Carl Abrahamsson och verklighetens absurda teater

Såsom en vulkan är Carl Abrahamssons hjärna, full av brinnande ädelstenar. Alla dessa idéer och projekt gör honom till en mångsysslande artist. Men Carl är också en mycket kontroversiell person ...

Av: Guido Zeccola | 16 september, 2010
Övriga porträtt

Om att läsa för mycket eller Kärlekens idealitet: Flaubert och Faulkner

Vare sig man anser Cervantes’ Don Quijote (1605 och 1615) eller Samuel Richardsons Pamela, or Virtue Rewarded (1740) vara den första romanen, kan man hur som helst säga att läsningens ...

Av: Carl Magnus Juliusson | 14 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Eurovision Song Contest 2016 vinnaren Jamala, Susana Dzjamaladinova. Foto: Anna Velikova/ EBU.

Europa-visionen och Eurovisionen

Är Eurovisionen, ESC alltså, det enda som förenar i dagens Europa? Eller är det ett gigantiskt jippo, drivet av nöjesindustrin för att säkra de stora bolagens fortsatta expansion? Tidningen Kulturens ...

Av: Thomas Wihlman | 23 Maj, 2016
Musikens porträtt

Utveckling och tillväxt samt miljökamp

Ser ett plakat som bjuder in till en diskussionskväll om miljöarbetet i Östra Vätternbranterna. Det naturgeografiska området sträcker sig från Jönköping i söder, genom delar av Tranås och Ödeshögs kommuner ...

Av: Per-Inge Planefors | 27 augusti, 2012
Gästkrönikör

The Age of Pericles, av Philipp Von Foltz.

Arvet från antiken förs vidare av alerta samhällsvetare



”Det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet”, skrev den amerikanske nobelpristagaren William Faulkner i "Själamässa för en nunna" (1951). Det skulle också kunna vara ett motto för några av de senaste årens mest intressanta böcker om politik och samhälle. Dit hör den uppsaliensiske statsvetaren Johan Tralaus "Monstret i mig. Myter om gränser och vilddjur" (2015). Ett annat exempel är sociologen Eva Hedmans "Antikens demokrati och dess aktualitet idag" (2015).




Platon.

Platon.

 

Att Sokrates och Platon var motståndare till demokratin blir alltså fullt klart i Hedmans bok. Likväl kan man ändå tycka att hennes framställning av deras politiska ställningstaganden är lite väl överslätande, för att inte säga idealiserad. Sålunda förtiger hon att Sokrates och Platon förordar ett terrorvälde som kan föra tankarna till vår tids jihadister.
The Death of Socrates, av Jacques-Louis David.

The Death of Socrates, av Jacques-Louis David.

Annons:

Kastar ljus över aktuella samhällsproblem

Johan Tralau vill kasta ljus över aktuella samhällsproblem genom att diskutera dem mot bakgrund av den grekiska antikens dramatik och myter. Så gjorde han redan 2010, då han gav ut Draksådd. Den grekiska tragedin som politiskt tänkande. Den boken har han nu följt upp i Monstret i mig. Myter om gränser och vilddjur (2015).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Drivkraften bakom Tralaus läsning av de antika dramerna är en stark övertygelse om att det grekiska kulturarvet kan förbättra samhället och våra liv. En sådan övertygelse finner vi också i Eva Hedmans bok Antikens demokrati och dess aktualitet idag.

Hedmans diskussion tar sin utgångspunkt i en konflikt mellan folkvalda politiker och lokala aktivister som utspelades i hennes dåvarande hemstad Umeå, vårvintern 1977. Politikerna hade i laga ordning beslutat om avverkning av en skogsdunge som aktivisterna med utomparlamentariska metoder försökte bevara. Detta blev för Hedman incitamentet till en initierad diskussion om demokratibegreppet som ofta fokuserar på förhållandet mellan direktdemokrati och representativ demokrati.

Huvuddelen av Hedmans bok utgörs dock av en detaljrik skildring av demokratins framväxt i antikens Grekland. I centrum av boken står den jämförelsevis demokratiska samhällsform som med längre eller kortare avbrott var förhärskande i Aten under perioden 462-322 f Kr.

En av den athenska demokratins tidigaste tillskyndare var den författare som brukar kallas "historieforskningens fader", Herodotos (485-425 f. Kr.). I hans klassiska bok om kriget mellan grekerna och perserna formuleras argument för demokratin som bevarat sin kraft ända in i vår egen tid. Herodotos framställning ger också vid handen att det var det jämförelsevis demokratiska statsskicket som var orsaken till att grekerna mot alla odds lyckades försvara sig mot den persiska stormakten.

Den som för samtiden och eftervärlden kom att personifiera den athenska demokratin var dock politikern Perikles (495-429 f Kr). Ett vittnesbörd om det finns i historikern Thukydides' bok Kriget mellan Sparta och Athen. Här återberättas ett begravningstal över stupade athenare som Perikles ska ha hållit kort före sin död:

Vårt statsskick söker ej likna andras lagar: vi utgör snarare föredöme än efterbild. Sitt namn har det fått därav att förvaltningen inte sköts av ett fåtal utan av flertalet – därför kallas det folkvälde. I enskilda tvister är alla lika inför lagen.

Detta tal kan ses som en programförklaring för den athenska demokratin. Hedman visar emellertid att det demokratiska statsskicket inte alls var så oomtvistat som man ibland velat göra gällande. Till dess motståndare hörde inte minst de två filosofer som dominerade epoken, d v s Sokrates och Platon. De föraktade demokratin och ansåg att "polis", d v s stadsstaten, i stället skulle styras av en välutbildad elit:

Sokrates var emot demokratin, ty enligt honom var det de duktigaste och mest sakkunniga som skulle styra polis. Platon kom att vidareutveckla denna uppfattning. Det skulle inte bli något slut på polis' olyckor förrän filosoferna blivit ledare eller ledarna filosofer. (s 133)

”Det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet”, skrev den amerikanske nobelpristagaren William Faulkner i "Själamässa för en nunna" (1951). Det skulle också kunna vara ett motto för några av de senaste årens mest intressanta böcker om politik och samhälle. Dit hör den uppsaliensiske statsvetaren Johan Tralaus "Monstret i mig. Myter om gränser och vilddjur" (2015). Ett annat exempel är sociologen Eva Hedmans "Antikens demokrati och dess aktualitet idag" (2015).




Platon.

Platon.

 

Att Sokrates och Platon var motståndare till demokratin blir alltså fullt klart i Hedmans bok. Likväl kan man ändå tycka att hennes framställning av deras politiska ställningstaganden är lite väl överslätande, för att inte säga idealiserad. Sålunda förtiger hon att Sokrates och Platon förordar ett terrorvälde som kan föra tankarna till vår tids jihadister.
The Death of Socrates, av Jacques-Louis David.

The Death of Socrates, av Jacques-Louis David.

Annons:

Kastar ljus över aktuella samhällsproblem

Johan Tralau vill kasta ljus över aktuella samhällsproblem genom att diskutera dem mot bakgrund av den grekiska antikens dramatik och myter. Så gjorde han redan 2010, då han gav ut Draksådd. Den grekiska tragedin som politiskt tänkande. Den boken har han nu följt upp i Monstret i mig. Myter om gränser och vilddjur (2015).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Drivkraften bakom Tralaus läsning av de antika dramerna är en stark övertygelse om att det grekiska kulturarvet kan förbättra samhället och våra liv. En sådan övertygelse finner vi också i Eva Hedmans bok Antikens demokrati och dess aktualitet idag.

Hedmans diskussion tar sin utgångspunkt i en konflikt mellan folkvalda politiker och lokala aktivister som utspelades i hennes dåvarande hemstad Umeå, vårvintern 1977. Politikerna hade i laga ordning beslutat om avverkning av en skogsdunge som aktivisterna med utomparlamentariska metoder försökte bevara. Detta blev för Hedman incitamentet till en initierad diskussion om demokratibegreppet som ofta fokuserar på förhållandet mellan direktdemokrati och representativ demokrati.

Huvuddelen av Hedmans bok utgörs dock av en detaljrik skildring av demokratins framväxt i antikens Grekland. I centrum av boken står den jämförelsevis demokratiska samhällsform som med längre eller kortare avbrott var förhärskande i Aten under perioden 462-322 f Kr.

En av den athenska demokratins tidigaste tillskyndare var den författare som brukar kallas "historieforskningens fader", Herodotos (485-425 f. Kr.). I hans klassiska bok om kriget mellan grekerna och perserna formuleras argument för demokratin som bevarat sin kraft ända in i vår egen tid. Herodotos framställning ger också vid handen att det var det jämförelsevis demokratiska statsskicket som var orsaken till att grekerna mot alla odds lyckades försvara sig mot den persiska stormakten.

Den som för samtiden och eftervärlden kom att personifiera den athenska demokratin var dock politikern Perikles (495-429 f Kr). Ett vittnesbörd om det finns i historikern Thukydides' bok Kriget mellan Sparta och Athen. Här återberättas ett begravningstal över stupade athenare som Perikles ska ha hållit kort före sin död:

Vårt statsskick söker ej likna andras lagar: vi utgör snarare föredöme än efterbild. Sitt namn har det fått därav att förvaltningen inte sköts av ett fåtal utan av flertalet – därför kallas det folkvälde. I enskilda tvister är alla lika inför lagen.

Detta tal kan ses som en programförklaring för den athenska demokratin. Hedman visar emellertid att det demokratiska statsskicket inte alls var så oomtvistat som man ibland velat göra gällande. Till dess motståndare hörde inte minst de två filosofer som dominerade epoken, d v s Sokrates och Platon. De föraktade demokratin och ansåg att "polis", d v s stadsstaten, i stället skulle styras av en välutbildad elit:

Sokrates var emot demokratin, ty enligt honom var det de duktigaste och mest sakkunniga som skulle styra polis. Platon kom att vidareutveckla denna uppfattning. Det skulle inte bli något slut på polis' olyckor förrän filosoferna blivit ledare eller ledarna filosofer. (s 133)

Sida 2

 
Sokrates och Platons antidemokratiska propaganda

Om man vill ha en mer ingående framställning av detta ämna kan man gå till I. F. Stones The Trial of Socrates från 1988. Där framgår det att Sokrates antidemokratiska propaganda inspirerade de båda blodiga militärkupper som 411 och 404 f. Kr. iscensattes av hans lärjungar. Med en brutalitet som erinrar om sentida militärdiktaturer krossade dessa kupper tillfälligt demokratin, och i dess ställe inrättades diktatoriska regimer med massmord och terror mot meningsmotståndare på programmet.

 

Thukydides

Thukydides

Sokrates motstånd mot demokratin var förmodligen orsaken till att han år 399 f. Kr. pekades ut som brottsling och straffades med en dödsdom. Det hindrade inte att det var just detta inslag i den sokratiska filosofin som allra mest appellerat till hans lärjunge Platon.

I dialogerna Staten, Statsmannen och Lagarna går Platon till våldsamt angrepp mot den atenska demokratin. Som Ann Heberlein påpekat i en fin artikel i DN (31/3 2012) ville han i demokratins ställe sätta ett elitistiskt samhälle där de svaga skulle sakna alla rättigheter.

I Staten låter Platon sitt språkrör Sokrates skissera ett hierarkiskt samhälle indelat i tre stånd: näringsidkare, krigare och filosofer. Näringsidkarna skulle sköta jordbruk, handel och hantverk. De fick däremot inte ha något inflytande på statens styrelse. Detsamma gällde om krigarna, som skulle försvara staten mot yttre och inre fiender. I toppen på hierarkin fanns filosoferna som hade till uppgift att utan inblandning från undersåtarna styra staten. Dessa "filosofkungar" skulle utgöra en allsmäktig elit av högt utbildade härskare som sedan barndomen skolats i gymnastik, musik, geometri, matematik och dialektik.

För att grunda och upprätthålla detta filosofstyrda samhälle föreslår Platon och hans talesman Sokrates drastiska metoder. Så vill han exempelvis bereda vägen för sina reformer genom att landsförvisa alla medborgare över tio års ålder och låta de kvarvarande barnen uppfostras av filosoferna.

Så vill han exempelvis bereda vägen för sina reformer genom att landsförvisa alla medborgare över tio års ålder och låta de kvarvarande barnen uppfostras av filosoferna.

När det nya samhället väl var genomfört skulle det vidmakthållas med stränga metoder. Platon låter sitt språkrör Sokrates rekommendera avrättning för dem som vägrade underkasta sig de styrande filosofernas auktoritet. Om det gagnade regimens intressen, skulle filosoferna också ha rätt att ljuga. På så vis skulle undersåtarna invaggas i föreställningen att den hierarkiska samhällsordningen var given av gudarna. Vidare skulle sträng censur utövas. Diktkonsten skulle förbjudas, liksom all musik som inte främjade mod och måtta.

I senare dialoger – där Sokrates inte längre är hans språkrör – modifierar Platon sin bild av idealsamhället, men fortfarande föreskrivs en hårt reglerad stat, med få rättigheter för medborgarna. I Statsmannen tänker han sig sålunda en oinskränkt monarki, där härskaren har rätt att landsförvisa eller avrätta undersåtar som inte anpassar sig. Och i Lagarna pläderas för ett samhälle med sträng åsiktskontroll, som ska upprätthållas av en myndighet – ett slags inkvisition – med befogenhet att sända de oppositionella till ideologiska omskolningsläger eller till döden om de framhärdar i sin gensträvighet. För att skydda undersåtarna mot främmande idéer vill han vidare inskränka möjligheten till utlandsresor.

Lagarna diskuterar också religionens roll i indoktrineringen av undersåtarna. Här föreskriver Platon en dogmatisk religion baserad på en obetingad tro på gudarnas existens och på deras välvilliga ingripande i människornas liv. De medborgare som ertappas med att tvivla på den av staten påbjudna religionen ska dömas till hårda straff. Om de framhärdar ska de avrättas.

Dessa inslag i Platons tänkande brukar förtigas i de flesta framställningar av hans filosofi. Det är därför inte särskilt överraskande att de inte fått något utrymme i Hedmans bok. Det hindrar inte att den i många andra avseenden är ytterst läsvärd.

Artikelns författtare är historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap

Torsten Rönnerstrand

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Anisur Rahman Foto Cato Lein

Anisur Rahman . Tre noveller i översättning av Kristian Carlsson

Anisur Rahman är  poet, dramatiker, översättare och journalist med "ena benet här i Sverige och det andra i Bangladesh". Hans skrivande är språkligt, geografiskt och genremässigt gränsöverskridande och speglar exilen ...

Av: Anisur Rahman | Utopiska geografier | 09 Maj, 2016

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

Om morgonen slickar Korridoren sina sår efter nattens omväxlande övningar och inväntar det återställande lugnet åter erbjudande en tingens estetik och ett nästan dammigt lugn med korridorgolvets blanka yta som ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 10 juli, 2011

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 april, 2013

Livsfarlig, livsnödvändig läsning (Om klassiker och kanon del I)

Varför läser jag klassiker?   Vad är en klassiker? Den mest allmänna och traditionella definitionen är att klassikerna, i likhet med kanon, betecknar "det utvalda och mönstergilla", och "att denna förebildlighet är ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2010

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Beatrice Alemagna Foto Gian-Luca Rossetti

Att brodera en saga

Beatrice Alemagna föddes i Bologna i mitten av 1970-talet. Efter studier i grafisk och visuell kommunikation vid ISIA i Urbino flyttade hon, efter att ha vunnit ett prestigefullt pris, till ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 november, 2014

Diversity in the definitions of truth

Rig Veda 1.164.46c states as an axiom, "Truth is one; the wise call it by many names." Is this the plain narration of a fact, or a meta-narrative, which engages ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 07 november, 2014

Ectoplasm Girls: En musikalisk frizon utan några som helst regler

Ectoplasm Girls är en besynnerlig duo som består av systrarna Nadine och Tanya Byrne från Stockholm. Deras musik är lekfull, dyster, mörk, glad, ljus, stilla, dansant, trolsk, drömsk, synsk, barnslig ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 09 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.