Erland Lagerroth

Nytt tänkande för en ny tid

I Network Review (organ för Scientific and Medical Network, SMN) nr 111 från våren 2013 uppmärksammas en bok dubbelt. Dels finns en artikel av dess författare, Maureen O´Hara och Graham Leicester, rubricerad Persons of Tomorrow: Expressing our 21st century Competence (s 5 ff), dels en recension av samma bok, Dancing at the Edge, av den som skriver de långt flesta recensionerna, tidskriftens redaktör David Lorimer (s 59 f). Den klaraste uppfattningen av bokens innehåll ges av recensionens rubrik ”Creative Transgression in a Conceptual Emergency”.

Det vill säga så överdrivet klart är ju heller inte detta. Men det beror på bokens ämne: hur formulerar man något som ännu ”dansar på kanten”, som än så länge inte riktigt finns, d v s det nya tänkande som fordras för ett nytt sekel? Författarna är själva medvetna om och missnöjda med detta: de sista kapitlen levererar inte vad titeln utlovar. Men de menar att hela deras bok grundas på önskvärda former av tänkande och handling, så att inga vidare upprop behövs (s 60).

Ja och nej. Bokens stora kallelse ligger i efterlysningen, medvetandet att gamla former av tanke och handling inte duger längre. Men samtidigt kan den naturligtvis inte slutligt (!) formulera detta nya tänkande.

Maureen OHara

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Boken anknyter till en essä av psykologen Carl Rogers från 1980, The World of Tomorrow and the Person of Tomorrow. Medan andra då fruktade den kulturella lösligheten och arbetade på att undertrycka friheten och oordningen, valde Rogers att se detta som ”en skapande stund, en stund av tillväxt och möjlighet”.

Och behovet finns där alltså. Vi befinner oss i en ”conceptual emergency”, som det så lyckligt heter i recensionen, men hur gör man här det önskvärda, skapande överskridandet? ”Morgondagens värld är med oss i dag. Det är en förbryllande, komplex, snabbföränderlig värld, radikalt förbunden inom sig själv. Undertryckandets och förnekandets krafter är lika aktiva som de var på Rogers tid, men de utspelar sig nu mot en bakgrund av ekonomisk, social och t o m planetär nergång. (s 5) Vi befinner oss i en tid av ”begreppslig nöd”.

Graham Leicester Javisst, ”en begreppslig nöd uppstår, när existerande tänkande är inadekvat för situationen och kan påfordra ett skapande överskridande av en individ inom det etablerade systemet. Detta ´dansande på kanten´ kan ge en initial knuff mot en överskridande förändring” (60).

Det talas mycket om ”kompetenser”, och bokens författare menar, att ”dessa kompetenser inte är ”ting” eller kvaliteter, inte kan läras ut och tränas via lämpliga kurser, inte kan testas, mätas och graderas i det abstrakta. Men de menar att de är medfödda kapaciteter hos varje individ och kollektiv, som bara behöver de rätta villkoren och livserfarenheterna för att framkallas.

Det senare stämmer dock inte med mina erfarenheter. Jag har i numera ganska många decennier talat för ett tänkande i process, helhet och system i stället för, eller snarare bredvid, de gängse i analys, reduktion och determinism men utan att få annat svar än nergörande kritik. Reaktionen har varit stum, helt avvisande. Det är som om deras hjärna inte kunnat ta in detta, som då har förblivit något främmande och fientligt. Någon seriös diskussion om fördelar och nackdelar med det ena eller andra tänkandet har aldrig förekommit. Erfarenheten har alltså lärt mig att vara pessimist, när det gäller människors förmåga att tänka på nya och andra sätt. Det blir den gamla paradigm-visan om nödvändigheten att en äldre generation måste dö bort för att det nya skall komma till sin rätt.

Vad det sedan gäller vilka kompetenser, som är nödvändiga, så formulerar sig författarna så här om dem som ”dansar på kanten”: De anlägger ”ett större, bredare, mer holistiskt, mer generöst, mer allomfattande, alltigenom större synsätt på alla omständigheter. De har tillräckligt med identitet och värdesäkerhet för att vara rörliga i sina handlingar och svar på möten med världen, allt under det att de upprätthåller en pålitlig etisk standard.” (6).

Dancing at the Edge I recensionen får vi veta, att författarna ser ett sammanbrott för mönster baserade på föråldrade metaforer och lineärt tänkande. Kompetens för 2000-talet definieras inte som en serie förmågor utan snarare som ”förmåga att möta viktiga utmaningar i livet i en komplex värld”. De använder sig av en UNESCO-rapport om utbildning för vårt sekel, som urskiljer fyra pelare av lärande: att lära sig att vara, att vara tillsammans, att lära sig veta och att lära sig göra.

”Att utvidga sitt sätt att veta är centralt, så att vi kan förstå mångahanda världsbilder och befinna oss väl med oundvikliga paradoxer och flertydigheter. Vetande skall också inkludera känsla och intuition likaväl som en uppskattning av process och flöde snarare än att vara fixerad vid strukturer” (60).

Men det går naturligtvis inte att slå fast, vari det nya skulle bestå. Var och en får efter förmåga bidra till att skapa ett sådant. Det är som med en roman. Genom att agera ut handlingen når man insikter, som inte fanns förut. Själv har jag efter förmåga arbetat med sådant i mina senaste 14 böcker, och andra har verkat på sina håll. Fast inte här i Sverige. Här tycks sådan verksamhet vara och förbli kontraband.

Det nya tänkandet har proportioner. Recensenten David Lorimer är från Skottland, och det är också den sammanslutning, som han och de båda författarna verkat inom: IFF, International Futures Forum. Skottland är ett litet land, men det skapade den skotska upplysningen på 1700-talet med David Hume, Adam Smith, James Boswell, Robert Burns och Walter Scott. Det är en klargörande framtidsvy.

IFF baseras på antagandet att vi lever i en värld, som vi inte helt kan förstå eller kontrollera. Därav behovet av systematiskt och subtilt tänkande och interventioner. Javisst.