Samuel Beckett och livets absurda teater

Nobelpristagaren i litteratur, Samuel Beckett, är den okrönte mästaren i att skriva om meningslöshetens och den tåliga väntans utdragna absurditeter och i förlängningen om den sorglustiga väntan på döden. Nerven ...

Av: Benny Holmberg | 20 Maj, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Helena Häger – Jorden är ett embryo inuti universums livmoder

Helena Häger, 20 år, från Kristinehamn, bor på Öland. Jag vill omfamna den impulsiva poesin men samtidigt dra paralleller till någonting större. Hitta metaforer och samband mellan olika ting. Ibland ...

Av: Helena Häger | 11 februari, 2013
Utopiska geografier

Stefan Whilde

Anteckningar om getter, sjömän, åtgärdspaket och musik!

1. Vi har nu gått in i getens år. Fred och harmoni väntar enligt kinesisk lära. Hälsa och motion dessutom. Efter ett oroligt 2014 i lilla Sverige och stora världen ...

Av: Stefan Whilde | 01 april, 2015
Stefan Whilde

 Maijishans grottor

En sommardikt av Percival

Dikten "De nya Mästarna" är en text som inom sig bär en vision av en kommande tids musikskapare. Här avses de människor (jordiska och ojordiska) som inser att hela mänskligheten ...

Av: Percival | 28 Maj, 2017
Utopiska geografier

Vad menar du med denna Text? Bild Hebriana Alainentalo

Att se



Tre nigerianska analfabeter och tre Oxford-docenter fick i uppgift att välja bort ett av fyra föremål: en yxa, en hammare, en kniv och en stock. Hur utföll valet? Experimentet refereras av Walter J. Ong (2002). 
Kropp. Bild Hebriana Alainentalo

Kropp. Bild Hebriana Alainentalo

Vi eurocentriker har disciplinerat också allt detta – även om modernismen och postmodernismen inom åtminstone konsten och litteraturen öppnat nya dörrar som vetter åt tidigare uppfattningar även i våra samhällen.
Vad menar du med denna Text? Bild Hebriana Alainentalo

Vad menar du med denna Text? Bild Hebriana Alainentalo

Olika livshållningar implicerar åtminstone olika handlingsstrategier visavi naturen och människorna, som i sin tur borde få principiellt olikartade konsekvenser för miljön både etiskt och konkret. Att förstå och/eller tolka dessa olika hållningar utifrån andra hållningars begrepp – specifikt: att förstå icke-eurocentriska hållningar utifrån eurocentriska begrepp – är emellertid inte alltid lätt. Här gör jag ett försök att problematisera frågan.

Texten uppmärksammar särskilt animism och buddhism utifrån ett eurocentriskt perspektiv.

Idag har faktiskt en tvärreligiös diskussion påbörjats med miljöetiken och ekologin i centrum (en lång rad exempel meddelas av Tucker & Grim, 2009). Detta innebär att förhållandet mellan människa och natur håller på att omförhandlas (om än det hela går långsamt) på – i bred mening – andlig grund. Ekologisk teologi träder fram på scenen. Varusamhället kritiseras. Den sociala rättvisan – mellan människor – tenderar att expandera till en rentav plantetär kontext; en s.k. antropokosmisk etik (Tu Weiming) ligger i startgroparna. Hur detta kommer att sluta är emellertid svårt att sia om – även om hoppet numera i varje fall finns vad gäller en även religionsunderstödd miljöetik. Himmelen (inkl. Gud), jorden (inkl. natur) och människan vävs som fenomen in i varandra.

Vägen till, och synen på, frälsning dekonstrueras och rekonstrueras i en inte bara ekumenisk utan även religionstranscendent bemärkelse. Kort sagt utvecklas numera alltfler länkar mellan religioner med människan som absolut centrum (eller inte absolut centrum) och det större, och mer obestämda, mysteriet vari alltet uppstår, förändras och blomstrar. Idéer från de abrahamitiska religionerna samsas sålunda alltmer, åtminstone på sina håll, med idéer från exempelvis animism och buddhism. Vad gäller animismen, i mycket bred mening, träder då sådant som helhet, ömsesidighet, beroende, helighet, kvalitet, tidslig konvergens osv. i förgrunden, och vad gäller den senare – buddhismen – sådant som begär och lidande, och de hållningar som begränsar dem båda.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Från en miljöetisk synvinkel kan detta åtminstone innebära en mer respektfull och ”inflätad” syn på förhållandet mellan människa och natur. Ett synsätt, och en hållning, som förhoppningsvis inte kategoriserar sönder alla meningsfulla holismer.
Förvaltarskapstanken på abrahamitisk grund överskrids och befruktas alltså av animistiska tankar om vördnad och buddhistiska idéer om reduktion av begär (och ex. konsumism, aggressiva angrepp på naturen, slöseri och utnyttjande) – alla var och en, och tillsammans, i riktning mot en fördjupad miljöetisk hållning och praktik.

Det hela desavouerar emellertid inte vår eurocentriska kultur. Tvärtom är det snarare fråga om ett både-och än ett antingen eller. Våra exempellösa teknologiska framsteg bör med andra ord vägas mot den ödmjukhet, holism och allmänna tendens till återhållsamhet – på alla håll – som kan utläsas ur animistiska ritualer och buddhistiska skrifter och praktiker. Vår kultur kan, rätt ”hanterad”, bidra till en bättre miljöetisk utveckling!

Från animismen kan vi exempelvis låna synen på (deras)” kvalitetstänkande” istället för kvantitetstänkande, livserfarenhet resulterande i respekt och måtta snarare än prestigeupptrappning, naturinlevelse och naturingående snarare än utnyttjande och distansering, betoningen av sensuellt närmande snarare än kalkylerat fjärmande, ”co-evolution” snarare än disparat ”utveckling”. Från buddhismen kan vi, åtminstone om vi är positiva, låna in och integrera synen på världens och människans föränderlighet och instabilitet, som bejakar en hållning präglad av såväl processtänkande som – och därmed – varsamhet och följsamhet. 

Det uppstår dock vissa problem, som antyddes i början, när vi försöker tolka exempelvis animistiska och buddhistiska hållningar med hjälp av våra egna dualistiska och dikotoma begrepp. Omvänt leder sådana försök, om de är seriösa och djuplodande nog, till insikter om våra egna begränsningar och möjligheter, och värdet av att beakta andras attityder och världsbilder. Slutligen uppstår intressanta idéer, menar jag, när vi dessutom försöker jämföra animismer och buddhismer med varandra.

Kanske skulle vi sjunga och dansa och deklamera vår ståndpunkt, som många animistiskt orienterade folkgrupper gör. Man är i alltet, och en med alltet samspelande del. Världen framstår som en själslig helhet av röster och tider, som samtidigt är närvarande på en eller flera platser mättade med mening. Eller får vi anta en buddhistisk hållning, vari processer och instabila jag och omgivningar ingår i samsaracykler på väg från det ena tillståndet till det andra i en värld präglad av multicentrisk styrning i ett komplex av biotoper och varandet, snarare än i en värld – liksom vår – överbestämd av unicentrisk, hierarkisk och komplicerad komposition.

För min del kan vi med fördel utgå från språket, i vidast tänkbara mening, för att åtminstone närma oss de tre här nämnda stråken av hållning. Det finns sålunda människor utan (nämnvärda) uppfattningar om tal och siffror. Det finns analfabetiska grupper som ännu inte fångats in av en styrande grammatik eller ett konstnärligt centralperspektiv. Vi eurocentriker har disciplinerat också allt detta – även om modernismen och postmodernismen inom åtminstone konsten och litteraturen öppnat nya dörrar som vetter åt tidigare uppfattningar även i våra samhällen. Buddhismen växte, å sin sida, fram ur en redan för Siddharta Gautama mycket gammal civilisation präglad av hierarkisk organisation, för-hinduism, patriarkalism, avancerad teknologi osv. (Även inom den moderna buddhismen finns tyvärr stråk av patriarkaliskt och hierarkiskt tänkande kvar, men detta är inte vårt ärende här). 

I ekosofiska termer kan vi måhända särskilt peka på vår kulturkrets tendens att förhålla sig allmänt abstrakt och taxonomiskt i det att vi delar upp, reglerar, mäter och väger på ett sätt som alltså lett till stora naturvetenskapliga och teknologiska framgångar på bekostnad av en hållbar utveckling på miljösidan och en sviktande identifikation med andra socialt. Buddhister är på många sätt, när det kommer till praktiken, tycks det mig, mer animister än eurocentriskt styrda, men samtidigt flexibla nog att – på gott och ont – anpassa sig till snart sagt vilken samhällsordning som helst. Dessutom: varken animister eller buddhister skall här exoticeras: såväl historien som samtiden pekar tyvärr på ett utpräglat vi-dom-tänkande också här.

Om vi så ser till det historiska förloppet under, säg, 10 000 år, ser vi också vad som hänt och händer från det att jägar- och samlarsamhällen blir bofasta och börjar odla sin jord. Vi kan beakta varje kulturellt språng, varvid social hierarkisering, distansering, abstraktion, invecklad religion osv. programmatiskt uppstår.

Hur kan vi tolka andra hållningar genom våra egna begrepp, och vad kan vi ev. lära av ”andra” – och vice versa? Vilka är problemen – och vilka är möjligheterna. I ett ord handlar detta för mig – återigen - om språk.

Jag vill här hänvisa till både Walter J. Ong och Trond Gansmo Jakobsen. Det är våra axiom och ontologiska (och fenomenologiska) grundantaganden vi måste ifrågasätta, och utveckla/fördjupa i ett både/och-perspektiv. Jag känner sålunda ibland, att när vi använder oss av våra taxonomier, dualismer, dikotomier osv. så har vi en styrka i en positivistisk bemärkelse. Detta är exempelvis skälet till att jag kan skriva det jag just nu skriver på denna dator.

Omvänt har vi en definitiv svaghet i och med det att vi inte lyckas balansera på bindestrecken mellan begreppspar, eftersom det kanske – och enligt min mening troligen – är där vi borde befinna oss. En typ av tranformativ inlärning, i kontrast till en anpassande assimalitativ approach, så att vi synnerligen kritiskt – utan att utplåna oss själva – förmår transcendera de ord och begrepp som antingen förfelar och förvränger – eller skapa nya ord för det vi inte har några ord för. Vidare bör vi betänka den mjuka ändamålsenlighet som enligt Ong, präglar många ”naturfolk” – och den plikt- och dygdeetiska hållning som genomsyrar mycket av (den åtminstone traditionella) buddhismen. Allt detta i bjärt kontrast till ”våra” principer om uppdelning och kalkyl, bemästring och manipulation, konsumism och bristande miljöetiska engagemang.

Konklusion: När vi (här: eurocentriker) försöker tolka andra livshållningar finns naturligtvis alltid faran, att vi just med hjälp av våra tolkningsverktyg riskerar att upplösa den Andra hållningens egentliga innebörd. Detta är utgångspunkten, finner jag, för denna nätuppgift. Men också: kan vi lära oss något om andra med hjälp av våra begrepp, eller genom att försöka tillgodogöra oss något av Den Andra hållningens uttrycksformer?

Inom (text-)hermeneutiken utvecklade H-G Gadamer bl.a. begreppet ”horisontsammansmältning”, dvs. att texten och jaget konstruerar en gemensam horisont samtidigt som jaget erkänner texten som annorlunda. Häromdagen såg jag att man även inom skolan börjat tillämpa samma begrepp på tvärprofessionell kommunikation. Möjligen skulle en horsiontsammansmältning kunna göras också mellan kulturella och etiska hållningar. 

Hur gick det då i experimentet? Oxford-docenterna valde bort stocken medan analfabeterna valde bort hammaren. Docenterna tänkte i termer av kategorier; i det här fallet kategorin verktyg. Analfabeterna valde bort hammaren eftersom denna uppfattades som minst ändamålsenlig för att skapa en kanot. 

Carsten Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Victoria Jordanovas exceptionella resonans

Inom konstmusiken förväntas instrumentalisten till viss del underordna sig musiken, och stå till verkets förfogande, men vissa musiker har en sådan stark personlighet att verken de framför blir språngbrädor för ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 13 april, 2013

Nun will die Sonn’ so hell aufgeh’n…

Så inleds “Kindertotenlieder” av Gustav Mahler. Vad jag här vill arbeta mig fram till är en insikt i hur ljuset av en ide’ omvandlas och ger ett utslag i ett ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 11 juli, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 6 2012

Veckans krönika skulle som vanligt handla om något aktuellt. Jag funderade på antingen den absurda ”Storebror-ser-dig-lagen” ACTA eller den inte mindre absurda svenska anslutningen till europakten. Då kom budet om ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 04 februari, 2012

Dervischdans. Foto: Wikipedia

I minnets och dansens universum

I dansens universum kan vi aldrig upphöra att dansa. Men dansar vi? Är vi helt fria i vår dans som är utan början och utan slut? För har vi en ...

Av: Percival | Essäer om religionen | 21 augusti, 2015

Gandhara Buddha foto CC BY SA 3.0

In & ut

Översättning till svenska: Esmeralda Westerstrand.

Av: vrd. Ñāṇavīra Thera | Agora - filosofiska essäer | 27 februari, 2017

Ett kvinnoporträtt, Dora Maars upprättelse

Dora Maar Britt Ståhlberg Norées bok "Dora Maar och Picasso" kastar ett nytt ljus på Picassos musa, älskarinna och konstnärskollega. Britt flyttade till Paris på 70-talet och har blivit kvar ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 18 mars, 2009

Machiavellis republikanska ideal

Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex århundraden sedan. Varför Machiavelli? Det finns minst två viktiga skäl. Det ...

Av: Satya Datta | Essäer | 25 augusti, 2010

”Underrepresenterad” och ”Spegla samhället”

Det ideologiska sammanhanget

Av: Leif V Erixell | Agora - filosofiska essäer | 10 mars, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.