Skulptur av fallos i Pompeji

Sapfo och Catullus som antika inspiratörer

Carsten Palmer Schale om den erotiska poesin i antiken: Sapfo och Catullus.

Av: Carsten Palmer Schale | 13 oktober, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Pierre Klossowski Roberte Ce Soir Schinkel Pavillon Foto Andrea Rossetti

Målarexorcistens demoner

Om Pierre Klossowskis utställning Roberte Ce Soir, Schinkel Pavillon, Berlin.

Av: Tim Schmidt | 17 Maj, 2017
Essäer om konst

Den utopiska socialismen

De utopiska socialisternas ädla ideal var inte tillräckligt för att skapa ett jämlikt samhälle, hävdade Marx och Engels, som i stället baserade sin kommunistiska vision på handfasta teorier utifrån produktionsförhållanden ...

Av: Björn Gustavsson | 10 oktober, 2009
Essäer om politiken

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 25 juli, 2014
Utopiska geografier

Illustration av Hebriana Alainentalo.

Omoral och amoral och vidare – några reflektioner



Den i Sverige tidigare verksamme professorn i praktisk filosofi, Harald Ofstad, skrev för idag över 40 år sedan en mycket fascinerande och skrämmande bok med titeln: "Vårt förakt för svaghet"; och undertiteln: "Nazismens normer och värderingar - och våra egna". (Ofstad, H.: Vårt förakt för svaghet. Nazismens normer och värderingar - och våra egna. Bokförlaget Prisma, Stockholm 1972). 
Illustration av Hebriana Alainentalo.

Illustration av Hebriana Alainentalo.

Vad är egentligen "moralism"? I anslutning till sin diskussion om nazismen pekar Ofstad alltså även på detta fenomen. Han tycks då mena, att moralism har att göra med fullständigt onyanserat klander — i moralens namn! Bara i ytterst ringa grad hittar vi hos nazisterna försök till analys och neutral beskrivning av det som betraktades som förkastligt. Känslorna och lidelserna dominerar, och det språk som används är präglat av affekter och moraliserande termer. Saker är positiva eller negativa, rätta eller orätta; det finns helt enkelt inga neutrala områden och inga gradvisa övergångar.
Illustration av Hebriana Alainentalo.

Illustration av Hebriana Alainentalo.

Harald Ofstads bok Vårt förakt för svaghet bör alltjämt, menar jag, läsas av envar som är intresserad av etik och moral. Här skall jag dock inte orda så mycket om vare sig nazismen eller Hitler, utan helt enkelt ta vara på Ofstads försök till definitioner av "omoral", "amoral" och "moralism". Detta är ju annars termer och begrepp — och vad de står för — som lätt tenderar att hamna vid sidan om när man skriver om etik och moral. Som om allt vore mer eller mindre god (eller dålig) etik och moral.

Att vara omoralisk är inte detsamma som att vara amoralisk. Den omoraliske faller inom moralens fält. Han vet skillnaden mellan gott och ont, rätt och orätt, men handlar orätt istället för rätt, gör ont istället för gott. Den amoraliske befinner sig däremot bortom allt "gott" eller "ont". Moraliska distinktioner existerar inte för honom.

En prekär situation som vi tycker att man bör uppmärksamma, hör emellertid ihop med idealet för en "disinterested observer", det vill säga, idealet för positivistisk forskning. I enlighet med detta ideal bör ju forskaren vara enbart registrerande och — förment — objektivt åskådande, och får i princip varken ingripa eller förhålla sig subjektivt. En fråga blir då: var går gränsen mellan amoral och moral inom området för beforskning av människor? För en praktiker är gränsen tämligen skarp — för en teoretiker betydligt mindre skarp. I fallet med en primärt teoretiskt förankrad praktiker uppstår frågan om det är moralen eller amoralen — fattad i en sorts neutralitetshävdande mening — som i övervägande grad är styrande.

