Sommarföljetong. SLUTSEKUNDER Pjäs i tre akter Av Boel Schenlær Akt …

Scenbilden är densamma i de tre akterna. En cell i ett svenskt fängelse. Vid ena kortsidan en celldörr som öppnas mekaniskt. I golvet en tågräls. Vid celldörren blir det ett ...

Av: Boel Schenlær, | 27 juli, 2009
Allmänna reportage

Det finns en sjö...

Yddingesjön ligger såsom orörd av människohand. Vattnet vattrar sig och skimrar lekfullt i solen. Inte en människa så långt ögat kan nå. Inte ett enda hus syns runt sjöns stränder ...

Av: Crister Enander | 16 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Kulturkrockar

Mona Mörtlund. Alltid på gång, alltid i rörelse. Foto: Reino Jillker Kulturkrockar Författaren och journalisten Mona Mörtlund från Kangos i Tornedalen har fått mycket uppmärksamhet, bland annat med en pjäs uppförd på ...

Av: Gregor Flakierski | 04 december, 2007
Litteraturens porträtt

Mike Nichols 1931-2014

”One of the better films of formerly interesting director Mike Nichols” påstod en kritisk filmskribent för snart tjugo år sedan apropå Carnal Knowledge. Må vara att inte alla i den långa ...

Av: Ivo Holmqvist | 23 november, 2014
Övriga porträtt

Varje levande varelse har ett egenvärde.Bild: Hebriana Alainentalo

Ekosofiska perspektiv och perspektiv på ekosofin



Livet är en flod. Världen och verkligheten är en flod. Detta är ett sätt att se på ekofilosofin. Livet är en organisk helhet. Världen och verkligheten är ett nätverk av samspelande knutpunkter och styrcentra. Detta är ett annat sätt att se på ekofilosofin. Helheten flyter fram under förändring. 
Frozen Swan In Flight. Foto Belinda Graham

Frozen Swan In Flight. Foto Belinda Graham

Agricola (1556, Om metaller) och Plinius försvarade gruvdrift och rovdrift med argument som påminner om jorden som amma, och med argumentet att denna amma var mer än villig att förse oss människor med det som vi finner önskvärt att få och besitta. Agricola och många andra försvarade alltså människans primat framför en äldre och mycket mer pietetsfull organisk syn på jorden och naturen som medvarande helhet - exempelvis hos Ovidius och Seneca. Men den med Agricola samtida Agrippa (1527) var också moraliskt påverkad av ex. Ovidius. Det androcentriska draget i sammanhanget var kanske ytterst ett arv från Aristoteles misogyna perspektiv.
Varje levande varelse har ett egenvärde.Bild: Hebriana Alainentalo

Varje levande varelse har ett egenvärde.Bild: Hebriana Alainentalo

Ekofilosofin är en modern företeelse och tanketradition, men med djupa rötter i det premoderna. ”Ytekologi” är måhända ett modernt sätt att se och förstå, djupekologin är det inte. Däremot är djupekologin som utvecklad filosofi ett barn av 1960-talet. Denna filosofi – denna ekosofi - har emellertid både direkt och explicit och mer indirekt och implicit hämtat inspiration från djupa källor som är såväl geografiskt som kronologiskt utspridda. En av de främsta uttolkarna av detta är enligt min mening Carolyn Merchant. Den förste ekosofen med tyngd torde vara Arne Naess. Viktig kritik mot Naess har formulerats av inte minst Valerie Plumwood.

 

Arne Naess och Valerie Plumwood

Arne Næss var en av nordens och världens främsta ekosofer. Han började sin filosofiska bana som traditionell analytisk filosof. Senare har han deltagit i flera aktioner för att försvara norska älvar. På 1970-talet utvecklade han en ekologisk filosofi, som han kallade ”ekosofi”, vilket ungefär betyder ”visheten om naturens hushållning”. Han presenterade sitt ekosofiska tänkande i boken Ekologi, samhälle och livsstil, som kom ut på svenska 1981. 1973 skrev han en uppsats i tidskriften Inquiry där han skilde mellan två typer av ekologiska rörelser, en djup och en grund. På senare år skrev Næss två böcker som vunnit en stor läsekrets också i Sverige. Den ena är Livsfilosofi, där han talar om hur man kan glädjas åt livet, och hur man kan skapa balans mellan känsla och förnuft. Den andra är Gandhi, där han presenterar Gandhis ickevåldstänkande och visar att det är aktuellt i dagens samhälle.

