I väntan på år 2012

 Percival om Rimbaud, profetior, och solmedvetenhet  Så vitt jag förstår är världen en ofödd historia, visserligen född men ändå ofödd. Vår värld är uppfylld av en mänsklighet som troligen ...

Av: Percival | 22 juni, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Senmoderniteten. Del 1

Innledning Emnet for essayet mitt er livet i senmoderniteten. ‘Senmoderniteten’ er et abstrakt begrep; om abstrakte begrep sirkulerer i et samfunn, er det ikke helt opplagt at dermed er disse ord ...

Av: Thor Olav Olsen | 20 juli, 2013
Agora - filosofiska essäer

Jobs bok i kristider

Människan är ett syndabocksbenäget djur. Man pekar ut eller också utpekas man. I tider av kris måste officiella huvuden rulla. Chefer avsätts, ministrar avgår, kungen halshuggs. Föremålen skiftar och mekanismen ...

Av: Eugenio Trías | 07 mars, 2011
Agora - filosofiska essäer

Knaster är det enda...

Knaster är det enda... knaster är det enda som efterlämnats tolkningar vill vinnas men eko är det enda som existerar inget går längre att återskapa nytt är redan för gammalt några slut finns inte längre startskotten har ...

Av: Maria Yvell | 20 november, 2007
Utopiska geografier

Universum

Då Oden mötte Mefistofeles



Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara det: de är dömda till otillräcklighet. Om människan liknar och stammar från gudarna, vad säger då detta om oss? Vilken lärdom kan den moderna läsaren dra av denna världsbild, rent andligt och filosofiskt? 
Ett gemensamt drag hos många äldre kulturer är att de betraktade världen med utgångspunkt i biologiska processer. Den tyske filosofen Oswald Spengler var inspirerad av denna typ av tankegång när han 1918 publicerade Aftenlandenes undergang [Der Untergang des Abendlandes; Västerlandets undergång på svenska, ö.a.], där han betraktar alla mänskliga samhällen som cykliska enheter som uppstår och upphör. Kulturer kan spira, därnäst blomstra och utmärka sig, men efterhand vissnar alla.
Del av hjälm, tunn, pressad bronsplåt från vendeltiden

Del av hjälm, tunn, pressad bronsplåt från vendeltiden

Annons:

Den västliga civilisationen är kanske hegemonisk och historiskt dominant, men att tro att den skulle vara immun mot naturligt förfall är övermodigt, fåfängt och självrättfärdigt. Västerlandets fossiler kommer också en dag att pryda muséernas montrar vid sidan av assyriska reliefer. Vemod och tvetydighet genomsyrade den förkristna världsuppfattningen, och tragedin var rotad i allt som är och kan vara.

Den norröna världen var ett ofullkomligt universum, men med annorlunda brister än de som skildras i religioner som kristendomen, där den fysiska beskaffenheten förnekas till förmån för hoppet om ett kommande paradis. Våra förfäders kosmiska brister hade inte sin upprinnelse i ett syndafall, utan ligger latent i sprickorna i själva världsalltets bärande konstruktioner. Gudarna begick felsteg genom hela mytologin, och de var inte kompetenta nog att skapa ett stadigt och självbärande kosmos. Tar vi ett steg tillbaka förstår vi att att permanens faktiskt är något helt omöjligt i vår värld.

Ár var alda

I begynnelsen var nådastöten, eftersom gudarna (Urmannen Bures sonsöner, tillika Bores söner, Oden, Vile och Ve, ö.a.) skapade världen genom ett dråp (på den preexistente jätten Ymer, ö.a.) Himmel och jord skildes åt. (Då offret blivit styckat gjorde de av hans kropp jorden, av blodet hav och vatten, av köttet mull, av benen berg, samt stenar av tänderna och krossade ben. Av huvudskålen gjorde de himlen och satte upp den över jorden med fyra hörn, och under vardera hörnet ställde de en dvärg: Austre (Östre), Vestre (Västre), Nordre och Sudre (Södre. ö.a.).