Det sistnämnda förhållandet må dessutom tillspetsas ytterligare, om man, som Ofstad, som ett kriterium för vad som är moral eller inte, beaktar möjligheten att fästa vikt vid de psykologiska reaktionerna som infinner sig om man handlar i strid med normerna, och hävda att endast när reaktionen kan karaktäriseras som skuldkänsla kan normerna räknas som moralnormer. Om man däremot reagerar med till exempel fruktan eller skamkänsla så har man brutit, inte mot moralregler, utan mot gruppnormer av annan art. Varför inte arbetsplatsnormer, arbetsgruppsnormer eller metodnormer?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För Ofstad är åter en annan möjlighet att se det väsentliga i moralen i attityden – hållningen! — till lösningen av normativa och värderingsmässiga problem. "Om man", skriver Ofstad (ibid., s. 101 f.), "sakligt, objektivt och allvarligt sätter sig in i problemen, granskar dem och anstränger sig att handla så rätt som möjligt, så befinner man sig — utifrån detta kriterium — inom moralens område, oavsett vilket resultat man kommer till". För oss låter detta plausibelt och hedervärt — med reservationen, att man då bör göra klart vad man avser med "sakligt", "objektivt" och "rätt". Inställningen tar ju exempelvis inte hänsyn till risken att sakligheten övergår i för-sakligande och att det objektiva vilar på outredda paradigmatiska och metodologiska förutsättningar som knappast är objektiva i absolut mening — ej heller till distinktionen mellan "rätt" och "gott" eller till den fenomenologiska (eller existentiella) upplevelsedimensionen.

För Ofstad bör för övrigt ett viktigt kriterium på moralens område vara ömsesidighetskriteriet. Enligt vår åsikt är detta vidare släkt med det som enligt Ofstad karaktäriseras av att leva sig in i andra människors situation och därmed uppleva dem som "analoga" med sig själv — snarare än att förhålla sig indifferent, dvs. amoraliskt, till andra människor. Ofstad skriver:

"Detta är viktigt, ty även om en person känner till den moraliska terminologin, är allvarlig och saklig i sina överväganden och villig att hålla fast vid sina normer, även om han tänker sig själv i offrets situation, så är han ändå milsvitt från det som vi rimligen kan betrakta som moral om han upplever andra människor som ting, vilkas glädje och smärta bara är ett slags grimaser. Alla som förmår uppleva sina medmänniskor som människor har moraliskt sett så viktiga kännetecken gemensamma, att det, i förhållande till skillnaden mellan moral och amoral, spelar en underordnad roll om någon av dem kanske inte är van vid att använda etiska begrepp eller att gå sakligt och objektivt till väga när de ska fatta beslut". (ibid., s. 104).

Ett i vårt sammanhang oroande drag hos Hitler skall här ändå nämnas, eftersom vi misstänker att detta drag kan förekomma i många former och besitta många nyanser.:

"Det verkar som om Hitler närmast kunde koppla av och på sig själv — iakttagande — inlevande, beroende på situationen, och just förmågan till detta visar hans djupa indifferens till andra. Var det verklig inlevelse som Hitler åstadkom vid dessa tillfällen? Det var inlevelse i den meningen att han gjorde sig en bild av den andres reaktioner. Det var vad vi kan kalla registrerande inlevelse. Hitler registrerade att den andre till exempel kände förtvivlan över att tvingas gå med på ett förödmjukande arrangemang, men han kände inte den andres förtvivlan, ej heller fylldes han av sympati med honom på grund av hans förtvivlan (sympatiserande inlevelse). Den andre var och förblev ett objekt, något som iakttogs och studerades. Den andres reaktioner breddes ut som en karta, användbar vid nästa anfall. Det var en strategisk inlevelse."(ibid., s. 106).

Vi bör nog alla mycket noga beakta denna karaktäristik av Hitler. Hur förhåller vi oss själva, och hur bör vi själva förhålla oss, i exempelvis terapeutiska situationer?

 

Illustration av Hebriana Alainentalo.

Illustration av Hebriana Alainentalo.

Moralism

Vad är egentligen "moralism"? I anslutning till sin diskussion om nazismen pekar Ofstad alltså även på detta fenomen. Han tycks då mena, att moralism har att göra med fullständigt onyanserat klander — i moralens namn! Bara i ytterst ringa grad hittar vi hos nazisterna försök till analys och neutral beskrivning av det som betraktades som förkastligt. Känslorna och lidelserna dominerar, och det språk som används är präglat av affekter och moraliserande termer. Saker är positiva eller negativa, rätta eller orätta; det finns helt enkelt inga neutrala områden och inga gradvisa övergångar. Eller som Hitler själv uttrycker saken:

"Det finns inte så många nyanser, utan bara ett ja eller ett nej, kärlek eller hat, rätt eller orätt, sanning eller lögn, aldrig halvt det ena eller halvt det andra, eller delvis osv." (Hitler, A.: Mein Kampf, München 1932, s. 201.)

Även detta bör vi nog lägga på minnet — för att kontinuerligt kunna reflektera över. Vi behöver för övrigt inte mer än kasta en blick på vårdens historia och aktuella reduktionismer för att åtminstone känna frändskapen med detta uttalande.

Det egna ansvaret och de andras korsar varandra i medansvaret

Känslor är för mig (och till exempel för Anders Pilz) för-moraliska. Medkänslan pekar vidare på människans predikament som primärt social och medmänsklig. I alla medmänskliga och mellanmänskliga förhållanden ingår ett mått av moral. Denna moral kan formuleras på olika sätt. Uppenbart är emellertid, förefaller det, att medkänsla är en dygd som tar andra människors verklighet på allvar. Deras inre liv och känslor lika väl som deras yttre omständigheter. Medkänslan är en aktiv beredskap för samhörighet och solidaritet.

David Hume (jämför Asplund) menade att en gnista av vänskap och välvilja från början fanns så att säga inknådad i vårt system. Hans samtida Rousseau höll med (här efter Anders Pilz i GP):

"/.../medkänsla är en naturlig känsla, som, i det den hos varje individ mildrar självhävdelsens verksamhet, bidrager till hela släktets ömsesidiga bevarande. Det är den som utan reflexionens bistånd förmår oss att skynda till deras hjälp, vilka vi se lida".

Denna 1700-talsuppfattning har också på sina håll åter blivit modern. Idag kan vi tala om att spädbarn inte skiljer mellan sin egen olycka och andras. Det gjorde inte heller Jesus. Det gjorde inte heller många stora moralfilosofer. Det gjorde inte J. S. Mill. En babys klagan i barnsalen tas upp av de övriga; sympatigråt kallar vi det. Vi sitter alla i samma båt. I den mån vi tar den moderna demokratin på allvar, sitter vi också i samma båt; en båt som vi alltså alla — och gemensamt — bär ett ansvar för.

I den mån vi tar den moderna demokratin på allvar, sitter vi också i samma båt; en båt som vi alltså alla — och gemensamt — bär ett ansvar för.

Individuellt är vi alla ansvariga inför någonting. Oansvarigt beteende är omoget beteende. Att ta sitt ansvar är ett tecken på mognad. När vi strävar efter att göra våra barn till ansvarsfulla personer hjälper vi dem till mognad. Det ansvar vi har för det vi gör, själva eller ihop med andra, varierar dock med de sociala och politiska strukturer eller situationer inom vilka vi agerar; men det växer med mognad. "Det var hans fel" eller "Det var hon som gjorde det" är typiska repliker i ett evigt mänskligt drama som spelas upp på nytt i varje generation. Denna sorts omognad tenderar att förlängas in i vuxenheten. Nästan alla har en ursäkt när saker går fel. I maktens korridorer läggs dimridåer ut när maktmissbruk och korruption avslöjas. De som skall ta sitt ansvar gör det långtifrån alltid. Samtidigt råder ingen brist på personer, som snabbt tar åt sig äran för det som går bra.

Vi är ansvariga inför världen — och oss själva. Men vilken roll spelar den nutida massan för individens och den invigda gruppens ansvarskänsla? Kierkegaard menade — redan på sin tid — att massan gör individen förhärdad och oansvarig; att den försvagar ansvarskänslan genom att förminska den till ett minimum. I sina "Bekännelser" gjorde kyrkofadern Augustinus fenomenet till ett centralt inslag i meditationerna över sin ungdoms syndiga leverne; liksom Aristoteles och existentialisterna hävdade han det personliga ansvaret. Men att ansvaret är personligt, innebär inte att vi inte har ansvar också för andra — och de för oss; att vårt ansvar är delat och gemensamt.