Plattform för den djupa ekologiska rörelsen

1. Varje levande varelse har ett egenvärde.
2. Livets rikedom och mångfald har ett värde i sig självt.
3. Människan har inte rätt att reducera denna mångfald och denna rikedom utom för att tillfredsställa vitala behov.
4. Det skulle vara bättre för människorna om de var färre, och mycket bättre för andra levande varelser.
5. Idag är storleken på och arten av människans ingrepp i ekosystemen inte bärkraftiga, och bristen på bärkraft ökar.
6. Avgörande förbättringar kräver betydande förändringar: ekonomiskt, tekniskt och ideologiskt.
7. Den ideologiska förändringen består i väsentlig grad i sökandet efter livskvalitet snarare än ökad levnadsstandard.
8. De som accepterar de föregående punkterna har ansvar för att försöka bidra direkt eller indirekt till att förverkliga de nödvändiga förändringarna.
(Livsfilosofi, 1999)

Mot en vidare problematisering av det och andro- och antropocentriska tänkandet: Plumwood

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En av de allra mest framträdande ekofeministerna var den för ett halvt decennium sedan avlidna australiensiska professorn Valerie Plumwood (tidigare Val Routley). Plumwood har rentav kritiserat – med enligt min mening både rätt och orätt – ekosofins kanske största faders-gestalt: Arne Naess.

Med rätta, tycker alltså jag, för att Naess faktiskt uppvisar både antropo- och androcentriska drag i sin plattform för Ekosofi. I minst två av de där presenterade åtta punkterna förefaller han ställa sig utanför naturen, vid sidan om, och måhända också indirekt identifiera självet med det manliga, som strävar efter ett förverkligande som det stora Självet. Dessutom – och här kan man naturligtvis komma att tänka på Buber – är det svårt att möta den Andre som jämbördig, utan att diskreditera just den Andres Andrahet (Jfr här Lévinas och Jonas). I och med detta kan människan/(mannen), enligt Plumwood, lättare tillägna sig, eller appropriera, den Andre och göra hen till den Samma, dvs. till antropomorf och androcentrisk, kort sagt: till sig själv.

I viss utsträckning kan jag intellektuellt förstå detta resonemang, men på djupet inte. Bubers omfamning av sin marmorpelare i Aten eller Lévinas den Andra-ansvar utesluter inte att man i en harmonisk relation kan möta sin ”jämlike/jämlika” som just en genuin den Andre/Andra. För övrigt ser jag det som problematiskt att det dryga dussin personer i världen som tillhör den yttersta ekosofieliten ger sig ”på varandra” i avseenden som på det stora hela kan framstå som löjliga – och därmed kontraproduktivt.

 

Dock!

Att utveckla ett icke dualistiskt tänkande kräver enligt Plumwood (1997) en kritisk analys av alla typer av begrepp som utvecklats genom den klassiska logikens reduktionistiska resonemang, vilken använder separation som metod. Det är framför allt nödvändigt att analysera dualismen manligt-kvinnligt då den är en existentiell utgångspunkt för både män och kvinnor.

Trots den otillfredsställande föreställningen att kvinnor skulle ha en närmare relation till naturen i egenskap av idén om naturen som feminin, säger Plumwood, är det nödvändigt att just frågan om relationen mellan kvinnor och natur bör vara en av feminismens huvudfrågor. Just den bindningen uttrycker fortfarande den bakomliggande dynamik som avgör hur samhället/kulturen behandlar frågor som rör kvinnor lika väl som natur. Hon analyserar också hur alliansen kvinna/natur ser ut i ett vidare maktperspektiv.


“The backgrounding and instrumentalisation of nature and that of women run closely parallel. For women, their backgrounded and instrumental status as nature does usually need to be explicit, for it structures their major roles in both public and private spheres. Women are systematically backgrounded and instrumentalised as housewives, as nurses and secretaries, as colleagues and workmates.”(Plumwood, 1997, s. 22)

 

Något liknande tycks för övrigt Shiva i olika texter vara inne på: språket är i sig manligt och antropocentriskt; ja, ockuperat och koloniserat. Plumwood kritiserar också (I Benson (ed), 2000), och i Elliot (ed), 1995)) både Naess och Fox och andra för att inte bara vara androcentriska och antropocentriska, utan även universalistiska – i en essentiell, homogeniserande – mening. 


Sigmund Kvalöy

I Mangfold og tid försöker Sigmund Kvalöy bl.a. formulera ett alternativ till den ”cybernetiska människomodellen”, där människan ses som en enhetlig, internt centralstyrd varelse. Istället anser Kvalöy att
”/…/ hos levende helheter – specielt hos mennesket – er flere ulike ’styrningscentra’ operative på samma tid, dvs att det ’normalt’ ikke er en ’rorskar’ (kubernetes), men flere, og att ’disse’ kan stå i ett konfliktforhold til hverandre (1984, s.2430)”
Kvalöy skiljer mellan tre olika utvecklingsvägar:

1. Den mentalt välintegrerade har många olika typer av styrningscentra som har god kontakt med varandra, så att han lätt kan växla mellan olika tillstånd.
2. Den pyramidale är i huvudsak dominerad av en viss typ av styrningscentra, t.ex. sådana som utmärks av komplikation. Han har svårt att ta emot nya intryck och medverka till förändring av den värld han lever i.
3. Den fragmenterade har dålig kontakt mellan sina styrningscentra, så att han har svårt att växla mellan olika tillstånd.

”Denna framställning är”, menar Bolof Stridbeck, i sin doktorsavhandling( Ekosofi och etik, 1993) ”ett resultat av en ganska fri tolkning av Kvalöys text. Denna tolkning gör det möjligt att se likheter mellan Kvalöys teori i Mangfold og tid och den han har lagt fram tidigare i Oekokrise. Den mentalt välintegrerade motsvarar ungefär den komplexe, den pyramidale motsvarar ungefär den komplicerade, och den fragmenterade motsvarar ungefär den som fallit offer för ’tivolieffekten’”. (ibid. s. 62; mina kurs).

Vad Stridbeck här anför är dock, som jag ser det, en förenkling av Kvalöys framställning. Kvalöy talar nämligen inte bara om styrningscentra, utan också om (den buddhistiskt influerade tanken om) delpersonligheter, d.v.s. om att en människa ofta kan uppträda på helt olika sätt i olika situationer. Kvalöy själv skiljer exempelvis på sitt ”gårdsjag” och sitt ”Oslojag”. Vidare talar han om tre vägar av utveckling också av dessa delpersonligheter.

Nära Kvalöys tal om styrningscentra, som ofta hamnar i konflikt med varandra och driver utvecklingen och föränderligheten, ligger hans tal om kvalitetsplan och delpersonligheter. Vad det förra kan tänkas betyda framstår för mig som utomordentligt gåtfullt. Det senare – hans delpersonligheter – förefaller dock harmoniera väl med hans komplexitetsbegrepp och teori om (just) styrningscentra. För att förstå vad Kvalöy menar med skenkomplexitet, bör man nog tänka sig, att mångfalden på ett nöjesfält (hans exempel) dels är osammanhållen, dels oftast inte hamnar i resonans med någons inre vara. Därav hans kritiska begrepp ”tivolieffekten”.

För att göra en lång historia kort hamnar Kvalöy slutligen i en teori som betonar mångfald, komplexitet, process, multicentricitet osv. framför enhet, komplikation, struktur, centralstyrning osv. – d.v.s. det som i hög grad genomsyrar synsätt, handlingsgrund och handling i vårt nutida förståelserum. Detta rimmar för övrigt mycket väl med tankegångar hos Capra, Prigogine och – delar av, innan 2006 – Wilber. I Capras The Turning Point uppmärksammas exempelvis skillnaderna mellan maskiner och organismer på ett sätt som vi lärt oss från modern systemteori: maskiner är konstruerade; organismer växer. Detta gör att organismer, fr. hela vår värld, måste förstås i termer av processer. Detsamma hävdar, på sitt specifika sätt, Prigogine i flera av sina böcker: särskilt vid beaktandet av den intressanta ”dubbleringen” av termodynamikens andra huvudsats, och i resonemangen om ordningens etablering utifrån kaos.

 

Vari bottnar ekosofin i den traditionella filosofins klassiker?

Agricola (1556, Om metaller) och Plinius försvarade gruvdrift och rovdrift med argument som påminner om jorden som amma, och med argumentet att denna amma var mer än villig att förse oss människor med det som vi finner önskvärt att få och besitta. Agricola och många andra försvarade alltså människans primat framför en äldre och mycket mer pietetsfull organisk syn på jorden och naturen som medvarande helhet - exempelvis hos Ovidius och Seneca. Men den med Agricola samtida Agrippa (1527) var också moraliskt påverkad av ex. Ovidius. Det androcentriska draget i sammanhanget var kanske ytterst ett arv från Aristoteles misogyna perspektiv.

Bland de medeltida och senmedeltida filosofer som kan sägas vara mer direkta inspiratörer för en del ekosofer och feminstfilosofer tycker jag att Anne Conway och hela det vitalistiska sällskapet från slutet av 1600-talet och framåt mot romantikens 1800-tal sticker ut (Helmont och Leibniz är exempel). Problemet här blev ända till våra dagar att Conway trängdes bort, medan hennes inflytande tog sig fram på andra håll – inte minst pga. monadbegreppet som vidareförmedlades av Leibniz. Sentida vitalister och holister såsom Driesch, Bergson och Smuts pläderade och agerade för övrigt mycket i Conways anda. I allra nyaste tid bör väl för övrigt, tycker åtminstone jag, Carolyn Merchant framhävas som särskilt betydelsefull – i och med hennes överblick och klarhet.

 

Dia-log och samtal

Verkligt liv levs i nuet och Jag/Du relationens (båda) subjekt påverkar varandra inbördes i en äkta relation. Dialogen är sålunda för Martin Buber den viktigaste av alla andliga livsformer. Människans, likaväl som en kulturs förmåga att gestalta dialogen mellan subjekt speglar dess livskraft. Det innebär att en enskild människas existens är förknippad med kvalitén på hennes/hans relationer. En kulturs existens har därmed samband med hur människor relaterar till varandra och Annat liv.

Buber menar att människoarten i den västerländska kulturen blivit allt sämre på att vidmakthålla den levande dialogen mellan grupper och enskilda, och att livet i stället blivit alltmer politiserat. Han pekar på språkets vulgarisering genom propaganda, vilket kan liknas vid vår tids kommersiella reklam och mediesamhällets kommunikationsformer.

Förskjutning från konst och poesi som form för dialog speglar en objektifierad verklighetsuppfattning, enligt Buber: Han lyfter fram betydelsen av mötets andliga dimension, som för honom innebär mötet med något som är större än (en) människa.

Buber ser världen, där relationer byggs upp, som trefaldig. Den första livssfären är livet med naturen. Det är en ickespråklig relation där Du-sägandet stannar vid ”språkets tröskel”. Den andra dimensionen är livet med människorna. Relationen innebär, säger han, språk och ett givande och tagande. Den tredje dimensionen är livet med den andliga världen. Där är relationen ”höljd i moln” säger Buber, men den är språkskapande på ett ordlöst väsensartat sätt. Här kan man komma att tänka på mystiken. Upplevelsen av att bli till-talad utan att uppfatta ett Du är drivkraften bakom svar i form av konstnärlig gestaltning, tänkande och allt annat handlande och skapande. Med uttrycket den andliga världen förknippar vi ord som själ och själsligt.


Ekofeminism

Vem som egentligen är upphovet till begreppet ”ekofeminism” är föremål för dispyt, men detta förhållande spelar naturligtvis mindre roll. Viktigare är, att ekofeminismen uppstod någon gång för knappt 40 år sedan i USA och Europa. Av särskilt värde här, är att flera betydande filosofer (Plumwood, Spretnak, Eisler, Plant) pekat på likheten mellan feminismen och ekologin (ekosofin). Såväl naturen som kvinnan är förtryckt (av kulturen och mannen), påstås det, och denna ordning förenar alltså ekofeminismens olika grupper. Däremot är mångfalden inom ekofeminismen ungefär densamma som inom vänster under 70-talet i Europa.

 

Theogoni (Botticelli La nascita di Venere) 

Carolyn Merchant berättar historien om hur naturen med naturvetenskapens uppkomst kom att ses som död materia för människan att manipulera, istället för som tidigare, en levande organism. Detta sammanföll med en kvinnosyn som blev alltmer nedvärderande och förtingligande.

Att skriva historien ur ett feministiskt perspektiv innebär att ställa de konventionella, manligt präglade värderingarna på huvudet; att se samhällsstrukturen nedifrån och upp. Eller från sidan. Både den radikala kvinnorörelsen och miljörörelsen är negativa till den konkurrens, aggression och dominans som marknadsekonomin alstrar och det pris som vi alla får betala med detta systems sätt att verka i naturen och samhället.

Haraway (1984) motsätter sig den traditionella bilden av naturen som stabil och oföränderlig i motsats till kulturen som förstås som föränderlig. Dolt i föreställningen om modernitet och kultur, i motsats till tradition och natur, finns bl.a. den binära oppositionen mellan inre och yttre, som i sin tur leder till ett helt system av i grunden konstituerande motsatser eller binära oppositioner.

Problemet med denna struktur är att det första ledet förmodas vara det givna. Detta givna ses som passivt och romantiseras ofta. På detta sätt kan vi fortsätta att betrakta naturen som orörd och stilla eller att exploatera den. Men då bortser vi ifrån att naturen också är en produkt; ett resultat av människors val och handlingar. Den är föränderlig och har en historia – den förändras och förändrar. Haraway argumenterar mot purism och tänkande i termer av ursprung och natur och hon visar att vi inte kan behandla ”det ursprungliga” eller ”det naturliga” som opåverkat av historien. Purismen är andra sidan av modernitetsdiskursen och den förutsätter en grundläggande skillnad som ges eget värde.

Merchants senare bok Radical ecology (1992) går igenom olika teorier och praktiker som alla utgår från synsättet om jorden som dominerad av (den vita, manliga) människan; en dominans som sipprar ned i ett hierarkisystem och drabbar oss i form av rasism, sexism, klasser. Jorden befinner sig i en ekologisk kris och vi bör skyndsamt göra oss av med föreställningen att jorden finns till här för oss att exploatera. Och vi måste så fort möjligt göra oss av med föreställningen att vi har rätt att exploatera andra. Båda föreställningarna hör ihop.

Att Merchant sympatiserar med vad som kallas socialekologi, är kanske inte förvånande. Socialekologin grundar sig på övertygelsen att i stort sett alla våra nuvarande ekologiska problem härstammar från djupliggande sociala problem. Följden av detta synsätt är att vi inte kan förstå och än mindre lösa dessa problem om vi saknar en god förståelse av dagens samhälle och dess irrationella karaktärsdrag. Alla allvarliga ekologiska missförhållanden, förutom de som orsakas direkt av naturkatastrofer, är med andra ord, enligt detta synsätt, orsakade av ekonomiska, etniska, kulturella, genusbaserade eller liknande konflikter. (Jfr ex Environmental Philosophy: From Animal Rights to Radical Ecology, Red. Michael Zimmerman (Prentice Hall, 1993).


Partnerskapsetik

Carolyn Merchants partnerskapsetik påminner, som jag ser det, misstänkt mycket om Apels, Habermas och Benhabibs varianter av diskursetik. Oavsett detta, menar jag dock att det går att kritisera Merchant (som jag i övrigt beundrar) på ett likartat sätt som man kan kritisera de förutnämnda som olämpliga för miljöetiska ändamål: antropocentrism. Hur representativ är exempelvis Merchant själv som talesperson för ett träd?

Istället för en avslutning: Holonen hos Arthur Koestler

År 1967 introducerade nämligen den ungerskbrittiske författaren, filosofen och vetenskapsjournalisten Arthur Koestler (1905-1973) begreppet HOLON i sin bok ”The Ghost in the Machine”. Han gav därmed den moderna vetenskapen ett nytt ansikte.
Koestlers HOLON-teori blev upptakten till en integrerad vetenskap, grunden för en holistisk världssyn. Ett paradigmskifte, som sedan dess har utmanat det förhärskande reduktionistiska synsättet.

HOLON är en kombination av det grekiska ordet ”holos”, som betyder helhet, och det engelska tillägget ”on”, som står för ”på” eller en del. Begreppet betyder en helhet, som samtidigt är en del av en annan överordnad helhet. Verkligheten kan således betraktas som ett nätverk av helheter, serier av helheter, som blir en del av andra helheter. Allting hänger helt enkelt hierarkiskt ihop.

På så sätt är vetenskap och tro är inte separata, skilda enheter utan helheter i en överordnad gemenskap. Dualismen mellan medvetande och materia försvinner - båda framstår som poler i sammanhängande universum.

Det framgår tydligt när man läser Koestlers nyckelskildring ”Sömngångaren”, som behandlar Galileis konflikt med Vatikanen och dess olyckliga resultat, dvs. skilsmässan mellan vetenskap och tro i väst. Bokens epilog är en grym vidräkning med västvärlden av idag. Vi återger här valda delar av epilogen,

”Det är en vanlig föreställning att den politiska och sociala utvecklingen bildar en sicksackformad linje av omväxlande framstegs- och nedgångsperioder, medan vetenskapens historia anses som en kontinuerlig kumulativ process, betecknad av ständig stigande kurva, där varje epok lämnar sitt lilla tillskott av vetande till det gemensamma arvet och lägger ytterligare en sten till vetenskapens tempelbyggnad så att denna reser sig mer och mer i höjden.

Eller också föreställer vi oss en ”organisk” utveckling från kulturens magisk-mystiska barnaålder till en rationell objektiv mognad.

I själva verket är denna process varken ”kontinuerlig” eller ”organisk”. Läran om naturen har utvecklats språngvis och varit inne på diverse villovägar och återvändsgränder, haft perioder av tillbakagång, blindhet och avtrubbning. De stora upptäckterna har ibland varit oväntade vägmärken, som har dykt upp under jakten på diverse obestämbara fantom. Andra gånger har upptäckter helt enkelt bestått i att man röjt undan det bråte som blockerade vägen eller i ett nytt mönster arrangerat bitar av ett vetande, som redan funnits.

Det missvisande urverk som hette epicykler hölls i gång i tvåtusen år och vad geometrin beträffar visste Europa mindre om den på 1400-talet än man gjorde på Aristoteles tid. Vetenskapens ryckiga och i själva verket irrationella utveckling beror antagligen på att evolutionen har förlänat Homo Sapiens ett organ som vårt släkte har saknat förmågan att använda ordentligt. Neurologer har beräknat att till och med i vårt utvecklingsstadium använder vi endast två eller tre procent av hjärnans ´kopplingar´. Om vi utgår från detta, blir de vetenskapliga upptäckternas historia endast slumpmässiga stenhugg bland människohjärnans icke kartlagda vindlingar.”

Efter denna inledning går Koestler igenom vetenskapens ryckiga historia. Och betonar samtidigt att ”eftersom ärftlighetsforskarna inte kan förklara hur en biologiskt i stort sett stabil art kan andligt utvecklas från grottmänniska till rymdfarare måste vi dra den slutsatsen att begreppet andlig utveckling inte bara är en metafor utan avser en process med vissa ännu oförklarliga faktorer”.

Koestler fastslår samtidigt att varje skaparakt - i vetenskap, konst eller religion - innebär en återgång till en primitivare nivå, en oskuldsfull iakttagelseförmåga ohämmad av starrblind auktoritetstro. Dessutom måste tiden vara ”mogen” för att en stor upptäckt ska bli accepterad. Istället för en början.

 

Vari bottnar ekosofin i den traditionella filosofins klassiker?

Agricola (1556, Om metaller) och Plinius försvarade gruvdrift och rovdrift med argument som påminner om jorden som amma, och med argumentet att denna amma var mer än villig att förse oss människor med det som vi finner önskvärt att få och besitta. Agricola och många andra försvarade alltså människans primat framför en äldre och mycket mer pietetsfull organisk syn på jorden och naturen som medvarande helhet - exempelvis hos Ovidius och Seneca. Men den med Agricola samtida Agrippa (1527) var också moraliskt påverkad av ex. Ovidius. Det androcentriska draget i sammanhanget var kanske ytterst ett arv från Aristoteles misogyna perspektiv. 

Bland de medeltida och senmedeltida filosofer som kan sägas vara mer direkta inspiratörer för en del ekosofer och feminstfilosofer tycker jag att Anne Conway och hela det vitalistiska sällskapet från slutet av 1600-talet och framåt mot romantikens 1800-tal sticker ut (Helmont och Leibniz är exempel). Problemet här blev ända till våra dagar att Conway trängdes bort, medan hennes inflytande tog sig fram på andra håll – inte minst piga. monadbegreppet som vidareförmedlades av Leibniz. Sentida vitalister och holister såsom Driesch, Bergson och Smuts pläderade och agerade för övrigt mycket i Conways anda. I allra nyaste tid bör väl för övrigt, tycker åtminstone jag, Carolyn Merchant framhävas som särskilt betydelsefull – i och med hennes överblick och klarhet.

Kan man förresten tänka sig en cirkulär, eller kvasicirkulär, utveckling av typen premodernism-modernism-postmodernism- ”nypremodernism!?  

Carsten Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Oh! Calcutta. Foto: Wikipedia

En kulmen närmar sig

Teaterhösten närmar sig som vanligt ett slags kulmen, i takt med att senhösten närmar sig. Säsongen har i år börjat bra – med sevärda uppsättningar på Drottningholmsteatern, Dramaten och Folkoperan; ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 15 oktober, 2015

Vem kan segla förutan vind vem kan ro utan åror?

En av orsakerna till att lärarna inte får det stöd de verkligen behöver av sina rektorer är att de senare ofta inte är medvetna om de pedagogiska problem som läraren ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 12 november, 2012

Poem Pictures av Pär Larsson

Pär Larsson. Två dikter

Pär Larsson utan Cecilia Persson

Av: Pär Larsson | Utopiska geografier | 22 juni, 2015

Ernst Hildebrandt: Luther i kretsen av sin familj. Foto: Thomas Notini

Mellan skål och vägg

Martin Luther som den store glädjedödaren och den rigide slavdrivaren? Några reflexioner av Thomas Notini kring en nyutkommen bok av och om Martin Luther.

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 22 september, 2015

Intervju med iodine Jupiter – ett snyggare våld utan produktplacering

Visionen att det unga och samtidigt identitetslösa överstatliga – vore det inte för den ständiga förbrytelsen mot de mänskliga rättigheterna och ”Straffet som en helig disciplin.” som utlovas av dess ...

Av: Freke Räihä | Övriga porträtt | 03 september, 2012

Hildegard von Bingen ─ Rhenlandets Sibylla

Under medeltiden levde ett stort antal märkliga kvinnor som i dikt eller drama i uppenbarelser eller brev framför sin kärlek till Gud och sina medmänniskor. De talar om sin förundran ...

Av: Lena Månsson | Övriga porträtt | 26 oktober, 2009

Angående den absoluta illusionen

På den gamla och mycket vackra gatan Keizersgracht i Amsterdam, ligger NIMK – Nederlands Instituut voor Mediakunst - dit jag tagit mig för att se en retrospektiv med en känd ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 22 januari, 2012

Att se längre än näsan räcker

 Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..(Johan Krook 1741) När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 juni, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts