Jörn Donner Foto Bengt Oberger ccbysa4.0

Jörn Donner och Suomi Finland

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att ...

Av: Vladimir Oravsky | 17 januari, 2017
Gästkrönikör

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | 18 juni, 2011
Essäer om samhället

Ungern 1956 – resning mot stalinismen

Den ungerska resningen mot stalinismen och de sovjetiska trupperna var den mest omfattande proteströrelsen i östblocket. En delförklaring var den revolutionära traditionen i landet. 1919 bildades under kort tid en ...

Av: Martin Oskarsson | 17 december, 2017
Kulturreportage

"Go west young woman!" - en västernopera på Kungliga Teatern

Det var inte bara män som lystrade till uppmaningen - Go west young man! - under gudruschens bråda dagar i Kalifornien i mitten av 1800-talet, även om de dominerade kraftigt ...

Av: Ulf Stenberg | 20 december, 2011
Kulturreportage

Martin Heidegger

Varför väcker världen ångest? Om Heidegger och ångestbegreppets teoretiska facetter



Heidegger får förmodligen många människor att rysa. Samtidigt är han definitivt en av de allra mest, menar jag, intressanta tänkarna de senaste hundra åren. Som existentialist håller jag personligen honom ändå inte högst. Där huserar, för mig, Kierkegaard (så o-omtalad idag) och Lévinas. Sartre har, trots att jag läst det mesta av honom, förblivit en konstifikation i sin filosofi – men är och förblir en lysande författare. Vad angår själva existensens vara-identitet står dock Heidegger i främsta ledet. Hans kvasinazististiska idéer hindrar inte detta. Möjligen att Karl Jaspers – i sin helhet – överträffar honom. 

I Was ist Metaphysik? Står de ontologiska frågorna ännu mer i centrum än i Sein und Zeit. Istället för människans relationer till världen och döden analyserar Heidegger här tillvarons eller varats förhållande till intet. På samma sätt som döden inte är ett hinsides fenomen utan en faktor i livet, är också intet något som hör samman med tillvaron. Att finnas till är "att hållas till i intet" (Hineingehaltenheit in das Nicht) och människan är "intets ställföreträdare" (Platshalter des Nichts).
Hanna Arendt, en viktig gestalt i Heideggers liv

Hanna Arendt, en viktig gestalt i Heideggers liv

Annons:

Världen och omvärlden

Människa föds in i en värld som fanns där redan före henne. Människan har därför ett alldeles speciellt förhållande till sin omvärld. Frågan leder in på Martin Heideggers analys av just den ontologiska skillnaden mellan människan och hennes omvärld.

En central tanke i Heideggers "Fundamentalontologie" är distinktionen mellan det varande (Seiendes) och varat (Sein). Omvärlden består alltså av det som är – döda föremål, växter, djur och människor. Alla utgör de det varande och får sina egenskaper allt efter sina speciella relationer till människans tillvaro. Tingen kan exempelvis "vara-tillhands" (Zu-Handen-Sein), i en instrumentell mening, eller blott "vara-för-handen" (Vor-Handen-Sein), som något till vilken människan intar en mer neutral attityd. Även en människa kan "vara-till-hands" eller "för-handen", men bara som ett föremål i någons omvärld.

Människans tillvaro, "där-varat", är dock inte ett föremål utan ett vara. I en viss mening är därför varje enskild människa skild från det varande i sin helhet, vilket leder till att relationen mellan människan och hennes omvärld präglas av ett ontologiskt främlingskap, som manifesteras i ångesten. Människans tillvaro är "ett-vara-i-världen"., men ändå kvalitativt skilt från omvärlden.

Heidegger karaktäriserar tillvaron som "un-zu-hause" och "unheimlich".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I människans vardagliga umgänge med tingen finns en välbekanthet och förtrolighet., som bryter samman i ångesten. Tingen, som ger vardagslivet en trygghet, sjunker ner i sin obetydlighet och människan överlämnas åt sin ensamhet. Hennes tillvaro uppenbarar sig som ett "solus ipse".

Människan och döden 

Som titeln anger är de två huvudmotiven i Heideggers mest centrala verk, Zein und Zeit, varat och tiden. Tiden är varats horisont. Människan befinner sig alltid i ett nu, men detta nu är en skärningspunkt mellan det som varit och det som skall bli (jämför Kierkegaard). Tillvaron är orienterad mot framtiden, vars slutpunkt är döden. Människans tillvaro är sålunda ett "vara-till-döds" (Sein-zum-Tote).

För Heidegger är vidare döden inte i första hand ett biologiskt fenomen eller ett hinsides tillstånd, utan livets yttersta möjlighet. Denna möjlighet är också något unikt för varje människa. Det är min död det gäller (Jemeinege Tot.)

När våra medmänniskor dör, finns de visserligen inte kvar i livet, men de kan ändå finnas kvar i tiden genom att vi lever tillsammans med dem i minnet. Min död däremot är slutpunkten inte bara för mitt liv, utan också för min tid. Jag kan gå i döden för andra, och andra kan gå i döden för mig, men min död måste jag dö själv.

I ångesten inför döden ställs människan inför sin tillvaros gränser på ett mycket sammansatt sätt. Döden avgränsar henne gentemot medmänniskorna, tiden och omvärlden. Döden är därför mer än en specifik händelse, och ångesten för döden är inte identisk med något bestämt. Ångesten uppväcks av att människans tillvaro och "vara-i-världen" alltid är hotad; ett hot som både innebär möjligheten av att finnas till och att vara överlämnad till sin ensamhet.

Döden är dock också något positivt. Så länge människan lever är hennes liv ofullbordat, ett "ännu-inte-vara" (Sein-des-noch-nicht). Genom att räkna med döden anlägger människan ett perspektiv som gör det möjligt att avgränsa tillvaron till en helhet. Döden summerar livet till sin fullbordan och är därför den högsta normen i Heideggers existentiella ontologi och motsvara kanske Gud eller evigheten i en mer distinkt religiös åskådning.

Inautentisk och autentisk existens

Om nu ångesten är förknippad med de grundläggande villkoren för människans tillvaro, varför är då ångesten inte en ständig företeelse? Svaret på frågan leder in på Heideggers teorier om människans "förfall".

Enligt Heidegger lever människan vanligen så, att hennes grundläggande villkor inte är tydliga. I sitt vardagliga liv är hon inte sig själv utan ett neutrum; ett "das Man" – och härmed avses en opersonlig och inautentisk livsform, där människan förlorat sig själv genom att låta sig absorberas av omvärlden. Hon har reducerats till ett av de många ting, som fyller ut världen. I denna livsform är döden blott en händelse, som säkerligen inträffar någon gång, men inte är en realitet här och nu.

Detta förfall, och som Heidegger också uttrycker det "förloradhet" (Verlorenheit) till världen, gör den öppna ångesten sällsynt och när den någon gång bryter igenom. Är den vanligen perverterad till fruktan. Under ytan finns emellertid en slumrande ångest, hävdar Heidegger i Was ist Metaphysik?

Ångestreduktionen kan förefalla som en fördel, men innebär att människan på ett autentiskt sätt konfronteras med sin tillvaro, och utnyttjar sin möjlighet till ett eget vara (Seinsmöglichkeit). I människans vardagliga liv finns därför en konflikt mellan autentisk och inautentisk existens, som accentueras när omvärlden förlorat sin betydelse och framstår i all sin stumhet. Genom den ångestfyllda tystnad, som då uppstår, kallar "samvetets röst" (das Ruf der Gewissens) tillbaka "das Man" till sitt autentiska jag.

Begreppet samvete antyder att människan på något sätt är otillräcklig och behäftad med skuld. Men denna otillräcklighet är, enligt Heidegger, inte moralisk utan ontologisk. Den består i att människan som "utkastad" inte har fullständig kontroll över sin tillvaro. I den autentiska livsformen är denna skuld ett incitament. Den konstituerande omsorgsstrukturen, människans jag, strävar här efter att befria människan från skulden och lägga hela tillvaron under hennes kontroll.

Den autentiska tillvaron framstår därmed och sålunda som en heroisk och i grunden hopplös kamp mot människans "fakticitet". Själva essensen i denna livsform visar sig i den bestämdhet (Entschlosenheit), med vilken människan föregriper sin tillvaros fullbordan i döden och gör sig redo för ångesten. Ångesten är i själva verket en grundförutsättning för ett autentiskt liv, ity den befriar människan från det in-autentiska livets upptagenhet av världens obetydligheter. På ett sätt som visar släktskapet med Kierkegaard, använder också Heidegger uttrycket "ögonblick" för att betona att detta bestämda föregripande av döden hela tiden för människan tillbaka till ett visst nu, i vilket hon måste realisera sin tillvaros möjligheter. Döden markerar i den autentiska tillvaron människans medvetenhet om att hennes tid är begränsad, varför varje stund av livet är ett oåterkalleligt "ögonblick".

Intet

I Was ist Metaphysik? Står de ontologiska frågorna ännu mer i centrum än i Sein und Zeit. Istället för människans relationer till världen och döden analyserar Heidegger här tillvarons eller varats förhållande till intet. På samma sätt som döden inte är ett hinsides fenomen utan en faktor i livet, är också intet något som hör samman med tillvaron. Att finnas till är "att hållas till i intet" (Hineingehaltenheit in das Nicht) och människan är "intets ställföreträdare" (Platshalter des Nichts).

Men med intet avser Heidegger något mer än den begreppsmässiga negationen. Om inte människan hade en ursprunglig upplevelse av intet, skulle hon heller aldrig kunna bilda negationer, answer han. Intet är det vilket alt vara som ändligt till sitt väsen avgränsar sig mot. Varat heter i ett senare arbete "gör uppror mot intet" (1975). Intet liksom varat är det som finns bakom det varande, och frågan vad är Metafysik? leder i sin förlängning till en analys av dessa grundbegrepp och de ontologiska förhållanden som de betecknar. För Heidegger är varken intet eller varat rationellt fattbara enligt logiska kalkyler. Vara och intet är varandras motsatser men också ekvivalenter (Richardsson, 1963). "Die Idee der 'Logik' selbst löst sich auf im Wirbel eines ürspringlicheren Fragens" (Was ist Metaphysik?, s. 37). Men genom ångesten erfar människan det som ligger utanför förnuftets räckvidd och konfronteras med intet.

