En bemerkning om selvbestemmelse som grunnverdi

Det gis mange ulike verdier og grunnverdier, verdier og grunnverdier som ikke alltid lar seg forene innenfor en og den samme matrise/struktur. Eksempler på verdier og grunnverdier, i denne forstand ...

Av: Thor Olav Olsen | 07 september, 2011
Agora - filosofiska essäer

Den ”okända” svenska deckardrottningen

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå? Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon ...

Av: Bengt Eriksson | 07 november, 2012
Litteraturens porträtt

Ulf lundell som rockmusiker  Foto betasjufem

Ulf Lundell - 40 år

Ulf Lundell firade 40 år som rockpoet i fjol, ända in på småtimmarna, med en turné, en dubbel-CD hits och den skönt överdådiga, KK-befriade boxen ”Hemåt genom Rift Valley” (68 ...

Av: Stefan Whilde | 02 januari, 2016
Stefan Whilde

Musans förvandling

”Le Ciel est mort” (”Himlen är död”) utropar symbolisten Mallarmés plågade diktjag i poemet ”l’Azur” (1864), som en nästan kuslig föraning av Nietzsches berömda uttalande i Der fröhlichen Wissenschaft (1882): ...

Av: Mattias Lundmark | 03 januari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Rettferdigheten



Forord

Francis Bacon Figures in a LandscapePlaton var opptatt av spørsmålet om rettferdighet. Grovt sagt kan en uttrykke dette spørsmålet slik. For det første, at det er om lederens intellektuelle, etiske og sosiale egenskaper, det vil si om disse egenskapene er framragende eller ikke. Den første betingelsen er likeledes avgjørende for relasjonen til andre stater, for eksempel Sparta. For det andre, det har å gjøre med relasjonene mellom samfunnsklassene, som, ifølge Platon, bestod av lederen, vokterne og den næringsdrivende. For det tredje, rettferdigheten beror på rett oppdragelse og at det sørges for den aller beste undervisningen for hver eneste medlem i samfunnsklassene. Jeg går nå over til å skrive om den første betingelsen for dannelsen av rettferdigheten, det vil at det er om lederen, filosofkongen, for så å avslutte med noen få ord om den andre og den tredje betingelsen.

Filosofkongen

Ut fra filosofihistorien er intet i universet fremmed for den som har viet sitt liv til tenkning og refleksjon, det vil si at hun skriver om alt som menneskets ånd befatter seg med, både det som er smått som det som er stort, så vel som det som knytter de små detaljer sammen med storheten – det mellomstore. Hovedanliggender for filosofer, er streben etter skjønnhet, godhet og sannhet. ‘Filosof’ står for ‘kjærlighet til visdom’, eller, om en ønsker og vil, for ‘venn med visdom’. Dessuten er det slik ‘at en filosof er et menneske som blir elsket av gudene’. Å sette dumskaller til å styre et samfunn er lite lurt; iblant er det slik at det inntreffer ulike former for kriser, som flom eller tørke, eller at en står overfor fiendtlige grupper av mennesker, for eksempel Sparta, og som truer hele samfunnsordningen, så er det vesentlig og viktig at det sitter et menneske ved makten som vet hva som er best å gjøre for samfunnet som helhet. Det betyr at slike tilfeller påkaller snarrådighet med henblikk på å fatte en beslutning, og, ikke minst, at beslutningen springer ut fra den som vet best – som rår over adekvat innsikt og oversikt.

I vår tid gis det mange slags eksperter, spesialister og profesjonelle mennesker, og således er tiden for lengst over da en filosof kunne påberope seg å være den som framfor alt er den som vet aller mest om hvordan et samfunn skal styres; Platons syn på hvilke egenskaper som trengtes og hvem som rådde over disse egenskaper, skiller seg sterkt fra nåtidens tankegang: At det er enkeltstående fakta som veier mest, og hvor leverandørene av nevnte type kunnskap er fagvitenskapene, især sosialøkonomien. Det gis en rekke skrifter, som en antar er skrevet av Platon selv; hvorvidt meningsinnholdet i disse skriftene er Platons egne meninger, er et omstridt spørsmål, og som sprenger rammen for min artikkel. I alle fall skriver Platon i det 7. brev at med mindre filosofen blir konge, eller kongen blir filosof, finnes det ingen rettferdighet. I sikten til Platon er det å ha oppnådd visdom bundet opp til erkjennelse av idéene, der en beskrivelse og tydning av ‘idéene’ er at de er størrelser som eksisterer uavhengig av menneskets bevissthet om de finnes eller ikke. Dermed er de beroende av at den som snakker og skriver om idéene og idéverden snakker sant. En annen måte å framstille det problematiske ved idéene, er at framstillingen innebærer en dårlig sirkel, for om en søker etter å sammenlikne to idéer med hverandre, for eksempel at et menneske hevder å ha en viss idé om rettferdighet, mens et annet menneske har en annen idé, så undres en over hva som er felles for de to ulike idéer – gitt at de er ulike. Under alle omstendigheter står en overfor stadig nye vanskelighetet med å få grep om hva som menes med å ha erkjent selve idéen om rettferdigheten.

Den tredje vanskeligheten er slik: Gitt at den opprinnelige idéen om rettferdigheten finnes i idéverdenen, og at vi mennesker, det vil si at i praksis er det en filosof, er henvist til en form for erindring, eller et minne, om den opprinnelige idéen. Dermed gis det ingen umiddelbar, eller direkte erkjennelse av idéen- bare en middelbar erkjennelse. Ut fra teorien er sjelsevnene hos mennesket forkludret, i og med at det lever i sanseverden, der sjelen har blitt preget under innflytelsen sansegjenstandene har utøvet overfor dens krefter. Det skal ikke utelukkes at menneskesjelen makter å ta skrittet over fra sanseverdens mange irrganger til et abstrakt nivå, der en forflytter seg i kraft av rene begrep. Likevel er det langt fra opplagt at det å ha et minne om en tidligere eksistens, det vil si forut for livet i sanseverden, der vi som lever holder til, er slik at det også griper om den opprinnelse betydningen til ‘rettferdigheten’, hva nå den måtte være.

Samfunnsklassene

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Med henblikk på Platons inndeling av samfunnet i tre klasser har jeg følgende bemerkning. Platons idealstat utelukket underklassen, slavene eller proletariatet. Slavene var nødvendig som arbeidskraft, uten at dette gav dem en selvstendig og betydningsfull status; de var rene kroppsarbeidere, i motsetning håndverkere og næringsdrivende, for eksempel seilmakere, smeder, tømrere og båtbyggere, på den ene siden, og handelsfolk og kjøpmenn, på den andre siden.

I Platons framtidige idealstat står lærere og soldater for vokterne av rettferdigheten, slik at når en lærer eller en soldat, praktiserte sitt yrke, så hadde de, som det naturligvis gjaldt for den førstnevnte samfunnsklassen, å følge lovene, samtidig som de slo ned på dem som brøt med byrådets vedtak om gjeldene lov. Vi skal passe oss for å tro at hver eneste ordning som gjelder som lov, også er en god lov. Et eksempel på det, er Sokrates, som meldte fra til byrådet i Athen om svært inhuman behandling av krigsfanger: Mennesker som er tatt til fange representerer ingen fare for et samfunn; det forholder seg omvendt: Det samfunnet som åpner opp for, eller som fortier, at det utføres grusomme handlinger, er et samfunn som bygger opp om vilkårlighet, det vil si urettferdige ordninger.

Når det angår lederne av idealstaten, så er det dem som gir ordre, for det er de skikket til å gjøre.

Den pedagogiske dimensjonens betydning for etablering av rettferdigheten

Følgelig er jeg kommet fram til den pedagogiske dimensjonens betydning for dannelse av rettferdigheten. Dette har som betingelse at personligheten/karakteren hos det enkelte klassemedlem får en visst preg, som det er alminnelig å beskrive i termer av ‘dygd’, og som er en intellektuell eller moralsk egenskap. Dygder er ikke medfødt, og således har de å bli lært. De næringsdrivende trenger å lære seg å vise tilbakeholdenhet, moderasjon, med henblikk på deres begjær etter personlig vinning, mens en lærer eller soldat, har å lære seg hva mot er, og at han også praktiserer det han har lært.

I Platons ideale utdanningsvisjon er oppdragelsen og undervisningen av kollektiv art. I korte trekk skal hver eneste samfunnsmedlem få den samme oppdragelse og undervisning i de første leveår, og som omfatter både teoretiske, praktiske og tekniske disipliner, inkludert gymnastikk; litt etter litt faller noen fra, og det er kun de aller flinkeste som kan konkurrere om de høyeste postene i staten.

Det foregående betyr at hos Platon er utdanningsvisjonen organisert og strukturert langsetter mønstre og linjer som vi kjenner igjen fra andre samfunnskulturer, så som den ble planlagt i USSR og Folkerepublikken Kina. Hvorvidt lederne i USSR, under Josef Stalin og i Folkerepublikken Kina, under Mao Zedong, framviste dygdene tilbakeholdenhet, mot og visdom, er det ingen som kan hevde uten at de derigjennom har gått fra sans og samling.

Thor Olav Olsen
Ensamrätt för samtliga artiklarna som Thor Olav Olsen publicerar i Tidningen Kulturen tillhör författaren. Tillståndet för citat, länkar eller publicering i andra media än Tidningen Kulturen måste skriftligt ges av författaren på denna adress            Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Tankens ambivalens VII

”En bok är en spegel: tittar en apa in Kan förvisso ingen apostel blicka ut.” / Lichtenberg Ambivalent i mina tankar, så även min yttre bild av identitet. Tänker därför skriva fram en ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 18 december, 2013

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Ulf Stark

En av våra främsta barn-och ungdomsförfattare, ULF STARK, är död, det skedde den…

Framför mig har jag boken Kan du vissla Johanna, från 1992, på omslaget flyger Ulf och Berra med sin drake, den arbetar lugnt i ett oroligt väder, björkarna viker sig ...

Av: Bo Bjelvehammar | Litteraturens porträtt | 24 juni, 2017

Om Bodil Malmsten och hennes senaste bok

Vardagen rör sig framåt på ett smått obegripligt sätt som gör den svårfångad om uppmärksamheten brister bara för ett ögonblick. Nyss var det måndag och snart är det redan helg ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2012

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 05 december, 2017

Stina Kajaso – politisk scenkonstnär med självdistans

Foto: Suzanne Vikström Scenkonstnären Stina Kajaso började med teater redan som sexåring på Vår Teater i Stockholm. Tjugotre år senare använder hon skådespelarkonsten som ett uttryckssätt för att underhålla på gott ...

Av: Suzanne Vikström | Konstens porträtt | 04 Maj, 2008

Isolda Dychauk om rollen som Margarete iSukurovs ”Faust” från 2011

Relativt ovanligt är det med tyska skådespelerskor som har lyckats bli kända för sina älskarinneroller. Två möjliga undantag är Marlene Dietrich och Diane Krüger, men nu har den euroepiska filmen ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 januari, 2013

Eckermann och Goethe

  Den unge Johann Peter Eckermann är på väg att möta sitt öde. Själv tror Eckermann att han ska göra en kort visit i Weimar för att få träffa Goethe. Hans ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 03 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.