Filmen Martyrs och lidandets transcendens

Varning: denna text avslöjar både handling och slut i filmen Martyrs.

Av: Hugo Kuhlin | 26 april, 2017
Essäer om film

Operasångerskan Stella Scott, Byxavund? och Toner ur en garderob

Foto: Sophia Callmer Operasångerskan Stella Scott, Byxavund? och Toner ur en garderob Visste du att Tjajkovskij, Händel och Schubert var bögar? Och att hela den västerländska kulturhistorien myllrar av berömdheter med ...

Av: Felicia Konrad | 30 oktober, 2007
Musikens porträtt

Av det ni lämnar i ruiner ska jag bygga ett tempel

Det känns som att det svenska litteraturklimatet blir alltmer fientligt gentemot poesin. Att den litterära jordmånen dödar dess rötter. Att den inte längre tillåts växa. Den har blivit en fridlyst ...

Av: Tim Sterner | 24 november, 2011
Gästkrönikör

Ensamheten är inskriven i en social väv. Intervju med Tova Gerge

Tova Gerge är författare, scenkonstnär och aktivist. Hon har nyligen släppt boken Rakel delat med tio, en text som jag skulle beteckna som en kortroman. Boken är släppt på två ...

Av: Guido Zeccola | 20 mars, 2013
Litteraturens porträtt

The Age of Pericles, av Philipp Von Foltz.

Arvet från antiken förs vidare av alerta samhällsvetare



”Det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet”, skrev den amerikanske nobelpristagaren William Faulkner i "Själamässa för en nunna" (1951). Det skulle också kunna vara ett motto för några av de senaste årens mest intressanta böcker om politik och samhälle. Dit hör den uppsaliensiske statsvetaren Johan Tralaus "Monstret i mig. Myter om gränser och vilddjur" (2015). Ett annat exempel är sociologen Eva Hedmans "Antikens demokrati och dess aktualitet idag" (2015).




Platon.

Platon.

 

Att Sokrates och Platon var motståndare till demokratin blir alltså fullt klart i Hedmans bok. Likväl kan man ändå tycka att hennes framställning av deras politiska ställningstaganden är lite väl överslätande, för att inte säga idealiserad. Sålunda förtiger hon att Sokrates och Platon förordar ett terrorvälde som kan föra tankarna till vår tids jihadister.
The Death of Socrates, av Jacques-Louis David.

The Death of Socrates, av Jacques-Louis David.

Annons:

Kastar ljus över aktuella samhällsproblem

Johan Tralau vill kasta ljus över aktuella samhällsproblem genom att diskutera dem mot bakgrund av den grekiska antikens dramatik och myter. Så gjorde han redan 2010, då han gav ut Draksådd. Den grekiska tragedin som politiskt tänkande. Den boken har han nu följt upp i Monstret i mig. Myter om gränser och vilddjur (2015).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Drivkraften bakom Tralaus läsning av de antika dramerna är en stark övertygelse om att det grekiska kulturarvet kan förbättra samhället och våra liv. En sådan övertygelse finner vi också i Eva Hedmans bok Antikens demokrati och dess aktualitet idag.

Hedmans diskussion tar sin utgångspunkt i en konflikt mellan folkvalda politiker och lokala aktivister som utspelades i hennes dåvarande hemstad Umeå, vårvintern 1977. Politikerna hade i laga ordning beslutat om avverkning av en skogsdunge som aktivisterna med utomparlamentariska metoder försökte bevara. Detta blev för Hedman incitamentet till en initierad diskussion om demokratibegreppet som ofta fokuserar på förhållandet mellan direktdemokrati och representativ demokrati.

Huvuddelen av Hedmans bok utgörs dock av en detaljrik skildring av demokratins framväxt i antikens Grekland. I centrum av boken står den jämförelsevis demokratiska samhällsform som med längre eller kortare avbrott var förhärskande i Aten under perioden 462-322 f Kr.

En av den athenska demokratins tidigaste tillskyndare var den författare som brukar kallas "historieforskningens fader", Herodotos (485-425 f. Kr.). I hans klassiska bok om kriget mellan grekerna och perserna formuleras argument för demokratin som bevarat sin kraft ända in i vår egen tid. Herodotos framställning ger också vid handen att det var det jämförelsevis demokratiska statsskicket som var orsaken till att grekerna mot alla odds lyckades försvara sig mot den persiska stormakten.

Den som för samtiden och eftervärlden kom att personifiera den athenska demokratin var dock politikern Perikles (495-429 f Kr). Ett vittnesbörd om det finns i historikern Thukydides' bok Kriget mellan Sparta och Athen. Här återberättas ett begravningstal över stupade athenare som Perikles ska ha hållit kort före sin död:

Vårt statsskick söker ej likna andras lagar: vi utgör snarare föredöme än efterbild. Sitt namn har det fått därav att förvaltningen inte sköts av ett fåtal utan av flertalet – därför kallas det folkvälde. I enskilda tvister är alla lika inför lagen.

Detta tal kan ses som en programförklaring för den athenska demokratin. Hedman visar emellertid att det demokratiska statsskicket inte alls var så oomtvistat som man ibland velat göra gällande. Till dess motståndare hörde inte minst de två filosofer som dominerade epoken, d v s Sokrates och Platon. De föraktade demokratin och ansåg att "polis", d v s stadsstaten, i stället skulle styras av en välutbildad elit:

Sokrates var emot demokratin, ty enligt honom var det de duktigaste och mest sakkunniga som skulle styra polis. Platon kom att vidareutveckla denna uppfattning. Det skulle inte bli något slut på polis' olyckor förrän filosoferna blivit ledare eller ledarna filosofer. (s 133)

”Det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet”, skrev den amerikanske nobelpristagaren William Faulkner i "Själamässa för en nunna" (1951). Det skulle också kunna vara ett motto för några av de senaste årens mest intressanta böcker om politik och samhälle. Dit hör den uppsaliensiske statsvetaren Johan Tralaus "Monstret i mig. Myter om gränser och vilddjur" (2015). Ett annat exempel är sociologen Eva Hedmans "Antikens demokrati och dess aktualitet idag" (2015).




Platon.

Platon.

 

Att Sokrates och Platon var motståndare till demokratin blir alltså fullt klart i Hedmans bok. Likväl kan man ändå tycka att hennes framställning av deras politiska ställningstaganden är lite väl överslätande, för att inte säga idealiserad. Sålunda förtiger hon att Sokrates och Platon förordar ett terrorvälde som kan föra tankarna till vår tids jihadister.
The Death of Socrates, av Jacques-Louis David.

The Death of Socrates, av Jacques-Louis David.

Annons:

Kastar ljus över aktuella samhällsproblem

Johan Tralau vill kasta ljus över aktuella samhällsproblem genom att diskutera dem mot bakgrund av den grekiska antikens dramatik och myter. Så gjorde han redan 2010, då han gav ut Draksådd. Den grekiska tragedin som politiskt tänkande. Den boken har han nu följt upp i Monstret i mig. Myter om gränser och vilddjur (2015).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Drivkraften bakom Tralaus läsning av de antika dramerna är en stark övertygelse om att det grekiska kulturarvet kan förbättra samhället och våra liv. En sådan övertygelse finner vi också i Eva Hedmans bok Antikens demokrati och dess aktualitet idag.

Hedmans diskussion tar sin utgångspunkt i en konflikt mellan folkvalda politiker och lokala aktivister som utspelades i hennes dåvarande hemstad Umeå, vårvintern 1977. Politikerna hade i laga ordning beslutat om avverkning av en skogsdunge som aktivisterna med utomparlamentariska metoder försökte bevara. Detta blev för Hedman incitamentet till en initierad diskussion om demokratibegreppet som ofta fokuserar på förhållandet mellan direktdemokrati och representativ demokrati.

Huvuddelen av Hedmans bok utgörs dock av en detaljrik skildring av demokratins framväxt i antikens Grekland. I centrum av boken står den jämförelsevis demokratiska samhällsform som med längre eller kortare avbrott var förhärskande i Aten under perioden 462-322 f Kr.

En av den athenska demokratins tidigaste tillskyndare var den författare som brukar kallas "historieforskningens fader", Herodotos (485-425 f. Kr.). I hans klassiska bok om kriget mellan grekerna och perserna formuleras argument för demokratin som bevarat sin kraft ända in i vår egen tid. Herodotos framställning ger också vid handen att det var det jämförelsevis demokratiska statsskicket som var orsaken till att grekerna mot alla odds lyckades försvara sig mot den persiska stormakten.

Den som för samtiden och eftervärlden kom att personifiera den athenska demokratin var dock politikern Perikles (495-429 f Kr). Ett vittnesbörd om det finns i historikern Thukydides' bok Kriget mellan Sparta och Athen. Här återberättas ett begravningstal över stupade athenare som Perikles ska ha hållit kort före sin död:

Vårt statsskick söker ej likna andras lagar: vi utgör snarare föredöme än efterbild. Sitt namn har det fått därav att förvaltningen inte sköts av ett fåtal utan av flertalet – därför kallas det folkvälde. I enskilda tvister är alla lika inför lagen.

Detta tal kan ses som en programförklaring för den athenska demokratin. Hedman visar emellertid att det demokratiska statsskicket inte alls var så oomtvistat som man ibland velat göra gällande. Till dess motståndare hörde inte minst de två filosofer som dominerade epoken, d v s Sokrates och Platon. De föraktade demokratin och ansåg att "polis", d v s stadsstaten, i stället skulle styras av en välutbildad elit:

Sokrates var emot demokratin, ty enligt honom var det de duktigaste och mest sakkunniga som skulle styra polis. Platon kom att vidareutveckla denna uppfattning. Det skulle inte bli något slut på polis' olyckor förrän filosoferna blivit ledare eller ledarna filosofer. (s 133)

Sida 2

 
Sokrates och Platons antidemokratiska propaganda

Om man vill ha en mer ingående framställning av detta ämna kan man gå till I. F. Stones The Trial of Socrates från 1988. Där framgår det att Sokrates antidemokratiska propaganda inspirerade de båda blodiga militärkupper som 411 och 404 f. Kr. iscensattes av hans lärjungar. Med en brutalitet som erinrar om sentida militärdiktaturer krossade dessa kupper tillfälligt demokratin, och i dess ställe inrättades diktatoriska regimer med massmord och terror mot meningsmotståndare på programmet.

 

Thukydides

Thukydides

Sokrates motstånd mot demokratin var förmodligen orsaken till att han år 399 f. Kr. pekades ut som brottsling och straffades med en dödsdom. Det hindrade inte att det var just detta inslag i den sokratiska filosofin som allra mest appellerat till hans lärjunge Platon.

I dialogerna Staten, Statsmannen och Lagarna går Platon till våldsamt angrepp mot den atenska demokratin. Som Ann Heberlein påpekat i en fin artikel i DN (31/3 2012) ville han i demokratins ställe sätta ett elitistiskt samhälle där de svaga skulle sakna alla rättigheter.

I Staten låter Platon sitt språkrör Sokrates skissera ett hierarkiskt samhälle indelat i tre stånd: näringsidkare, krigare och filosofer. Näringsidkarna skulle sköta jordbruk, handel och hantverk. De fick däremot inte ha något inflytande på statens styrelse. Detsamma gällde om krigarna, som skulle försvara staten mot yttre och inre fiender. I toppen på hierarkin fanns filosoferna som hade till uppgift att utan inblandning från undersåtarna styra staten. Dessa "filosofkungar" skulle utgöra en allsmäktig elit av högt utbildade härskare som sedan barndomen skolats i gymnastik, musik, geometri, matematik och dialektik.

För att grunda och upprätthålla detta filosofstyrda samhälle föreslår Platon och hans talesman Sokrates drastiska metoder. Så vill han exempelvis bereda vägen för sina reformer genom att landsförvisa alla medborgare över tio års ålder och låta de kvarvarande barnen uppfostras av filosoferna.

Så vill han exempelvis bereda vägen för sina reformer genom att landsförvisa alla medborgare över tio års ålder och låta de kvarvarande barnen uppfostras av filosoferna.

När det nya samhället väl var genomfört skulle det vidmakthållas med stränga metoder. Platon låter sitt språkrör Sokrates rekommendera avrättning för dem som vägrade underkasta sig de styrande filosofernas auktoritet. Om det gagnade regimens intressen, skulle filosoferna också ha rätt att ljuga. På så vis skulle undersåtarna invaggas i föreställningen att den hierarkiska samhällsordningen var given av gudarna. Vidare skulle sträng censur utövas. Diktkonsten skulle förbjudas, liksom all musik som inte främjade mod och måtta.

