Nationaldagen – bakgrund och dagsform

Om man idag frågar varför vi firar Sveriges nationaldag den 6 juni kan märkliga svar fås, t.ex.: Har inte det med Vasaloppet att göra? Men förresten, det äger ju rum ...

Av: Kurt Bäckström | 06 juni, 2013
Kulturreportage

Bödelns försvarare. Om Joseph de Maistre

Det finns ingen konservativ tänkare som är så illa ansedd som Joseph de Maistre. För de konservativa som hyser ambitionen att gå upp i den borgerliga strömningen är han ett ...

Av: Anton Stigermark | 10 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

En dikt

Allt som sker mellan punkternaallt som finns orden, meningarna, tilltalen, igenkänningarna.Allt som skänker djupen,allt det som kommer till uttryck,till synlighet & närvaro.Jag befinner mig i Davidstjärnan,den samlar mig intill hjärtat,där ...

Av: Hebriana Alainentalo | 15 september, 2010
Utopiska geografier

Om den aktuelle Hjalmar Söderberg

Vår värld är i grunden ett mysterium. Att människan finns till, att naturen och universum existerar. Vi tränger in i mikrokosmos och ser atomens beståndsdelar vilka beskrivs som vågor och ...

Av: Gunnar Lundin | 19 Maj, 2012
Övriga porträtt

Martha Nussbaum Foto: Wikipedia

I kolonialismens kölvatten



Cecilia Johansson Martinelle har läst Lovisa Bergdahls avhandling om relationen mellan religion, demokrati och utbildning i dagens västerländska, liberala samhällen. 
Lovisa Bergdahl. Foto: Pedagogiska institutionen

Lovisa Bergdahl. Foto: Pedagogiska institutionen

Bergdahl ger oss ett förslag till ett annat perspektiv på religion, demokrati och utbildning: att se dessa fenomen på ett annorlunda sätt, genom att se på kärlek, frihet och dialog på ett annorlunda sätt. Genom att erkänna alla kärlekars skillnader (det som skiljer oss åt), beroende och underkastelse i frihet och det icke-översättningsbara i språket samt genom att ta ett steg tillbaka, försöka kliva utanför ramen och utifrån titta på det som händer i västerländska samhällen idag – kulturkrockar, konflikter, oliktänkande som stöter samman – och försöka erkänna denna utveckling: först då finns det möjligheter till att omförhandla begreppen religion, demokrati och utbildning och först då kan en förändring av rådande situation ske.
Lovisa Bergdahl. Foto: Wikipedia

Lovisa Bergdahl. Foto: Wikipedia

Annons:

Lovisa Bergdahl hanterar i avhandlingen Seeing Otherwise. Renegotiating Religion and Democracy as Questions for Education (2010) den svåra och aktuella frågan om relationen mellan religion, demokrati och utbildning i dagens västerländska, liberala samhällen. Detta gör hon genom att föra samman Hannah Arendt, Jacques Derrida, Søren Kierkegaard och Emmanuel Levinas i ett samtal rörande perspektiv på subjektet, Den Andre, kärlek, frihet och dialog. Innan samtalet presenteras dock två teorier som söker hantera spänningen mellan religion och demokrati i dagens västerländska utbildning: kosmopolitisk utbildning och deliberativ utbildning, samt ett annat perspektiv på radikal demokratisk teori.

"... the better question to ask is not how much religion that can be tolerated in democratic societies or whether it is really necessary that religious subjects make religion visible in the ways they do. ... the better question to ask ... is how democratic ways of coexistence can be created so as to host the different loves, freedoms, and dialogues that human subjects enact and embody." (Lovisa Bergdahl, 2010, s 178)

"... tensions around religious beliefs and practices seem to touch upon the very heart of liberal democracy, challenging many of its boundaries and core values" (s 1), inleder Bergdahl. Som läsare är det svårt att låta bli att undra vad nästkommande sidor har att erbjuda och om Bergdahl kommer lyckas ge någon vettig och genomförbar lösning på de problem hon lyfter fram. I förrförra veckan genomfördes ett rasistiskt hatbrott i Trollhättan, i mars 2013 gick SVT ut med att de förbjuder nyhetsuppläsare att bära huvudduk, 11:e september 2001 minns alla och frågan om elever ska tillåtas bortavaro vid särskilda tillfällen av religiösa skäl är ständigt närvarande i dagens skola.

Vad beror denna spänning på? Och hur ska den hanteras? Bergdahl lyfter fram teoretiker som visar på det polariserade vakuum samhällen i väst befinner sig i idag där icke-rationella, våldsamma och misantropiska religioner ställs mot upplyst, fredlig och människocentrerad demokrati. Hon menar att förutsättningarna för att förstå religion har fallerat och därmed krävs en omförhandling av begreppen demokrati, religion och utbildning samt relationerna dem emellan. Denna omförhandling bör ske inom utbildningssfären då den är en av de viktigaste grunderna för samhällelig förändring i demokratiska samhällen. Vad som krävs för att denna omförhandling ska kunna ske är att det religiösa subjektet tillåts vara i centrum (s 2).

Hon menar att förutsättningarna för att förstå religion har fallerat och därmed krävs en omförhandling av begreppen demokrati, religion och utbildning samt relationerna dem emellan.

A Clash of Civilizations och dess lösningar

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vad är det då som berör själva hjärtat i den liberala demokratin samt ifrågasätter dess grundläggande värderingar? Bergdahl menar att religion i väst uppfattas, sedan upplysningstiden, som ett icke-politiskt och privat fenomen. Dock har andra former av religion nu börjat visa sig: de många olika former av politisk religion (s 10).

Detta har skapat spänningar och konflikter i det polariserade vakuum som beskrevs ovan, men varför uppstår denna spänning mellan liberal demokrati och religion så som religion uppfattas i västerländska samhällen idag (d.v.s. på samhällsnivå: i media, filmer, tidningar, debatter o.s.v. - inte på individnivå, då uppfattningar om religion skiljer sig markant åt mellan olika personer, såklart)? Bergdahl lyfter fram olika teorier kring detta och menar bland annat att liberal demokrati, den demokrati som för närvarande är rådande i samhällen i väst, bygger på idén om ett autonomt, förnuftigt själv. En idé som möjligtvis är kompatibel med protestantisk kristendom men inte med andra religiösa traditioner.

Detta innebär inte att dessa religiösa traditioner avvisar autonomi och förnuft utan att ett autonomt och förnuftbaserat synsätt på livet inte nödvändigtvis utgör deras grundläggande identitet. Värden som autonomi, förnuft, konsensus och att gemensamma grundläggande (demokratiska) värderingar ska reproduceras (genom skolan) menar Bergdahl är problematiskt i pluralistiska samhällen. Som ett svar på denna problematik utformades kosmopolitisk och deliberativ utbildning (s 14).

Från världsmedborgarskap och dialog

Den kosmopolitiska utbildningsteorin, associerad till filosofer som Martha Nussbaum och Ulrich Beck samt Immanuel Kants idé om världsmedborgaren, centrerar kring idén om att kärlek till det vi alla har gemensamt, nämligen världen och mänskligheten, utgör en lösning på problemet med konflikter och spänningar mellan till exempel olika religioner och kulturer (s 14). Genom att lösgöra sig från de lokala och nationella intressena och istället älska mänskligheten i sin helhet kan broar byggas och mänsklig samexistens fungera på ett fredligt sätt (s 36). Detta kräver förståelse: att människor kan sätta sig in i andra människors situation, samt förmåga till självgranskning: för att kunna flytta fokus från grupplojaliteter krävs förmåga till kritisk reflektion och ett avståndstagande till att acceptera traditioner och övertygelser som auktoritära utan djupare granskning.

Det är främst genom utbildning denna förståelse skapas, då det är där vi möter människor med andra vanor, språk, tänkesätt och traditioner. En grundförutsättning för kosmopolitism är att skillnader mellan människor ses som slumpartade: jag hade lika gärna kunnat födas där du föddes och därmed hade jag kunnat vara du (s 44-45). Kosmopolitisk utbildning hanterar alltså problematiken med det polariserade vakuum vi idag lever i genom att lyfta blicken och fokusera på det vi har gemensamt: vår mänsklighet.

Den deliberativa utbildningsteorin associeras bland annat till Amy Gutmann och Jürgen Habermas. Fokus ligger här på att inom utbildning skapa förutsättningar för öppna samtal där olika synsätt och sätt att leva på kan undersökas och bedömas. Om dessa samtal hålls öppna och inkluderande kan konflikter lösas och gemensamma värderingar kan etableras (s 14-15). Ett samtal kan dock inte ske utan människor som för samtalet och en grundförutsättning för detta är att dessa har funnit ett sätt att kommunicera på – det krävs alltså mänskligt deltagande samt att deltagarna har "funnit sin röst". Deliberativ utbildning erbjuder alltså öppen och inkluderande dialog som lösning på konflikter och grund till förståelse för det främmande.

Dessa utbildningsteorier genomsyrar enligt Bergdahl samtida utbildning i väst idag. Varför verkar i så fall problemen kvarstå? Vid en närmare granskning finner Bergdahl att kosmopolitisk utbildning, i Nussbaums version, har en nedvärderande syn på till exempel religion. Detta eftersom religiös tro, i enlighet med Nussbaumsk kosmopolitism, för fokus från kärleken till mänskligheten till den religiösa tron, Gud eller gudarna, gruppen eller traditionen. Religiös tro och kärlek står alltså i vägen för världsmedborgarskapet (s 46-47). Habermas deliberativa demokratiska dialog förutsätter deltagande och röster (eng. voices, min översättning). Ett hinder för denna inkluderande dialog har Habermas själv redan identifierat: att liberala samhällen lägger en orimlig börda på religiösa medborgare genom att enbart välkomna sekulära argument i den offentliga debatten (s 56).

Vidare vilar den deliberativa utbildningsteorin på idén om att förståelse och konsensus alltid kan uppnås, en idé som problematiseras i stycket och en annan syn på kärlek, frihet och dialog nedan, samt att skillnader kan överbryggas trots problematiken i att kulturella och språkliga fenomen inte alltid kan jämföras eller översättas (s 60). Dessutom lyfter Bergdahl fram att Habermas modell för dialog innebär att såväl religiösa som sekulära medborgare måste förbli öppna gentemot den andre och lyssna och lära sig av den andres argument (s 59), ett perspektiv som är starkt färgat av det förnuftsbaserade synsätt som genomsyrar liberala demokratiska samhällen och som redan nämnt kan kollidera med religiösa synsätt.

Med utgångspunkt i detta verkar det alltså som att problematiken grundar sig i mötet mellan å ena sidan den västerländska tron på de liberala värderingarna om autonomi, förnuft och konsensus, vår strävan efter att införliva dessa värderingar hos andra och vårt försvar av desamma och å andra sidan andra typer av perspektiv, kulturer, religioner och sätt att leva. Vari ligger då hoppet om en icke-polariserad morgondag? Som redan nämnt vänder sig Bergdahl till Arendt, Derrida, Kierkegaard och Levinas men hon lyfter även fram en annan typ av demokrati: radikal demokrati.

Till en demokrati för folket

"When education becomes a tool for implementing the present view of democracy, education risks passing on the polemics of what it means to be 'religious' and 'democratic' that the contemporary political and social debates produce." (s 68) För att undvika den sociala reproduktion som beskrivs i detta citat krävs det att föreställningen om subjektet och föreställningen om demokrati förändras – det vill säga att se på dessa fenomen ur ett annat perspektiv: seeing otherwise. Radikal demokrati öppnar enligt Bergdahl upp för att se religion som en del av strävan efter demokrati, snarare än underordnad demokrati, vilket är fallet i liberal demokrati (s 69-71). Detta genom att lyfta fram det heterogenas roll för demokrati, i kontrast till liberala demokratiers fokus på konsensus och homogenitet. Demokrati skapas och upprätthålls av människor, människor är olika, heterogena. Liberala demokratiers fokus på konsensus och överenskomna värderingar är inte en demokrati för folket utan det omvända: folket existerar för demokratin. Radikal demokratisk teori menar istället att spänningar och förhandlingar mellan exempelvis individen och det kollektiva, de religiösa och de sekulära utgör själva demokratin – inte att etablera en idé om det gemensammas bästa, vilket är bärande inom liberal demokrati. Radikal demokrati kritiserar alltså dels fokus på konsensus och elimineringen av konflikter men även liberala demokratiers betoning på förnuft och autonomi.

Radikala demokratiförespråkare menar att liberal demokrati förnekar känslors och passioners roll för införlivandet av (demokratiska) värderingar (s 76-78). I detta ligger en fara: "... the danger with consensus is that it risks pushing people or groups into extremist positions in order to create viable 'alternatives' to the consensual view." (s 80).

Radikal demokratis syn på subjektet skiftar alltså fokus från rationalitet till relationalitet: alla människor är relationella varelser, det vill säga påverkade av och beroende av relationer. De olika positioner vi kan inta i olika situationer och kontexter påverkas dels av våra relationer till andra och dels av den rådande maktordningen, hegemonin. Därmed kan jag kategoriseras främst som religiös i ett visst sammanhang och främst som kvinna i ett annat sammanhang. I liberala demokratier finns snarare en tro på individens frihet att själv välja vem han, hon eller hen vill vara, allt baserat på förnuftet (s 84). Därför är radikal demokrati mer intresserad av att synliggöra hur och i relation till vad 'fundamentalister' och 'extremister' produceras, snarare än att försöka utestänga eller omvända dessa till liberala demokrater. På så sätt gör radikal demokrati det möjligt att sätta det religiösa subjektet i centrum för den omförhandling av begreppen religion och demokrati Bergdahl vill åstadkomma.

Radikal demokratiförespråkares kritik av vår konsensusorienterade kultur gör det även möjligt att se det främmande, den andre, med andra ögon: från att vara en fiende som ska införlivas i våra gemensamma, överenskomna värderingar (och därmed utrotas i sitt oliktänkande) till att vara en respekterad motståndare med andra tänkesätt och vanor: en rättighet vilken ingen inte kan ifrågasätta (s 85-87).

Hoppet för morgondagen består alltså i en annan syn på demokrati, religion och subjektivitet. Att se dessa fenomen på ett annat sätt: seeing otherwise, där subjektets känslor och vikten av relationer mellan människor och ting inte negligeras samt där heterogenitet, konflikt och oliktänkande ses som själva demokratin i sig, snarare än problem för demokratin. Vad har då Arendt, Derrida, Kierkegaard och Levinas att bidra med i denna diskussion? Och vilken roll spelar Bergdahls omförhandling för utbildning?

Och en annan syn på kärlek, frihet och dialog

I det första samtalet deltar Arendt, Derrida och Kierkegaard. Ämnet är kärlek. Bergdahl ställer frågan om vilken typ av kärlek som skulle göra det möjligt för religiösa människor att visa religiös kärlek offentligt. Här lyfts åtskildhet och distans fram som viktiga element i fenomenet kärlek: för att kunna älska krävs en slags distans till den eller det vi älskar och våra olika kärlekar, de olika ting vi älskar, skiljer oss åt som älskande subjekt. På så sätt är det som skapar distansen, det som skiljer oss åt (d.v.s. våra olika kärlekar), också det som för oss samman eftersom vi alla är älskare. Pluralitet är med utgångspunkt i detta en förutsättning för att kärlek ska kunna existera.

Kärlek är dessutom sammankopplat med spänningar (eng. tensions): när vi förs samman som älskande subjekt äntrar vi ett konfliktfyllt område eftersom vi älskar olika ting samt älskar på olika sätt (s 120). Ett annat av kärlekens kännetecken är dess okontrollerbarhet (s 164). Enligt Kierkegaard förutsätter kärleken till Gud kärleken till nästan, om jag inte älskar Gud kan jag inte älska min granne. Sett utifrån det perspektivet får den obefintliga möjligheten att uttrycka religiös kärlek offentligt stora konsekvenser för kärleken till nästan, menar Bergdahl (s 121).

I det andra samtalet deltar Levinas, Kierkegaard och Arendt. Denna gång är ämnet frihet. Kan frihet vara att underkasta sig? Och är vi inte egentligen alla underkastade varandra? Enligt Bergdahl beror mycket av spänningarna gällande religioner på olika uppfattningar om frihet: en liberal förståelse av frihet som autonomi och en religiös förståelse av frihet som underkastelse. Den liberala förståelsen av subjektet som autonomt har dock genom hela denna essä problematiserats. Bergdahl lyfter fram Levinas tankar om frihet där han ändrar utgångspunkt från autonomi till heteronormitet. Vi föds in i en redan bebodd värld, alltså är vi dess gäst. Om vi utgår från att subjektet är relationellt, vilket redan diskuterats ovan, blir även vår frihet relationell. Min frihet är beroende av att du och övriga ger mig den. Levinas menar även att, för att välkomna den andre, måste jag sätta min frihet på prov (s 124-128).

Alltså är inte enbart religiöst troende underkastade någon slags auktoritet utan vi alla är det. Utifrån Kierkegaards resonemang (s129-133) drar Bergdahl dessutom slutsatsen att religiösa människor i sekulära samhällen ständigt måste förhandla mellan sin religiösa tro och de gemensamma, demokratiska värderingarna, vilket leder till ambivalens (s 132).

Det tredje och sista samtalet, där Kierkegaard, Derrida och Arendt deltar, handlar om dialog. Kierkegaard får inleda detta avsnitt med citatet "Even if he spoke, he could tell nothing" (s 142). Det är Abraham (i bibelberättelsen om Abraham och Isak där Abraham ombeds av Gud att offra sin son Isak) Kierkegaard pratar om. Även Derrida diskuterar Abraham och hans untranslatability i bibelberättelsen: Abraham kan inte, med de medel som finns tillgängliga för honom, göra sig förstådd även om han försökte. Hur skulle ett försök till mord på sin egen son kunna förklaras och förstås?

Detta är, menar Derrida, språkets begränsning (vilken han kopplar till bibelberättelsen om Babel och språkförbistringen, s 148). Abraham har alltså inte lyckats hitta sin röst i den situation han är i (han har dock funnit sin röst i sin relation till Gud), vilket ju var en förutsättning för deltagande i exempelvis deliberativ utbildning. Det finns alltså problem med dialoger: allt kan inte förklaras, allt kan inte översättas, vi är alla ständigt in translation (s 142-149). Bergdahl lyfter även fram Arendts teori om the irony of narratability – att vi inte är de enda som skriver vår berättelse om oss själva, utan att andra gör det. Bergdahl skriver: "..Abraham does not own the copyright to his own life." (s 153). Detta innebär att vi inte alltid kan ge en fullskalig förklaring av oss själva och våra handlingar, något den liberala demokratin och deliberativ utbildning kräver enligt Bergdahl (s 155-156).

Var leder allt detta? Och vilken relevans har det för utbildning egentligen?

Verktyg för förändring

Bergdahl ger oss ett förslag till ett annat perspektiv på religion, demokrati och utbildning: att se dessa fenomen på ett annorlunda sätt, genom att se på kärlek, frihet och dialog på ett annorlunda sätt. Genom att erkänna alla kärlekars skillnader (det som skiljer oss åt), beroende och underkastelse i frihet och det icke-översättningsbara i språket samt genom att ta ett steg tillbaka, försöka kliva utanför ramen och utifrån titta på det som händer i västerländska samhällen idag – kulturkrockar, konflikter, oliktänkande som stöter samman – och försöka erkänna denna utveckling: först då finns det möjligheter till att omförhandla begreppen religion, demokrati och utbildning och först då kan en förändring av rådande situation ske.

Men hur? Först och främst måste utgångspunkten för diskussionen om religion, demokrati och utbildning ändras. Bergdahl menar till exempel att frågan om religiösa elever ska tillåtas bortavaro av religiösa skäl snarare ska formuleras som "Hur kan demokrati statueras i respektfulla och välinformerade relationer mellan lärare och elever?" (s 167-168). Frågan ska alltså skifta fokus från att försöka inkorporera religiösa praktiker i den redan existerande (liberala) demokratin, det vill säga underordnas rådande demokratisk modell, till att diskutera hur demokratin kan utformas efter folkets behov och viljor. Folket ska inte finnas till för demokratin, demokratin ska finnas till för folket.

Först och främst måste utgångspunkten för diskussionen om religion, demokrati och utbildning ändras.

För det andra krävs det att lärare tar till sig de olika perspektiv på kärlek, frihet och dialog som beskrivs i avhandlingen menar Bergdahl. Elever måste tillåtas vara älskande subjekt, inte bara rationella och autonoma individer. De måste även tillåtas vara relationella subjekt, det vill säga beroende av varandra, och konfliktartade dialoger utgöra grunden för utbildningen samtidigt som lärare måste erkänna språkets begränsningar. Vi måste tillåta oss själva att erkänna att det finns saker som inte går att förklara eller ens fånga med språkets alla tillstående medel.

Om fokus stannar vid autonomi, konsensus, likriktning och att skapa säkerhet inom skolan riskerar det att elever ser på konflikter, olika attityder, oliktänkande och det främmande som farligt. Det leder i sin tur till att elever inte tar ansvar i att ge varandra frihet, det vill säga att de inte erkänner och tillåter beroende, oliktänkande, att de älskar på olika sätt och älskar olika ting (s 168).

För det tredje: utbildning bör handla om att ställa frågor, inte om att formulera logiska och förnuftbaserade svar. Frågan "vem är du?" är av stor vikt menar Bergdahl (s 171). Lärare och elever bör tillsammans undersöka världen och varandra genom att ställa öppna frågor. Utgångspunkten måste vara att vi aldrig kan få veta exakt hur saker och ting ligger till, jag kan aldrig lära känna dig helt och hållet, men vi måste ändå försöka. Detta knyter an till citatet som inledde stycket rubricerat en demokrati för folket ovan. Om syftet med dialogerna i skolan inte enbart handlar om att rationellt och logiskt rättfärdiga, förklara eller legitimera sina argument, åsikter och handlingar kan dialog bli utforskande och kreativt skriver Bergdahl. Utbildning kan därmed bli en plats för fantasi, experiment och utforskande (s 171-173).

The Simple Act of Seeing

Slutligen lyfter Bergdahl fram the act of seeing. Att se någon är att erkänna denne. Att erkänna någon är att tillskriva denne mänskligt värde, det vill säga att ta ansvar i att ge den andre dess frihet, för att återkoppla till Levinas. Genom att sätta subjektet – religiöst eller icke-religiöst – i centrum för utbildning erkänns subjektet och tillskrivs ett värde samt frihet. Istället för att se religion och demokrati som abstrakta problem som måste lösas innan utbildning kan påbörjas eller genom utbildning, blir religion och demokrati – förutsatt att subjektet sätts i centrum – frågor för utbildning (s 174-176).

I dagens kunskapskrav är nyansering ett viktigt begrepp. Eleverna ska kunna föra nyanserade resonemang, skriver man, men hur ska de lyckas med det om hela utbildningsväsendet vilar på en onyanserad grund vad gäller demokrati, religion och utbildning (se exempelvis inledningscitatet till till en demokrati för folket ovan)? Uppgiften för utbildning är inte att hjälpa elever samla information om religiöst liv – uppgiften är att hjälpa dem att se en annan bild (s 175).

Cecilia Johansson Martinelle

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare

Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan ...

Av: Linda Johansson | Litteraturens porträtt | 26 april, 2015

Det namnlösa är himmelens och jordens begynnelse. Om Taoismen

Taoismen är en gammal kinesisk filosofi i likhet med konfucianismen. Trots stora skillnader har de sin gemensamma källa i en äldre förklaringsmodell för den verklighet som ligger bortom våra sinnesupplevelser ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 07 oktober, 2010

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 02 juli, 2013

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies

”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 27 april, 2013

Hayao Kawai. Berättelser om drömmen i Japan

Hayao Kawai (1928–2007) heter en mycket känd psykolog och filosof från Japan. Kaway var jungian och tillämpade Carl Gustaf Jungs metoder och teorier och förvandlade dem till någonting helt unikt och ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 31 mars, 2017

Tala med Johan Hammarström!

Med en dig hållen beskrivning av ett "revbensskåpet" (när de behövdes vid introduktioner,) sin ledsagare, åt vilken dikts pluggades in i hållbart formrymsbotten för den tunne, gjort efter den som ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 16 september, 2013

Dorinel Marc – att vara konstnär är att ta vara på sitt handikapp

 TEMA KONSTDoriel Marc. Foto: Niels Hebert”Vem är sjukast i huvudet spanjorskan som pissade på golvet helt öppet, Dorinel Marc som smakade på urinen och bjöd ut till andra att smaka ...

Av: Tidningen Kulturen | Konstens porträtt | 17 mars, 2008

Magnus Göransson

Idioten parkerar sin bil

Inget utökat forskningsstöd till den idiot som misslyckas med att parkera sin bil.

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 16 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.