Erik Lindegren

Som bilder över kanalens djup, regntunga skyar med rök från stressad kontinent. En dag då vi stod väntande, på öde strand med ögon fästade mot evighet, som vid Shelleys hav en gång då tidens frusna jag blev skuggornas ...

Av: Hans-Evert Renérius | 30 augusti, 2010
Utopiska geografier

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | 28 september, 2006
Kulturreportage

Varför ”dissipativa strukturer”?

När Prigogine som den förste fick grepp om de system med återkoppling, som konstituerar vår värld, kallade han dem ”dissipativa strukturer”. Efter honom har man sedan mestadels kallat dem ”självorganiserande ...

Av: Erland Lagerroth | 24 november, 2014
Agora - filosofiska essäer

Att dela sitt liv med sig själv

I början av året bestämde jag mig för att läsa om en roman: Fredag eller den andra ön. Jag hittade boken av en slump i en andrahandsbutik och insåg att ...

Av: Daniel Svederud | 15 Maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Rettferdigheten



Forord

Francis Bacon Figures in a LandscapePlaton var opptatt av spørsmålet om rettferdighet. Grovt sagt kan en uttrykke dette spørsmålet slik. For det første, at det er om lederens intellektuelle, etiske og sosiale egenskaper, det vil si om disse egenskapene er framragende eller ikke. Den første betingelsen er likeledes avgjørende for relasjonen til andre stater, for eksempel Sparta. For det andre, det har å gjøre med relasjonene mellom samfunnsklassene, som, ifølge Platon, bestod av lederen, vokterne og den næringsdrivende. For det tredje, rettferdigheten beror på rett oppdragelse og at det sørges for den aller beste undervisningen for hver eneste medlem i samfunnsklassene. Jeg går nå over til å skrive om den første betingelsen for dannelsen av rettferdigheten, det vil at det er om lederen, filosofkongen, for så å avslutte med noen få ord om den andre og den tredje betingelsen.

Filosofkongen

Ut fra filosofihistorien er intet i universet fremmed for den som har viet sitt liv til tenkning og refleksjon, det vil si at hun skriver om alt som menneskets ånd befatter seg med, både det som er smått som det som er stort, så vel som det som knytter de små detaljer sammen med storheten – det mellomstore. Hovedanliggender for filosofer, er streben etter skjønnhet, godhet og sannhet. ‘Filosof’ står for ‘kjærlighet til visdom’, eller, om en ønsker og vil, for ‘venn med visdom’. Dessuten er det slik ‘at en filosof er et menneske som blir elsket av gudene’. Å sette dumskaller til å styre et samfunn er lite lurt; iblant er det slik at det inntreffer ulike former for kriser, som flom eller tørke, eller at en står overfor fiendtlige grupper av mennesker, for eksempel Sparta, og som truer hele samfunnsordningen, så er det vesentlig og viktig at det sitter et menneske ved makten som vet hva som er best å gjøre for samfunnet som helhet. Det betyr at slike tilfeller påkaller snarrådighet med henblikk på å fatte en beslutning, og, ikke minst, at beslutningen springer ut fra den som vet best – som rår over adekvat innsikt og oversikt.

I vår tid gis det mange slags eksperter, spesialister og profesjonelle mennesker, og således er tiden for lengst over da en filosof kunne påberope seg å være den som framfor alt er den som vet aller mest om hvordan et samfunn skal styres; Platons syn på hvilke egenskaper som trengtes og hvem som rådde over disse egenskaper, skiller seg sterkt fra nåtidens tankegang: At det er enkeltstående fakta som veier mest, og hvor leverandørene av nevnte type kunnskap er fagvitenskapene, især sosialøkonomien. Det gis en rekke skrifter, som en antar er skrevet av Platon selv; hvorvidt meningsinnholdet i disse skriftene er Platons egne meninger, er et omstridt spørsmål, og som sprenger rammen for min artikkel. I alle fall skriver Platon i det 7. brev at med mindre filosofen blir konge, eller kongen blir filosof, finnes det ingen rettferdighet. I sikten til Platon er det å ha oppnådd visdom bundet opp til erkjennelse av idéene, der en beskrivelse og tydning av ‘idéene’ er at de er størrelser som eksisterer uavhengig av menneskets bevissthet om de finnes eller ikke. Dermed er de beroende av at den som snakker og skriver om idéene og idéverden snakker sant. En annen måte å framstille det problematiske ved idéene, er at framstillingen innebærer en dårlig sirkel, for om en søker etter å sammenlikne to idéer med hverandre, for eksempel at et menneske hevder å ha en viss idé om rettferdighet, mens et annet menneske har en annen idé, så undres en over hva som er felles for de to ulike idéer – gitt at de er ulike. Under alle omstendigheter står en overfor stadig nye vanskelighetet med å få grep om hva som menes med å ha erkjent selve idéen om rettferdigheten.

Den tredje vanskeligheten er slik: Gitt at den opprinnelige idéen om rettferdigheten finnes i idéverdenen, og at vi mennesker, det vil si at i praksis er det en filosof, er henvist til en form for erindring, eller et minne, om den opprinnelige idéen. Dermed gis det ingen umiddelbar, eller direkte erkjennelse av idéen- bare en middelbar erkjennelse. Ut fra teorien er sjelsevnene hos mennesket forkludret, i og med at det lever i sanseverden, der sjelen har blitt preget under innflytelsen sansegjenstandene har utøvet overfor dens krefter. Det skal ikke utelukkes at menneskesjelen makter å ta skrittet over fra sanseverdens mange irrganger til et abstrakt nivå, der en forflytter seg i kraft av rene begrep. Likevel er det langt fra opplagt at det å ha et minne om en tidligere eksistens, det vil si forut for livet i sanseverden, der vi som lever holder til, er slik at det også griper om den opprinnelse betydningen til ‘rettferdigheten’, hva nå den måtte være.

Samfunnsklassene

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Med henblikk på Platons inndeling av samfunnet i tre klasser har jeg følgende bemerkning. Platons idealstat utelukket underklassen, slavene eller proletariatet. Slavene var nødvendig som arbeidskraft, uten at dette gav dem en selvstendig og betydningsfull status; de var rene kroppsarbeidere, i motsetning håndverkere og næringsdrivende, for eksempel seilmakere, smeder, tømrere og båtbyggere, på den ene siden, og handelsfolk og kjøpmenn, på den andre siden.

I Platons framtidige idealstat står lærere og soldater for vokterne av rettferdigheten, slik at når en lærer eller en soldat, praktiserte sitt yrke, så hadde de, som det naturligvis gjaldt for den førstnevnte samfunnsklassen, å følge lovene, samtidig som de slo ned på dem som brøt med byrådets vedtak om gjeldene lov. Vi skal passe oss for å tro at hver eneste ordning som gjelder som lov, også er en god lov. Et eksempel på det, er Sokrates, som meldte fra til byrådet i Athen om svært inhuman behandling av krigsfanger: Mennesker som er tatt til fange representerer ingen fare for et samfunn; det forholder seg omvendt: Det samfunnet som åpner opp for, eller som fortier, at det utføres grusomme handlinger, er et samfunn som bygger opp om vilkårlighet, det vil si urettferdige ordninger.

Når det angår lederne av idealstaten, så er det dem som gir ordre, for det er de skikket til å gjøre.

Den pedagogiske dimensjonens betydning for etablering av rettferdigheten

Følgelig er jeg kommet fram til den pedagogiske dimensjonens betydning for dannelse av rettferdigheten. Dette har som betingelse at personligheten/karakteren hos det enkelte klassemedlem får en visst preg, som det er alminnelig å beskrive i termer av ‘dygd’, og som er en intellektuell eller moralsk egenskap. Dygder er ikke medfødt, og således har de å bli lært. De næringsdrivende trenger å lære seg å vise tilbakeholdenhet, moderasjon, med henblikk på deres begjær etter personlig vinning, mens en lærer eller soldat, har å lære seg hva mot er, og at han også praktiserer det han har lært.

I Platons ideale utdanningsvisjon er oppdragelsen og undervisningen av kollektiv art. I korte trekk skal hver eneste samfunnsmedlem få den samme oppdragelse og undervisning i de første leveår, og som omfatter både teoretiske, praktiske og tekniske disipliner, inkludert gymnastikk; litt etter litt faller noen fra, og det er kun de aller flinkeste som kan konkurrere om de høyeste postene i staten.

Det foregående betyr at hos Platon er utdanningsvisjonen organisert og strukturert langsetter mønstre og linjer som vi kjenner igjen fra andre samfunnskulturer, så som den ble planlagt i USSR og Folkerepublikken Kina. Hvorvidt lederne i USSR, under Josef Stalin og i Folkerepublikken Kina, under Mao Zedong, framviste dygdene tilbakeholdenhet, mot og visdom, er det ingen som kan hevde uten at de derigjennom har gått fra sans og samling.

Thor Olav Olsen
Ensamrätt för samtliga artiklarna som Thor Olav Olsen publicerar i Tidningen Kulturen tillhör författaren. Tillståndet för citat, länkar eller publicering i andra media än Tidningen Kulturen måste skriftligt ges av författaren på denna adress            Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Ur arkivet

view_module reorder
Den orientaliska dansen  i Kyss henne

Kulturfarans förvandling till äkta svensk kulturskatt

Sommar och sol och friluftsteater som folknöje. Folkkära skådespelare (kända från fina teatrar och populära filmer) uppträder under sommaren bland träd och buskar, i parker, i slottsträdgårdar eller vid ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 29 augusti, 2016

Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Christina Sassner – Prolog till ( stämningen tassande toffelburen )

Det här är prologen till novellsamlingen [ stämningen tassande toffelburen ] med lyriskt laddade surrealistiskt socialrealistiska noveller utan kommatecken med feministiska förtecken. Jag skriver och läser och lär ut. Jag skriver ...

Av: Christina Sassner | Utopiska geografier | 04 juni, 2012

Duccio di Buoninsegna Den sista måltiden

Det nya förbundet

”När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget!”

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 02 april, 2015

Bortglömd diktare jubilerar

Det jubileum som tilldrar sig den kulturintresserade publikens huvudintresse detta år, måste utan vidare vara Richard Wagner-jubileet. Mer i skymundan kan man notera 200-årsminnet av det tyska befrielsekrigets store skald ...

Av: Simon O. Pettersson | Litteraturens porträtt | 17 december, 2013

Frilans – en livsstil i utdöende? Nedslag i Allan Löthmans bildvärld

1976 var ju faktiskt frågan om Väst eller Öst först skulle ösa iväg sina kärnvapenmissiler och de överlevande vakna upp i totalt mörker under stoftmolnen, i en nukleär vinter som ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om litteratur & böcker | 19 februari, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 24 juli, 2017

Liv Strömquist och äktenskapets baksida

Porträttet ingår i Christer Järeslätts projekt REFRICATER. Hela porträttserien visas på Hotel Tylösand 27 juni - 31 augusti. Liv Strömquist är en av senare års mest omskrivna serietecknare. Hennes rättframma ...

Av: Jimmy Wallin | Litteraturens porträtt | 30 juni, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.