Vår värld är ständigt föränderlig, och består av ett evigt krig mellan biologiska, kemiska och geologiska processer. Världen är beroende och avhängig av konkurrens och fiendskap. Är faktiskt skapad av fiendskap. Därmed återfinner vi en dubbelhet i själva existensen, och i allt gudarna företar sig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De är dömda till att kämpa för att upprätthålla det de skapat, men då det som hotar skapelsen också är en beståndsdel av deras ofullkomliga ordning, är de samtidigt dömda till att hota sin egen skapelse. Ordet världen kommer av verǫld, som bokstavligen betyder "människotid".

En påminnelse om att vår värld bara utgör en av många cykliska faser. Vår världsordning är inte den första, och inte heller den sista. Ragnarǫk kommer av regin (som betyder de styrande gudarna, ö.a.) eller "gudarna, de som håller råd", och rǫk som kan betyda "något som hör till" och "utveckling, öde, dom". Ragnarök är den naturliga följden av denna instabila världsordning. Det ligger exempelvis i Tors beskyddande natur att bekämpa Midgårdsormen, även om den håller världen samman. Han kan inte beskydda, utan att samtidigt hota och ödelägga.

När Odin är ute efter fördelar är han tvungen att svika sig själv. När Frej skall få Gerd till brud måste han ge ifrån sig samma svärd som jättarna senare beseglar gudarnas öde med. Gudarna offrar både teknologi, krafter och kroppsdelar till jättarna för att få övertaget på dessa. De både utsätter sig för och påskyndar det oundvikliga förfallet. Beskyddaren ödelägger! Fruktbarhetsguden gör sig impotent!

Kunskapen de förvärvar är inte till hjälp i det långa loppet. Räknestycket går inte ihop, nornorna är i full gång bakom spinnrocken. Alla norröna hjältar vet att det inte tjänar något till att kriga mot sitt forlǫg, varje livs förutbestämda premiss: ödet. Oden vet det; han som ser allt – men som ändå är blind. Varje grepp gudarna tar med syftet att fördröja sin egen undergång utgör bara ett steg som för dem närmare stupet, mot Ragnarök. Detta är den lärdom vi får efter Trymskvida, Völuspá, och Skirnesmål.

Allt som finns, existerar på bekostnad av något annat, och uppgår i något annat när det upphör. Alltet går som ett urverk, som tickar sakta men säkert mot entropi. Subjektets existens måste gå ut över objektets existens. Det finns ingenting som är gratis: allt har sitt pris.

Termodynamikens mytologi

Denna bedrövliga ynkedoms rötter går så djupt som till den gemensamma urindoeuropeiska kulturen som under bronsåldern spred sig över den euroasiatiska kontinenten. Denna kultur var krigisk och expansiv, och den erkände att ingenting uppstår från ingenting: ingen skapelse är möjlig utan samtidig ödeläggelse. Detta är faktiskt en vacker, eller åtminstone intressant, tanke, en total idé som rymmer både sorg och glädje; födsel, liv och död som delar av samma enhet. Existens är valets kval. Detta ingår i själva kärnan av språket och sätten att tänka som dominerar vår västerländska kulturkrets.

Liksom i Eddan finner vi det kosmiska vemodet även i hindu-filosofins begrepp om prakṛti, som enkelt uttryckt utgör universums kreativa grundprincip. Allt som består, det gör så i relation till det att skapas, det att förbli och det att förgå. Det är inte möjligt att skapa något utan att ta från något annat. Vi finner en slags analogi till hinduernas prakṛti också i det norröna konceptet eðli. Ordet är besläktat med "edel" (norrönt aðal), och båda betecknade ursprungligen varje tings sanna och inneboende natur.

Det är en del av den naturliga ordningen att örnen flyger högre än andra fåglar, att människan drömmer, skapar föremål och har språk. Det är eðli, det är prakṛti. Detta begrepp är äldre än vårt naturbegrepp, ett minne om att verkligheten vacklar – att stabilitet är en illusion. Liksom Fenrisulvens kedjor måste smidas av fiskens andedräkt, kvinnoskägg och bergrötter. Företeelser eller ting som inte längre existerar.

Allt som finns existerar på bekostnad av något annat, och uppgår i något annat när det upphör. Alltet går, som ett urverk som tickar sakta men säkert mot entropi. Subjektets existens måste gå ut över objektets existens. Det finns ingenting som är gratis: allt har sitt pris. Liksom doktor Faust sålde sin själ mot obegränsad makt och kunskap, eftersträvar Västerlandet bara att växa och dominera. Det blir vår vägs slut, som det blev Fausts.

 

Oden på Sleipnir

Oden på Sleipnir.

Det inre Ragnarök

Människor är teomorfa – vi liknar gudarna, och är inte ett spår bättre än dem. Vi innehar alla deras goda och dåliga egenskaper. Var och en har sin Midgårdsorm att bära på. Vi människor, skapta av gudarna och placerade mitt i skottlinjen i ett fientligt universum befolkat av stridande stammar, är ur stånd att skapa fred med våra inre demoner. Ja, vi är kanske alla av gudaätt, men gudarna har lite av demoni och troll i sig själva.

När Tor lyfter hammaren för att krossa Midgårdsormens huvud, möts blickarna i symmetrisk opposition – som i ett spel. Och när Tor till slut besegrar Midgårdsormen går också världen mot sin upplösning. Tor är nämligen ingenting utan sin arga fiende.

Kulturmänniskan höjer hammaren mot sitt eget huvud för att krossa reptilhjärnan, där instinkterna och drifterna bor, för att därefter dräpa naturmänniskan. Men människan är inte människa utan den. Kanske är det denna inneboende tvetydighet i oss som gör människan förutbestämd att begå utspekulerade självsabotage. Vi har giftig eter i blodet.

Det pågår alltid en strid mellan ideal och uppfattad verklighet, mellan vad vi vet är sunt och vad vi har lust till. Mellan det sköna, sanna och goda, och det som är fult, falskt och dåligt. Det som kan förena skönt och fult, sant och osant, gott och ont: det är heligt.

 

Eugène Delacroix. Mefistofeles

Eugène Delacroix. Mefistofeles.

Skymningsländernas undergång

Ett gemensamt drag hos många äldre kulturer är att de betraktade världen med utgångspunkt i biologiska processer. Den tyske filosofen Oswald Spengler var inspirerad av denna typ av tankegång när han 1918 publicerade Skymningsländernas undergång [Der Untergang des Abendlandes; Västerlandets undergång på svenska, ö.a.], där han betraktar alla mänskliga samhällen som cykliska enheter som uppstår och upphör.

Kulturer kan spira, därnäst blomstra och utmärka sig, men efterhand vissnar alla. Civilisationen är det sista steget en kultur når innan den dör. Den västliga civilisationen är kanske hegemonisk och historiskt dominant, men att tro att den skulle vara immun mot naturligt förfall är övermodigt, fåfängt och självrättfärdigt. Västerlandets fossiler kommer också en dag att pryda muséernas montrar vid sidan av assyriska reliefer, om vi skall tro den melankoliske mästaren.

Spengler identifierar arketyper bland olika historiska samhällen. Arketyperna är baserade på hjältar och figurer som framhävs i kulturernas narrativ. Det är här av intresse att han pekar ut den västliga europeiska andan som "faustisk". Liksom doktor Faust sålde själen mot obegränsad makt och kunskap, eftersträvar västvärlden bara att växa och dominera. Men ett grundproblem i det faustiska narrativet är att man alltid tillfredsställer ett givet behov med metoder som leder till nya problem. Det blir vår väg, och vägs ände, som det blev för Faust.

Men man kunde lika gärna tala om Oden eller Sigurd Fafnesbane, som enkelt kan karakteriseras som faustiska ledargestalter. Det faustiska kollektivet förstår inte innerst inne att konsekvenserna av dess handlingar inte leder till det avsedda resultatet. Inte för att dess medlemmar skulle ha haft något att sätta emot, för de är faktiskt helt ur stånd att påverka det tragiska öde de är dömda till. Hur tar man sig an ett öde som man saknar förmåga att hantera?

Det är detta den faustiska hybrisen avslöjar, och Spengler låter oss förstå att vi är tvungna att bli våra egna bödlar. Den faustiske gräver sig stadigt allt djupare ner i hålet, och försöker att komma undan med hjälp av metoder som bara leder ännu djupare ner.

Den faustiske gräver sig stadigt allt djupare ner i hålet, och försöker att komma undan med hjälp av metoder som bara leder ännu djupare ner.

Att bli en gud innebär ingen väg till evigt liv: den amoraliske hjälten i berättelserna är trots allt ingen hjälte innan han accepterar sin egen död, och det är först då han kan upptas i gudarnas skara. Genom att gå i fällan vi ärvt från gudarna lever vi kanske upp till vår sanna natur.

Undergångens immanens

Kanske är detta storsamhällets eðli. Med tilltagande klimatpåfrestningar, ekonomisk kollaps och minskade resurser är det inte svårt att ställa sig kritisk till den moderna världens papperstunna löfte om evig tillväxt. Systemet kan bara tåla sin egen tyngd så länge som det räknar med att göra plats för en eller annan ambitiös arvtagare, som på ett liknande sätt är dömt att gå samma öde till mötes. Permanens är ett tillstånd som inte existerar i denna världen, annat än som illusion.

Detta leder oss till slut fram till Fermiparadoxen. Fermiparadoxen blev på sin tid formulerad som ett svar på Drakes ekvation, som utsäger att universum rent statistiskt borde vara fullt av liv. Givet universums ålder borde det dessutom vara proppfullt med intelligenta livsformer med förmåga och vilja att resa interstellärt. Fermiparadoxen försöker förklara varför vi inte ser ett spår av dessa intergalaktiska civilisationer (se not nedan).

Implikationen är kanske att allt intelligent liv i sig är faustiskt. I så fall är det möjligt att ingen intelligent livsform hittills överlevt den slutliga bördan av de industrier och teknologier den hanterar, utan istället gått under innan den blev avancerad nog för att kunna kolonisera andra solsystem. Vi kan formulera transhumana manifest och skicka oändliga mängder av silvergnistrande fallosar upp mot stjärnorna, men då riskerar vi att falla för vår egen hammare innan vi kunnat dra nytta av projektet.

Att bli en gud innebär ingen väg till evigt liv: den amoraliske hjälten i berättelserna är trots allt ingen hjälte innan han accepterar sin egen död, och det är först då han kan upptas i gudarnas skara. Genom att gå i fällan vi ärvt från gudarna lever vi kanske upp till vår sanna natur. Vad säger då vår gudomliga ättetavla om människan? Om vi har något av gudarna i oss, är det driften till självutplåning.

 

Noter av översättaren

"Termodynamikens mytologi". Författaren anspelar här på termodynamikens första och andra huvudsatser av termodynamikens fyra: Termodynamikens första huvudsats, energiprincipen, vilken säger att energi varken kan skapas eller förstöras och att värme är en form av energitransport. Termodynamikens andra huvudsats, som säger att den totala entropin, oordningen, i universum ökar, vilket gör att naturliga processer bara kan ske spontant i en riktning.

"Ár var alda". Från den tredje strofen i Völuspá. Med den ungefärliga innebörden: "I begynnelsen var vågen, när ljudet skapades." Valans spådom, Völuspá, fornnordiska Vǫluspá, "Völvans spådom", är den så kallade Poetiska Eddans (Codex Regius) första och i de flesta avseenden även förnämsta dikt. Den intar en alldeles särskild ställning bland eddadikterna, i det att den, i motsats till alla övriga verk, inte skildrar en episod ur guda- eller människolivet, ej heller - som Havamal - är av sedelärande innehåll. Den utgör istället en världshistoria i kortaste möjliga sammandrag som redogör för världens uppkomst och gudarnas och människornas öden fram till denna världs undergång, Ragnarök, och slutar med en kort, men hänförd skildring av en därpå följande ny och bättre värld. Diktens namn, "spåkvinnans profetia" (eller "Völvans spådom"), beror på att den är lagd i munnen på en kringvandrande spåkvinna, en så kallad völva (kvinnlig schaman), som till hela människosläktet riktar sina ord.

"Fermis paradox" är motsättningen mellan den beräknade sannolikheten för utomjordiskt liv i universum och den brist på bevis för intelligent liv på andra platser än jorden som råder. Paradoxen har fått sitt namn av den italiensk-amerikanske fysikern och nobelpristagaren Enrico Fermi, som 1950 ska ha formulerat frågan "Var är de?", apropå att inga tecken på liv på andra planeter i form av till exempel rymdskepp eller radiokommunikation har påträffats. Astronomen Francis Drake formulerade 1961 en berömd ekvation med en rad obekanta termer för att uppskatta antalet kontaktbara utomjordiska civilisationer i Vintergatan. I framtiden, hävdade han, kommer vi att få mått på de ingående parametrarna i ekvationen. Och då kan vi få ett rimligt svar på vår fråga.

Denna artikel är ett resultat av ett samarbete mellan Tidningen Kulturen och den norska tidskriften Kulturverk. Flera av deras artiklar kommer att bli översatta till svenska och flera bland våra artiklar får en norsk översättning. Läs mer om Kulturverk här: http://www.kulturverk.com

Översättning: Carsten Palmer Schale

Eirik Storesund

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Debatt och Samtal om rasism på Peace & Love festival 2012

Rasismen som inte kom tillbaka utan som alltid funnits – ”Hur bygger vi ett samhälle där vi kan leva tillsammans?” Förutsättningarna för samtalet om rasism och främlingsfientlighet i Sverige är inte ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 11 juli, 2012

Collografi gör gott för själen

Kärt barn har många namn. Jag får en känsla av att det ter sig så för konstnärerna som uttrycker sig genom collografi – eller collagrafi, alternativt limtryck, som denna tryck- ...

Av: Marit Jonsson, Formom | Essäer om konst | 16 februari, 2012

Anna plus Sonja är lika med bra

  Anna Järvinens medverkan på samlingsplattan "Sonja Åkesson tolkad av..." befäste ytterligare hennes position som en chanteuse extraordinaire i dagens Sverige. Skivan har fått väldigt fina recensioner (till exempel här på ...

Av: Viktor Andersson | Musikens porträtt | 23 januari, 2011

Pennan

Jag skriver, ibland skriver jag ord, och ibland, om min ägare tillåter det, blir dessa ord meningar. Det händer ofta att jag kommer till en punkt och mer ofta än ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 15 april, 2014

Robert Halvarsson Foto Robin Malmqvist

Tre nya dikter av Robert Halvarsson

Robert Halvarsson presenterar tre nya dikter.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 23 juli, 2016

Kulturen og dens voktere

Atikkelen er om de ulike former for kultur: kultur er ikke bare om imaginativ skaping, eller at det er om det menneskene selv lager, for det som er spesifkt for ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 augusti, 2011

Vem ska man tro på – val 2014

Snart är det val igen och våra etablerade partiledare syns precis överallt. Det är löften och hot, tjuvnyp och flirt. Alla är både med och mot varandra i en salig ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 september, 2014

Friedrich Zarathustra Nietzsche

Nietzschelitteraturen är, minst sagt, omfattande. Redan 1889-1890 utgavs första kommentaren till Friedrich Nietzsches Sålunda talade Zarathustra, Gustav Naumanns tvåbandsutgåva Zarathustra-Commentar. Få filosofiska verk har initierat en sådan mängd synpunkter, lagt ...

Av: Bo I. Cavefors | Agora - filosofiska essäer | 30 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.