I senare dialoger – där Sokrates inte längre är hans språkrör – modifierar Platon sin bild av idealsamhället, men fortfarande föreskrivs en hårt reglerad stat, med få rättigheter för medborgarna. I Statsmannen tänker han sig sålunda en oinskränkt monarki, där härskaren har rätt att landsförvisa eller avrätta undersåtar som inte anpassar sig. Och i Lagarna pläderas för ett samhälle med sträng åsiktskontroll, som ska upprätthållas av en myndighet – ett slags inkvisition – med befogenhet att sända de oppositionella till ideologiska omskolningsläger eller till döden om de framhärdar i sin gensträvighet. För att skydda undersåtarna mot främmande idéer vill han vidare inskränka möjligheten till utlandsresor.

Lagarna diskuterar också religionens roll i indoktrineringen av undersåtarna. Här föreskriver Platon en dogmatisk religion baserad på en obetingad tro på gudarnas existens och på deras välvilliga ingripande i människornas liv. De medborgare som ertappas med att tvivla på den av staten påbjudna religionen ska dömas till hårda straff. Om de framhärdar ska de avrättas.

Dessa inslag i Platons tänkande brukar förtigas i de flesta framställningar av hans filosofi. Det är därför inte särskilt överraskande att de inte fått något utrymme i Hedmans bok. Det hindrar inte att den i många andra avseenden är ytterst läsvärd.

Artikelns författtare är historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap

Torsten Rönnerstrand

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan. Vecka 6 2012

Veckans krönika skulle som vanligt handla om något aktuellt. Jag funderade på antingen den absurda ”Storebror-ser-dig-lagen” ACTA eller den inte mindre absurda svenska anslutningen till europakten. Då kom budet om ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 04 februari, 2012

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel Mycket har sagts och mycket har skrivits om Per Olof Enquist och hans författarskap alltsedan romandebuten med Kristallögat 1961. Drygt fyrtio år senare nämns ...

Av: Patrik Tornéus | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2007

Person, karakter og samfunn. Del I

Innledning Artikkelen min er både om å leve for seg selv òg leve sammen med andre, det vil si i samfunn med folk som er annerledes enn oss selv. Like nedenfor mangler ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 december, 2013

Mats Waltre

Poetiska porträtt

Under serien ”Poetiska porträtt” porträtterar jag kända personer i diktform. De som porträtteras kommer företrädesvis att vara politiker, kulturarbetare, journalister, skribenter och andra som framför och har framfört åsikter eller ...

Av: Mats Waltre | Gästkrönikör | 11 december, 2016

Amsterdam, strax till vänster om Spuistratt

Vi vänder runt hörnet på Spuistratt, och skyndar mot restaurangen vi ska träffa kollegorna på, och där, i ögonvrån, fångar mig omslaget på det senaste numret av den amerikanska kulturtidskriften ...

Av: Mikke Schirén | Gästkrönikör | 15 november, 2014

Slask, Polens nationella folklore-ensemble, foto Anna Spysz

Gränslös uppkäftighet i Krakow

Stående ovationer för det svensk-danska bandet Body Sculptures under Unsound i polska Krakow. Och flera internationella samarbeten som ger nya infallsvinklar i en krackelerande värld. Det är Unsound i år ...

Av: Curt Lundberg | Essäer om musik | 28 oktober, 2016

Helgon och källkult i Sverige: Sankta Helena eller Elin av Skövde

Den första lördagen efter pingst firades traditionellt Trefaldighetsafton. Söndagen som följer, trefaldighetssöndagen, är inledningen till den långa trefaldighetstiden. För inte så länge sedan var trefaldighetsafton en av årets stora dagar ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 10 juli, 2012

Den Gudomliga komedin Del 3

En purgatorivandring  När vi nu lämnar det första stadiet på vandringen genom "de tre rikena" har vi lämnat det statiska "trattlandskapet" bakom oss. Dante med sin Mästare och ledsagare Vergilius har ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer om litteratur & böcker | 26 februari, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts