle undersåtarna invaggas i föreställningen att den hierarkiska samhällsordningen var given av gudarna. Vidare skulle sträng censur utövas. Diktkonsten skulle förbjudas, liksom all musik som inte främjade mod och måtta.

I senare dialoger – där Sokrates inte längre är hans språkrör – modifierar Platon sin bild av idealsamhället, men fortfarande föreskrivs en hårt reglerad stat, med få rättigheter för medborgarna. I Statsmannen tänker han sig sålunda en oinskränkt monarki, där härskaren har rätt att landsförvisa eller avrätta undersåtar som inte anpassar sig. Och i Lagarna pläderas för ett samhälle med sträng åsiktskontroll, som ska upprätthållas av en myndighet – ett slags inkvisition – med befogenhet att sända de oppositionella till ideologiska omskolningsläger eller till döden om de framhärdar i sin gensträvighet. För att skydda undersåtarna mot främmande idéer vill han vidare inskränka möjligheten till utlandsresor.

Lagarna diskuterar också religionens roll i indoktrineringen av undersåtarna. Här föreskriver Platon en dogmatisk religion baserad på en obetingad tro på gudarnas existens och på deras välvilliga ingripande i människornas liv. De medborgare som ertappas med att tvivla på den av staten påbjudna religionen ska dömas till hårda straff. Om de framhärdar ska de avrättas.

Dessa inslag i Platons tänkande brukar förtigas i de flesta framställningar av hans filosofi. Det är därför inte särskilt överraskande att de inte fått något utrymme i Hedmans bok. Det hindrar inte att den i många andra avseenden är ytterst läsvärd.

Artikelns författtare är historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap

Torsten Rönnerstrand

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Everybody needs somebody to love

I ett ringprogram på radio hörde jag en kvinna. Hon talade så klokt och tilltalande att jag var tvungen att skaffa hennes telefonnummer och ringa upp henne. Vi talade ungefär en ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 28 december, 2013

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk…

Through the darkness of future’s past,The magician longs to see.One chants out between two worlds …”Fire … walk with me.” När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991 ...

Av: Jonas Wessel | Essäer om film | 14 november, 2013

Från tablåspel till kyrkodrama

Följande är en genomgång av Olov Hartmans dramatiska arbeten. Det ger en bild av en ovanlig litterär utveckling och av det moderna, kyrkospelets framväxt. Den kritiska udden i granskningen förstör ...

Av: Bertil Falk | Essäer om religionen | 28 oktober, 2009

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien…

Om man går utmed huvudgatan i svenskbygdens Bishop Hill mellan hus med 1800-talsinspirerad svensk bruksbyggnadsstil som Steeple Building och vidare förbi Colony Store och presentshopen Svenska Hjarta (Svenska Hjärtan), krukmakeriet ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 16 mars, 2014

Loggbok från seglats i Hammarenska farvatten…

Ute på villande hav, GPS ur funktion, kompass och sextant överbord, sjökortet ivägblåst, bortblåst, omhöljda av dimma och mörka moln i stark kulning stävar vi vidare, framåt i detta hav ...

Av: Oliver Parland | Övriga porträtt | 10 november, 2012

Emilia Siltavuori, Dikter

Emilia Siltavuori (f 1967, bor med sin man i Helsingfors) har skrivit och läst dikter ända sedan hon var ung, men har hittills inte publicerat någon bok. Dikterna i sviten ...

Av: Emilia Siltavuori | Utopiska geografier | 12 december, 2011

Några tankar kring Yukio Mishimas historiepessimism

I Yukio Mishima. Pseudonym för Kimitake Hiraoka. Född 1925 i en familj vårdande sina samurajrötter. Prosaist, dramatiker, kritiker, skådespelare, framgångsrik kampsportsutövare och anförare av en egen privat nationalistisk milis, Tate-no-kai ...

Av: Sven André | Essäer om religionen | 30 november, 2009

Illustration av slaget om Kurukshetra.

Krigarens ljus

”Din omsorg gäller bara gärningen inte gärningens frukter, låt inte dessa förföra dig att handla eller kedja din höga själ i den icke-gärningens klumpighets band” (Bhagavad-Gita II, 47 )

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.