Heideggers intet-begrepp har naturligtvis blivit föremål för många tolkningar. Man har exempelvis uppfattat det som den universella döden, som en sekulariserad form av evigheten (Karl Bart refererad i Hunsinger, 1969), eller som en verklighet bortom språkets gränser (Wittgenstein, 1978). I ångesten avgränsas tillvaron mot intet, och människan befinner sig i ett tillstånd där ingenting finns att hålla sig till. Allt det varande glider undan för henne. Intet "intetgör" (das Nichten des Nichts), heter det. Ångesten beskrivs därför som ett "svävande", där den rena tillvaron omges av intet.

En konsekvens av den dualism som karaktäriserar Heideggers analys av vara och intet är att ångesten också i Was ist Metaphysik? Liksom i Sein und Zeit ges en positiv funktion. Samtidigt som människan upplever intets "intetgörande", stegras hennes upplevelse av varat. Ångesten är "intets ljusa natt" (der hellen Nascht des Nichts), i vilken människan erfar "att det varande är och inte intet" (das ist Seiendes ist – und nicht Nichts; Was ist Metaphysik, s. 34).

Exit

Heideggers ångestanalys avviker givetvis betydligt från gängse psykiatriska och psykologiska ångestteorier. Hans fenomenologiskt inriktade beskrivning av människan ger inte utrymme åt distinktionen psykiskt och fysiskt, jag och yttervärld, vilket gör att ångesten inte uppfattas som ett uttryck för en intrapsykisk konflikt.

Ångesten uppstår istället som en följd av relationerna mellan människan och hennes värld, intet och döden, dvs. de begränsande faktorerna i till-varon. Dessa får sin speciella betydelse för människan därför att hon som medveten varelse förmår uppleva den ontologiska skillnaden mellan henne själv och omvärlden, mellan att vara och inte vara. Vidare finns även tidsdimensionen med som den horisont mot vilken vilket livet avtecknar sig, vilket ger människan en möjlighet att räkna med sin egen ändlighet och föregripa döden. Därför är inte ångesten – här och primärt – en följd av omedvetna impulser och konflikter – utan en följd av människans medvetenhet.

Epilog om Lars Sjöstrand

När jag var knappt 30 år träffade jag dåvarande överläkaren och chefen för psykiatrin på Mariapol i Stockholm, Lars Sjöstrand. Skälet till träffen var från början, att hans bror, professor Per Sjöstrand, handledde mig i mitt doktorandarbete. Skälet, omedelbart senare, var att vi hade så mycket att säga varandra. Lars var – och är – en fantastisk människa, och fantastiskt bildad. En ovanlig naturvetare, kanske jag dristar mig att säga. Samtidigt var jag en inspirationskälla, får vi hoppas, när det kom till filosofi i allmänhet och existentialism i synnerhet. Hursomhelst lades distinktioner som exogen och endogen ångest, klinisk och existentiell ångest samt betydelsen av humanistiska perspektiv under lupp. Jag är ytterst tacksam för att ha träffat Lars. Jag hoppas att jag givit honom någonting. Dessa rader profiterar mycket på vad Lars Sjöstrand haft att säga. På djupet.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Medvetenhet och praxis. Om Bengt Nerman

När jag i På avstånd och nära skriver om "synlägen", är de något som uppstått genom erfarenhet i specifika situationer: livserfarenhet, vari ingår det slags erfarenhet man får genom att ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 09 juni, 2010

J.D. Salinger - Gåtan som inte var någon gåta

Sveriges Television visade nyligen dokumentären Gåtan Salinger. Den var visst intressant men samtidigt framgick det ganska tydligt att den mystik som omgett J.D. Salinger (1919-2010) inte alls var särdeles mystisk ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 30 juli, 2014

Oravský hrad, Foto  CC BY SA 3.0

Man ska leva för varandra…

Samtliga förutsättningar var gynnsamma, jag skulle inte kunna misslyckas med min kupp.

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 augusti, 2016

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Andra sidor av Alphonse Daudet

Det Malmöbaserade förlaget Alastor press gladde läsare med intresse för fransk litteratur, och då i synnerhet fransk 1800-talslitteratur. Efter att tidigare ha gett ut bl.a. den första fullständiga versionen på ...

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2013

Dikten – enskilt geni eller kollektiv kraft?

Hur har synen på diktandet och konsten förändrats från romantikens dagar fram till nu? Med denna essä vill jag genom tre lyriska författarskap från skilda tidsepoker jämföra tre olika diktverk: ...

Av: Gustav Borsgård | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | Utopiska geografier | 26 september, 2011

Arabiska kvinnor på modet i Paris

Institut du Monde Arabe visar nu marockanskan Leïla Mencharis dekorer för Hermès; i Victor Hugos hus pågår en orientalisk utställning och på bio går en film om Kvinnor i Kairo. Hermès ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 05 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.