Simon O Pettersson - Sydtysk afton

Simon Pettersson – Fil. stud. med breda humanistiska intressen. Skriver i flertalet genrer. Söker inte medvetet att skriva i någon viss stil, men i den mån han kan analysera sina egna ...

Av: Simon O Pettersson | 25 juni, 2012
Utopiska geografier

Baksmällan

Så där ja. Då är valfesten över för den här gången, och valvakan har övergått i politisk baksmälla. Det blev också som jag befarat. Oskuldens tid är över. Nu tänker jag ...

Av: Ulf Persson | 23 september, 2010
Gästkrönikör

I skuggan av ljuset. Om Gregory Crewdson

Ingenting kan väl vara mer trendriktigt inom konstvärlden just nu än foto. Kulturhuset i Stockholm har dock satsat på denna konstform i ett antal år och har generöst bjudit på ...

Av: Nancy Westman | 26 mars, 2011
Konstens porträtt

Ett anständigt liv? Romernas situation i Sverige

På teve visas ett program om de sju dödssynderna, varav likgiltigheten är en. Mötet människor emellan inrymmer ett hopp om att bli förstådd. Utan förståelse infinner sig likgiltigheten, man ...

Av: Lilian O. Montmar | 23 februari, 2010
Essäer om samhället

Hundkäx.

Hundkäxet: om livets och konstens betydelsebärande bilder



Första bilden: ett dike invid bilvägen där det växer hundkäx (en av barndomens alla växter jag faktiskt lärde mig känna igen) och min mamma som går på vägen trettio meter framför mig i en blå regnjacka. Tidig sommar, än så länge svalt utomhus. Ont i bröstet, svårt att andas och kroppen fylld med skam – tankarna går på repeat och världen är svår att förstå. Bilarna passerar med halvljuset påslaget. Vi måste alltså hunnit äta middag. Hon försöker visst prata med mig, men jag orkar verkligen inte. Inte nu. Hur kom vi ens hit? Jag vet inte.





 

Svåra erfarenheter samlas i en emblematisk bild och blir därmed lättare att hantera – kanske för att bilden är enklare att relatera till, kanske för att den tillåter ett likgiltigt betraktande. Bilden gör det möjligt att förhålla sig till erfarenheten utan att aktivt delta i eller genomleva den ännu en gång.
Därför finner jag också någon slags tröst i mitt hundkäx.
Mimosadunge

Mimosadunge

Annons:

Senare har jag ofta gått den här vägen: det är en enkel grusväg som går längs med bilvägen, förbi ett par villor och en mindre bondgård och vidare in i ett kort skogsparti. Men jag kan omöjligen minnas hur vi hamnade här ikväll. Hundkäxen i diket, om det verkligen var hundkäx, är det enda jag minns någorlunda klart. Själva sammanhanget är förlorat och bara denna enstaka bild finns kvar. Jag har funderat mycket på vilken växt det kan ha varit. Som om den skulle kunna ge svar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hundkäxet blommar mellan maj och juni och trivs bäst i mark rik på kväve och näring, till exempel vid vägkanter – min gissning är alltså inte helt otrolig. Den har små vita blommor, gröna spetsiga blad längre ner och en ihålig stjälk. Arten är vanlig. Av alla möjliga namn på växter lade jag som barn just detta på minnet eftersom att jag fann det så lustigt. Hundkäx, hundkex – kan en växt heta det? Det är ju bara fånigt.

Men kanske är det inte växten som ska ge svar? Snarare är den en meningslös minnesbild som jag projicerat mening på: i vägkantens hundkäx finns en undangömd erfarenhet som jag inte kan hantera. Fiktionen som minne, minnet som fiktion. I mitt hundkäx strålar år av röster, ljud, lukter och känslor samman.

2.

Vissa scener, skeenden eller saker tycks vi tillskriva en symbolisk betydelse. Det är ögonblicksbilder som har karaktär av nyckelscener och därmed förefaller förtätade och laddade med betydelse: prismor genom vilka det går att skymta hela sitt liv.

Oavsett om denna typ av personliga narrativ är psykologiskt relevanta eller inte har de spelat en stor roll i 1900-talskonsten. En del av bilderna återkommer ständigt och är åtminstone delvis ett resultat av den stora inverkan psykoanalysen har haft på 1900-talets konstnärer: föräldrarnas samlag, den diktatoriska fader och tidiga sexuella erfarenheter.

Det handlar inte nödvändigtvis om erfarenheter som den vuxne betraktar som tabubelagda, men barnets begränsade förståelse av omvärlden tenderar likväl att förknippa dem med starka skamkänslor. Bilderna dröjer sig kvar hos den vuxne även när känslorna upplevs vara överspelade och bortglömda. Det konstnärliga skapandet blir ett sätt att närma sig dessa till synes urholkade bilder och på nytt utvinna den förlorade meningen.

Möjligtvis förklarar det deras bestående attraktionskraft.

3.

Andra bilden: ett avbrutet samlag i en mimosadunge vid Franska Rivieran. Den lilla flickan som skälver av upphetsning under den tunna klänningen och särar lätt på läpparna och benen. En hand som stryker henne över könet. De långa tunna bladen ovanför är svarta silhuetter mot den stjärnbeströdda himlen.

Humbert Humbert i Vladimir Nabokovs Lolita förklarar sin dragning till unga flickor i allmänhet och Lolita i synnerhet med sin ungdomsförälskelses Annabel Leighs för tidiga död och deras misslyckade och aldrig fullbordade sexuella samvaro.

Kanske är det också skammen han minns och försöker efterlikna: det att bli påkommen och avbruten mitt i ett samlag av plötsliga rörelser i trädgården och en hysteriskt skrikande mor. Om varje ny nymfett är en liten uppenbarelse eftersom hon påminner honom om detta tidiga misslyckande, är utnyttjandet av Lolita vad som möjliggör ett pågående terapeutiskt samtal med det förflutna.

I henne låter han den döda Annabel Leigh återuppstå.

4.

Fler växter som bär på historier.

I oktober ser jag Pia Rönickes utställning The Pages of Day and Night på Göteborgs Konsthall. Den består av sextio svartvita fotogravyrer på pressade växter från 1760-talet fram till idag. De finns alla bevarade i det danska herbariet i Köpenhamn och i det högra hörnet på varje fotogravyr står deras latinska namn, var växten kommer ifrån och ibland även vilken färg den har (rosa-lila, violett, ljust gul). Jag läser de små handskrivna markeringarna och fantiserar: växten återfanns på en gräsbevuxen bergssida nära Alqosh den åttonde maj 1981 av en viss Dr. M. (resten av namnet är oläsligt på grund av handstilen). Dess löv ser spröda ut och stjälkarna verkar bräckliga. Dr. M. har fäst den vid pappret med tunna bitar vit tejp. Hans hand var överdragen med en genomskinlig handske och darrade lätt. Märkligt, tänkte han, att darrningarna aldrig försvinner.

En museiintendent med följe kommer in i det lilla sidorummet. Hon säger att Pia Rönicke fick idén till verket när hon läste en notis om kriget i Syrien och landets fröbank i Aleppo. För att skydda den biologiska mångfalden och rädda floran från krigets ödeläggelse beslutade forskare att fröna skulle skickas till den norska ögruppen Svalbard, drygt 100 mil från Nordpolen. Där finns en global fröbank och många av fröna som bevaras är sådana som är viktiga för människan: olika sorters sädesslag och grödor. Men jag slutar så småningom att lyssna.

Det är själva insamlandet och inventeringen av växterna som har en hypnotisk verkan på mig – försöken att bevara, katalogisera och förstå.

Senare får jag syn på en växt som samlats in i ett dike bredvid en motorväg i närheten av Kuwait. Helianthemum lippii står skrivet i hörnet. Den ingår i släktet Solvändor och beskrevs för första gången av Carl von Linné, men den liknar överhuvudtaget inte mitt hundkäx. De många bladen är liksom blommorna mindre.

Egentligen är de ju bara växter, insamlade och katalogiserade i vetenskapligt syfte, men när de lösgörs från sitt ursprungliga sammanhang förändras genast bildernas innebörd. Konstnären, och likväl jag själv, tillskriver dem nya meningar. Mina fantasier om Dr. M. – denne darrhänta, sjabbigt klädda och orakade vetenskapsman – och associationer till egna minnesbilder skänker dem omedelbart personlig mening. På så vis blir konsten ett provisoriskt facit för att dechiffrera den egna bildvärlden. Förståelsen av verkets mening är också en förståelse av något privat – och ibland en rörelse mot det som är svårt.

5.

Tredje bilden: den starka parfymerade och stickande kemiska lukten av flytande tvål (en doft av konstgjorda blommor eller frukter) och mina såriga knogar ovanför handfatet. Därefter de torra kupade handflatorna mot ansiktet, följt av tre djupa, nervösa inandningar. Persika? Nej, den står i det andra badrummet. Äpple, javisst – här är det Äpple.

När fröken bjuder på apelsinklyftor i skolan har jag svårt att äta eftersom saften rinner ner över händerna och svider i såren. Sköljer mina händer under isande kallt vatten.

Känner ingen skam längre – jag tvättar händerna tvångsmässigt för att slippa. Principen är densamma som för de konstnärliga och personliga minnesbilderna: en handling tillskrivs ett symbolvärde som vida överstiger dess faktiska effekt. Möjligtvis handlar det i slutändan om ett försök att återerövra självbilden: att själv definiera bildernas mening är en del i att skriva historien om det egna livet.

Nyckelscenerna är centrala i varje effektiv dramaturgi. Det är i dem smärtan får sitt tydligaste och mest koncentrerade uttryck.

Svåra erfarenheter samlas i en emblematisk bild och blir därmed lättare att hantera – kanske för att bilden är enklare att relatera till, kanske för att den tillåter ett likgiltigt betraktande. Bilden gör det möjligt att förhålla sig till erfarenheten utan att aktivt delta i eller genomleva den ännu en gång.
Därför finner jag också någon slags tröst i mitt hundkäx.

Rasmus Lygner

Ur arkivet

view_module reorder

Statist hos Roy Andersson

Inte många kan ha missat att Roy Andersson tog hem Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig med sin nya film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. En sen ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 30 september, 2014

Rudolf Steiner i Berlin 1900

Varför Steiner? Varför inte?

Reflexioner kring Kristofferskolan och Waldorf-pedagogik, värd att uppmärksammas.

Av: Annakarin Svedberg | Övriga porträtt | 23 juni, 2016

Skendränkning i demokratins namn

Foto: Uniforum Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier. I en intervju i det amerikanska tv-programmet The ...

Av: Tobias Lundberg | Gästkrönikör | 05 Maj, 2008

Benjamin 30

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 10 mars, 2012

Umberto Eco, Sverige och kyrkogården

Alexandria, Alessandria på italienska, ligger inte i Egypten. Åtminstone inte bara där. Det finns faktiskt en stad i Piemonte, i norra Italien, som heter så. Staden fick namnet av en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 24 oktober, 2011

När tvetalan slickar

När tvetalan slickar poetens munnar smäckra Katarina Frostensons dikt är en välfunnen bild av språkets oförmåga att sammanfalla med världen och dess faktiska och konkreta uttryck. Trots rötter i konkretismen och ...

Av: Mårten Björk | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2007

Toleransens dilemma del 1 av 2

Ohyggligheterna i Syrien. Ockupationen på Västbanken. Förtrycket i många muslimska länder. Galna kristna, som sätter eld på Koranen. Kongo Kinshasa. Guds befrielsearmé i Centralafrika. Muhammedkarikatyrerna. De fruktansvärda övergreppen på kvinnor ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 08 oktober, 2012

Goebbels - den intelligente fanatikern

  Goebbels bland gymnasiekamrater 1916. Goebbels - den intelligente fanatikern Kejsardömet står i full blomning när Paul Joseph Goebbels föds 1897 i småstaden Rheydt strax nordväst om Köln. Efter segern över Frankrike drygt ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om samhället | 25 januari, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.