Ändå kan man, vid läsningen av etisk litteratur, få den uppfattningen, att ansvar enbart har med det egna att göra (se till exempel Holte, R., Hof, H., Hemberg, J. & Jeffner, A.: Etiska problem. Verbum. Stockholm, 1970, s. 67ff). "Jag tar mitt ansvar" eller "Han är ansvarig för sina handlingar" (under vissa betingelser; och det är just dessa som ofta diskuteras i den akademiska litteraturen på området) kan det till exempel heta. Och, visst: Jag såväl som Du och Han eller Hon är naturligtvis ansvariga för sina handlingar.

Ur ett socialt perspektiv ter det sig, enligt min åsikt, emellertid mer än rimligt att hävda, att detta ansvar dels är ett ansvar som omfattar både egna och andras gärningar, dels är ett ansvar som är delat med andra. I vilken grad det handlar om ansvar för andras gärningar respektive om delat ansvar är, tycks det mig, snarare en fråga om betoningar längs en skala mellan två extremer (det absolut egna ansvaret för egna gärningar — andras absoluta ansvar för våra gärningar; det absoluta oansvaret för andras gärningar — det absoluta ansvaret för den Andre) och om huruvida det ena eller det andra är en fråga om mer explicit gemensamma angelägenheter eller inte. För mig förefaller därmed en rimlig mittpunkt på skalan — den punkt vi ständigt bör utgå från — vara det gemensamma eller delade ansvaret; alltså medansvaret.

Somliga betonar sålunda det egna ansvaret för egna gärningar; mest extremt troligen Sartre (till exempel i romanen Jean Genet; till exempel i ett av hans båda filosofiska huvudverk, L´Être et le néant; i senare verk komplicerar han — menar jag — sin ståndpunkt något oerhört). Andra betonar sålunda det absoluta ansvaret för den Andre; mest extremt förmodligen Lévinas (till exempel i huvudverken Totalité et infini och Autrement qu´être ou au-déla de l´essence). Beträffande tankegångarna om andras absoluta ansvar för våra gärningar respektive vårt egna absoluta oansvar för andras gärningar förekommer väl dessa sparsamt i den filosofiska facklitteraturen, men tycks icke desto mindre ha ymnigt med företrädare i den konkreta vardagsverkligheten.

Ett "Ta hand om mig; hjälp mig!" är heller inte bara ett uttryck för en slapp oansvarighet — utan i vissa fall även ett berättigat krav (till exempel i fall av viss mentalsjukdom eller på operationsbordet).

Men ibland handlar det om just slapp oansvarighet. Detta med att vara absolut oansvarig för andras gärningar (och i vissa fall till och med sin egna) — i den mån vi inte är djupt och direkt involverade i något gemensamt och medvetet projekt — är en betydligt mer bekymmersam historia. Frågan är rentav, om inte detta är ett mycket vanligt förhållningssätt i vår tid?! Dessutom har vi åtminstone en författare i "vår tid" (Hitler) som med kraft framfört denna ståndpunkt rörande åtminstone "vissa andra", och många som i kritiska ordalag berört attityden (Lasch, Cox, C.W. Mills, Weber, Habermas, Ofstad osv.) som sådan — i avsikt att eliminera den.

En lång rad betydande tänkare har emellertid både direkt och indirekt naturligtvis pläderat för medansvaret, ehuru från delvis olika utgångspunkter och med olika språkbruk. Öppna företrädare för medansvaret har till exempel varit Perikles, stoikerna, Konfucius, Jesus, författarna av Bhagavad gita och de bhaktifromma, Thomas av Aquino, Marx, Mill, Buber, Jaspers, Jonas, Freire och Habermas.

Fenomenologer utgår med förkärlek från "mig" (Husserl, Schutz — delvis Mead), en enskild människa och hennes intentioner, varseblivningar och handlingar. Wittgenstein (1953) och Winch (1958 och 1970) menar att förstapersonsperspektivet (Jag) måste kompletteras med tredjepersons och att singularis måste bytas ut mot pluralis (De). Andra filosofer (till exempel Buber och Lévinas) vill komplettera (alternativt ersätta) med andra (Du) och tredje person singularis (Den Andre). Återstår därvid för oss att fundera över att också komplettera med första och andra person pluralis (Vi resp. Ni). Åtminstone Berger vill ju göra det, ehuru knappast som (renodlad) fenomenolog eller moralfilosof. Vi gör det naturligtvis: människan är ett medansvarigt subjekt i en intersubjektivt bestämd värld konstruerad av medtänkande, medkänsla och samhandling.

 

Illustration av Hebriana Alainentalo

 
Kontextuellt bundna mänskliga aktiviteter

Sådana aktiviteter eller praktiker försiggår på bestämda platser under bestämda tidsrymder (och med viss rytmik). De ingår med andra ord i kulturellt betingade och historiskt bestämda livsformer av mycket starkare slag än de allmänmänskliga. De utmärks av att mer eller mindre avgränsade grupper av mer eller mindre "kompetenta agenter" utövar dem enligt karakteristiska traditioner, riter, (moraliska) sedvanor osv. eller följer implicita/explicita normer, regler och lagar. Wittgenstein kallar sådana kulturellt mönstrade (och mönstrande) aktiviteter för språkspel eller språklekar (Sprachspiele). Han antyder därmed att aktivitetsmönstren, spelets eller lekens regler, är intersubjektivt tillgängliga för utövarna (såsom Mead och Berger också gör). Denna tillgänglighet förutsätter stundom att de delar samma symbolmättade föreställnings- och begreppsvärldar — och vi kan skapa och omskapa dem under lekens eller spelets gång.

Sådana aktivitetsmönster är exempelvis legio inom ramen för arbetsplatskontexter — till exempel psykiatriska sådana. En enskild handling måste sålunda förstås i relation till sin kontext, eller — sitt språkspel. Man ser mönster, men vilket mönster man ser beror på vilka begrepp som ingår i ens varseblivning (jämför Wittgenstein, L.: Philosophische Untersuchungen — i svensk översättning av Anders Wedberg 1978 — särskilt §67, s. 59).

Med modrande besläktade professioner — eller något om omsorgspraktikens dilemma

Ur modrande och med modrande besläktade kvinnokulturella praktiker har främst under det senaste seklet utvecklats ett antal professioner (en del samhällsvetare, till exempel Hellberg, vill reservera professionsbegreppet för exempelvis läkare, jurister e.d. De kallar yrken utvecklade ur kvinnokulturer för "semiprofessioner"). Den norska sociologen Kari Waerness (1980) ser professionaliseringen av traditionella omsorgsyrken inom hälsovårds- och socialsektorn som ett försök att uppnå jämställdhet och större erkännande för kvinnliga yrkesutövare på det etablerade manssamhällets premisser:

"Genom professionalisering med tonvikt på

1. alltmer formell utbildning baserad på vetenskap och teori
2. avgränsning av arbetsuppgifterna
3. yrkesmonopol på vissa arbetsuppgifter

söker ständigt flera yrkesgrupper inom denna sektor att höja sin prestige och därmed få större inflytande och bättre löne- och arbetsförhållanden" (s. 12)

Men i och med detta tenderar också praktikens verkliga kvalitéer att förvanskas: praktiken så att säga pådyvlas andra språkspel än sina egna. Detta innebär även, att omsorgsyrkenas minst "glamorösa" arbetsuppgifter skiljs ut och överlåts på outbildad eller lägre utbildad kvinnlig personal. Vidare börjar omsorgen motiveras utifrån en instrumentell rationalitets-förståelse: sjuksköterskans vänlighet mot patienten, socialarbetarens sympatiska förståelse för klienten osv. blir inte längre "bara" moraliska dygder utan professionellt erkända tekniker — kanske till och med amoraliska sådana.

Professionaliseringen bidrar också med en avfeminisering av omsorgsyrkena. Dels kräver yrkesrollen — eller antas yrkesrollen kräva — mindre av de egenskaper ( bl.a. vissa responsivitets befrämjande sådana) som traditionellt ingått i modrande och annan kvinnoutövad omsorg. Dels ökar antalet män, speciellt i ledande administrativa och (förment eller ensidigt) kunskapsproducerande positioner. Den som vill göra karriär inom professionen, vidareutveckla yrkesrollen och få inflytande på dess organisatoriska ramar måste därvid i hög grad överge den praktiska personorienteringen till förmån för en teknisk och teoretiskt-formell fack-och-kollega-orientering.

Tanken att det finns en etiskt laddad situation i alla mellanmänskliga möten har klätts i ord av exempelvis filosofen Lennart Nordenfelt på följande sätt:

"Varje gång vi står inför en annan människa, står vi också inför ett betydelsefullt etiskt val: skall vi bemöta denna människa med respekt eller skall vi ignorera henne; skall vi visa henne den uppmärksamhet som mänsklig anständighet kräver; skall vi lyssna på henne och ge ett uppmuntrande ord på vägen; eller skall vi försöka undvika henne, avvisa hennes frågor, och hasta vidare i våra betydelsefulla värv" (Nordenfelt, L.: Hälsa och värde. Stockholm, 1991, s. 142)

1. Att man kan välja ett nytt eller annorlunda handlingssätt förutsätter någon grad av frihet och handlingsalternativ, vilket i sin tur är ett villkor för att bedöma människors handlingar ur etisk synpunkt. Men även om det finns gränser mellan det tillåtnas, påbjudnas och förbjudnas områden, är det ändå ytterst vi själva som väljer, om vi vill stanna innanför gränserna eller forcera dem. Också sådana gränser som i vårt sammanhang ofta är detsamma som institutionella normer, dvs. rättesnören utformade i och beroende av en samhällelig institution. De kan vara uttryckta i lagar, förordningar, organisationsspecifika föreskrifter och, vilket blir allt vanligare, i en yrkesetisk regelsamling. Det kan också vara en icke kodifierad tradition; sådant som "sitter i väggarna", en typ av praktisk kunskap.

Filosofen Bo Peterson skriver:

"Moralen är också förbunden med (den konkreta och beroende, min anm.) individen på ett sätt som de juridiska normerna inte är (de är abstrakta, min anm.). Moralens normer är internaliserade (jfr Mead och Berger, min anm.) och uppfattas inte som något utifrån pålagt honom utan som något inifrån kommande, en 'samvetets röst'(som i betydande grad är kollektiv, min anm.). Individen tar ansvar för sitt handlande och känner också ett ansvar för medmänniskornas agerande (vilka gör detsamma, varför medansvaret står i fokus, min anm.). Hans beteende är styrt av hur han uppfattar moralens krav." (Petersson, B.: Forskning och etiska koder, Stockholm 1994, s.67)

En generell regel kan vara en god sammanfattning av många enskilda val — men kan inte utgöra den yttersta instansen för handlingsvalet (se Silfverberg). Uppfattningen av den enskilda — den unika — mellanmänskliga situationen, i vilken det kan finnas drag, som inte täcks av den befintliga regeln, har företräde.

Mänskliga situationer är alltid unika, och vad som bör göras en dag är nödvändigtvis inte detsamma nästa dag utan fordrar en tolkning av hur den på något sätt utsatta personen mår och av den aktuella situationen i övrigt. Det krävs med andra ord en hermeneutisk aktivitet för att tillgodose de ytterst olikartade behoven från en dag till en annan, från en person till en annan. Detta är något som står helt i motsats till exempelvis diagnostiska och planeringsrationella idéer om exakthet, avgränsning och generalisering.

Det ekonomistiska synsätt, som präglat det senaste decenniets utveckling av den offentliga sektorn, aktualiserar en av de mest grundläggande konflikterna i dagens sociala vårdverksamhet i bred mening: den mellan att å ena sidan utföra saker och ting på ett så kallat effektivt och "ändamålsenligt" sätt som möjligt (i en snäv, kortsiktig, icke-dygdig, marknadsekonomisk mening) och å den andra att hjälpa människor — och hjälpa dem att hjälpa sig själva — på bästa sätt. Och tolkningsföreträdet tycks alltid ligga på planeringsplanet — aldrig på det praktiska planet. Men att höja sig över ett mänskligt problem är inte liktydigt med att lösa det. Att höja sig över ett problem kan på sikt visserligen visa sig fruktbart — i den mån vi till exempel sysslar med praktikorienterad reflektion m.h.a. argumentationsetik och sammanhangskunskap — men kan inte bidra till problemlösning på kort sikt, och ej heller på lång sikt — därest vi egentligen bara ägnar oss åt administrativa, planerande och politiska aktiviteter över huvudet på de människor som tillsammans med sina patienter och klienter handlar utifrån sin praktiska och kontinuerligt återkommande omdömesförmåga.

Ett alternativt ekonomiskt perspektiv är det som utgår från hushållsekonomin och innebär en helt annan syn på både tid och pengar. Historiskt sett handlade hushållsekonomin om att producera och ta tillvara det som behövdes i och för hushållet. Men det finns drag i hushållsekonomin, som är högst relevanta idag och som rör sparande och ekologiska hänsyn. För omsorgsarbete finns det också en gräns för hur långt det kan mätas med klockan. (Jfr Elstad, I.: Tiden och stickningen. I: Kirkevold, Nortvedt & Alvåg (red): Klokhet, omdöme och skicklighet. Lund 1994.))

Valet har för övrigt minst två sidor. Valet här-och-nu tillsammans med en medväljande individ, som inte behöver innebära något annat än val av — låt oss säga — "situationsdefinitioner", utgör därvid den ena sidan (hur mår "vi", hur skall vi göra, vad skall vi tänka). Valets andra sida handlar däremot ofta om mer "drastiska val" — t.ex. byte av miljö, aktivitet eller "program". Valen hänger dock ihop.

Men framför allt är det så, att varje valsituation ökar i värde och vikt ju fler och differentierade — och växande — valmöjligheterna är. Sätter vi så ömsesidigheten i centrum mellan terapeut och patient, träder det responsiva valet av handlingar och aktiviteter i förgrunden. Detta val är sålunda dels grundat i graden av ömsesidighet, dels i antalet (och kvalitén på) valmöjligheter, dels — och i synnerhet — i vilken mån vi tillsammans tillämpar dialog, responsivitet och förtrolig förtrogenhet (men i förekommande fall naturligtvis även diagnostik, rutin och reflektion).

2. De mer "drastiska" valmöjligheternas betydelse för rehabiliteringsframgången rörande "utsatta" var och är ett ledande tema inom den forskning som ägnat sig åt vårdsystem och vårdstrukturer — ej minst Core-Shellprojektets företrädare och efterföljare i Canada (se Palmer Schale, 2004).

Carsten Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Inge Schiöler – Den västsvenske färglyrikern

Stränderna stiger i evig renhet ner pärlemorsvala av sandsom i var skiftande minsta skärva serspeglat himmelens land. Mångfald, enhet är stigen ingen går,ljus som bretts ut av en handsom allt att tyda ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 09 januari, 2013

Du är absolut

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 18 mars, 2013

I am still on a stage playing with ideas - A conversation with…

Kaia Hugin is a Norwegian visual artist – here is her website: www.kaiahugin.com – whose “Motholic Mobble” (2008-2013), a series of eight surreal, magical and utterly surprising short videos, has undoubtedly revealed ...

Av: Gianluca Pulsoni | Övriga porträtt | 02 september, 2014

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 september, 2012

Att läsa in människor i sin egen värld

  Så marxist jag är har jag ett fortsatt starkt intresse för historiska personligheter men också hur mer vanligt folk tänker när de gör som de gör. Helt vanliga är de ...

Av: Christer B Johansson | Essäer | 14 juli, 2011

Från utställningen 24 Spaces – en kakafoni på Malmö Konsthall 2013

Illusioner av föränderlighet inom konstens ramar

Vad är konst? Vem skapar den? Benny Holmberg diskuterar konstverkets tillblivelse genom de tre aktörerna konstnär, konstverk och betraktare. Föränderlighet, identitet, rörelse och tid, svaret som ständigt glider undan, men ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 08 mars, 2015

Kolonisterna på Lappmarksmyrarna

Per Albin Andersson. Foto: Familjen I första numret av Tidningen Kulturen 2008 skrev Lilian O. Montmar en artikel under titeln: Eskilstunakolonister på gungfly i Västerbottens väglösa land. I förra påsken hittade ...

Av: Per Albin Andersson | Reportage om politik & samhälle | 14 augusti, 2008

Vårt egentliga ansiktsuttryck är fördolt

HETERONYMENS DRÖM Efter tid av vakna drömmar som är den sovandes verklighet har jag glömt berättelserna men anar att de inte glömmer mig. Som en Victor Eremita klär jag mig på ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 21 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts